Grundutbildning i sjukgymnastik - Examensarbete 10poäng
2000-01-14
 
 

Effekter av konditionsträning i cirkelform avseende aerobisk kapacitet, motorik, gångförmåga och hälsorelaterad livskvalitet för patienter med hemipares efter stroke.

En pilotstudie.






Författare:
Margit Alt (margit.alt@telia.com), Åsa Rabb, sjukgymnaststud, kurs 6, Inst. för sjukgymnastik, Karolinska Institutet
Handledare
Margareta Engardt, Med dr, leg sjukgymnast, Inst. för sjukgymnastik, Karolinska Institutet, 141 57 Huddinge

Tillbaka till abstract
INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 BAKGRUND *
2 SYFTE * 2.1 Frågeställningar * 3 MATERIAL OCH METOD * 3.1 Försökspersoner *

3.2 Mätmetoder *

3.2.1 Puls och systoliskt/diastoliskt blodtryck i vila *

3.2.2 Fysiologiska parametrar under submaximalt ergometercykeltest * 3.2.3 Muskeltonus *

3.2.4 Motorisk funktion *

3.2.5 Gångförmåga *

3.2.6 Hälsorelaterad livskvalitet *

3.3 Träning *

3.4 Genomförande *

3.5 Statistik *

3.6 Etiska aspekter *

 4 RESULTAT *
            4.1 Fysiologiska parametrar i vila samt under submaximalt ergometercykeltest * 4.2 Muskeltonus och motorisk funktion *

4.3 Gångförmåga *

4.4 Hälsorelaterad livskvalitet *

 5 DISKUSSION *

6 KONKLUSION *

7 ACKNOWLEDGEMENT *

8 REFERENSER *

Bilaga 1-3
 
 
 
 

1 BAKGRUND         Innehållsförteckning Världshälsoorganisationen – WHO – har definierat stroke (slaganfall) som "hastigt påkommande tecken till fokala eller globala neurologiska bortfallssymtom som varat längre än 24 timmar eller lett till döden dessförinnan med säkerställd eller förmodad vaskulär genes" (37). Stroke är en sammanfattande beteckning för diagnosgruppen cerebrovaskulära sjukdomar och omfattar cerebral ischemi, ledande till hjärninfarkt samt intrakraniella blödningar intracerebralt eller subaraknoidalt (3).

Stroke är en av våra stora folksjukdomar och den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärtinfarkt och cancer (3, 32). Mortaliteten i stroke har kontinuerligt minskat i industriländerna, men i Sverige har dödlighetssiffrorna varit relativt oförändrade, ca 10 000 personer per år (34). I Sverige drabbas varje år 35 000 personer av stroke, varav 25 000 för första gången. Medelåldern hos svenskar som drabbas av stroke är cirka 71-73 år. Ungefär lika många kvinnor som män drabbas (3, 32). Det har beräknats att 10 000-20 000 patienter varje år får bestående funktionsnedsättningar till följd av stroke, cirka 8 000 av dessa i sådan grad att de kräver långvarig institutionsvård (32).

I Sverige är stroke en av de mest kostnadskrävande sjukdomarna. Den beräknade kostnaden för samhället är ungefär 10 miljarder kronor per år. Till detta tillkommer omfattande kostnader för patienten och dennes familj (32).

Traditionell strokerehabilitering har sin tyngdpunkt i funktionella aktiviteter samt träning av koordination och balans enligt olika faciliteringsmetoder (Brunnstöm, Bobath, PNF) och den uppgiftsinriktade träningen Motor Relearning Program (MRP) (9, 10, 11). Specifik konditionsträning ingår vanligtvis inte i rehabilitering för strokepatienter (25, 28).

Konditionsträning är en aerobisk träningsform, som utförs kontinuerligt och rytmiskt med stora muskelgrupper, under förhöjd hjärtverksamhet (1, 8). Konditionsträning ger ökning av såväl central som perifer aerobisk kapacitet. Aerobisk kapacitet är ett samlingsbegrepp för en individs syreupptagningsförmåga, vilken bestäms av hjärtfrekvens, slagvolym och arteriovenös syredifferens (14). Hjärtats pumpförmåga tillsammans med lungornas kapacitet och blodets syrebindande förmåga kallas den centrala kapaciteten. Den perifera kapaciteten innefattar antalet kapillärer, mitokondrier samt enzymaktivitet i muskler och är direkt kopplad till den rörelse eller aktivitet som utförs (2).

