Sabin Gherman

Rumänien står mig ända upp i halsen!

Mitica står mig ända upp i halsen (ungefär som lillbrorsan eller min polare) och listigheten och zigenarstilen fastnar vid det Rumänska landsnamnet. Jag samtalar med olika politiker som är vid makten, och alla dessa säger följande till mig: "Vi har inte längre någon chans". Jag läste i tidningen, att regeringen med stor omtänksamhet av '98 års budget gav större summa till Bukarest än till hela Transylvanien. Jag reser med bil till söder och öster och jag ser skillnaden, där är vägarna bättre, det finns alltid nya verkställande investeringar. Jag står i kö vid skattemyndigheten, vid CEC ('Statliga Sparbanken'-s motsvarighet), eller var som helst som ägs av staten och överallt ger de muta. "Tjubuk"-s, dricks. Det är turkiska traditioner, som de inte fungerar utan.

Och då? Jag vill inte utvandra bara för att de inte gjort något på 10 år. Rumänien står mig helt enkelt ända upp i halsen. Med alla sina synonymer. Med alla dessa hjältespel, som inte har någonting med historien att göra. Andra skryter med Michelangelo eller Da Vinci, medan man för mig visar Campulung Neacsus brev (den första rumänska språkminnet från 1522, där Neacsu, dåvarande borgmästaren i Campulung, Valachien meddelar rådet i Brassov om turkiska trupprörelser). Det perfekta förverkligandet av angiveri, som överträffar all fantasi!

Om det finns något som jag beklagar i mitt trettioåriga liv, är att jag föddes här, att jag är en av dem som lärt sig i skolan att detta folk (på "boborul"), Mina Herrar, som med oupphörlig erektion stod öga mot öga med historien.

Vilket folk? Vi, som inte ens en gång bekräftat vår manlighet, vi, som vid folkvandringens tid packade ihop våra saker och flydde till skogen, vi, som svimmat i salongerna, där man beslutat om historien.( hänvisning till det, att när man 1940 fattade Wien beslutet, så svimmade den rumänska utrikesministern), vi, som jävlas för en bit bröd och som inte vet vad för slughet vi ska hitta på).

Dessa är vi, med lappade byxbakar och trasiga armbågar; så träder vi in i historien, som in i ett smutsigt förstadsgetto. Mellan två rapningar och en svordom, folket- a "nép",(på boborska) herrar! -sträcker sig upp och håller tal från Posada (Påpekande: här förlorade K?roly Róberts /Karl Robert - den ungerska kungens tillbakadragande trupp ett slag 1330, vid ett bergspass mot fem bakifrån anfallande rumäner), om Vitéz Mih?ly (Mihai Viteazul från Havaselve/Muntenia, senare transylvansk och moldavisk makthavare kring 1600), om det att "länge leve och blomstra Moldavien, Transylvanien och Valachien". Och åter igen ett vinnande rap. Det står mig ända upp i halsen, att jag skäms. Just därför säger jag till mina vänner i väst, att jag är från Transylvanien. Från ett annat land. Altra paese. Other country. L'autre pays.

Det står mig ända upp i halsen att alla icke-transylvanier säger att: Här i Transylvanien har jag problem med ungrarna. För om inte de fanns…..Att hungern är vetskapens mor…att federalismen vore den största faran ligger på lur bakom blockhusets hörn, som en hönstjuv, för vem jag betalar skatten. Att jag obligatoriskt måste dra åt mitt byxskärp, som Nastratins åsna (påpekande: en litterär jämförelse). I det rumänska folkets "enhet" och i deras "uppblomstrings" namn. Men jag väntar sedan 10 år på den riktiga enheten, de transylvanska landsfädernas enhet med Transylvanien, den civila offensiven för att rädda de få som ännu kvarstår. Och jag ber varje kväll för att det äntligen ska bli ett slut på T?kés L?szló, tillsammans med den etniska abnormiteten, som är emot alla. Och allt detta förgäves. Tills vidare. Ett par människor genomförde enandet 1918. Andra hoppas på en konfederation i schweizisk stil, med Ungern, Tjeckien och Österrike. Åter igen andra som Slavici (påpekande: Ioan Slavici är en transylvanisk författare), som sade att Transylvaniens enande med Rumänien var en svinaktighet, och hamnade i fängelse. Nu ser man, vad som hände.

