Sjökor (Sirenia), en kort introduktion
Den här artikeln är bara en kort introduktion till Sirenia så om du vill ha någon djupare kunskap, får du anlita andra texter ( för tips se referenslistan). Det är möjligt att systematiken har ändrats lite sen den information jag har fått tag på skrevs ( t.ex. Dugongen som lever i röda havet har nu troligen blivit klassad som en egen underart, D. d. tabernaculi) liksom ekologisidan antagligen har utvecklas, men jag har tyvärr ej hittat någon nyare information.
Kort om Sirenia i allmänhet
Sirenia ingår tillsammans med elefanterna och klippdasserna ( klippgrävlingar) i ordningen Paenungulata. Inom Sirenia finns det två familjer, familjen Dugonidae med Dugongen D. dugon och den utdöda Stellers sjöko Hydrodamalis gigas och familjen Trichechidae med tre arter som heter : Väst indisk manate Trichechus manatus, väst afrikansk manate T. senegalensis och Amazonas manate T. inunguis.
Alla arter av sjökor är hotade p.g.a. människan.
Jakt på dem förekommer nu för tiden i mycket liten skala, men många dör, när de fastnar i nät eller blir påkörda av motorbåtar. Sjökorna är de enda fullt ackvatiska helt vegetariska däggdjur.
Alla sjökor verkar tillbringa lång tid med att intaga föda, mellan 6-8 timmar är normalt. Födointaget verkar pågå både på dagen och på natten.
Effektiviteten av matsmältnings systemet varierar mellan manaterna som smälter ca 45-70% av den intagna födan, emedan dugongen smälter ca 83%, men tyvärr så har jag bara läst om en undersökning av dugongens matsmältnings effektivitet och det var för sjögräs.
Alla arter har en stark social knytning till medlemmar i sin flock och verkar känna saknad (sorg?) när en flockmedlem dör. Alla nu levande arter går upp i sötvatten och verkar ej vara känsliga för normala ändringar i saltinehållet i vattnet, möjligen med undantag för Amazonas manaten som bara lever i sötvatten.
Sjökorna kan åtminstone spåra sina förfäder tillbaka till eocen tiden.
Kort om Dugonidae och dess arter
Inom Dugonidae finns det bara en nu levande art, Dugongen, men den har ett väldigt stort utbredningsområde. Den andra arten Stellers sjöko utrotades på 1800-talet mer därom följer härunder.
Dugongen, Dugong dugong
Dugongen är den art av sjöko, som har det största utbrednings området, det sträcker sig längs Afrikas öst kust (dock ej längst i söder) in i röda havet och längs Asiens kust till södra kina, söderut genom Malaysia, Thailand och Indonesien ner till Australiens norra hälft och ett par öar i Mikronesien.
Dugonger förekommer både i sött och saltvatten.
Dugongen äter, liksom de andra sjökorna en mängd olika växter och lite alger, både sötvattenslevande och saltvattenslevande. De verkar föredra sjögräs i alla fall i Australien.
Dugongen har varit starkt jagad för kött, olja (främst Australien) och diverse andra produkter, man har t.ex. använt skinnet till sköldar och till sandaler (står omnämnt i första testamentet) men nu använder man istället gamla bildäck till sandaler. I Penang är där en efterfråga på torkade dugonpenisar som de har till utsmyckning. Delar av dem har även använts som medicin och som afrodiskum.
Dugongen har även drabbas hårt av hajnät, tonfisknät och motorbåtar, liksom de andra sjökorna men som det ser ut i dag kommer troligen Dugongen att överleva ett bra tag framåt om inget oförutsett händer.
Stellers Sjöko, Hydrodomalis gigas
Stellers sjöko är en av de sorgligaste saker som hände under det förra århundradet(tillsammans med utrotandet av europeisk vildhäst, rovjakten på amerikansk bison m.m.). Den upptäcktes 1741 av en rysk expedition, som leddes av den kända Bering, där de levde i Berings hav, djuren döptes efter en tysk läkare som var med på expeditionen.
Djuren som levde så avsides så att de aldrig hade träffat på några människor var orädda för människor och därför lätta att döda.
