|
Inkafolket var ett indianfolk som levde i Sydamerika på 14-1500 talen.
De styrde över ett område som sträckte sig över bergskedjean Anderna och vidare till Stillahavskusten,
och in i Amazondeltat. Områdets centrum motsvaras av dagens Peru. Territoriet omfattade också delar
av dagens Ecuador, Bolivia, norra Chile och nordvästra Argentina.
Inkafolket kallade sitt rike "Tahuantinsuyu", ett Quechua-ord som betyder "landet i fyra delar". Riket kallades så därför att det indelades i regioner kända som de "fyra suyus (fjärdedelar) av världen". Varje region styrdes av en guvernör som var släkt med kejsaren. Regionerna indelades i mindre enheter. Under varje guvernör fanns tio underguvernörer som härskade över ca 10 000 bönder var. Det fanns också byledare som härskade över ännu mindre områden med ca 1000 bönder var. På ytterligare en lägre nivå fanns tio förmän som härskade över ca 100 bönder vardera. På den lägsta organisationsnivån övervakade en tjänsteman en grupp på tio bönder. För varje 10000 människor fanns det alltså 1331 tjänstemän. Samhället var strikt organiserat, från kejsaren och kungafamiljen ner till bönderna. Eftersom kejsaren ansågs ha gudomlig makt trodde man att han var en ättling till solguden Inti. Kejsaren hade en officiell hustru, hans syster, och många bihustrur. Ofta fick kejsaren hundratals barn. Kejsaren levde i ett skimrande palats med guld och silver väggar, fat och bägare. Han bar en guldkrona på huvudet som tecken på hans överhet. Inkaindianerna hade inget skriftspråk utan de använde sig av en "quipu", en serie av korta trådar med knutar som hängde i intervaller från en lång övertråd. Genom att variera färg, typ av tråd och mellanrum mellan trådar och knutar kunde inkafolket registrera befolkningarna, trupper och information om sina legender och framgångar. Bara en tränad "quipucamayo", (minnesexpert), kunde skapa och tolka en quipu. Efter erövringen av spanjorerna förlorade inkaindianerna förmågan att läsa quipus, det var då skriftspråket infördes. Forskare har fortfarande inte lyckats förstå koderna man använde i skapandet av quipus. Man hade en inkomstskatt som kallades "mit'a". Denna skatt krävde att de flesta människor under vissa perioder varje år skulle bidra till det offentliga arbetet. Denna arbetsskatt möjliggjorde storskaliga byggnadsarbeten som krävde ett stort antal arbetare, fästningar, vägar, broar, och gruvdrift av metaller och ädelstenar. Det hjälpte också kejsaren att samla stora armeer och genomföra erövringskrig. Inkafolket var väldigt duktiga på att bygga byggnader, vägar och broar. De byggde ett 16 000 km långt nätverk av stenvägar där löpare bar tjänstemeddelanden, och kunde förflytta sig upp till 400 km/dag. Utmed vägarna fanns små vilohus med mat och utrustning. Inkafolket byggde inte bara vägar som sagt. De byggde väldigt fina repbroar också som var underverk av ingenjörskonst. Vissa broar var nästan 100 meter långa. Men bland de mest imponerande byggnaderna var enorma tempel, palats och fästningar. Man transporterade stenblocken med hjälp av trästockar. För att förbättra jordbruket byggde man stenterasser utmed bergssluttningarna vid Andernas dalar. Man byggde också lagerhus där säd och grödor kunde förvaras. Cuzco var ett underverk av inkabyggnader och metallarbeten. Det stora soltemplet var så gott som heltäckt med guldplattor. På stora gården fanns guldfigurer som visade scener ur inkas liv. Guldmajs tycktes växa ur jorden, och gyllene lamor betade på guldgräs. En annan känd stad var Machu Picchu vars ruiner upptäcktes 1911. Grunden i inkarikets samhällsliv var ayllu. Ayllus var familjer som levde tillsammans och delade land, djur och grödor. En ayllu kunde variera från små jordbruksbyar till större städer. Alla hörde till en ayllu. Man föddes i en och man dog i en. Valet av en make/maka kunde avgöras av en ayllu och om en inkaman inte var gift vid 20 års åldern valde ayllu-ledaren en maka åt honom.
