Chuck Berry

SUCCÉ MED GITARR OCH ”DUCK WALK”

I stort sett alla som sysslar med rock’n’roll har spelat musik av Chuck Berry. Under 1960-talet hade varje grupp med självaktning minst en Berry-låt på reportoaren. Beatles och Rolling Stones kunde spela fem till sex låtar av ”Chucken” under en kväll. Bland dem som spelat in en eller flera Chuck Berry-låtar på skiva hittar vi namn som AC/DC, The Animals, The Beach Boys, Doctor Feelgood, The Downliners Sect, Dave Edmunds, Electric Light Orchestra, The Faces, Steve Gibbons, Jimi Hendrix, Joan Jett, Kim Larsen, Eddie Meduza, Elvis Presley, Rod Stewart, The TT’s, George Thorogood, Peter Tosh och naturligtvis Jerry Williams.

Charles Edward Anderson Berry föddes i St. Louis, Missouri, den 18 october 1926. Han växte upp tillsammans med sina föräldrar och fem syskon i den svarta stadsdelen Elleardsville (The Ville). När lille Charles föddes bodde familjen på 2520 Goode Avenue (Numera Annie Malone Drive), två kvarter från Antioch Baptist Church. Fadern, William Henry Berry, var föreståndare för söndagsskolan och båda föräldrarna var medlemmar av kyrkokören. När Charles var fem år fick han börja i barnkören.

När de äldre syskonen började köpa grammofonskivor fick han höra swing och rhythm & blues med artister som Tampa Red, Big Maceo, Lonnie Johnson, Lil Green, Bea Boo, Hary James, Charles Brown och inte minst Tommy Dorsey som ett tag var hans allra största idol. ”När jag hörde låten Boogie Woogie med Tommy Dorsey bestämde jag mig för att skapa sådan musik”, skriver Chuck Berry i sin självbiografi 1987.

Som alla andra barn gick han i skola och lärarinnan i de lägre klasserna, Miss Julia Davis, lärde honom att läsa noter. När Charles var 12 år gammal och gick på Simmons Grade School, övertalades han att gå med gospelgruppen Jubilee Ensemples, där han fick sjunga basstämman. 1941 skrevs unge Charles in på Sumner High School, som ligger vackert strax intill Tandy Park, nära familjen Berry’s kvarter vid nuvarande Annie Malone Drive. När första årskursen det året satte upp en revy, kallad ”All Men’s Review” valde Charles att sjunga ”Confessin’ the Blues” till gitarrkomp av en äldre elev vid namn Tom Stevens. Numret var vågat jämfört med det som framfördes av andra elever (till exempel Danny Boy och Old Man River). Vad lärarna tyckte förtäljer inte historien, men bland eleverna gjorde han stor succé och fick rungande applåder.

Själv önskade unge Berry att han kunde spela gitarr lika bra som Tom Stevens och han bestämde sig för at göra ett försök. Klasskamraten Clarence Richmond lånade honom en fyrsträngad tenorgitar och en man som hette Ira Harris (en bror till familjens frisör) lärde ut solon och ackord av Lonnie Johnson, Charlie Christian, T-bone Walker, Les Paul och andra skickliga gitarrister. Han skaffade också ”Guitar Book of Chords” (av Nick Mannalofts).

Med ett år kvar i High School berövades Charles Edward Berry friheten efter att ha varit med om ett väpnat rån i Kansas City 1944. Domaren brydde sig inte om att den gamla pistolen var obrukbar och trion som utfört rånet placeades på Algoa, ”en övergångsanstallt för unga män” (typ ungdomsfängelse). De dömdes till tio år var, men Berry släpptes efter tre år tack vare föredömligt uppförande. Under vistelsen på Algoa blev han boxare och tävlade en gång hemma i St. Louis. Han gick till final, men förlorade och blev slagen gul och blå. Därefter slutade han med boxningen. På Algoa bildade han även ett boogieband, där han spelade piano och kallades ”the wild man”. Deras uppträdanden uppskattades mycket bland de övriga internerna och blev ett välkommet avbrott i vardagen.

När han blev fri på 21-årsdagen, den 18 october 1947, började han arbeta som snickare i sin fars firma som var en slags entreprenör åt större företag. Han jobbade ofta tillsammans med sin storebror ”Hank” som tyckte att även Charles behövde ett smeknamn och började kalla honom ”Chuck” (det kallas minst hälften av alla Charles i USA). Den 28 oktober 1948 gifte han sig med Themetta (Toddy) Suggs. Efter att ha varit inneboende på olika ställen flyttade paret in i ett eget hus på 3137 Whittier Street.