Djuren som blev upp mot en 10 meter gav mycket kött som dessutom höll sig länge och var gott, så slakten började.
Vid den tiden började de stora valjakterna till de trakterna och besättningen behövde mat och det fick de från Stellers sjöko.
År 1768 var de borta, för alltid ( de går fortfarande rykten om att folk då och då ser Stellers sjöko uppe i Berings hav men det är troligen förväxlingar med valar, synvillor eller bara rykten).
Stellers sjöko höll mestadels till inne vid grunt vatten där de höll samman i stora flockar med starka sociala band mellan flockmedlemmarna, det utnyttjade man genom att döda en hona eller lägga en död hona på stranden för att locka till sig hanar som då kom fram för att försvara honan och kunde då lätt mördas. Det finns observationer på en hanne som i flera dygn kommer till en strand där resterna av en dödad hona ligger.
Kort om Trichechidae och dess arter
Trichechidae har tre arter, två i den nya världen och en på Afrikas västkust. Deras levnadssätt och huvudsakliga utseende liknar mycket Dogongen. Alla arter inom Trichechidae är hotade p.g.a. människan.
Västindisk/vanlig manate, Trichechus manatus.
Västindisk manate finns från Florida och Mexikanska golfen ner längs atlantkusten till norra Brasilien. Den finns dessutom i hela väst Indien. De lever i små flockar och tillbringar 6-8 timmar om dagen åt att äta, resten av tiden sover de eller förflyttar sig, de är både aktiva på dagen och på natten. Deras matpreferenser verkar skilja sig mellan olika populationer, men i grunden är det samma, sjögräs flytväxter, lite sötvattens alger och ibland blad från mangrove. Det har observeras manater som har tagit fisk från fiskenät, men det är troligen ej en vanlig företeelse.
Manaten har jagats hårt för köttets skull och precis som för de andra sjökorna har man först gett sig på en hona för att locka dit hanar som vill hjälpa honan, dödandet av en unge har en liknande effekt. Det görs många insatser nu för att rädda den, främst i USA, så den verkar ha en rätt så god chans att fortleva.
Amazonas manate, Trichechus inunguis
Amazonas manaten är den enda arten av manater som helt lever i sötvatten. Den finns bara i Amazonflodens vattensystem.
Deras beteende är tyvärr rätt så okänt men man vet att den äter ca 6-8 timmar om dagen och att den håller ihop i små flockar och att den visar liknande sociala beteende som de andra sjökorna. De äter div växter. Amazonas sjökon är starkt hotad och nästan borta.
Väst afrikansk manate, Trichechus senegalensis
Den väst afrikanska manaten är spridd från ungefär Saharas sydvästra slut ner till Rwanda trakten, och går liksom de andra sjökorna in i floder och sjöar. Om den här arten är det också väldigt lite känt, men man antar, att den beter sig likadant som de andra Trichechusarna. Den är väldigt starkt hotad p.g.a. ett stort jakttryck mot den. Tyvärr kommer troligen jakten mot den ej att stoppas p.g.a. den politiska ostabiliteten i området, starka åtgärder måste tas vid snabbt, om den ska kunna räddas, men tyvärr vet jag ej någon åtgärd som kan göra det och som samtidigt ej bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Tack
Jag tackar Björn Lardner på Ekologi Huset i Lund, för att han har hjälpt mig med sökandet efter information om sjökor genom att ge mig tillgång till en zoologisk referens databas i Schweiz och genom att ge mig tillgång till Ekologi Husets bibliotek (även om vi inte hitta så mycket användbart material).
Referenser
Lieberkind, Ingvald(1938). Djurens värld 13: 65-74.
Bertram, G. C. L och Bertram, C. K. R.(1973?). The modern Sirenia.
Best, Robin. C. (1981). Foods and feeding habits of wild and captive Sirenia. Mammal Rev. Volym 11, no 1, 3-29.
Anderson, P. K och Birtles, A.(19??).?
TILLBAKA TILL HUVUDSIDAN TILLBAKA TILL ARTIKEL-SIDAN