Det var i handelns tjänst som Eugenie seglade. Handeln och fraktfarten
på Amerika, Ostindien och Kina, skrev färddeltagaren,
premiärlöjtnant C. Skogman, hade då vunnit den utsträckning
att konsuler
Fregatten Eugenie sådan hon var tacklad vid tiden
för världsomseglingen.
Efter en teckning av Jacob Hägg.
blivit anställda på de förnämsta platserna, och
därför beslutade kungl. majestät att ett större örlogsfartyg
skulle utsändas dels för att skydda handeln på dessa
farvatten och tillse att vederbörande konsuler fyllde sina åligganden
och dels för att utverka sådana handelsförmåner som
gjorde Sverige jämställt med övriga
europeiska nationer. Expeditionen fick också naturvetenskaplig
karaktär, i det att några av vetenskaps akademien utsedda forskare
medföljde.
Fregatten Eugenie var ett präktigt och ganska nytt fartyg byggt
1844 som förde fyrtio kanoner. Så många ansågs dock
inte nödvändiga för resan. En del
langades därför i land och en del stuvades ned i rummet.
För att exteriören inte skulle te sig alltför menlös,
placerades attrapper av trä i de avrustade
kanonportarna.
Med trehundrafemtio man ombord officerare och vetenskapsmän inräknade
avseglade Eugenie i september 1851 från Karlskrona. Hon följdes
på vägen av
korvetten Lagerbjelke, som sedan höll henne sällskap ända
till Sydamerika.
Efter besök i Portsmouth och Funchal satte Eugenie kurs på
Rio de Janeiro, som uppnåddes cirka tio veckor efter avfärden
från hemlandet. Eugenies
befälhavare, kommendörkapten Christian Adolf Virgin (1797-1870)
fr. Nättraby, kunde där konstatera vilken snällseglare hans
fregatt var. Han hade gjort resan från Madeira på tjugosju
dygn,
medan den norska korvetten örnen, som var ute samtidigt, hade
behövt trettiotvå.
I Rio blev det några glada dagar. Hamnen gästades av engelska,
amerikanska och franska örlogsskepp, dessutom låg där omkring
trettio svenska handelsfartyg
de flesta för att hämta kaffe. Eugenies observatörer
fann det högst motiverat att stationera ett svenskt örlogsfartyg
i hamnen åtminstone under vinterns livliga
skeppningstid. Den främling, som inte kunde referera till vapenmakt,
hade svårt att vinna respekt hos myndigheter och tullverk. Även
de svenska sjömännen
ansågs behöva en smula uppsikt, ty de betedde sig inte som
några söndagsskolebarn, när de släpptes lösa
i Rios glädjekvarter.
Vad fregattbefälets eget glada liv i land beträffar, sa hade
detta till indirekt följd, att expeditionens magnetiska observationer
hastigt och lustigt avbröts.
Instrumenten sattes under 'besöket' upp i svenske konsulns trädgård,
och goda observationer gjordes. Men så ställde
konsuln till med middag, och därunder råkade en av gästerna
stöta omkull inklinatoriet, som blev skadat och obrukbart. Det var
ingenting att göra åt saken.
Expeditionen fick lämna jordmagnetismen åsido och segla
vidare.
Nästa anlöpningsplatser blev Montevideo och Buenos Aires.
På det förstnämnda stället deltog svenskarna i en
bal, där de tjusades av den stora mängden
kvinnliga skönheter med vackra figurer och blixtrande ögon"
men där de också upplevde en sensation, om vilken resans krönikör
höviskt berättar: "Toaletterna
voro i allmänhet utmärkt nätta och smakfulla; av prydnader
syntes mest blommor. En ung fru hade dock äventyrat sig i en något
vågad dräkt, så till vida som
hennes klädning av vitt atlas tycktes nästan sakna liv. Det
som härigenom framställdes för allmänhetens blickar
var väl så till form som färg av sa utmärkt
skönhet, att man ej kunde annat än anse sig stå i en
viss förbindelse till ägarinnan, men intrycket hade även
sin obehagliga sida, man märkte tydligt att saken
gjorde uppseende, och ingen annan dam hade sin klädning på
detta sätt urringad.