Allvarligheten, elegansen och disciplinen som karakteriserar Transylvanien, översvämmades av detta "mitica" (påpekande: ungefär som lantisfasoner) den gemena balkanstilen, pumpkärna-civilisationen. Rumänerna hade chansen att de skulle enas med Transylvanien, så att de skulle lära sig något av deras organisation och deras värdesystem. Det var inte det som hände: Rumänien svalde Transylvanien, just precis p.g.a detta så halkar man vart tredje meter på sävligheter på de radiella gatorna. Detta säger inte jag, utan den som är lika med Gud, Cioran (påpekande: Emil Cioran-rumänsk författare och journalist) . Många flyr sen till himlen, för att bestrida de ovannämnda meningarna. Men: Hur många av er gick inte till Bukarest med fyllda kassar, de kända raffia kassarna, i vilka ni hårt höll i era spritflaskor? Och icke till era vänner bar ni dessa, utan till direktörer, till ministeriet, till de höga portarna med järndörrar….Och, om de inte på ett fånigt sätt bar dessa kassar, hur många gånger har de påmint att i Bukarest så ska man öppna dörrarna med huvudet, för att deras händer bär tyngden av "paketen", Bukarest, detta är stället där det TBC-sjuka geniet pussar den ej skrivkunnige miljardären, har lärt hela landet att man "delar" någonting. "Delning av kött", "Delning av ägg". De uppdelar. Typisk blötdjurshållning. Här finns inga rättigheter, bara buganden. Här äter man pumpkärnor, och här talar man såhär: "De många finns", och gatfolket föds i allmänhet, förökar sig och dör.

De har inte lärt sig någonting från ungrarna, de har inte lärt sig någonting från österrikarna, de har inte lärt sig någonting från tyskarna. För tidigt har de gått över från furculitionen (påpekande: hänvisning till snobbarna som inte känner den rumänska villan -furculita-ordets motsvarighet i engelskan och franskan, och tror att det räcker att till det rumänska substantivet lägga till -tion på slutet) på "Rumänska bataljoner, slå er igenom Karpaterna"-(påpekande: Treceti batalioane romane Carpatii- trallandes denna soldatmarsch trädde den neutrala rumänska kungatruppen 1916 in i Transylvanien, men efter deras genomlidande förluster var de, efter knappt 3 veckor, tvungna att dra sig tillbaka). Det är kanske t.o.m. därför att Transylvaniens mest tappra " försvarare" föddes bortom Karpaterna. Det är kanske därför Europa slutar någonstans bredvid Brassov. Där tar Karpaterna slut också. Eftersom, utom språket och de dåliga vägarna, finns det ingenting som vi har gemensamt.

Vi måste vakna. Vi måste inse att det som händer nu är en komedi. Till på köpet en sådan, i vilken barn ber om choklad, och du svarar med en axelryckning. I vilken du hela tiden darrande söker efter protektion, stöd, allt. I vilken du vid varje gatuhörn viskar om polisernas och landsfädernas villor. I en sådan värld, där man är dömd att leva med lån mellan en lön och en annan. Man måste bli medveten om att det går på ett annat vis också. Att vi är annat också. Att allt riktigt dåligt kommer från Bukarest, från lyxpalatsen där politikerna utan skam grälar om bytena. Vi måste inse att det inte är ungrarna, tyskarna eller burundierna som är våra fiender, utan vi själva, som lever från den ena dagen till den andra, dömda till att stjäla och svära vid gatuhörnen.Vi har inget att säga till varandra; under 75 år har vi sagt allting, och vi är 75 gånger fattigare. För övrigt, fortsatta trevliga dagar- rumänerna sitter mig ända upp i halsen, jag vill ha mitt Transylvanien.

Sabin Gherman
(1998-09-16)