1950 köpte Chuck sin första elgitarr av Joe Sherman som arbetade på radiostationen WEW i St. Louis. Han skulle köpa en ny gitarr och sålde sin gamla till Chuck Berry som var överlycklig över sitt fina instrument. Han tränade i stort sett varje dag och kunde snart spela ett par hundra välkända låtar - country, boogie och rhythm & blues. Ibland uppträde han på vita barer och tjänade då fyra dollar per kväll. Tom Stevens hade fått reda på att Chuck gjort musikaliska framsteg ringde honom den 13 juni 1952. Tom undrade om Chuck var intresserad av att uppträda på nattklubben Huff’s Garden i östra St. Louis (Illinois). Chuck vill gärna spela och bandet uppträdde sedan på klubben varje lördagskväll fram till mitten av december.

En trio ledd av pianisten Johnnie Johnson skulle spela på Club Cosmopolitan (East St. Louis) på nyårsafton den 31 december 1952. Några dagar före spelningen blev bandets saxofonist sjuk och efterson Johnnie kände till Chuck efter ett tidigare möte tyckte han att det skulle vara intressant att pröva den unge gitarristen. De träffades några timmar före nyårsvakan och spelade igenom reportoaren. Det var välkända låtar som ”Sunny Side of the Street” och ”Stardust”, men Johnnie gav även Chuck möjlighet att framföra några av sina låtar med humoristisk sång. Gensvaret blev enormt och Chuck anställdes som fast medlem i Sir John’s Trio med Johnnie Johnson på piano och Ebbie Hardy på trummor. Ibland hyrde klubbens ägare in en basist för att fylla ut ljudbilden helt. Namnet ändrades senare till Chuck Berryn Combo, ”Berryn” därför att han inte ville att den värdsliga musiken skulle blandas samman med hans fars verksamhet i kyrkan. Åren 1953-1955 spelade bandet regelbundet på Cosmopolitan. Det var låtar av artister som Muddy Waters, Nat King Cole, Charles Brown och Louis Jordan. Chuck som gillade country (hillbilly) föreslog att man skulle spela ”Ida Red” som var populär med Bob Wills and his Texas Playboys. Först skrattade publiken (som var svart) åt ”bonnläppen” som spelade de vitas musik, men efter hand började man gilla det och bad om mer!

En dag i början av maj 1955 tog Chuck ledigt från jobbet och for till Chicago tillsammans med en kamrat från High School. De gick ut på stadens klubbar och hörde Howling Wolf, Elmore James och slutligen den store hjälten Muddy Waters. I en paus under spelningen frågade Chuck hur han skulle bära sig åt för att få spela in en skiva. Muddy rådde honom att gå till Chess Records på 4750 South Cottage Grove Avenue och prata med bröderna Phil och Leonard Chess. Chuck hade tänkt återvända hem på söndagen, men efter att ha fått detta råd av den store blueskungen kunde han inte bärja sig, utan stannade till måndagen. Redan när kontoret öppnade på morgonen var Chuck på plats och en sekreterare bad honom vänta några minuter. Därefter fick han komma in till Leonard Chess och efter att han framfört sitt ärende bad Chess honom spela in en demotejp och återkomma. Det skulle helst vara egna låtar. För att göra något ovanligt (för en svart artist) skrev han ny text till ”Ida Red” och resultatet blev en blandning av country och rhythm & blues.

Leonard Chess gillade låten men ville ha ett bättre namn, så Chuck ändrade till ”Maybellene” som han mindes som namnet på en ko i en läsebok från småskolan. Den lugna bluesen ”Wee Wee Hours” fick bli B-sida på singeln som gavs ut i juli 1955. På två veckor hade den sålts i 165.000 exemplar och den 20 augusti debuterade "Maybellene" på Billboards lista för popsinglar. Den nådde som bäst 5:e plats och när året var slut fick Berry ta emot en trippel-award för att ”Maybellene” var den mest spelade R&B-låten, den mest spelade låten i radio och den mest spelade låten i jukeboxar. Chuck radade sedan upp hits som ”Thirty Days”, ”Roll Over Beethoven”, ”School Day”, ”Rock & Roll Music”, ”Sweet Little Sixteen”, ”Johnny B. Goode”, ”Little Queenie”, ”Almost Grown”, ”Back In The USA”, ”Let It Rock” och många fler. Han var med i Alan Freeds show på Brooklyn Paramount och uppträdde på anrika Appollo-teatern i Harlem, New York. Dessutom uppträde han i filmer som ”Rock, Rock, Rock”, ”Mr. Rock & Roll” och ”Go, Johnny, Go”. Vid en spelning på Brooklyn Paramount 1956 gjorde han för första gången sin ”duck walk” inför publik. Det uppskattades enormt och därefter ville alla se honom göra den vid sina spelningar (och vill det än i dag).