Strokepatienter har visat sig ha låg konditionsnivå och nedsatt kapacitet vid fysisk aktivitet i jämförelse med friska populationer (10, 22, 27, 30). Konditionsträningsstudier på treadmill (25, 26) eller ergometercykel (21, 30, 31) har visat att strokepatienter kan förbättra sin aerobiska kapacitet avseende ökad syreupptagningsförmåga, belastning och duration på träningen. Potempa et al visade också en sänkning av det systoliska blodtrycket vid ansträngning och fann även en korrelation mellan förbättring i kondition och senso-motorisk funktion, vid skattning med Fugl-Meyer Assessment (31).

En förbättring av den aerobiska kapaciteten ger en ökad förmåga att klara av vardagliga aktiviteter på en procentuellt lägre nivå av maximal syreupptagningsförmåga. Fysiska aktiviteter kan då utföras med lägre hjärtfrekvens och systoliskt blodtryck (30). Måttlig konditionsträning har en positiv effekt på riskfaktorerna för kardio- och cerebrovaskulära sjukdomar (24, 35).

Viitanen et al fann att livskvaliten hos majoriteten av stroke patienter, 4-6 år efter insjuknande var försämrad, vilket kan bero på den nedsatta fysiska kapaciteten (38).

Mot denna bakgrund ville vi undersöka effekterna av konditionsträning för strokepatienter. Några studier avseende konditionsträning för strokepatienter i form av ergometercykel- respektive treadmillträning har genomförts (21, 25, 26, 31). Studier saknas avseende effekter av cirkelträning för strokepatienter. Cirkelträning ger en varierande belastning för hela kroppen, kräver inga stora resurser och är socialt och psykologiskt stimulerande (15).
 
 

2 SYFTE        Innehållsförteckning Syftet med projektarbetet var att konstruera och utvärdera ett cirkelträningsprogram för strokepatienter med inriktning mot kondition. 2.1 Frågeställningar Påverkar vårt cirkelträningsprogram; 3 MATERIAL OCH METOD        Innehållsförteckning 3.1 Försökspersoner (fp) I studien ingick sex personer, fyra kvinnor och två män, i åldrarna 54 till 62 år. Fp rekryterades genom Danderyds sjukhus, som rekommenderade 15 patienter med strokeinsjuknande tidigast 1år före träningens början. Information om studien skickades per brev till patienterna och berörda läkare (bilaga 1, 2). En av deltagarna kunde dock ej fullfölja träningen p.g.a. lunginflammation. En annan fp togs inte med vid statistiska beräkningar där puls och blodtryck ingick då fp slutade sin medicinering med b -blockerare.

Enligt urvalskriterierna skulle fp ha haft sin strokedebut mellan 1-2 år innan inträdet i studien, kunna gå minst 6 min med eller utan gånghjälpmedel, kunna genomföra ett submaximalt ergometercykeltest samt ha sin läkares tillåtelse att ingå i studien.

Exklusionskriterier för studien var hjärtsvikt, instabil angina pectoris, kardiovaskulär sjukdom, ortopediska besvär eller neuropsykologiska tillstånd (depression, demens) som allvarigt skulle försvåra eller omöjliggöra testerna och träningen. Patienter som regelbundet tränade sin kardiovaskulära förmåga exkluderades från studien för att undvika den tidigare träningens effekter. Karakteristika avseende fp anges i tabell I.

Tabell I. Demografiska och kliniska karakteristika avseende fp.
 
Karakteristika Försökspersoner (n)
Antal försökspersoner 5
Kvinnor 3
Män 2
Ålder 57 (54-62)*
Antal månader efter strokeinsjuknande 15 (12-22)*
Typ av cerebrovaskulär sjukdom (CVS)  
    Infarkt 4
    Blödning 1
Paretisk sida  
    Höger 2
    Vänster 3
Mediciner: Beta-blockerare 1
* median (min-max värde)

3.2 Mätmetoder        Innehållsförteckning

3.2.1 Puls och systoliskt/diastoliskt blodtryck i vila
 
 

 Puls (slag/min) och blodtryck (mmHg) registrerades efter det att fp hade vilat på en brits tre minuter. Puls avlästes från Polar pulsklocka (Polar Electro OY, Finland) och blodtryck mättes indirekt med blodtrycksmanschett på den icke paretiska sidans överarm. 3.2.2 Fysiologiska parametrar under submaximalt ergometercykeltest enligt Åstrand Åstrands konditionstest är en indirekt beräkning av syreupptagningsförmåga och bygger på det linjära sambandet mellan hjärtfrekvens och maximal syreupptagningsförmåga (40). Submaximalt ergometercykeltest har trots sina felkällor visat sig vara en användbar metod för utvärdering av ett träningsprograms effektivitet avseende individens aerobiska kapacitet. Individen är vid utvärderingen sin egen kontroll (40).

