Söndag efter Nyår

Jes 6: 1-8. Texten handlar om profeten Jesajas kallelse, och om hans syn i templet.

Detta är en av de mest skakande texter vi har i den heliga skrift. För Jesaja blev det ett möte med Gud. Han fick uppleva en gudstjänst, så som den alltid bör vara: ett avslöjande möte med synden, men också en erfarenhet av syndaförlåtelse och försoning.

Orden som Jesaja hörde i sin kallelses stund, det trefaldiga Helig, Helig, Helig, möter oss sällan i våra gudstjänster numera, fast de ju påminner oss om vad som är gudstjänstens verkliga innebörd.

Varje gång en människa på allvar blir ställd inför Gud sker samma sak. Synden uppenbaras. Behovet av förlåtelse och rening blir ofrånkomligt. Och där en människa inte viker undan, får hon också förlåtelse. Att möta Gud är altså inte i första hand en stämningsfull och behaglig vilostund, utan mera som att av Guds Ande bli förd till randen av en avgrund, där man med skräckslagna ögon ser livsfaran, och blir vaken över att man inte kan klara sej utan Frälsare.

Profeten Jesaja utbrast; ve mig jag förgås, ty jag har orena läppar. Dvs ve mig arme syndare. När han måste säga så, då torde det finnas samma behov av samma bekännelse även hos oss. Han klagar i 5:e kap över all synd, alltifrån stöld, till otukt och ogudaktighet. Han säger att av Israels folk väntar Herren laglydnad, men finner skriande orättfärdighet. Herrens gärningar bryr de sej inte om, hans händers verk intresserar dem inte. Ve dem som kallar det onda gott, och det goda ont, som gör mörker till ljus och ljus till mörker. Domsord som är som skrivna även för dagens situation bland Herrens folk. Jesaja uttalade ett ve över allt detta. Men vem vågar göra så idag?

Profeten blir av Gud invigd i den tunga hemlighet som tycks vara förborgad för flertalet människor; att vi alla är orena i vårt innersta.Tänk om vi kunde komma till samma klara insikt om oss själva som Jesaja. Så vi kunde instämma med aposteln Paulus: jag vet att i mej, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Det är ju enda förutsättningen för att någon förändring ska komma till stånd. Att se synden i sin omgivning det är en sak, men att se synden hos sej själv, min egen inneboende onska och syndafördärv, det är något helt annat. Vi har lätt för att se synd och brist hos andra, men då Gud får komma den enskilda människan nära, så det blir en personlig upplevelse av mötet med honom, då blir det ve mej. Ve mej. Och det är en bekännelse som många människor inte förstår därför att det handlar om att den gamle Adam i oss måste dödas. Dvs jaget måste kuvas. Liksom den fromme Saulus ( sedermera Paulus ), måste också vi bli syndare. Och det är Guds väg för oss alla som vill bli saliga.

Jesaja såg Herren sitta på en tron. Må vi tacka vår Herre för att Han idag sitter på nådens tron, och tar emot oss syndare.

Tronänglarna betäckte sina ansikten med sina vingar i helig vördnad. Så överväldigande är för skapade väsen Herrens härliga majestät. Vi må lägga märke till att serafen hämtar ett kol från offeraltaret och rör vid Jesajas läppar. Den rene ängeln måste ta kolet från den Heliges altare med tång. Hur skulle det då gå med en oren människa, som kom i beröring med renhetsglöden? Kolet tog ängeln från ett offeraltare, en förebild av det Golgata, där en gång försoningen skulle vinnas. Men ängeln säger till honom: när nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dej, och din synd är försonad. Finns det något härligare budskap än detta? Det är försoningens ofattbara härlighet det handlar om.

I Frälsaren är vi friköpta jublar Paulus. Kristus är försoningen för våra synder, jublar lärjungen Johannes. Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder, hälsar oss Frälsaren själv.

På den dagen, skriver profeten Sakarja, ska Davids hus och Jerusalems innevånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet. Vänner, denna fria öppna brunn fick vi alla tillgång till, efter Kristi försoningsdöd på Golgata kors. Hör på, säger Jesaja, alla ni som törstar, kom hit till vattnet. Hör så får er själ leva. Ni ska få den trofasta nåd som jag lovade David. Och denna nåd ger han oss med glädje.

Det blir också glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig, säger ev Lukas. När en människa kommer till syndabekännelse, då blir det rörelse bland himlens änglar. O, vilken tröst för oss, att det i skriften inte finns något enda exempel på en människa som varit för dålig, eller för syndig för att frälsas. Jesus själv säger: jag har kommit för att frälsa de förtappade, de förlorade. Herren säger genom Jeremia att mitt folk har begått en dubbel synd. De har övergett mej, källan med det levande vattnet, och gjort sej usla brunnar som inte håller vatten. En oerhörd anklagelse egentligen. Och ändå hälsar han oss genom profeten Jesaja; trösta, trösta mitt folk och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder. Tala om försoningens härlighet. Det var detta som profeten Sefanja siade om där han säger: då ska jag ge folken renade läppar, och de ska alla åkalla Herrens namn, och tillsammans tjäna honom. Det är detta det handlar om när David jublande säger; Herren handlar inte med oss efter våra synder, och han lönar oss inte efter våra missgärningar. Nej, dina synder kommer han inte mer ihåg. Även vi kan utropa med seraferna: Helig, Helig, Helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet. Det här är egentligen någonting oerhört. Förstode vi fullt ut innebörden av detta skulle vi också fatta varför Jesus uppmanar sina lärjungar att predika, att himmelriket är nu här. Så underbart är det.

Nedslagen och nedtyngd av sin synd kom Jesaja till templet. Befriad, glad och fylld med visshet om sina synders förlåtelse lämnar han templet, beredd att i vardagen kämpa för sin Herre. Månne samma sak har hänt med dej och mej? Må Herren välsigna sitt eget heliga ord på våra hjärtan, så att också vi kan gå i frid och tjäna honom.