Palolo och Vailima
Med ett svagt motormuller passerade vi genom Fagatogo in mot Pago Pago, längst inne i viken. Solen stod lågt och några moln svepte in Mt Rainmakers topp i grå-dis. Strax duggade det och asfalten blänkte när vi åkte förbi konservfabrikerna som tack vare regnet luktade ovanligt lite. Regnet var kortvarigt och solen sken åter när vi kom ut på den sydöstra, långsträckta kusten med de vackra sandstränderna som avlöste varandra mellan branta klippuddar. Som alltid vid högvatten kastade sig vågorna våldsamt in mot de små klippöar som ligger utmed kusten. Ma’a Kamela – kamel-ön med sina pucklar passerade vi och runt hörnet dök plötsligt skylten – eller snarare däcket, omgjort till skylt – med de gula bokstäverna upp: ”Tisa’s Barefoot Bar”. Framme. Den avbrutna surfingbrädan med texten ”Open” som alltid uppställd vid vägen.
Det var födelsedagsmiddag. Man måste beställa i förväg för att kunna äta hos Tisa. Katarina hade planerat väl. Jag hade inte misstänkt något. Medan mörkret omslöt oss och de flygande hundarna gjorde lovar högt över viken avnjöt vi en födelsedagsmiddag som är värd att minnas.
Först en iskall Vailima – ölet som bryggs på Västra Samoa – och som är ett mycket gott lager. Sedan förrätten: Palolo på bananskivor med en liten lime-klyfta. En exklusiv rätt som inte är lätt att överhuvudtaget komma över. Palolo kan man bara fånga i oktober, på natten, 7 dagar efter fullmåne….. Då kommer palolo reefworms, ”revmaskar” (polychaete annelid) i svärmar upp ur korallrevet för att para sig. Det är blå-gröna tunna maskar som i nattens mörker kan håvas in och som är årets delikatesshöjdpunkt. Ett slags Samoas surströmmingspremiär eller kräftfiske! Dom nästan smälte i munnen och var godare att äta än vad dom såg ut.
Huvudrätten var marinerad grillad svärdfisk på risbädd (”Tisa’s famous rice”) med några prawns. Svärdfisk har rejält kött och är god att grilla. Marineringen var superb med många och för mig ovanliga kryddor och vi njöt av stillheten med bara vågbruset från stranden som enda bakgrundsljudet. Så småningom kom kvällens ljud med cikadornas spel och vi fick fotogenlampa på bordet.
Efterrätten var lika enkel som elegant. En uppskuren klyfta papaya pudrad med kanel. En smakkombination som vi aldrig provat men som var helt övertygande. Så ska papaya smaka!
Hur än man försöker inreda en restaurant så finns det begränsningar i vad som kan ge den totala känslan av avkoppling och möjlighet att njuta av god mat. Stilla Havets brus och fotogenlyktornas ljus ner över stranden går liksom inte att bygga upp på något konstlat sätt. Det finns här och nu. Att bordet är hopspikat av lite plankor märks inte under duken och att ”golvet” är sand är skönare än vilket golv man än kan bygga. På kvällarna är temperaturen oftast precis lagom för att sitta ute även om dagen ibland varit lite för varm och fuktig.
På väg hemåt i mörkret lyste stjärnorna klara och efter att ha rundat Rainmaker låg Pagos glittrande ljus framför oss. Bilarna på andra sidan viken som ringlande lysmaskar längs stranden och ljus från husen syntes upp längs bergssidorna.
Palolo Papaya