Testet utfördes, enligt kriterierna för submaximalt ergometercykeltest (Monark ergometercykel, Varberg, Sverige) (2, 40). Metronom användes för att hålla hastigheten för varje trampvarv, 100 metronomslag i minuten vilket ger 50 hela trampvarv per minut. Arbetsbelastningen i watt (W) bedömdes efter patientens aktuella aktivitetsförmåga. Testet pågick minst 6 minuter på sista belastningen för att uppnå arbetspulsnivå eller "steady state". Varje minut under testet samt tre minuter efter arbetet registrerades puls med en Polar pulsklocka. Fp skattade även sin upplevda ansträngning enligt Borg’s RPE-skala. Testprotokoll se Bilaga 3.

Borg’s RPE-skala (Rating of Perceived Exertion) är en numerisk skala från 6–20 där användaren får skatta sin upplevda ansträngning från "ingen ansträngning alls" till "maximal ansträngning". Skalan är konstruerad att växa linjärt med belastningen vid arbete på cykelergometer. Det finns ett samband mellan skattningsvärde och pulsfrekvens (7). Fp i denna studie fick skatta en ospecificerad allmän känsla av ansträngning i hela kroppen.

3.2.3 Muskeltonus (skattning av muskeltonus med Modified Ashworth Scale) Modified Ashworth Scale (6) är en modifikation av den ordinalskala för skattning av muskeltonus som publicerats av B. Ashworth (4). Instrumentet avser att mäta muskeltonus, spasticitet och är användbart i forskning och för kliniskt bruk. Modified Ashworth Scale är en reliabel skala för bedömning av spasticitet (23). I denna studie testades muskeltonus i knäflexorer, knäextensorer och plantarflexorer bilateralt i ryggliggande. Ett medelvärde räknades sedan ut för de tre muskelgrupperna. Testprotokoll se Bilaga 3. 3.2.4 Motorisk funktion (skattning av motorisk funktion - nedre extremiteten med Fugl-Meyer Assessment – FMA) Fugl-Meyer är ett bedömningsinstrument för hemiplegiker, vilket testar motorik, sensibilitet, balans, passiv ledrörlighet, förekomst av ledsmärta samt mental vitalitet. Bedömningen baseras på en numerisk 3-stegs skala och metoden är reliabel och valid såväl vid dynamisk individuell uppföljning som vid statisk studie av större patientmaterial (16). Test-retest reliabiliteten har visat sig vara god (12).

I denna studie testades endast nedre extremiteten (del E), koordination/hastighet i nedre extremiteten (del F) samt balans (del G). Den maximala summan i detta test är 48 poäng. Testprotokoll se Bilaga 3.

3.2.5 Gångförmåga (mätning av gångsträcka, -hastighet, puls och ansträngningsgrad med 6 minuters gångtest) 6 minuters gångtest (17) är enkelt att genomföra. Testet har tydlig validitet och är med standardiserade instruktioner reliabelt för strokepatienter (18). För att få ett rättvisande värde på gångtestet är det rekommenderat att utföra testet tre gånger. I våra beräkningar användes det sista resultatet, vilket anses vara det mest valida (18).

Testet genomfördes på en 70 meters sträcka i en korridor. Fp gick i självvald takt, med eller utan hjälpmedel. Testledaren meddelade tiden varje minut, för övrigt gavs ingen uppmuntran. Efter sex minuter registrerades puls (slag/min) med en Polar pulsklocka, den upplevda ansträngningen skattades enligt Borg’s RPE-skala, gångsträckan uppmättes i meter (m) och hastigheten angavs i m/sek. Testprotokoll se Bilaga 3.

3.2.6 Hälsorelaterad livskvalitet (skattning av hälsostatus med Hälsoenkät SF 36, Short-Form –36 frågor) SF-36 hälsoenkät har utarbetats som ett generellt mått, med en bred användning för den hälsorelaterade livskvaliten, där de indirekta effekterna av en sjukdom eller behandling bedöms (36). Normering av enkäten är gjord utifrån en allmän population och är därefter testad på personer med kronisk sjukdom eller handikapp, både i Sverige och utomlands (33). Hälsoenkäten har en bibehållen hög psykometrisk kvalitet i jämförelse med det 149 frågor långa ursprungsformuläret (36). Validering av svenska SF-36 har visats ha såväl psykometrisk som diskriminativ kapacitet. Reliabiliteten för svenska SF-36 är lika god eller bättre än vid jämförelse av populationsstudier i andra länder (33).

