Broaktivisten #1 innehåll:

Stödkonserter, sid 11

Liemannen kommer, sid 13

Varifrån har journalisten fått dessa nyheter? Jo, hon har uteslutande förlitat sig till brobyggarnas subjektiva information. Hon har alltså inte lyft fram någon kritik mot muddringarna eller gjort egna undersökningar. Vart tog den grävande journalistiken vägen?

Den 24 januari i år avgick Öresundskonsortiets dåvarade miljökontrollanter Björn Gillberg och Torkild Carstens. Den kritik som låg bakom deras avhopp är ytterligare ett bevis om brobyggarnas bristande miljöhänsyn. I denna artikel redovisas problemen kring muddringarna i Öresund.

Vid konsortiets tillkomst (1992) tillsattes Björn Gillberg och Torkild Carstens som "miljöcontrollers". Enligt avtalet var deras uppgift att arbeta för att "miljöarbetet" sköttes och de garanterades full insyn i hela projektet. De skulle också verka som allmännhetens miljö-kontrollanter, med rätt att slå larm offentligt om konsortiet struntade i miljöfrågorna.

Deras första uppgift blev att medverka i framställningen av miljökonsekvens-beskrivningen. I detta arbete deltog de aktivt och drev t.ex. genom frågan om att den konstgjorda halvön utanför Kastrup skulle kortas ned och att den konstgjorda ön i mitten av Öresund skulle flyttas i lä av Saltholm. Detta för att ge en minimal påverkan på vattengenomströmningen i sundet.

Gillbergs och Carstens tror att det är möjligt att genomföra brobygget "utan negativ inverkan på Östersjön och/eller kvarstående men för Öresund" om man följer MKBn. Detta, säger de, förutsätter dock ett väl fungerande miljöarbete, något som inte konsortiet bryr sig om i nuet.

Björn Gillberg berättar i tidningen Miljö & framtid att konsortiets f.d. svenska VD Jan Danielson ofta hamnade i konflikter med den danska delen av konsortiet, eftersom han gav miljöfrågorna högsta prioritet. 1994 fick konsortiet ny VD och har sedan dess drabbats av en rad misslyckanden. Detta beror mycket på miljöansvarige, som varken är tekniker eller naturvetare utan samhällsvetare. "Att konsortiet låtit en person som saknar fackkunskaper inom miljöområdet leda miljöarbetet åskådliggör den nuvarande ledningens inställning till miljöfrågorna", skriver Gillberg.

1994 fick alltså konsortiet ny ledning och ny VD, som inte alls delade Gillbergs och Carstens syn på miljöfrågorna. Kort därefter avvecklades styrelsens miljökommitté och miljöintresset försvagades ytterligare.

Arbetet med den nya ledningen blev svårare. I fax efter fax till konsortiets VD Sven Landelius påpekade Gillberg och Carstens de problem som uppstått i miljöarbetet. Kritiken som de framförde resulterade inte i några förändringar. De blev i stället "systematiskt hindade från insyn i konsortiets verksamhet". Detta hände i den för miljön mest känsliga fasen, själva byggnadsfasen.

Gillberg och Carstens tröttnade till slut att prata inför döva öron och avgick som konsortiets miljökontrollanter. De ville inte fungera som "konsortiets miljöalibi" - ledningen hade under våren tänkt att presentera Björn Gillberg som konsortiets miljöcon-troller i en annonsbilaga i svensk rikspress.

Vid sitt avhopp pekade Gillberg och Carstens bl.a. på allvarliga brister i de mätmetoder med vilka man mäter muddringsspillet.

Av miljöhänsyn får muddringsspillet inte vara över 5% av totalt muddrade massor. Vattendomstolen har bestämt att mätosäkerheten vid beräkning av spillet får uppgå till högst +/- 20%. "I konsortiets avtal med muddringsentreprenören slås fast, att spillmätningssystemet skall kunna bestämma spillet med en mätosäkerhet på +/- 25% med 75% sannolikhet", uppger Björn Gillberg. Avtalet med entreprenören ställer alltså lindrigare krav än vad Vattensomstolen kräver.

Dessutom är osäkerheten i de mätmetoder som nu används ännu okänd. Den så kallade ålgräsmodellen, som går ut på att mäta variationer av ålgräsets biomassa, är den mätmetod som konsortiet framhåller som viktigast och säkrast.