Men karriären kunde ha tagit slut när han arresterades för brott mot mannakten (the man act) den 21 december 1959. Efter flera rättegångar med rasistiska inslag dömdes han till tre års fängelse och 10.000 dollar i böter för att ha forslat en minderårig indianflicka över delstatsgränsen och uppmuntrat henne att prostutiera sig. Chuck nekade till detta, men den 19 februari 1962 fick han infinna sig vid The Federal Building i St. Louis för att skjutsas till ett fängelse i Indiana och några månader senare till en anstalt i Springfield, Missouri, där han satt resten av tiden. På fängelset läste han klart High School och tog kurser i företagsekonomi. Han var stolt när han tog sin examen men grät en skvätt på grund av att det skedde på ett fängelse. När han inte studerade skrev han nya låtar till kommande inspelningar.

Efter att ha släppts i förtid, på sin födelsedag den 18 oktober 1963, gjorde han comeback på den musikaliska scenen i början av 1964 och gav ut låtar som ”Nadine”, ”No Particular Place To Go”, ”You Never Can Tell” och ”Promised Land”. 1964 gjorde han även sin första Europaturné och 1965 besökte han Sverige för första gången när Simon Brehm arrangerade konserter i Göteborg (Mässhallen den 26 oktober) och Stockholm (Johanneshov den 27 oktober). Även PJ Proby uppträdde och Tages var förband. Åren 1967-1970 var Berry knuten till Mercury Records och gav ut plattor som ”From St. Louis to frisco” och ”Live at the Fillmore uditorium” (tillsammans med Steve Miller Band). 1970 återkom han till Chess och gav ut LP’n ”Back Home”.

1972 fick Chuck sin största hit någonsin med "My Ding-A-Ling". Den var etta i både USA och England och Chuck fick ta emot en guldskiva för at den såldes i över 1 miljon exemplar. En LP med titeln "The London Chuck Berry Sessions" blev också Chuck Berrys mest sålda album till dags dato. Han släppte ytterligare två album på Chess innan skivbolaget lades ned i mitten av 1970-talet och 1979 skrev han kontrakt med Atco Records. Där släppte han albumet "Rockit" och singeln "Oh What a Thrill" som senare spelats in av bland andra Rockpile, Steve Gibbons, Monaco Blues Band och Eddie Meduza (Nej inte jag). 1981 spelade Berry för första gången i Japan, vilket resulterade i det utsökta live-albumet "Tokyo Sesion" (Eastworld - EMI Records).

1987 kom dokumentärfilmen "Hail! Hail! Rock’n’Roll" där folk som Keith Richards och Eric Clapton medverkar. Halva filmen utspelar sig på Fox-teatern i St. Louis, där Chuck, Johnnie Johnson och resten av bandet river av alla hits och en del läcker blues. Samma år kom den länge väntade och omdiskuterade självbiografin där legenden berättar färgstarkt om bilar, tjejer och rock'n'roll. 1993 uppträdde han tillsammans med Little Richard och delar av Bruce Springsteens band vid president Clintons installationsfest i Vita huset. Samma år var han huvudartist vid invigningen av friidrotts-VM i Stuttgart.

1997 bestämdes det att det skulle arrangeras en stor Europaturné med Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Little Richard under namnet "The Legends of Rock'n'Roll". Det var första gången de turnrade tillsammans och det blev en stor framgång. Därför arrangerades ”The Legends of Rock’n’Roll” även 1998 och 2000. Svenska orter som fick besök av ”Legenderna” var Christinehof, Sunne, Göteborg, Falun och Bromölla. Därefter har han fortsatt att turnéra jorden runt och sedan 1996 spelar han en onsdagskväll varje månad på klubben Blueberry Hill hemma i St. Louis. Det kan man bland annat läsa om i tidningen Vi Bilägare nummer 4 (2004) som gjorde en resa utmed Route 66 och kom till St. Louis lagom för att se ”Chucken” på Blueberry Hill.

Chuck Berry spelar alltså vidare, nu vid en ålder av 80 år, och han upphör aldrig att överraska. En ny platta är på gång och det är inte omöjligt att den före detta snickaren från St. Louis kommer att sätta fler spår i rockhistorien innan han lägger gitarren på hyllan eller gör sin sista "duck walk".

Long Live Rock’n’Roll!

Tillbaka