I hälsoprofilen ingår åtta olika hälsoområden: fysisk funktion, rollbegränsning p.g.a. fysiska problem, kroppsmärta, allmän hälsa, vitalitet, social funktion, rollbegränsning p.g.a. emotionella problem, psykiskt välbefinnande och dessutom förändring av hälsan. Poängen för de åtta hälsoområdena transformeras till en procentfördelning med 0 som lägsta och 100 som högsta skalvärde, där hög poäng på respektive skala innebär god funktion/hälsa eller hög grad av välbefinnande (33). I nuvarande studie har den svenska akutversionen av SF 36 1.0, 1994 använts (33).

3.3 Träning Träningen genomfördes i grupp, två gånger i veckan, under en åtta veckors period. Två sjukgymnaststudenter ledde tillsammans träningen. Träningstimmen innehöll stående uppvärmning till musik (10 minuter), stationsträning i cirkelform (25 minuter), ergometercykling (10 minuter) och avslutande nedvarvning/stretching (10 minuter).

Cirkelträningen bestod av sju olika stationer. Övningarna valdes i syfte att öka den aerobiska kapaciteten hos fp (repetitivt, rytmiskt arbete för stora muskelgrupper med relativt låg belastning). Övningarna genomfördes 3x50 sekunder, med 10 sekunders vila, på varje station (2). Byte mellan stationerna tog ca 30 sekunder. Stationerna var: legcurl för knäextension/knäflexion, sittande rodd, stepmaskin (Hydra Fitness maskiner, Henley International, hydrauliskt motstånd med 6-stegs belastning), stepup bräda (20cm hög), gång/joggning på studsmatta, uppresning från stol (45cm hög), fri station (innebandy eller fotboll runt koner). Belastningen på Hydra Fitness maskinerna var låg (steg 1), för att fp skulle hinna utföra 3x20-30 repetitioner på varje station.

Intensiteten på stationerna reglerades individuellt genom att fp valde tempo på rörelserna efter egen förmåga, och kontrollerades med Borg’s RPE-skala. Fp uppmanades att träna med en ansträngning mellan 13-15 på RPE-skalan, vilket motsvarar 60-80% av maximal syreupptagningsförmåga (5, 29). För varje fp uträknades träningspuls på 60-80% av Maximal Heart Rate Reserve (HRRmax) enligt Karvonens metod. Metoden visar att träningspuls på en viss procent är identisk med hjärtfrekvens på samma procenttal av maximal syreupptagningsförmåga (19, 20, 39). Vart tredje träningstillfälle kontrollerades fp’s träningspuls med Polar pulsklocka för att säkerställa rätt intensitet.

Belastningen vid ergometercyklingen var densamma som vid testtillfället för respektive försöksperson. Nedvarvning genomfördes med låg belastning på cykel och följdes av stretching för nedre extremiteten.

3.4 Genomförande Fp testades före och efter träningsperioden. Testerna genomfördes i en bestämd ordning, vid samma tidpunkt och av samma testledare vid båda tillfällena. Utrustning och lokaler var densamma. 3.5 Statistik Beskrivande statistik användes för patientgruppen och vid presentation av resultat före och efter träningsperioden. Ålder och sjukdomsdebut angavs i median med min/maxvärde. Statistiska analyser gjordes med icke-parametrisk metod, Wilcoxon´s tecken-rangtest. Signifikansnivån bestämdes till P < 0,05. 3.6 Etiska aspekter Ansökan har lämnats in och godkänts av Forskningsetikkommittén vid Huddinge Sjukhus, Dnr 165/99. Fp och deras läkare informerades om studien i ett informationsbrev, där det också framgick att deltagandet var frivilligt och att fp när som helst kunde avbryta sitt deltagande. Informationsbrev se Bilaga 1 och 2. Uppgifterna avseende fp behandlades konfidentiellt.
 
 

4 RESULTAT        Innehållsförteckning

 Fem fp fullföljde träningen och deltagandet var mellan 81 - 100%. 4.1 Fysiologiska parametrar i vila samt under submaximalt ergometercykeltest Resultat av uppmätta fysiologiska parametrar före och efter träning i vila samt under submaximalt ergometercykeltest visas i Tabell II. Den indirekta syreupptagningsförmågan ökade i genomsnitt med 13%. Ingen signifikant skillnad påvisades vid jämförelse av båda testtillfällena för gruppen. Fp’s individuella resultat avseende arbetspuls och syreupptagningsförmåga visas i Figur 1 respektive Figur 2.

Tabell II. Fysiologiska parametrar före och efter träning i vila samt under submaximalt ergometercykeltest.
 
