Bill Haley

DEN FÖRSTA ROCKSTJÄRNAN

Det går att diskutera vem om är den största rockstjärnan eller vem som är ”The King of Rock’n’Roll”. Men ingen kan ta ifrån Bill Haley det faktum att han var den i särklass populäraste artisten under drygt ett år efter genombrottet med ”Rock Around The Clock” våren 1955. Han var den första rock’n’roll-artisten som fick en förstaplats på Billboard Hot 100 och han hade publiken i ett järngrepp. Ungdomar i hela USA ville höra sin nya idol och se honom på bioduken.

Bill Haley, som egentlign hette John Clifton Haley, föddes i Highland Park utanför Detroit den 6 juli 1925. Efter några år flyttade familjen till Chester, Pennylvania (i närheten av Philadelphia). Det spelades mycket musik i hemmet och fadern, William, var gitarrist. Unge Bill fick höra hillbilly och liknande musik av artister som Hank Williams, Red Foley och Bob Wills and his Texas Playboys. Han kom också tidigt i kontakt med svarta artister som till exempel Louis Jordan.

När Bill Haley var i 20-årsåldern lämnade han hemmet för att turnéra med ett band som spelade country & western-musik. Vid besök i New Orleans och Chicago fick han förmånen att spela tillsammans med sina idoler Hank williams och Red Foley. Föräldrarna ville att Bill skulle upphöra med turnerandet som innebar sena nätter och begynnande alkoholism. Fadern ordnade ett arbete åt honom på radiostationen WPWA i Chester från och med november 1947. Bill fick ansvaret för musiken som spelades samt nyheter väder och sport. Vid sidan av det skötte han annonsförsäljning, städning och stationens register! Han bildade också ett band med lokala musiker som kallde sig för The Four Aces of Western Swing. Bandet spelade ”live” två gånger om dagen på radiostationen och blev i praktiken husband.

Tack vare affärsmannen Dave Mayers och en musiklärare som hette Jack Howard fick Bill Haley och bandet chans att spela in sin första singel 1948. A-sidan hette ”Four Leaf Clover Blues” och B-sidan ”Too Many Parties”. Den gavs ut på märket Cowboy i Philadelphia. Det var ett anspråkslöst bolag som drevs av Jack Howard och någon kompanjon. Plattan såldes endast i några tusen exemplar och efter ytterligare två singlar bröts samarbetet med skivbolaget.

I början av 1949 bildade Bill Haley en ny grupp som han kallade Bill Haley and the Saddleman. Det var en satsning som var seriöst menad från Haleys sida och han knöt kontakter med folk i branschen. Bland annat inebar detta att bandet kunde ge ut sina plattor på Keystone Records. Låtarna som gavs ut hette bland annat ”Deal Me a Hand” och ”Susan van Dusan”. Dessa spelades en hel del på radiostationerna och det innebar att skivbolagsdirektören Dave Miller vid Palda Records fick höra musik med bandet. Han trodde att Bill Haley kunde gå en lysande framtid till mötes som countryartist. Miller hade hört en låt med Ike Turner och Jackie Brenston som hette ”Rocket 88”. Den sålde bra hos den svarta befolkningen men bara obetydligt hos vita, eftersom artisterna var svarta. Miller ordnade så att låten gavs ut med Haleys grupp på skivbolaget Hillyday. Trots bra marknadsföring uteblev succén och endast 10.000 ex såldes.

Från och med augusti 1950 spelade Bill Haley and his Saddleman på Shore Bar i Cape May, New Jersey, för 350 dollar i veckan. Det var mycket pengar för de unga musikerna och naturligtvis en stor framgång. Engagemanget i New Jersey förlängdes flera gånger och Bill Haley var på väg att bli en ganska berömd countryartist. Senare fick bandet spelningar på The Twin Bar i Gloucester, New Jersey, och där började de spela en låt som hette ”Rock The Joint”. Låten var signaturmelodi för en diskjockey på radiostationen WPWA. Bill Haley gjorde den extra fräck genom att låt basisten spela ”slapback”. Publiken gillade låten och i april 1952 gav skivbolaget Essex ut den som baksida till ”Ice Heart”.

