Svåra tider.

Det må du veta, skriver aposteln Paulus 2 timoteus-brevet, att i de yttersta dagarna ska svåra tider komma.

Kan någon förneka den sanningen idag? Sett ur andlig synvinkel, har väl världen knappast någonsin varit så larmande, och så orolig som den är i vår tid. Det är inte lätt för vare sej ung eller gammal, att freda sej från denna oro. Lukas ord i sitt 21 kapitel är som skrivna för våra dagar: folken ska stå rådlösa vid havets och vågornas dån.

På något sätt verkar det som om alla onda makter gör gemensam sak, och ser till att människan är i ständig verksamhet, att hon undviker stillheten, och fruktar ensamheten. Jag fick mej själv en tankeställare om det här för flera år sedan, när jag samtalade med en arbetskamrat, och vi kom in på ämnet döden. Hans mor hade gått bort några år dessförinnan. Och det framkom att han inte hade besökt hennes grav sedan dess. Så jag frågade varför. Nää, du förstår, sa han,  jag kan inte förmå mej att gå in på en kyrkogård, för det är alldeles för stilla där.

Och den här oron i människan sprider sej alltmer ner i åldrarna. En skolflicka berättade för mej, att hon kunde inte koncentrera sej på läxläsning, utan att ha radion på hög volym. Och en kompis till henne, somnade alltid till radiomusik pga av att tinnitus i öronen plågade henne. Och jag undrar; vart är vi på väg?

Tänk vilket annorlunda budskap skriften förmedlar? Endast hos Gud har min själ sin ro. Det budskapet gäller alla åldrar. Alla har vi en längtan efter någonting bättre, än vad världen har att erbjuda. Efter något av evighetsvärde.

Alla frågar sej någon gång; vem är jag egentligen? Vart är jag på väg? Och vilken mening och vilket mål har just mitt liv? Man ser hur orden i Syraks bok faller på plats: livet är uselt och jämmerligt med allt människors leverne, från moderlivet tills de läggs i jorden. Det är sorg, fruktan och väntan, och till sist döden.

Varför är det så? Jo, paradisets dagar tog slut vid syndafallet. Sedan dess är synden med i allt. Den skuggan vilar över oss alla, ända från barndomen. Kontakten med levande Gud bröts, och detta jordeliv blir därför aldrig mer vad Gud hade tänkt.

Men vad är då livets mening? Är det att vi ska njuta av denna jordiska tillvaro så gott det nu går. Var och en för sej. Att var och en sköter sej själv och struntar i andra. Ja, många tror på den idèn, och praktiserar den dessutom. Men denna världens goda har ingenting med vår själs välbefinnande att göra. Den svältande själen gör, att ingenting längre känns meningsfullt. Hjärtats oro härjar ostört, så länge livets bröd får ligga orört. För det finns något i livet utan Gud som inte stämmer. Något som saknas. Nämligen det viktigaste, just meningen med livet.

Jag har fått allt jag ville ha, sa en ung man, men nu vet jag inte vad jag ska göra med mej själv. Tillfredsställelsen med ett liv med jaget i centrum, vill aldrig infinna sej. För många människor leder detta till ett ständigt sökande, och ständigt jäktande från det ena nöjet till det andra, för att inte missa något, som man hoppas kan ge bestående glädje. Men för många är detta sätt att leva, som att ställa väckarklockan, för att inte missa sömntabletterna. Man har liksom hoppat på en järnvägsvagn som är bortkopplad från loket. Och den tilltänkta resan leder ingenstans.

Livet är för många som ett snabbköp. Där man plockar åt sej en massa som man vill ha, utan tanke på att det sedan ska betalas. Verkligheten visar att många gånger får år gälda, vad stunden brutit.

Hur många har inte för sent upptäckt, att den s.k. friheten att delta i världens utbud av allt, i praktiken är den verkliga bundenheten. Nämligen bundenhet till synden. Det vittnar inte minst det omfattande drogmissbruket om. Att sitta på krogen anses ju av många som naturligt idag. Ena dan för att fira någon glädjande tilldragelse, andra dan för att dränka någon sorg. Anledningarna är många. Men jag läste om en som blev konfunderad när han såg menyn på vin- & sprit – listan, som stod på bordet. Efter det rikhaltiga utbudet stod det på sista raden, alvedon 5 kr.

Helt i linje med patienten som tillfrågades av läkaren, om han ville bli av med sitt spritmissbruk. Neej sa han, det vill jag inte, bara de otrevliga verkningarna. Många som är erfarna inom det här gebitet, känner allt för väl igen sej i skaldens ord: Igår var jag full, jag var lössläppt och yster. Idag är jag nykter, skamsen och dyster. Igår var jag kung i baren, idag känner jag mej som slaven, och jag bävar med tanke på graven. Detta är vardagen för många. Men det är ju nu inte Guds mening, att vi ska genomlida denna jordevandring, genom att misshandla och ödelägga vår hälsa och våra liv. Själva meningen med livet, och att vi blivit skapade, det är att vi ska finna Gud, och leva i Honom.