  Före (n=4) Efter (n=4)
Vila    
Vikt (kg) 96 (77-103) 93 (74-103)
Puls (slag/min) 75,5 (65-97) 73,5 (62-95)
Systoliskt BT (mmHg) 140 (130-170) 130 (120-160)
Diastoliskt BT (mmHg) 80 (80-80) 80 (75-80)
Submaximalt ergometercykeltest    
Belastning (watt) 50 (50-75) 50 (50-75)
Arbetspuls (slag/min) 135,5 (101-154) 126,5 (96-153)
Indirekt VO2 max (ml/kg/min) 18,1 (11,7-19) 20,5 (13,6-22)
Puls 3 min efter arbete (slag/min) 90,5 (73-105) 85,5 (72-98)
Borg’s RPE-skala (skattning) 15 (12-16) 13 (12-15)
Värdena är angivna som median (min-max).
BT – blodtryck
VO2max – maximal syreupptagningsförmåga;
RPE – Rating of Perceived Exertion


Figur 1. Arbetspuls under ergometercykeltest.                 Figur 2. Indirekt syreupptagningsförmåga enligt Åstrand.

 

4.2 Muskeltonus och motorisk funktion
 
 

 Resultatet vid bedömning av muskeltonus och motorisk funktion före och efter träning visas i Tabell III. Ingen signifikant skillnad påvisades vid jämförelse av båda testtillfällena för gruppen. Individuella resultat på Fugl-Meyer Assessment visas i Figur 3.

Tabell III. Muskeltonus och motorisk funktion i nedre extremiteten före och efter träning.
 
  Före (n=5) Efter (n=5)
Modified Ashworth Scale (skattning) 1,17 (0-2) 1 (0-1,33)
Fugl-Meyer Assessment (skattning) 40 (11-48) 42 (18-48)
Värdena är angivna som median (min-max).
Modified Ashworth Scale: skattningsskala 1, 1+, 2, 3, 4. 1+ räknades som 1,5. Ett medelvärde räknades ut för nedre extreniteten.
Fugl-Meyer Assessment: summa av nedre extremiteten (del E), koordination/hastighet (del F), balans (del G). Summa poäng 0-48.
 

                            Figur 3. Motorisk funktion enligt Fugl-Meyer Assesment. 4.3 Gångförmåga Resultat av uppmätt gångförmåga före och efter träning visas i Tabell IV. Förbättringarna avseende gångsträcka och –hastighet var statistiskt signifikant säkerställda (p=0,043, p=0,043). Arbetspuls och Borg’s RPE-skala visade ingen signifikant skillnad. Individuella resultat på gångsträcka och –hastighet visas i Figur 4 respektive Figur 5.

Tabell IV. Gångförmåga med 6 minuters gångtest före och efter träning.
 
  Före (n=5) Efter (n=5)
Gångsträcka (m) 454 (84-580) 502 (147-617)*
Gånghastighet (m/sek) 1,26 (0,23-1,61) 1,39 (0,41-1,71)*
Arbetspuls (slag/min) (n=4) 126 (108-162) 143 (111-169)
Borg’s RPE-skala (skattning) 13 (11-16) 13 (12-14)
Värdena är angivna som median (min-max).
* Statistiskt signifikant skillnad. p=0,043
RPE - Rating of Perceived Exertion
 
 

                                                    Figur 4. Gångsträcka vid 6 minuters gångtest.                 Figur 5. Gånghastighet vid 6 minuters gångtest.

4.4 Hälsorelaterad livskvalitet
 
 

 Resultatet avseende hälsorelaterad livskvalitet med Hälsoenkät SF-36 visas i Tabell V. Ingen statistiskt signifikant skillnad påvisades efter träning.

Tabell V. Hälsorelaterad livskvalitet skattad med Hälsoenkät SF-36.
 
  Före (n=5) Efter (n=5)
Fysisk funktion 55 (35-85) 45 (25-85)
Rollbegränsning p.g.a. fysiska problem  50 (0-100) 0 (0-100)
Kroppssmärta 100 (52-100) 100 (11-100)
Allmän hälsa 82 (40-100) 70 (60-77)
Vitalitet 70 (35-95) 85 (45-95)
Social funktion 100 (62,5-100) 100 (50-100)
Rollbegränsning p.g.a. emotionella problem 100 (66,7-100) 66,7 (0-100)
Psykiskt välbefinnande 92 (72-100) 84 (80-100)
Förändring av hälsanx 3 (2-3) 3 (2-3)
Värdena är angivna som median (min-max). Skala 0-100, där 100 representerar god hälsorelaterad livskvalitet.
x Skala 1-5, där 1 representerar en förändring mot ett bättre hälsotillstånd.
 
