Så länge man är ung, så kan man alltid hoppas att allting ordnar sig längre fram i livet. Men ju mer åren rullar förbi, ju mer upptäcker man att det gör det inte alls – allt blir bara värre. Visserligen kan man uppleva stunder då allt känns bra, men dessa stunder är sällan långvariga. Nej, ingenting är beständigt. Allt man lovade sig själv och andra i passionens ögonblick svalnar, förändras och dör. Tvivel och falskhet sprider sig som ringar på vattnet.
När jag var ung berättade äldre människor om livet för mig och mina vänner. Naturligtvis struntade vi fullkomligt i vad de sade. Vi visste ju redan allt. Vi var nämligen bäst. Att vi var så otroligt korkade berodde naturligtvis på det faktum att vi var för oerfarna att begripa någonting överhuvudtaget. Givetvis var vi hjärntvättade av etablissemanget. Men så okunniga att vi inte ens visste vad hjärntvätt, överjag och etablissemang innebar. Inte heller fattade vi det viktigaste av allt: Att vi var förutbestämda att bli en del av detta etablissemnag.
När vi började genomskåda etablissemanget blev vi rebeller. Det var enkelt att bli rebell. Man behövde bara klä sig på ett avvikande sätt, vara politiskt radikal, stoppa i sig några röda, blå och gröna piller och lyssna till musik som de äldre blev galna av. Att det var delar av etablissemanget som i rent vinstsyfte SKAPADE vårt intresse för ”häftiga” kläder, ”häftiga” åsikter, ”häftiga” droger och ”häftig” musik – och sedan förpackade och sålde hela skiten till oss – fattade vi aldrig. Vi var först klassens dummerjönsar. Det var med andra ord likadant då som nu. Det finns dock en skillnad. Många fler av dagens hjärntvättade dummerjönsar kommer – när de upptäcker att de är lurade – ställa sig på baktassarna och applådera dem som lurat dem. Sedan vill de vara med och luras.
Ja, många fler än förr kommer att låta sig slukas av etablissemanget. Men ännu många fler kommer att gå under. Och utrensningen kommer att fortskrida. De svaga görs osynliga. De fega tystnar. De starka roffar åt sig. Av dem som tar avstånd från etablissemanget kommer endast de som har en fast grund att stå på att överleva.
De som väljer dyoismens väg framför etablissemangets autostrada går en annorlunda verklighet till mötes. Ingenting kommer längre att vara som förut. Nej, istället kommer alla sammanhang att bli kristallklara och överjaget kommer att tappa sitt dödsbringande grepp om den personen. För att få tillgång till dyoismens mäktiga vapen är det faktiskt bara att våga tänka i andra banor än de gamla. Att våga utforska andra världar och inse att MAKTER – vad vi än väljer att kalla dem – faktiskt är en realitet.
Det viktigaste är dock inte om dessa Makter existerar i rent objektiv mening. Det viktigaste är att universum fungerar SOM OM de gjorde det. Därför är dyoismen en livsnödvändighet. Ända in i döden. Och bortom.