"Modellen är en akademisk generalisering, som inte ens är kapabel att förutse den naturliga variationen i ålgräsets tillväxt. Det behövs åratal av utvecklingsarbete av ålgräsmodellen, innan den, om någonsin, blir ett pålitligt verktyg för operativt bruk. Likväl framhålls modellen i dag som ett operativt verktyg", förklarar Gillberg. Konsortiet har med andra ord rent statistiskt ingen koll på om man klarar de krav som vattendomstolen ställt.

Genom Öresund vandrar många olika fiskarter, bl.a. Rügensillen. Varje år fångas Rügensill till ett värde av ca 300 miljoner kronor, varpå Vattendomstolen har beslutat att muddringsarbeten inte får utföras så att Rügensillens vandringar störs.

Man har påpekat vikten av ett övervakningssys-tem som i tid upptäcker vandrande fisk på väg mot muddringsplatserna, så att arbetet kan avbrytas i tid.

Muddringsarbetena har varit i full gång under ett år och ännu har inte konsortiet något operativt övervakningssystem. Det planeras två skeppsbaserade mätningar per år och ett fast sonarsystem på den danska sidan. Detta system skulle dock endast täcka 10% av Öresunds genom-strömningsyta.

"Det finns inga bevis för att vandrande sill endast passerar denna del av Öresund. Det planerade övervakningssystemet uppfyller ej Vattendomstolens krav", skriver Gillberg.

Vi anlände till Castor efter en timmes kall båtfärd för att snabbt hoppa från reling till reling med våra rör i handen och karbinhakarna stadigt fastsatta med tejp och läderremmar eller kedjor vid händerna.

Vi kom mot båtens mittsida och undgick upptäckt från kontrollrummet bara genom att besättningen där tittade på sin dator istället för den vackra soluppgången.

Två och två hittade vi varsin viktig och helst farlig del av muddringsskeppet, huvudsakligen vid borrarmen som måste sänkas ner i vattnet för att Castor ska kunna vräka upp alla tungmetaller som ligger lagrade i bottenslammet.

Valiant och Morten hade "enpersonsrör" och hittade var sitt utsatt ställe. Nisse, som var kontaktperson utåt, hakade inte fast sig utan informerade besättningen om vad som pågick, pratade med dem och promenerade därefter omkring och snokade.

Efter ungefär tre timmar på det kalla, våta och genomoljiga järnunderlaget anlände tio poliser i en motorbåt från danska sidan och började slita och dra tills de fattade att det inte gick att dra isär oss. De fick klippa upp röret, det gjorde jävelont och vi har alla saftiga blåmärken efter deras ganska brutala behandling.

Vi fick sitta åtta timmar, totalt nedkylda, i kalla celler utan något annat än en hård brits som sällskap. Man kunde knacka in i cellen bredvid och ibland få en knackning till svar, så man visste att någon var där.

Alla deltagande var efteråt överens om att det var en mycket lyckad aktion. Vi fick bara 1500 kronor var i böter och hade kostat danska staten och Öresundskonsortiet massor av pengar. Castor kostar nämligen 600 000 danska kronor om dagen att hålla igång. Om vi inte betalar böterna ska vi inställa oss på rättegång.

Det började lugnt och fredligt med en protest på Malmös gågata där människor lade sig och kelade med varandra under banderollen "Mys mot bron". En till synes lönlös protest, men den provocerade fram en del diskussioner och samtal. Mysigt varmt var det också.

Några dagar senare bildade ett 30-tal ungdomar en mänsklig kedja utanför Öresundskonsortiets kontor för att försöka hindra personalen att komma in. Ingången till broutsällningen (precis brevid konsortiet) blockerades också fastän den inte öppnade förrän senare på dagen. Ungdomarna spelade folkmusik, sjöng, dansade, jonglerade och delade ut flygblad.

När personalen kom visade det sig att det fanns fler ingångar, så konsortiets anställda kom in utan problem. Efter en kohandel med polisen blev även blockaden av utställningen upplöst, innan utställningen hade öppnat.

Detta var en symbolisk aktion och en stor del av syftet var att väcka bromotståndet till liv.

Gemensamt för både Lernacken och Konsortiet-aktionerna var att Öresunds-

konsortiet respektive SVEDAB totalt ignorerade protesterna. De borde iallafall

bemött den kritiken aktivisterna framförde. Istället brydde man sig inte alls

om att det fortfarande finns en stark opinion mot brobygget.