 

5 DISKUSSION     Innehållsförteckning Resultaten från denna studie visade att strokepatienter kunde förbättra sina testvärden efter åtta veckors konditionsträning, förutom avseende hälsorelaterad livskvalitet (SF-36). Gångsträcka och -hastighet vid 6 minuters gångtest visade en statistisk signifikant förbättring efter träningsperioden. Skillnadena mellan övriga testvärden var dock inte signifikant säkerställda. Enkätsvaren från SF-36 visade stor variation i svaren, hos vissa fp, mellan de två testomgångarna.
 
 

I denna studie påvisades en sänkning av puls och systoliskt blodtryck i vila med 2 slag/min respektive 10 mmHg. Andra konditionsstudier har inte heller kunnat påvisa en statistiskt signifikant förbättring av fysiologiska parametrar i vila efter träningen (21, 31).

Vid submaximalt ergometercykeltest sänktes arbetspulsen med 9 slag/min, då samma belastning användes vid båda testtillfällena. En förbättrad återhämtning av arbetspuls 3 minuter efter arbete med 5 slag/min påvisades. Den indirekta syreupptagningsförmågan ökade i genomsnitt med 13%. Dessa resultat var dock inte signifikanta då antalet försökspersoner var lågt. Potempa et al visade i sin randomiserade konditionsstudie, med 42 försökspersoner en signifikant ökning av syreupptgningsförmågan på 13,2%, efter tio veckors träning på ergometercykel (31).

I denna studie användes Åstrands submaximala ergometercykeltest för att kunna bestämma förändring av kondition. Testet är allmänt känt, lätt att genomföra samt kräver inga stora resurser. Tidigare studier har använt laboratorieutrustning vid ergometercykeltestning av strokepatienter (21, 25, 26, 31). Åstrands test visade sig vara genomförbart för fp i denna studie. Testvärden på personer, medicinerade med b -blockerare blir dock allmänt övervärderade (2). I denna studie kunde en fp inte uppnå tillräckligt hög arbetspuls enligt Åstrands tabeller. Arbetsbelastningen kunde dock inte höjas då fp upplevde en för hög ansträngning enligt RPE-skalan (2). Testvärdet räknades då ut med hjälp av Microsoft Excel och grundade sig på det linjära sambandet mellan pulsfrekvens och belastning.

Fp i denna studie fick skatta en allmän känsla av ansträngning. Två av fp skattade i vissa situationer sin mest begränsande faktor, som balans eller muskeltonus. Dessa personers puls kontrollerades extra noga vid träning, vilket rekommenderas i litteraturen (5). Ungefär 90% av den vuxna befolkningen skall kunna skatta träningsintensiteten korrekt med RPE-skalan. De återstående 10% kan uppleva svårigheter med att skatta sin ansträngning adekvat beroende på personlighets- eller beteendekaraktär (5).

Fp förbättrade sin motoriska funktion med Fugl-Meyers test, dock ej signifikant. Fyra personer fick relativt höga poängtal redan vid första testtillfället, varav en maxpoäng. Ett annat test hade därför varit att föredraga för bedömning av motorisk funktion. Potempa et al fann ingen signifikant skillnad mellan experiment- och kontrollgrupp i sin konditionsstudie. Det förelåg dock en statistisk signifikant korrelation mellan högre poäng på Fugl-Meyer Assessment och ökad syreupptagningsförmåga (31).

Gång ingick inte i träningsprogrammet, trots detta förbättrades gångförmågan vad gäller sträcka och hastighet hos alla fp efter träningsperioden, varav en person ökade sitt resultat med 75%. Resultaten visade statistiskt säkerställda skillnader. Liknande resultat har presenterats i tidigare studier. Potempa et al och Macko et al konstaterade båda att funktionell kapacitet förbättrades i större utsträckning än aerobisk kapacitet efter 10 veckors respektive 6 månaders konditionsträning (25, 31).

Enkätsvaren på SF-36 visade en stor variation mellan de två testomgångarna, där ingen förbättring kunde ses. De orimliga förändringarna i svaren kan tyda på svårigheter i att uppfatta enkätfrågorna, därför avstod vi från att tolka resultaten. Det vore värdefullt att vidare undersöka om SF-36 är ett lämpligt instrument för strokepatienter. Duncan et al kunde inte heller visa någon förändring av hälsorelaterad livskvalitet med SF-36 efter 8 veckors träning av strokepatienter (13).

Denna studie visade att personer med stora funktionsnedsättningar kan deltaga med viss individuell anpassning av övningsutförandet. En av våra fp behövde mycket assistans för att komma upp på ergometercykel, därför ersattes detta träningsmoment med gång. Träningsintensiteten 60-80% av HRRmax var tillfredsställande, dock hade en träningsfrekvens på tre gånger i veckan varit att föredraga, då det är rekommenderat i litteraturen (1, 39).