Det kristna livet är ett kärleksförhållande till Honom som älskar oss, som lidit för oss, dött för oss, och återlöst oss från det djupa förfall, som hotar att störta oss i fördärvet. I dag behövs mer än någonsin en användbar och hållbar livsåskådning, för att vi ska orka leva.

Många människor, unga som gamla, är idag på drift. Dom befinner sej på livets upprörda hav. Man har kastat både sjökort och kompass. Ingen håller i rodret, och det värsta av allt, man har glömt destinationen, glömt målet. Och man har ankrat så att säga i lastrummet. Genom att man har övergett sin Gud, och förlitar sej på sej själv. Att låta sej ledas av onda makter, det är som att ge sej ut på en äventyrlig färd i mörker och rådimma, till ett land, som inte finns.

För våra själars fiende beter sej lika bedrägligt som barägaren, som satte upp en skylt utanför sin restaurang. I morgon är det gratis mat. Dagen därpå fylldes borden av gäster. Alla var glada och nöjda, tills notan kom. Gästerna hänvisade till skylten, och det gjorde barägaren också. I morgon är det gratis mat, men inte idag. Allt ska bli så bra, inbillar vi oss, om vi lyder onda makters råd. Men det blir det aldrig.

I min barndom sas det om predikanter att dom skulle predika lagen till sin spets, och ev till sin fullhet. En skärande kontrast till många av dagens predikningar, som ofta är beskedliga försök, av en beskedlig förkunnare, att förmå beskedliga människor att bli ännu beskedligare. Snart anses väl varje människa självskriven för himlen, som inte varit i delo med polisen. Allt mer av världen, och dess levnadssätt är tillåtet. Att världens vän är Guds ovän enligt Jakobs brev, det betraktas idag som skrivet för någon efterbliven fundamentalist, för en helt annan tid. Ingången till Guds rike blir allt svårare att se för den som söker. Idag är grindstolparna borttagna, och man är i full färd med att fylla igen hålen. Rågångarna för Guds rike får växa igen. Och vilsenheten blir total.

Men hur kommer då en människa kommer till tro? Hur kan en stackars syndare får frid med sin Gud? Jesus själv säger; ”Du måste bli född på nytt”. Och det är Han som själv är vägen som säger detta. Han måste göra med oss alla så som konung David bad Herren; ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta”. Och det gör Han gärna genom sitt Heliga Ord. Jag ska ge dej all den trofasta nåd jag har lovat David, säger han. Vi får ta till oss löftena i Skriften, och i samma ögonblick som vi gör det sker undret med oss. Men frågan är hur Herren ska få oss dit hän att vi tror vad Han skrivit? Det är ingen lätt uppgift för honom, eftersom hela världen är i den ondes våld. Dom flesta människor har haft, och kanske ännu har, samma uppfattning som den lille grabben som tillfrågades av sin far, vem som hade skapat honom. Ja det har Gud gjort, svarade pojken kavat. Men sen blev han eftertänksam, och så tillägger han: fast bara första biten, resten har jag vuxit själv. Är det någon som känner igen sej? Men evangeliet är nu ett erbjudande. Skriften är ett kärleksbrev till oss alla, som vi ska läsa noga. För där framgår det tydligt med vilken ofattbar kärlek Herren älskar oss. Hela detta omfattande verk som är Den Heliga Skrift, med allt dess innehåll, syftar till en enda sak, nämligen att få oss skapelsens krona till himlen.

Betänker vi detta så förstår vi också vilka kval, och vilken pina det är för Honom, med all denna obesvarade kärlek. Där hans älskade människor brutalt avsäger sej bekantskapen med Honom som älskar dem så innerligt.

Ludvig Hope berättar i sin bok; trösten mitt folk, en lärorik sak. Examensdag hade stundat. Och förr var det ju så att man fick beskedet godkänd eller icke godkänd först på examensdagen. Brukligt var då, att de godkända gick ut till en väntande folkmassa, genom stora entrèn, medan de icke godkända smög sej ut genom en bakdörr. Ludvig berättar om en vän, som vid denna bakdörr mötte en välbärgad köpman. Vännen undrade varför han gick där av och an, och inte befann sej på skolans framsida som de andra. Jo, säger han, min son tar examen idag. Och kommer han ut den här vägen, då vet jag att han misslyckats, och då behöver han all den tröst han kan få. Och då vill jag att han ska känna, att han har en far som bryr sej om honom. Vänner: Frälsaren står aldrig vid huvudentrèn, och tar emot dem som klarar sej själva. Han står alltid vid bakdörren, och tar sej an dem som misslyckas. Dom som behöver hjälp. Det är gudomlig kärlek. Över våra liv faller alltid skuggan från syndafallet. Vår kärlek är ett styckverk. Men Herrens kärlek förbliver. Med evig kärlek älskar jag dej, bedyrar han. Det är den kärleken som erbjuds oss i evangeliet.

Du Herre med nåden, jag med skammen, o vad vi två passer sammen, du välsignade Guds Son. Må vi alla få känna den samhörigheten. Då kan vi, trots att vi lever i dessa svåra tider, glädjas över Honom som avlyfter syndens plåga, och tänder kärlekens låga, som efterlämnar fridens glöd. Amen.