Det är oroväckande att se hur totalt likgiltiga brobyggarna är gentemot de argument bromotståndet har. Man försöker osynliggöra oss istället för att ta till sig det vi har att säga.

Efter ytterligare några dagar åkte en grupp fältbiologer från Öresundslägret över till Danmark för att förbereda en internationell protest mot bron. Där stannade de i tre dagar och planerade tillsammans med SET (Sustainable Europe Tour, som var i Malmö i juli) och den danska gruppen Rebel.

Resultatet blev en fredlig manifestation utanför Danmarks representant för Europa Kommissionen. Eftersom demonstrationen sammanföll med SET-turneén, danska Natur & Ungdoms sommarläger och konferensen Urban Ecology var det lätt att samla villiga deltagare.

Det författades ett manifest som förklarade att EU´s trafikpolitik är ohållbar och oförenlig med de miljömål som måste uppfyllas enligt Rio-konferensen. Representanter från över 20 olika europeiska länder skrev på manifestet som skulle lämnas över till EU-kommissionären.

På eftermiddagen tågade så cirka 100 personer in på Ströget och fram till kommissions-byggnaden. Antalet deltagare var helt över förväntan. Representanterna från de olika länderna hade sina respektive lands flaggor målade i ansiktet. De utgjorde en sorts "delegation" för miljontals människor från hela europa.

Delegationen krävde att få komma in och prata med någon sorts representant för EU-kommisionen, men ingen släpptes in. Då spärrades byggnadens ingång av med polistejp och platsen förklarades högtidligt till en "scene of enviromental crime". Då kom en tjänsteman ut och försökte svara på frågor och förklarade att han varken kunde godta eller avfärda manifestet, men att han skulle föra vidare det.

Demonstranterna delade ut flygblad, sjöng, SET spelade, gick på styltor, jonglerade och undertiden ingången var ockuperad undersöktes "brottsplatsen". Det var kort sagt lite karnevalstämning över aktionen. Ockupationen upplöstes och folkmassan gick med slagord, musik och utvecklade banderoller mot Kongens Nytorv, där demonstranterna fyllde torget med en enda stor ringdans.

Meningen med aktionen var att visa att Öresundsbron inte bara är en dansk-svensk fråga, utan ett problem som berör och påverkar alla länder runt Östersjön och även i övriga Europa.

Tidigt en morgon i början av juli tog sig ett 20-tal bromotståndare upp till Lernacken för att hindra brobygget en stund. Väl framme såg de hur en arbetare var på väg att köra iväg en lastmaskin. Då hoppade de upp på maskinen så att föraren var tvungen att stanna. Sedan kedjade de fast sig i maskinen.

Detta var början på den första mer våghalsiga aktionen mot brobygget, som snart skule komma att bli ett medialt fiasko. Snart kom polisen som kontaktade Svedab och frågade vad de skulle göra. Svedab valde då att låta aktivisterna sitta kvar med motiveringen "arbetarna har semester".

Ute på Lernacken fanns ett 20-tal bromotståndare, en väktare, förbigående arkeologer och sporadiska besök av pressen. Vissa av journalisterna kom med direkt onödiga frågor. -Vad har ni gjort med nycklarna?, var den vanligaste frågan. Flera timmar satt aktivisterna kvar i pinande kallt väder.

Efter cirka 10 timmar begav de sig hemåt. Vem var maskinföraren som blev hindrad på morgonen om arbetarna hade semester, undrade de kanske på väg ifrån Lernacken. (Under aktionen pratade jag med en mycket vänlig arkeolog som berättade hur utgrävningarna gick till. Han berättade att de hade hittat ett järnåldershus längre inåt land. -Red.)

Denna aktion är ett praktfullt exempel på hur vissa medier motarbetar bromotståndet och hellre framför konsortiets uppgifter än lyssnar på aktivisterna på plats. Svedabs tjänstemän verkar mer tillförlitliga än aktivisterna, så media litar på dem. Om Svedabs desinformation var en feluppfattning eller en medveten "lögn" framgick inte.

Våren 1983 samlade Volvos koncernchef PG Gyllenhammar ihop företagsledarnar för de största företagen inom det europeiska näringslivet (Fiat, Nestlé, Philip, Shell, Asea m fl). De bildade den mäktiga lobbygruppen European Roundtable of Industrialists och hade nära kontakter med toppkrafter inom EU-kommisionen.