Konditionsträning i cirkelform visade sig vara en väl fungerande träningsform för denna patientgrupp. Träningen var lätt att genomföra och krävde inga stora resurser. Fp uppskattade träningen, speciellt dess varierande form och gruppsammanhållningen. Träningen utvärderades med en visuell analog skala (VAS). Fp skattade hur nöjda de var med träningen. Medelvärdet låg på 8,9 på en skala från 0 - inte alls nöjd till 10,0 - mycket nöjd.

Detta var en pilotstudie med få fp (n=4-5). Statistiskt säkerställda skillnader kunde ej påvisas trots förbättringar i resultaten. En fortsatt studie med flera fp skulle vara av värde för att verifiera effekterna av denna typ av konditionsträning. Åstrands test är utprovat på friska personer och det skulle vara intressant att utvärdera det på strokepatienter.
 
 

6 KONKLUSION     Innehållsförteckning Detta cirkelträningsprogram för strokepatienter med inriktning mot kondition visade sig påverka alla testvärden positivt, förutom hälsorelaterad livskvaltitet (SF-36). Statistiskt säkerställd skillnad påvisades endast avseende gångförmågan, (gångsträcka och –hastighet). Antalet fp var få och därför går det ej att dra några generella slutsatser av studiens resultat. Resultaten pekar på att det vore värdefullt att genomföra liknande konditionsstudier med ett större antal fp.
 
  7 ACKNOWLEDGEMENT Vi vill tacka vår handledare Margareta Engardt för utmärkt stöd och uppmuntran under projektets gång. Vi vill även tacka sjukgymnasterna på Danderyds Sjukhus för patientmaterial, upplåtande av lokaler samt visat intresse för studien. Ett varmt tack till alla fp för medverkan och träningsglädje.

