Jag möter dem,
lika väntande som en fullsatt kyrka:
Musiken i fingrarna,
toner i händer och ögon.
Och orden, som säger mer
än en lång predikan.
Här kan ord ligga tysta,
outtalat språk.
Kroppens lätta andning
bär den spontana värmens lungor.
Att våga närhet.
Att avsäga sig gränser.
Att vilja ett budskap.
Att lägga teologin på säker plats.
Att våga ett budskapet, som blir hand och ömhet.
Att vilja handen, armen, famnen, värmen.
Att våga mötet, som du och jag och alla andra.
Talande ögon lyssnar.
Trumpetklangens tonljus
letar sig in i stilla tankar.
Och vår musik
blir äng och blommor
i björkdungens vårdoftande vind.
Vi mognar nu
i morgonljus
och känner dagen
famna våra hus.
En lampa tänts
med orden himmeelsblå
där sädessärlan lyfter
med fjäder lätt tå.
En självklar låga
brinner klar och skön,
ljuset skruvas upp,
som Herrens varma bön.
Det ivriga havet
mot stranden slår,
frihetens fågel
över vattnet går.
De ljusa orden
vill stanna här,
morgonens händer,
som Gud, mig bär.