Lobbygruppen utarbetade en plan över nya motorvägar, flygplatser, järnvägar och hamnar i Europa. Förslaget på TENs (Trans European Networks) innebar att över 12.000 km ny motorväg skulle byggas. Allt för att befästa den ohållbara massbilismens roll i samhället.

ScanLink, vilket innebar en motorväg från Oslo till Hamburg, var en del av de trans-europeiska nätverken. I Skandinavien bildade PG Gyllenhammar en sammanslutning av de nordiska storföretagens ledare och politiker från svenska och danska socialdemokraterna. Sammanslutningen kallades Gyllenhammargruppen och arbetade med ScanLink-projektet.

Gruppen riktade målmedvetet in politikerna i Sverige och Danmark på bygget av Öresundsbron, som var den viktigaste delen av ScanLink. Den svenska, socialdemokratiska regeringen engagerade sig genast i brobygget, men mötte då starkt motstånd från miljöhåll. Regeringen tog då officiellt avstånd från ScanLink, men var ändå fast beslutna om att genomföra projektet. Mörkläggningspolitiken hade börjat.

Den socialdemokratiska partiledningen spelade en ledande roll för påskyndandet och pådrivandet av brobeslutet. Under den socialdemokratiska partikongressen 1987 blev den starka oppositionen mot bron synlig då många motioner yrkade på nedläggandet av ScanLink-planerna. Partiledningen valde då att ta avstånd från ScanLink, men samtidigt gå med på planerna på en Öresundsbro. Detta förvånade många eftersom Öresundsbron är den viktigaste delen i ScanLink.

Det blev ingen omröstning om bron på kongressen, utan istället blev det ett storrådslag om frågan. Resultatet av rådslaget blev att över 50% av de svarande föredrog en borrad järnvägstunnel framför partiledningens förslag (bil/tåg-bro), som bara stöddes av 25%. De socialdemokratiska miljövännerna hade segrat i teorin, men partiledningen körde brutalt över rådslagets beslut.

En viktig anledning till varför European Roundtable of Industrialists vann gehör för sina stora vägprojekt var att de kom med en helt ny idé: projekten skulle finansiera sig själva. Betongbyggena skulle inte tynga statsbudgetarna, men trots detta står staten som garant för detta högriskprojekt. Vilka företag skulle annars vara villiga att satsa i ett sådant ekonomiskt osäkert bygge?

En utredning från Kommunikationsdepartementet i Stockholm fastslår att den planerade Öresundsbron inte skulle kunna betala sig själv. Denna utredning hemlighölls, så när riksdagen 1991 fattade beslut om att bygga Öresundsbron var man omedveten om den faktiska ekonomiska situationen.

Faktumet att en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) inte hade gjorts och presenterats för riksdagen före beslutsfattandet medför också att riksdagen var omedveten om de miljömässiga konsekvenserna och att beslutet stred mot europeiska bestämmelser. Beslutet var ett reslutat av många års påtryckningar från mäktiga lobbyister.

När regeringen Carl Bildt tillträdde på hösten 1991 lugnade man de oroade miljövännerna med lovord om miljöhänsyn. För att undersöka att brobygget inte skulle komma att medföra en minskning av vattengenomströmningen tillsattes en internationell expertpanel av sakkunniga. Man påstod sig ha säkerställt den så kallade nollösningen, men i juni 1994 drev Carl Bildt igenom brobeslutet utan hänsyn till expertpanelen, vars arbete inte var färdigt. Trots att expertpanelen inte kunnat konstatera om nollösningen var möjlig eller ej, påstod politikerna fortfarande att den var garanterad.

Liknande hänsynslöshet märker man från Öresundskonsortiet håll. Under de senaste åren har konsortiet använt Torskild Carstens och Björn Gillbergs goda namn som "miljöalibi" för bolagets verksamhet. De har i media framställts som miljökontrollanter med god insikt och stort inflytande på konsortiets förehavanden. I själva verket har de varit utfrusna från information och för deras arbete viktiga uppgifter. De avgick från sina uppdrag med motiveringen att de "systematiskt hade hindrats från insyn i verksamheten". De ifrågasatte vid sitt avhopp bl.a. på vilket sätt muddringarna genomförs (läs mer på sidan 5).