Vid avseglingen från Buenos Aires skildes Eugenie från korvetten
Lagerbjelke, som styrde kosan hemåt, medan fregatten vände sig
mot de mindre behagliga
breddgraderna vid Magallanes sund. Under genomseglingen av detta visade
Eugenie sina goda sjöegenskaper. Virgin hade räknat med att få
lots genom sundet,
men när han sände en båt i land för att hämta
lotsen, befanns denne utflugen. Av skeppare, som flera gånger hade
genomseglat sundet, erhöll Virgin nyttiga
upplysningar men fick samtidigt höra, att passagen mot väster
var den svåraste och knappast kunde genomföras av ett så
stort fartyg som Eugenie. Försöket
gjordes emellertid och lyckades till den grad, att seglingen blev ett
rekord. På elva dagar slog sig fregatten fram under ideligt kryssande
genom de trånga
passagerna. Ett enda skepp, som kunde mäta sig med Eugenie, hade
dittills passerat sundet det var en engelsk fregatt som dock hade behövt
sexton dagar och
därtill lidit åtskilliga skador.
I stort sett hade Eugenie tur med vädret, men vid Cap Froward,
det amerikanska fastlandets sydligaste udde, friskade vinden i, och det
blev en hård dust med
inte mindre än trettiofem stagvändningar på sjutton
timmar att däcksfolket hade ett litet helsike under den kryssen kan
man ta för givet. Två engelska fartyg mötte Eugenie i sundet, men med besvikelse antecknade krönikören, att inte en enda eldsländare eller patagonier siktades.
Även i fortsättningen hade Eugenie tur med både vädret
och andra förhållanden. Stilla havet visade sig i allmänhet
motsvara sitt namn, d. v. s. det bjöd på friska
vindar men inga besvärliga stormar. Eugenie höll sig utefter
sydamerikanska västkusten och gjorde det första strandhugget
i Valparaiso. Där fick officerarna
deltaga i stora lustbarheter med anledning av att staden just hade
presidentbesök. I Lima gjorde officerarna och vetenskapsmännen
en påhälsning medan
fregatten låg för ankar i Callao. Staden var emellertid
så gott som övergiven, eftersom den härjades av frossor
och febrar de för sin skönhet berömda
limadamerna fick svenskarna således inte se mycket av. De gjorde
i alla fall den iakttagelsen att moralen inom både de högre
och de lägre klasserna stod "på
klena fötter". Efter allt att döma sökte sig den dåliga
moralen främst utlopp genom hasardspel.
Från Callao skedde avresan fortare än beräknat, därför
att utsikten att få bevittna ett sydamerikanskt revolutionskrig öppnade
sig, om fregatten stack i väg till
Ecuadors hamnstad Guayaquil. Den tidigare presidenten Flores utrustade
nämligen i Callao en liten krigsflotta, med
vilken han tänkte landstiga i Guayaquil och fördriva den usurpator som för tillfället hade makten i Ecuador.
Eugenie hann fram före Flores eskader och fick därvid oförmodat
tillfälle att uppträda i sin egenskap av krigsfartyg. Vid kusten
påträffades nämligen ett
sjörövarfartyg, om vars bedrifter de rysligaste historier
berättades av kustbor och sjöfarande. Kommendörkapten Virgin
hade ingenting emot att lägga vantarna
på sjörövaren och gjorde sig därför beredd
till strid. Men piratfartyget påträffades i en vik, där
det inte kunde undkomma och hade för ögonblicket sitt befäl
i
land samt gav sig därför tämligen godvilligt åt
den respektingivande svensken. Virgin överlämnade sin pris åt
den nordamerikanske konsuln på platsen.
Sjörövarnas ledargäng infångades strax efteråt
och avrättades. Exekutionen blev ett stort folkskådespel, vid
vilket svenskarna inbjöds att låta representera sig.
När Flores hade anlänt med sin eskader, vädjade han till
fregatten
om bistånd eller neutralitet, men Virgin ansåg sig inte
ha befogenhet eller tid att blanda sig i Ecuadors inre angelägenheter.
Han avseglade utan att ha fått bevittna
stridens utgång, besökte Panama och Galapagos samt satte
därefter kurs på Honolulu.
Där tog Hawaii kungen Kamehameha III emot med pomp och ståt
och kom även själv med hela sitt hov ombord till en fest på
fregatten. Drottningen lystrade till
namnet Kalama, vilket betydde brännvin. Svenskarna tyckte med
rätta att detta var "ett tämligen besynnerligt namn på
ett fruntimmer". Drottning Brännvin var
emellertid exemplariskt nykter, hon hade liksom de övriga dignitärerna
övergått till metodismen och aktade sig ställd som hon
var under missionärernas
uppsikt för att förtära några opassande drycker.
Kungen höll tal för sin "store och gode vän, hans majestät
kung Oscar" och lät, eftersom det råkade vara
dennes födelsedag, avskjuta trettiotvå salutskott.