Efter en PR-turné bland radiostationer i delar av USA blev plattan en framgång och såldes i 150.000 ex. Bandet fick också en manager i form av Jim Ferguson och han såg till att tvätta bort den lantliga stämpeln genom att byta cowboykläderna mot smoking. Något senare under 1952 bytte gruppen namn till Bill Haley and his Comets och det gavs ut en ny singel med låtarna ”Rockin’ Chair on the Moon” och ”Stop Beatin Crzy” som Haley hade skrivit själv. Den sålde bra och och var uppe bland de tio mest sålda plattorna i augusti 1953. Tack vare Dave Mayers fick Haley höra låten ”Rock Around the Clock” som skrevs av brevbäraren Max Freedman när han var 63 år gammal. Bill Haley and his Comets ville spela in låten men på grund av en del oklarheter med Essex Record gick det två år utan att något hände.

Haleys manager ville att man skulle kontakta ett annat skivbolag och i mars 1954 skrev Haley under ett kontrakt med Decka. Det var ett 1-årigt, så kallt standardkontrakt. Den 12 april 1954 kunde man äntligen spela in ”Rock Around the Clock” vid en session i New York. Bandet bestod av Bill Haley (sång), Johnny Grande (piano), Billy Williamson (steel guitar), Joey D Ambrosia (tenorsaxofon), Marshall Pingatore (bas), Billy Gussack (trummor) och Danny Sedrone (gitarr). Man spelade även in ”Thirteen Woman” som gavs ut på singel tillsamans md ”Rock Around the Clock” den 10 maj 1954. Skivan sålde i 75.000 ex, vilket var ganska bra, men inte uppseendeväckande. Decka fortsatte att ge ut låtar med bandet som till exempel ”Shake Rattle and Roll”, ”Dim Dim the Lights”, ”Mambo Rock”, ”Razle Dazzle” och ”Rock-A-Beetin Boogie”.

I början av 1955 skrev Haley kontrakt med MGM Films och det bestämdes att ”Rock Around the Clock” skulle bli ledmotivet i filmen ”Blackboard Djungle” (Vänd dem inte ryggen) som handlade om ungdomskriminalitet. Samhällets makthavare protesterade mot filmen, men den blev desto mer omtyckt av tonåringarna. ”Rock Around the Clock” spelades på alla jukeboxar och Bill Haley and his Comets var hjältar som alla ville se och höra. Den gick in på Billboards lista för popsinglar den 20 maj 1955 och blev en av de mest sålda plattorna någonsin med över 20 miljoner ex registrerade. Uppföljaren hette ”See You Later Alligator” och den sålde också mycket bra, liksom ”The Saint’s Rock & Roll” och ingen annan artist var lika populär som Bill Haley. Han var utan tvekan ungdomarnas största idol fram till att Elvis Presley slog igenom med ”Heartbreak Hotel” i början av 1956. Det spelade ingen roll om rivalerna hette Chuck Berry eller Little Richard.

Mot slutet av 1950-talet hade dock Bill Haley svårt att behålla sin image som tonårsidol. Visserligen var han mycket populär i England efter en europaturné 1957, men han lyckades inte få några nya hits. Haleys lott blev snarare att resa jorden runt och likt en jukebox spela upp sina hit från åren 1953-1956. Han slutade dock aldrig att spela in skivor och det finns faktiskt ett och annat guldkorn från den senare delen av hans karriär. Sista plattan från 1979 (Everyone Can Rock & Roll) är mycket välproducerad och spelglädjen skiner igenom, trots att Haley då brottades med svåra alkoholproblem. Samma år var han i Sverige och han besökte England i stort sett varje år som ”The King of Rock’n’Roll”. I januari 1981 skulle han göra ännu en turné till England. Det var också klart att han skulle spela in en ny platta. Men spelningarna avlystes utan någon vettig förklaring. Den 9 februari 1981 kom det så ett TT-meddelande som sade att den 55-årige rock’n’roll-legenden avlidit i sitt hem medan han sov. Det var den lokala polisen som såg Haley sist då han irrade omkring drogpåverkad i Harlingen, Texas, natten innan han dog.

En hel värld sörjde en älskad artist – den första rockstjärnan.

Tillbaka