Vid Hemsögatan (9) i Malmös norra hamn har Sund Link Contractors nu börjat tillverka brostöd och bropelare. En stor betonga-nläggning finns nu på Sund Links fabriksområde och levererar material till Kockums. Även denna byggplats har varit utsatt för aktion (sid 10).

 Alla dessa delprojekt (förutom de arkeologiska utgrävningarna som jag tog med för intressets skull) är bra mål för diverse aktioner. Tänk på att planera aktioner god tid i förväg, ta reda på fakta om målet o.s.v. Läs "lila/svarta" som finns att köpa från Radikal Distribution. Titta i Sydsvenskan på fredagarnas C-del, där står vad som händer med bron. -Red.

Tillbaks till innehållsförteckningen!

 Nu i veckan kom Sund & Bro, brobyggarnas nyhetsbrev ut.

Enligt nyhetsbrevet tre-dubblas pendlingen mellan Sverige och Danmark när Öresundsbron öppnar. Antalet pendlare över Öresund är nu relativt låg, cirka 2000. De stora grupperna är turister och affärsfolk, uppger Jarn Schauby (projektledare för konosrtiets trafikavdelning).

Just nu kartlägger trafikavdelningen hur trafiken över sundet är och hur den kommer påverkas av bron. Självklart ser konsortiet alla ökningar av trafiken över sundet som positiva, eftersom de vill att bron på något sätt ska bli lönsam.

Bromotståndarna såg däremot redan från början en paradox i trafikfrågan. De anser att trafiken över sundet är så pass låg att det inte behövs en fast förbindelse.

Undersökningar visar att mindre än 1000 bilar tar Limhamn-Dragör-färjan per dygn. Detta räcker inte för att bron ska löna sig. Då räknar man med att större delen av biltrafiken som idag går över Helsingborg-Helsingör ska välja bron. Inte ens då uppnås någon lönsamhet för bron. Detta betyder att biltrafiken över sundet måste öka drastiskt för att bron inte ska bli en ekonomisk katastrof.

Då kommer man in på själva paradoxen. Faktum är att ökad biltrafik inte är bra för miljön, vilket har resulterat i att man har infört en gräns på 10 000 fordon/dygn över bron. Om man håller denna gränsen, som är relativt låg och därmed bra för miljön, minskar chansen att bron alls kommer att gå ihop ekonomiskt. Man har alltså att välja på mellan pengar och miljö. Då undrar man vilket konsortiet är mest intresserat av. Pengar eller miljö?

Svaret är självklart pengar, vilket har märkts på broivrarnas senaste argument. Under beslutsproces-sen svor man dyrt och heligt att bron inte skulle påverka miljön på något sätt. Nu vill man att biljettpriserna ska sänkas för att fler bilar ska åka på bron. På det sättet vill man kunna maximera inkomsterna på bekostnad av miljön.

Tillbaks till innehållsförteckningen!

• @

Tillbaks till innehållsförteckningen!

 Istället för adrenalin spred sig mjölksyran i våra ben när vi i rask takt tog oss till grindarna till Sund Links "brofabrik" i Malmös norra oljehamn. Och istället för en klättervämlig ingång möttes vi av en nattvakt som kvick slängde sig på telefonen och larmade Partena Security och polisen.

Vi fick ta oss över ett rangligt, taggtrådsförstärkt staket och detta skedde mer eller mindre smidigt. Själv blev jag både förvånad och stolt över att jag lyckades slå en volt över, vilket jag bara lyckats med en gång förut i mitt liv (så jagad av galna polishundar).

Vi var åtta klättersugna aktivister som hade fått nog och såg ett ypperligt tillfälle att visa vårt motstånd genom att ta oss upp i och ockupera fyra lyftkranar. Kranar är något oumbärligt vid gjutning av bottenplattorna till Öre-sundsbrons pelar-kassuner. Sagt som gjort. Klockan var halv sex en kylig och blöt oktobermorgon satt vi två och två uppe i fyra kranar och sjöng fina sånger.

Hela natten mellan söndagen och måndagen hade vi suttit och planerat aktionen och prövat ut rör och kedjor att låsa oss fast med. Vi hade gått igenom allt från vilka gemensamma argument vi hade mot bron till hur man klättrar upp i en kran mett ett tungt rör på ryggen. Hur skulle vi bemöta polisen och vad de skulle göra med oss och vilka rättigheter vi hade då. När vi var klara sov vi någon timme för att sedan pressa in oss i en bil (det var för långt att gå) som tog oss till våra nya hem för dagen.

