På 1800-talet fanns det en hästras som kallades Lanthäst. Det var en bra allroundhäst som dög till allt möjligt. Mest användes lanthästen i jordbruket tills man på slutet av 1800-talet började importera nya kallblod från andra delar av världen. Bland andra importerade man många ardenner.
Efter ett tag började man inse att lanthästen höll på att försvinna, det fanns nästan bara de importerade kallbloden kvar så man började då att försöka få tillbaka rasen. Man korsade de få lanthästston som man hade med de norska dölehingstarna. Rasen som då uppkom fick namnet "Nordsvensk Häst".
Man var mycket noga med att bara ha starka och friska djur eftersom man visste att rasen inte skulle överleva på sikt annars.
Förutom inom jordbruket började nordsveskar att användas på travbana därför började vissa på 1900-talet att försöka avla fram en mycket snabb form av nordsvensk.
De nordsvenska travarna skilde sig så mycket från arbetshästarna av samma ras att man 1966 bestämde sig att dela på rasen helt. Därför finns det dels den Nordsvenska Brukshästen och Kallblodstravaren.
Rasen har fint rundade länder, ett tydligt sluttande kors, benen är korta och starka, ganska välliggande och mycket kraftfull bog, huvudet är ganska stort med ganska långa öron, rasen har också ett bra bröstdjup och starka sunda hovar. För att vara ett kallblod är det en förhållandevis lätt häst. Karakteristiskt är den långa och kraftiga pannluggen och svansen.
En nordsvensk ska ha en mankhöjd på ca 150-160cm.
Alla färger är tillåtna utom skäck och tigrerad.
Det mest framstående stuteriet var Wången och i början av 1900-talet genomgick hästarna där mycket stränga bruksprov. De fick bland annat föra dragprov med tunga timmerlass och vuxna djur genomgick ytterligare dragprov och alla måste röntga hovar och ben.