From the London Times, 1997:
In some respects Fever Pitch is not about football at all; it is about being a fanatic, and the way an obsession bends lives and relationships out of shape. Here is where Gemmell's Sarah Hughes comes in useful, as a foil and yardstick. Joining Paul's school just as Arsenal begin the 1988-89 season, she begins as a strict disciplinarian, exasperated by her colleague's lax ways. Falling in love and getting pregnant bring no revolutionary change: she remains incredulous at Paul's fixation, while he feels free to accuse her of having no soul. "Perhaps one day" he says, "you'll learn to care about something you can't tick."

Acting more energetically than usual, Firth makes his Arsenal devotee appear both aggravating and attractive; while Gemmell persuasively shows us a teacher whose ordered exterior hides unfulfilled needs. In truth, the pair never appear a likely match and, as the baby looms and Arsenal's fortunes reach their climax, Fever Pitch drifts away from realism towards the tidy solutions of fantasy. But it's far too late to complain: we have bathed too pleasurably in the film's ebullience, generous heart and delight in the follies of life. [The Times, April 1997]

Total Film 1997:
In his feature film debut, director David Evans keeps all his balls in the air. He has created a movie positively crackling with energy. He handles his cast well, Firth once again proving his versatility and the rest of the players providing solid support - including Ruth Gemmell as soccer widow Sarah, Neil Pearson as "flashback Dad" and Mark Strong as Paul's footie-deranged mate.

The real 14 million pound star, however, is the script. As much about life itself as about football, Nick Hornby's spot-on observations make for an increasingly entertaining experience. Be prepared for a surprise as Fever Pitch reveals itself to be the year's best comedy so far. One-nil to the British film industry. [Total Film Magazine, April 1997]

From the New York Post, 1999:
Essential viewing for anyone who has to live with a soccer fan or other sports-obsessive, Fever Pitch is also a contender for best romantic comedy of the year. It's almost everything you could hope for from an adaptation of a book by the best-selling English novelist Nick Hornby - even though it's based on a memoir rather than on one of his hilarious novels about commitment-phobic young men. A satisfying combination of comedy and social realism, it's never less than smart, dryly funny and playfully observant about gender and parenthood, and the life-enhancing power of trivia.

Paul (Colin Firth) a teacher in his mid-30s, has been obsessed with soccer in general - and the Arsenal team in particular - since he was a boy. Here, Firth takes a break from upper-class roles /.../ . He show himself to be a fine comic actor with a flair for the deadpan. Theater actress Gemmell is delightful in her first film role. Vastly superior to the small and independent films that have come out duriung the past six months, this movie deserves a wider release than it's going to get. [New York Post, October 1999]

From the New York Daily News, 1999:
Male sports nuts looking for support and women trying to understand them may both find satisfaction - or at least a lot of laughs - in British director David Evans' Fever Pitch, a sweetly hilarious romantic comedy about a soccer fan whose favorite pro team's unexpected success threatens to push him over the edge.

Firth is brilliant as the quintessential superfan, walking Paul along the narrow line separating the thrill of victory from the agony of defeat. Paul is an intelligent, popular charmer brought low by the same passion that turns sports bars into weeping walls in losing cities everywhere, and he is both pathetic and more lovable because of it.

The story ultimately hangs on Paul's tenuous grip on his priorities, and on girlfriend Sarah's willingness to see his addiction as something other than a heartless rival.

It's comic material that easily could sink into sentimentality, but first-time director Evans shows a mature steady hand in preventing that from happening. [New York Daily News, October 1999]

TWO SWEDISH REVIEWS:

Fotboll och kärlek.
För många män finns det inget viktigare. När Sverige i morgon spelar ödesmatch i VM-kvalet, får många flickvänner och hustrur räkna med att spela en undanskymd tillvaro. Då är det bara fotboll som gäller. Huvudpersonen i Fever pitch - en i laget, populära läraren Paul (Colin Firth), lever så hela tiden. Hans liv kretsar kring favoritlaget Arsenals matcher. Han räknar inte år, utan fotbollssäsonger.

Det är inte mycket mer än titeln som är kvar från Nick Hornbys självbiografiska bok. Ett smart drag, de som känner igen sig i boken är nog främst fotbollsälskande män. Filmen är bredare, mer en romantisk komedi.

Paul blir, lite av en slump, kanske för att hon bara finns där i närheten, ihop med kollegan Sarah (Ruth Gemmell). Kärleken sätts på hårda prov när hon ofta får finna sig i att hamna i andra hand när Arsenal har viktiga matcher. Inte minst för att handlingen utspelas säsongen 1988-89, när laget slåss i toppen av ligan.

För lite fotboll, kommer kanske Hornby-fansen att tycka. Men här finns gripande scener som skildrar hur Paul i barndomen upptäcker och blir förälskad i sporten. Här finns dråpliga scener när han försöker lära sina elever offside-fällor.

Colin Firth, känd som Mr. Darcy i TV-serien Stolthet och fördom och från Den engelske patienten, har perfekt avvägd charmig-slarver utstrålning för rollen. Ruth Gemmell är också bra som Sarah, kvinnan som genom sin kärlek till Paul tvingas inse att det faktiskt finns karlar som aldrig vill bli riktigt vuxna. Trots att de närmar sig medelåldern, trots att de ska bli pappor.

Framför allt är det en rolig film. Nick Hornbys sinne för kul situationer och kvicka repliker, ofta på Pauls bekostnad, genomsyrar hela filmen. Som alltså med fördel kan ses även av dem som bara är måttligt roade av fotboll. Tvingas man välja, är trots allt kärlek viktigare än fotboll. Utom i morgon, förstås... (Källa: Aftonbladet, September 1997)


Mr Darcy spelar fotboll.
Exakt hur glad blir man inte då författaren till kalasbra High Fidelity, Nick Hornby, förvandlar sin Fever Pitch till filmformat och placerar allas vår Mr Darcy i huvudrollen? Svårt att säga med större precision.

För den som inte suttit tillsammans med sju andra flickor genom den mycket långa versionen av Stolthet och Fördom kan måhända den föga attraktive lärar-Darcyn inte locka fram tillbakahållna grymtningar. Har man däremot skrikit av förtjusning då Mr Darcys badade fullt påklädda kropp kliver upp ur sjön och rakt in i hjältinnans armar, kan man lugnt påstå att glädjen över att återse honom är stor.

Det gör inget att han är en självcentrerad Arsenalanhängare utan någon som helst uppenbar frisyr. Hans eldiga blick, maniska anlag och febriga nervighet gör intet för försvarsmekanismerna.

Flickor rekommenderas att se Austendramat först. Män ombedes endast lämna folkölen och lagtröjan hemma. Filmen tål att ses, igenkänningsmomenten är många, flickvännens cyniska väninna är på pricken och den smittande entusiasmens mystiska vägar hittar ständigt nya mystiska vägar att omvända de från början inte fullt så entusiastiska. Kanske får man även lust att se en match efteråt. (Källa: Monika Svensson, September 1997)