|
Kaninutställningar hålls ganska ofta runt om i vårt land. På sådana brukar alla möjliga sorter kaniner visas, från de allra största till de minsta. Säkert inspireras många att skaffa sig en kanin - dvärg- eller bondkanin efter besök på en sådan. Kaninen är också ett klassiskt sällskapsdjur. Men hur är det egentligen med kunskaperna om det och hur det sköts? Det vanligaste sällskapsdjuret bredvid hunden och katten var länge kaninen. När våra farföräldrar och morföräldrar, och ännu äldre förfäder som barn "tjatade" efter ett keldjur var det i allmänhet en kanin det handlade om. Och den sorts kanin det gällde var vad vi idag skulle kalla "bondkanin". Kaninens anor som sällskapsdjur sträcker sig så långt tillbaks som till 1600-talet. Då hade man kaniner först och främst för köttets skull. I andra hand som lekkamrat åt barnen. Dess betydelse som köttleverantör gjorde också att den avel som tidigt startade helt inriktade sig på att få fram stora, feta individer för grytan. Också denna strävan gav en mängd olika raser runt om i världen. Fantasiraser Först på senare år har man börjat odla fram s k "dvärgkaninar" vars enda roll är att vara sällskapsdjur. Det finns numer en oerhört stor mängd raser med detta syfte. Ibland kallas de "fantasiraser". Är man nybörjare är just en dvärgkanin av någon tålig och vanlig ras lämplig att börja med. Lämpliga är också de engelska och holländska raserna, som är medelstora. De riktigt stora, t ex vädur och belgisk jätte, och de långhåriga, t ex angorakanin, rekommenderas inte nybörjaren, eftersom de kräver mer av sin skötare. Bur eller låda För dvärgkaninar - vilka är lämpligast att ha inomhus - finns utmärkta burar att köpa i zoo-affärerna. Man kan också göra en bur/låda själv av spånplatta. Måtten bör då, för en kanin, vara 75x60x60 cm. Man bör ha hönsnät över buren så kaninen inte rymmer. Det går också att ha hönsnät på ena långsidan så kaninen lätt kan titta ut. På burbottnen har man kutterspån och/eller hö och halm. Det går också att använda torvströ. En tidning allra underst underlättar mycket vid städningen. Två gånger om dagen vill kaniner ha mat. Första gången ges t ex havre, vetekli, pellets, hö m fl torrfoder. Vatten - rent och friskt - ska givetvis alltid finnas tillgängligt. Eftermiddagsmålet kan bestå av färska grönsaker - t ex morötter, vitkål, rovor, gurka, salladsblad, vanligt gräs, klöver, maskrosblad m m. Inte våta blad Man ska dock tänka på att inte ge sin kanin våta blad, eftersom den då kan dra på sig magbesvär. För den som vill är det ganska lätt att föda upp kaniner. Paret sätts samman t ex på våren i hanens bur en dag, två dagar, eller så lång tid det tar för att man ska vara säker på att en parning har ägt rum. När det är gjort får honan flytta till en större bur. Här bör hon få tillgång till en bra bolåda, gärna med en "hylla" dit hon kan "fly" undan hungriga ungar en stund. Hon vill också ha bra material att bädda med. Hö eller halm går bra. Till bäddandet använder hon dessutom hår från den egna pälsen. Efter ungefär 30 dagar kommer ungarna. För de stora arterna kan de vara upp till 10 st och för de mindre, ytterst sällan fler än sex, oftast betydligt färre. Förtjusande syn Beroende på ras tar det 8 - 14 dagar innan de öppnar ögonen. Det tar ganska lång tid, kanske tre veckor, innan ungarna lämnar boet och visar sig i dagsljus. Men när de väl kommer fram är åsynen av dem något av det mest Förtjusande man kan tänka sig. Kaninungarna diar i ungefär tre veckor sedan de kommit fram. Tänk på att kaninhonan vill ha mycket mat under graviditeten och under den tid hon diar ungarna. Honan är könsmogen vid nio månaders ålder och hanen vid sex. Kaniner blir - rätt skötta och beroende på ras - 5 - 10 år gamla. Text och bilder taget från en spalt på Zoonen, skrivet av: HANS NORLING |
|