En inkas dag: Ett typiskt inka-hus bestod av ett rektangulärt rum byggt av sten, utan fönster eller skorsten medan överklassernas hus var större och bestod av fler rum. Man sov på golvet kring spisen som var gjord av sten och lera. Under dagen var de flesta utomhus. Deras kläder var av varierade kvalitet men alla klädde sig på samma sätt. Männen bar ärmlösa knälånga tunikor och ponchos. Kvinnorna bar långa klänningar och caper vilka fästes med en nål av koppar, silver eller guld. Alla plagg var av vävt bomulls- eller ylletyg. Männen hade samma frisyr i enlighet med den ayllu de tillhörde, och de hade dekorativa örhängen av snäckor eller metall. Inkafolket arbetade för hand eftersom inkas saknade rullande hjälpmedel och dragdjur. Deras enkla verktyg bestod av en tung träspade eller en fotplog som kallades tacalla, en steneggad klubba, en bronsbladad hoe (kolla) och en grävpinne. Andernas invånare utvecklade över hälften av de jordbruksprodukter som vi äter i världen idag. Bland dessa finns över 20 sorters majs, 240 sorters potatis, en eller flera sorters squash, bönor, jordnötter, cassava, och quinoa som man gör flingor av. Potatis var viktigast. Inkas planterade potatis som var frosttålig så högt som 4600 möh. På dessa höjder kunde inkas utnyttja nattkylan och dagens hetta till att frysa och torka potatisen till dess att all fukt försvunnit. Inkas skapade därefter ett lätt potatismjöl. De odlade majs upp till 4100 möh och åt den färsk, torkad och poppad. De gjorde även en alkoholhaltig dryck av majs som kallades saraika eller chicha. Kameldjuren såsom lamor, alpackor och vicunas var mycket viktiga i ekonomin. Förutom att användas som lastdjur användes ullen (till kläder) och spillningen (till bränsle). Den finaste ullen kom från vildvicunan som fångades, klipptes och släpptes lös igen. Inkas födde också upp marsvin, ankor och hundar som huvudsakliga proteinkällor. Den högsta inkaguden var skaparen, Viracocha. Inkas dyrkade även solguden Inti, från vilken kejsarfamiljen härstammade, och ett antal naturgudar som var viktiga för deras framgångsrika jordbrukskonst. Inkas trodde att vissa platser och föremål var heliga. De kallades huacas. En huaca kan vara ett stort tempel, eller något man finner i naturen såsom ett berg, vattenfall, flod eller klippa, eller en amulett, eller charm (kolla). Varje inka familj hade en huaca, vissa heliga föremål kunde placeras i en nisch i hemmet. Man offrade regelbundet till huacas för att behålla balansen i naturen och i samhället. Inkas trodde på ett liv efter detta och dyrkade förfädernas andar. De dödas kroppar och gravar behandlades som huacas. Döda härskares kroppar var bland det mest heliga i riket. De behandlades som om de levde och hade tjänare som passade upp på dem, och de rådfrågades i dagliga angelägenheter. Inkas statsreligion var mycket formell, med ett stort antal präster som höll många ritualer och ceremonier. I många riter offrades levande lamor eller marsvin till gudarna, ibland människobarn eller utvalda kvinnor. Prästerna talade om hur framtiden skulle bli och behandlade de sjuka, eftersom man trodde att sjukdom berodde på någon persons eller guds illvilja. De utvalda kvinnorna tjänade gudarna, och särskilt solguden, och vissa av dem kallades soljungfrur och avgav livslångt kyskhetslöfte. Prästerna behandlade sjukdomar med helande ceremonier, men inkas kunde också operera inklusive amputera och kanske bentransplantera. Patienten sövdes först med droger och kanske hypnotism. Många av dessa operationer lyckades. Inkas verkar ha haft kunskap om tiden genom en månkalender. De hade noggranna mätmetoder och använde sig av en balansvåg för att mäta vikter. Inkas var duktiga hantverkare inom textil, keramik och metallarbeten. De vävde ull och bomull till geometrisk mönster, m.m. Koppar och brons användes främst till verktyg och utsmyckningar, guld och silver användes till smycken och andra föremål för de adliga och prästerna. Inkas skapade mycket musik, endast fragment har överlevt. Inkamusik användes ofta till rituella religiösa danser. Musikerna upprepade rytmer som framkallade ett nästan hypnotiskt tillstånd hos dansarna. Blåsinstrument och slaginstrument var vanligast. Det fanns många sorters flöjter och panflöjten är fortfarande vanlig i Anderna.
|