Vi heraldiker har sedan urminnes tider utgått från att ett släktvapen går från far till son genom generationerna. Vi gör oss här skyldiga till ett felslut i vårt resonemang. Det finns före 1626 ingen svensk regel som säger vilket vapen ett barn ska ta. Däremot säger samhällets norm att barnet bör ta faderns vapen, om inte moderns är mer socialt fördelaktigt. Detsamma gällde för namnbruket.

Dagens samhälle skiljer sig från gårdagens på många punkter. En viktig punkt är att vi idag betraktar män och kvinnor som jämlika och att samma regler ska gälla för båda könen. Men heraldiken är samtidigt traditionsbunden och dessa värden ska vi slå vakt om. Därför krävs det ett ordentligt system där nya vapentagare aktivt gör ett val för hur de anser att deras vapen ska gå vidare.

1982 fick Sverige en ny namnlag. Den upphävde den äldre lag från 1901 som stadgade att en kvinna vid äktenskap med en man skulle ta dennes efternamn och att deras gemensamma barn skulle bära familjens efternamn. Lagen var klar på denna punkt och när heraldiken väl började fundera i termer av vapenrätt var det naturligt att följa vad namnlagen sa.
Den nya namnlagen skiljer sig på väsentliga punkter från den gamla. Här görs ingen åtskillnad mellan kvinnans och mannens namn. De nygifta får fritt välja vilket efternamn de ska bära. Den enda som är definitivt är att dubbelnamn inte är tillåtet, vilket det var i den äldre namnlagen.

Den heraldiska diskussionen kring vapenrätt negligerar numera den nya namnlagen. Det har hos många blivit ett oföränderligt faktum att ett vapen alltid följer namnet och alltid följer manslinjen.

Men denna ståndpunkt blir allt svårare att upprätthålla. Inte minst därför att många som idag antar ett vapen tar för givet att vapnet följer barnen oavsett deras kön, och oavsett om de tar ett nytt efternamn eller inte.

Dessa hör inte hit
Termen ”ärvs” används här i samma betydelse som succession, rätten att föra ett vapen som antagits av någon annan.
För att inte förvirra bör det klart och tydligt sägas att ett vapen inte kan föras av någon som inte har släktskap med ägaren. Hur detta släktskap definieras är oklart, men så mycket kan sägas att en svågers bror inte har rätt att föra ett släktvapen.
I några fall accepteras att frun, och då rimligen också mannen, kan föra samma vapen som sin äkta hälft. När ett gift par gemensamt antar ett vapen gäller självklart att de båda för det på lika villkor och att de vid en skilsmässa har samma rätt till vapnet så som de har till efternamnet.

Succession från styvföräldrar ner till barnen bör undvikas, men här kommer för omväxlings skull bitecken väl till pass. Detta beror främst på att familjesituationen är sådan att man kan känna mer familjetillhörighet med en styvförälder än med en biologisk. Adopterade barn är helt jämställda med biologiska.
Att några gör en poäng av att ändra vapnet samtidigt som man ändrar namnet är en helt annan sak.

Ett första utkast
”För sig och sina efterkommande”
”För sig och sina efterkommande med samma namn”
”För sig och sina arvingar”
”För sig och övriga av släkten NN”
”För sig, sin hustru och deras efterkommande med namnet”
”För sig och övriga efterkommande till NN”

Det andra förslaget
Efter diskussioner med inte minst Henric Åsklund och Martin Sunnqvist kom jag fram till ett annat förslag som kunde vara lämpligare.
0. vid outalat val i historisk tid gäller traditionen.
1. medges åt alla efterkommande.
2. medges åt alla efterkommande av namnet.
3. medges åt alla agnatiska efterkommande.
4. medges åt alla kognatiska efterkommande.
5. får föras av efterkommande endast efter särskilt medgivande av antagaren.
6. får föras enligt antagarens specifika önskemål
7. personligt vapen, medges ej utan differentiering.

Dessa regler kan inte betraktas som eviga, men de ger uttryck för en önskan på samma sätt som föräldrar kan önska att deras gamla hus ska stanna i släkten, men det är arvingarna som avgör vad som ska hända.

Eftersom flertalet vapen härstammar från historisk tid bör en lista av det här slaget uttryckligen betona att det är nutid och framtid som avses. 70 procent av alla vapen som vi har i register hamnar i kategorin 0. 80 procent av de kvarvarande hamnar i kategorin 3. Merparten av resterande i kategori 1 medan ett fåtal vapen kan placeras i kategori 2, 4, 5 & 6 (i ärlighetens namn finns inte en enda i kategori 4).

Kategori 7 är speciell och bör inskränka sig till vapen som används inom ordenssällskap och rollspel. Den kommer att växa kraftigt när vi går igenom frimurarvapnen men än har arbetet inte hunnit så långt.

Alla siffror är ungefärliga men bygger på den databas som SHF har byggt utifrån Gröna stubben m fl vapenrullor. I dagsläget finns 2787 vapen inlagda.
För enkelhetens skull bör vi göra en distinktion mellan nutid och dåtid. Flertalet av vapnen från tiden före 1900-talet är tagna som personligt vapen som stundom gått i arv. Från 1900-talet uppträder en medvetenhet om att ett vapen antas för framtida släktingar. Därför har jag räknat alla vapen förda före år 1900 till kategori 0. Praktiskt har det ingen betydelse eftersom kategori 0 och 3 är samma sak.