8 REFERENSER     Innehållsförteckning

  1. American College of Sports Medicine. The Recommended Quantity and Quality of Exercise for Developing and Maintaining Cardiorespiratory and Muscular Fitness in Healthy Adults. Med Sci Sports Exercise. 1990;22:265-274.
  2. Andersson G, Forsberg A, Malmgren S. Konditionstest på cykel. SISU Idrottsböcker. Utbildningsproduktion AB. 1997.
  3. Aquilonius S-M, Fagius J. Neurologi. Andra upplagan. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1994, p.184-185.
  4. Ashworth B. Preliminary trial of carisoprodol in multiple sclerosis. Practitioner. 1964;192:540-542.
  5. Birk T.J, Birk L.A. Use of Ratings of Perceived Exertion for Exercise Prescription. Sports Medicine. 1987;4:1-8.
  6. Bohannon R.W, Smith M.B. Interrater reliability of a modified Ashworth Scale of muscle spasticity. Physical Therapy. 1987;67:206-207.
  7. Borg G, Ottoson D. The Perception of Exertion of Physical Work, Wenner-Gren. Center International Symposium Series; 46, Stockholm, 1986.
  8. Braun L.T. Exercise Physiology and Cardiovascular Fitness. Nurs Clin North Am. 1991;26:135-147.
  9. Carr J.H, Shepherd R.B. A Motor Relearning Programme for Stroke. 2nd ed. Butterworth-Heineman, 1982.
  10. Carr J.H, Shepherd R.B. Neurological Rehabilitation: Optimising Motor Performance. Butterworth-Heineman, 1998.
  11. Duncan P.W, Badke M.B, eds. Stroke Rehabilitation: The Recovery of Motor Control. Chicago, Ill: YearBook Medical Publishers, 1987.
  12. Duncan P.W, Propst M, Nelson S.G,. Reliability of the Fugl-Meyer Assessment of Sensorimotor Recovery Following Cerebrovascular Accident. Physical Therapy. 1983;63:1606-1610.
  13. Duncan P.W, Richards L, Wallace D, Stoker-Yates J, Pohl P, Luchies C, Ogle A, Studenski S. A Randomised, Controlled Pilot Study of a Home-Based Exercise Program for Individuals with Mild and Moderate Stroke. Stroke.1998;29:2055-2060.
  14. Ehrenkrona N, Öman A. Rehabilitering vid hjärt- och kärlsjukdomar. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur, 1994, p.21-27.
  15. Elfving J, Bergman B. Sjukgymnastisk behandling i grupp, en litteraturstudie. Vetenskapligt supplement, Sjukgymnasten. 1994;1:22-25.
  16. Fugl-Meyer A.R, Jaasko L, Leyman I, Olsson S, Steglind S. The Poststroke Hemiplegic Patient: Method for Evaluation of Physical Performance. Scand J Rehabil Med. 1975;7:13-31.
  17. Guyatt G.H, Sullivan M.J, Thompson P.J. The 6-Minute Walk: A New Measure of Exercise Capacity in Patients with Chronic Heart Failure. Can Med Assoc J. 1985;132:919-923.
  18. Guyatt G.H, Pugsley S.O, Sullivan M.J, et al. Effects of Encouragement on Walking Test Performance. Thorax 1984;39:818-822.
  19. Karvonen J, Kentala E, Mustala O. The Effects of Training on Heart Rate: A Longitudinal Study. Ann Med Exp et Biol Fenn. 1957;35:307-315.
  20. Karvonen J, Vuorimaa T. Heart Rate and Exercise Intensity during Sport Activities. Sports Medicine. 1988;5:303-312.
  21. Kazimierczak D, Tsironas D. Effekter av konditionsträning avseende fysiologiska parametrar, motorik och gångförmåga för strokepatienter. Studentexamensarbete. Institutionen för sjukgymnastik, KI. HT-98.
  22. King J.L, Guarracini M, Lenihan L, et al. Cardiovascular Responses to Acute Exercise in Patients with Hemiparesis. J Cardiopulm Rehabil. 1989;9:237-242.
  23. Lee K-C, Carson L, Kinnin E. Patterson V. The Ashworth Scale: a Reliable and Reproducible Method of Measuring Spasticity. J Neurol Rehabil. 1989;3(4):205-209.
  24. Lee I-M, Paffenbarger R.S. Physical Activity and Stroke Incidence. The Harvard Alumni Health Study. Stroke. 1998;29:2049-2054.
  25. Macko R.F, DeSouza C.A, Tretter L.D, Silver K.H, Smith G.V, Anderson P.A, Tomasyasu N, Gorman P, Dengel D.R. Treadmill Aerobic Exercise Training Reduces the Energy Expenditure and Cardiovascular Demands of Hemiparetic Gait in Chronic Stroke Patients. Stroke. 1997;28:326-330.
  26. Macko R.F, Katzel L.I, Yataco A, Tretter L.D, DeSouza C.A, Dengel D.R, Smith G.V, Silver K.H. Low-Velocity Graded Treadmill Stress Testing in Hemiparetic Stroke Patients. Stroke. 1997;28:988-992.
  27. Mol V, Baker C. Activity Intolerance in the Geriatric Stroke Patients. Rehabil Nurs. 1991;16:1337-1343.
  28. Nilsson L.M, Nordholm L.A. Physical Therapy in Stroke Rehabilitation: Bases for Swedish Physiotherapy Practice. Physiotherapy Theory and Practice. 1992;8:49-55.
  29. Pollock M.L, Wilmore J.H. Exercise in Health and Disease: Evaluation and prescription for prevention and rehabilitation. 2nd ed. Philadelphia: Saunders. 1990.
  30. Potempa K, Braun L.T, Tinknell T, Popovich J. Benefits of Aerobic Exercise after Stroke. Sports Med. 1996;21:337-346.
  31. Potempa K, Lopez M, Braun L.T, Szidon J.P, Fogg L, Tincknell T. Physiological Outcomes of Aerobic Exercise Training in Hemiparetic Stroke Patients. Stroke. 1995;26:101-105.
  32. SBU – Rapport. Slaganfall. Stockholm: Norsteds Tryckeri AB, 1992;116.
  33. Sullivan M, Karlsson J, Ware J.E. SF-36 Hälsoenkät. Svensk manual och tolkningsguide. IQOLA Projekt. Göteborg. 1994.
  34. Wall S, red. Hjärt- och kärlsjukdom – en epidemiologisk överskrift om omfattning, orsaker och förebyggande. Rapport från Socialstyrelsens hjärt- och kärlråd. Stockholm: Socialstyrelsen. 1992.
  35. Wannamethee G, Shaper A.G. Physical Activity and Stroke in British Middle Aged Men. BMJ. 1992;304:597-601.
  36. Ware J.E, Sherbourne C.D. The SF-36 Health Status Survey: I. Conceptual Framework and Item Selection. Med Care. 1992;30:473-483.
  37. WHO Task Force on Stroke and other Cerebrovascular Disorders. Recommendations on Stroke Prevention, Diagnosis, and Therapy. Stroke. 1989;20:1407-1431.
  38. Viitanen M, Fugl-Meyer K.S, Bernspång B, Fugl-Meyer A.R. Life Satisfaction in Long-term Survivors after Stroke. Scand J Rehab Med. 1988;20:17-24.
  39. Wilmor J.H, Costill D.L. Physiology in Sports and Exercise. Leeds. Human Kinetics. 1994, p.517-523.
  40. Åstrand P.O, Rodahl K. Textbook of Work Physiology. 3rd ed. New York, McGraw-Hill, 1986.