Varje dag kan vi läsa om katastrofer. Människor dör under de svåraste plågor. Det är mörker och elände vart vi än vänder oss.

Mitt i denna strida ström av olyckor, krig och våldsbrott – händelser som vi lärt oss leva med – kan det dock stundom dyka upp någonting som dröjer sig kvar. Som ständigt utgör en källa till obehag varje gång vi tänker på det. Någonting som går utanpå all vardaglig massdöd och slentrianmässig grymhet. Ett sådant minne utgör den där vackra hösteftermiddagen på femtiotalet – mitt i den amerikanska drömmen – då några ivriga hjärnkirurger, på uppdrag av en dominant fader, berövade en ung flicka hennes framtid. Hela proceduren var så bisarr, surrealistisk och mardrömslik att den aldrig låter sig förträngas.

Rosemary Kennedy var inte riktigt som alla andra i den streberaktiga Kennedyfamiljen. Hon var för glad. Hon var för lättsinnig. Hon tyckte om att sjunga vid de mest olämpliga tillfällen. Hon var på tok för oanpassad. Hon var inte NORMAL.

Genom sitt uppträdande riskerade hon att äventyra familjens goda rykte. Därför skickade familjen henne till neurokirurgerna. De blev glada över att få användning för sin nya smärtfria metod - lobotomi. Den var enkel att utföra och man behövde inte ens söva patienten

Rosemary Kennedy log när hjärnkirurgerna långsamt och försiktigt började för upp de mycket långa, tunna och vassa stålpinnarna i hennes näsa. Mjukt, nästan smeksamt, gled de med ett svagt knastrande genom brosk och ben, in i hjärnan. När pinnarna väl var på på plats började man som vanligt vispa runt lite på måfå, för att därigenom förhoppningsvis lyckas skära av vissa stökiga nervbanor. Målet var att Rosemary Kennedy skulle bli mer social. Allvarligare, Tystare. Normalare.

För att slippa gissa sig till hur den kirurgiska processen framskred uppmanade man Rosemary Kennedy att sjunga en sång. Hon sjöng glatt. Hon älskade ju att sjunga. Hon sjöng samtidigt som kirurgerna vispade runt med de långa, tunna och vassa stålpinnarna i främre delen av hennes hjärna. Efter en stund fick hon svårare och svårare att finna orden. Hon försökte dock tappert sjunga vidare. Kirurgerna vispade. Till sist tystnade hon helt. Tillfredsställda drog kirurgerna sina redskap ur hennes näsa. Hon var botad.

Resten av sitt liv tillbringade Rosemary som ett paket på ett privat sinnessjukhus. Fadern betalade. Familjens goda rykte var räddat. Rosemary skulle inte komma att utgöra ett orosmoment vid framtida presidentkampanjer. Alla var nöjda. Allt var åter NORMALT.

ALL RIGHTS RESERVED
Rex Magoo