Från kranarna hade vi god utsikt över såväl hela Malmös samlade, giftiga fabriker som vilka människor som kom till arbetsplatsen. Först kom faktiskt pressen och efter ett bra tag även polisen (de hade väl fastnat vid något fik). Vi fick snart reda på av våra kamrater nere på marken att polisen inte tänkte försöka ta ner oss förrän det blivit ljust.

Under tiden kom det fler och fler arbetare, men det fanns juinte så mycket för dem att göra där utan kranar. Okej, lite kunde de väl arbeta med och det var ju nästan kul för då hade vi något att titta på mellan kampsångerna och slagorden. Efter några timmar kom det dessutom ett par inhyrda kranar från Lund. De såg ut som brandbilar så först trodde vi att de skulle använda dem till att ta ner oss med. Så var inte fallet, istället försökte de nya krankillarna hjälpa till med arbetet, men de verkade inte vara till någon större nytta.

Uppe i kranen kändes det tryggt. Ingen kunde komma åt oss och risken att trilla ner var minimal när vi väl var där uppe. Vi klättrade inte ända ut på uteliggarna som vid Kockumsaktionen utan höll oss på den lite mer säkra sidan. Där var det dessutom lä från de iskalla vindarna från havet och det salta regnet.

Medan vi satt och smaskade på torrt bröd och kikärtor försökte presskontak-terna förklara för journalisterna vad vi gjorde och varför. Budskapet borde ha nått fram ganska skapligt i alla fall i TV och radio. Sen att de olika tidningarna brukar ha sina egna tolkningar är inget vi förvånas över längre.

Det gick alldeles utmärkt att ta sig en tupplur uppe i kranen. Och drömde gjorde jag också. Först att klockan var fem på morgonen och vi skulle iväg och klättra i några kranar långt ifrån min sköna varma sovplats och jag bara ville inte. Sen drömde jag att polisen kom tillbaka upp och bröt loss oss hårdhänt. Sedan kastade de bara ner oss från 20-30 meters höjd. Tanken var att vi skulle fångas upp av ett gäng brandmän som stod nedanför med en så´n där rund filt som finns i Kalle Anka. Problemet var bara att när jag skulle landa tryggt i den så gick den isönder och jag dödde.

När jag vaknade frös jag faktiskt lite och det var nog första gången under min kranvistelse. Jill och jag pratade lite om utifall att vi skulle gå ner. Vi hindrade faktiskt inte arbetet så värst mycket tack vare de inhyrda kranarna. Dessutom måste ju Sund Link besiktiga sina kranar och se efter om vi haft isönder något innan de sätts igång igen. Vi räknade att om vi gick ner redan klockan ett så hade vi ändå stoppat arbetet för hela dagen. Plus att media skulle förlöjliga oss ännu mer om vi satt i kranarna och frös i onödan. Så vi började med att ringa ner till presskontak-terna och berätta att vi tänkte klättra ner. Sedan försökte vi med diverse gester förklara för de i de andra kranarna vad vi kommit fram till. Några svarade att de tänkte stanna till fyra och det tyckte vi i och för sig var bra. Ändå blev det så att när vi började klättra ner följde de andra vårt exempel. Egentligen för att de trodde att något hade hänt.

Nere på marken väntade farbror blå på oss. Han förde oss tvärs över hela arbetsplatsen för att sedan placera oss bakom en polisbil, så att pressen inte kunde se oss. De som kunde identifiera sig blev släppta ganska snart. Jag blev hemkörd för att leta reda på mitt pass och en kille blev körd till polishuset.

Vi blev alla delgivna misstanke för olaga intrång och några för egenmäktigt förfarande (beroende på vilken konstapel som tog hand om vem). Sund Link valde att inte stämma oss, vi har märkt att det sista de vill ha är en rättegång d.v.s. någon sorts dialog med oss. Dessutom verkar de vara väl medvetna om hur mycket man kan göra av en rättegång. Nu är det alltså upp till åklagaren om han/hon väljer att väcka åtal mot oss. Vi anser däremot att lagen som vi misstänks ha brutit står långt under den lag vi försökte upprätthålla; Naturens lag!

Tillbaks till innehållsförteckningen!