Hawaiiöarna låg ännu en gång i fregattens väg,
men endast en fransysk visit gjordes där. Seglatsen gick vidare mot
söder och Tahiti. Denna ö blev svenskarna
lika förtjusta i som alla andra besökare. Kvinnorna där
var behagligare än sina systrar på Hawaii, hade "vackra extremiteter"
och flirtade gärna med de nordiska
kavaljererna.
När blågul flagg vid okänd strand sågs fladdra,
ett bildningens baner från högan nord, hur började var
sandwichsbo att pladdra, hur smögo ej Tahitis mör
ombord för att beundra sina nya bröder! Förbundet slöts
emellan nord och söder.
Så skrev en av fregattens officerare i en minnessång över
resan. Expeditionens krönikör, som hade vetenskapsakademiens
uppdrag att biträda vid fysiska
observationer, gjorde på varje plats anteckningar om kvinnokönets
utseende och egenskaper, och han fann på Söderhavsöarna
åtskilliga exemplar värdiga att
avbildas i färg. På Tongaöarna lade han sakkunnigt
märke till att flickorna ofta hade en ovanlig, mycket spetsig form
på brösten. Männen på samma öar hade vilt
utseende och komiska frisyrer. För glaspärlor och annat värdelöst
krafs bytte fregattens besättning till sig mängder av vapen,
prydnadsföremål och andra
värdefulla ting.
Under många angenäma strandhugg gled Eugenie fram genom Oceaniens
övärld och mötte sedan under några dagar i Sydney
mera västerländska förhållanden
och umgängesseder. Resan mellan Sydney
och Kanton gjordes därefter på trettiofyra seglingsdygn,
vilket var en dittills oöverträffad prestation. Från Kina
löpte fregatten ostindiefararnas gamla hemväg via
Batavia, Mauritius och Kapstaden. Plymouth och Cherbourg var de sista
utländska städer som anlöptes före ankomsten till Göteborg.
Det var åtta man mindre ombord vid hemkomsten än vid utresan.
Två man hade försvunnit och sex man avlidit under resan. Men
i övrigt hade hälsotillståndet
varit gott, och inga olyckor eller missöden hade inträffat.
Nyheten om världsomseglarnas ankomst till Älvsborgsfjorden
spred sig under midsommardagen snabbt i Göteborg. Och det dröjde
inte länge förrän ångaren
Anders Knape med full last av skådelystna gav sig ut på
en lustresa till fregatten. "Snart befann man sig", skrev Handelstidningen,
"under den ståtliga
världsomseglarens batterier. Så som man hade anledning att
hoppas, besvarades ångbåtskaptenens förfrågan om
tillåtelse att lägga till från fregatten med ett
artigt: Varen välkomne."
Eugenies officerare blev ciceroner och förevisade alla hemförda
kuriositeter, och skeppskapellet musicerade för de beundrande gästerna.
Vid avskedet växlades
på hövligt sätt hurrarop och kanonsalut mellan Ångbåten
och fregatten. Under de närmast följande dagarna översvämmades
Eugenie av besökande, besättningen var i land och hyllades vid
en rad av offentliga och enskilda festligheter. Efter att i fem dagar ha
spelat de hemvändande hjältarnas roll gick Eugenies män
ombord, och fregatten seglade vidare till Stockholm, där festligheterna
började på nytt.
Innebörden av färden formulerades tjugofem år senare
vid en minnesfest: "Den svenska flaggan invigdes genom Eugenies bedrift
till fredliga segrar av ädel art i
handelns tjänst, i navigationens och andra vetenskapers". Ett
visst mått av sanning låg det naturligtvis i detta omdöme.
Färden var en gest som
uppmärksammades även utåt. Med Eugenies resa avslutades
också den internationella raden av statligt arrangerade världsomseglingar.
Äventyrsglansen kring
resorna försvann, när handelsfartygen med maskinernas hjälp
gjorde världshaven till regelbundet utnyttjade trafikområden.
Vad Eugenie själv beträffar, så återgick hon till
vardagen i flottans tjänst. På sjuttiotalet förändrades
hon till korvett och fortfor sedan att vara övningsfartyg till
århundradets slut. Vid sekelskiftet riggades hon ned och inreddes
till kasernfartyg, men efter ett par decennier hade hon tjänat ut
även som sådant. Hennes
slutliga öde blev upphuggning. Vid åttiotvå års
ålder slutade hon 1926 sina dagar som ett av stormar och skrotsamlare
sönderbrutet vrak vid Torekovs strand.
Källa : Claes Crantz , Skepp i Gattet
You are visitor number
Senast updaterad 1998 Nov. 10
sänd dina 
Kommentarer och förslag
Tillbaka till min startsida
Tillbaka till min Gen. sida