Eddie Cochran

OMKOM NÄR HAN STOD PÅ TOPPEN

Eddie Cochrans karriär liknar mycket Byddy Hollys. Båda var mycket unga när de slog igenom och båda gick en ond, bråd, död till mötes när de endast stått på toppen en kort tid. Eddie Cochran var 21 år gammal när han under en englandsturné tillsammans med Gene Vincent våren 1960 omkom i en svår trafikolycka.

Edward Ray Cochran föddes i Oklahoma City den 3 oktober 1938. Föräldrarna hette Alice och Franck Cochrane och Eddie var yngst av fem syskon. Familjen hade bra ekonomi och Eddie tillhörde inte den grupp artister som behövde kämpa för brödfödan före genombrottet. Redan när han var mycket liten flyttade familjen till Albert Lea, Minnesota, där han så småningom började skolan.

Han var duktig i flera ämnen och mycket intresserad av musik. Han prövade trummor och klarinett innan han upptäckte gitarren. Till att börja med spelade han mest paradstycken och schlagerlåtar som ”Danny Boy” och ”Old Man River”. Han övade på gitarrspelet genom att sitta klistrad vid radion och spela med i de låtar han hörde.

1945 flyttade familjen igen – den här gången till Bill Garden i Los Angeles – där han upptäckte orättvisorna i samhället. I området där de bodde fanns det fina familjer med två bilar, men också tiggare och uteliggare. Det musikaliska klimatet var mycket bra. Det spelades musik som han inte hört tidigare, till exempel bop med Dexter Gordon, rythm & blues med Johnny Otis och country-boogie med artister som Cliffie Stone, Merrill Moore och The Madox Brothers. Runt 1952 blev Eddie bekant med basisten Connie ”Guybo” Smith och de två grabbarna for runt i trakten och visade vad de kunde göra med sina instrument.

1953 fick Eddie möjlighet att uppträda på The South Gate Town Hall Auditorium i Los Angeles. Han blev väldigt populär och av en tillfällighet stötte han ihop med sångaren och gitarristen Hank Cochran. De var inte släkt, men började i alla fall boka sig som The Cochran Brothers. För att fylla ut ljudbilden uppträde de oftast tillsammans med ett hillbilly-band. Vid årsskiftet 1954/55 fick duon spela in sin första singel där A-sidan hette ”Two Blue Singing Stars”. Det var en hyllning till Jimmie Rogers och Hank Williams. Plattan gavs ut av skivbolaget Ekko med kontor i Hollywood, Nashville och Memphis. Ytterligare en singel gavs ut 1955.

Vid den tidpunkten upptäckte Eddie och Hank den rock-a-billy som gavs ut av Sun Records i Memphis. De ville komma närmare denna spänande musikform och lade därför upp en turné i New Mexico och Texas. Det dröjde inte länge förrän den unga duon befann sig på samma show som Elvis Presley – The Big D Jamboree. Presley ansågs då (1955) vara en mycket lovande countryartist och Eddie hade nyligen hört några låtar på radio med den före detta lastbilschauffören. Att se honom ”live” var ännu bättre och The Cochran Brothers bestämde sig för att, liksom Elvis, söka lyckan i Memphis. De provspelade för någon producent på Sun men blev därefter avvisade och fick resa hem utan skivkontrakt. De hade dock lärt sig mycket och intrycken från Elvis fantastiska show levde kvar.

Detta påverkade deras kommande inspelningar och en singel gavs ut i juni 1956 (en kort tid efter att Elvis slagit igenom med Heartbreak Hotel). Låtarna var tydligt influerade av rock-a-billy från Sun Records och hette ”Foo’s Paradise” och ”Tired and Sleepy”. Duon spelade även in ”Blue Suede Shoes” och ”Long Tall Sally”. Men de gavs ut först efter Eddies död. Ett möte med Jerry Cappehart vid Garden Music Center blev avgörande för Eddie Cochrans fortatta karriär. Efter att ha medverkat på två låtar med en annan artist slutade Hank för att helt ägna sig åt country. Men Eddie fortsatte att samarbeta med Cappehart som även innebar viss kontakt med Crest Records som var knutet till American Music (Arc). Eddie fick börja som studiemusiker och körade bland annat vid en inspelning med Jack Lewis. Han spelade även gitarr vid en inspelning med Bo Davis. Detta var i september 1956 och i samband med inspelningen av Bo Davis fick även Eddie spela in sin första skiva i eget namn. A-sidan var ett rythm & blues-nummer med titeln ”Skinny Jim”. Låten gick i rasande fart och Eddie visade att han var en lysande gitarrist. Dessutom var texten mycket humoristisk. På singelbaksidan fanns den tårdrypande balladen ”Half Loved”.

Eddie Cochran hade det bättre förspänt än många andra musiker och han hoppades att han hade en karriär framför sig, så att han åtminstone skulle kunna livnära sig på musiken. Ändå fick han en mindre chock när han plötsligt erbjöds att medverka i filmen ”The Girl Can’t Help It” tillsammans med storheter som Little Richard och Gene Vincent. Det bestämdes att Eddie skulle uppträda med ”Twenty Flight Rock” i filmen och därför väntade man med att ge ut den på skiva. I samma veva hade han fått skivkontrakt med det stora skivbolaget Liberty som genast gav ut ”Sittin’ in the Balcony”. Den debuterade på Billboard Top 100 den 23 mars 1957 och klättrade som bäst upp till 18:e plats. Det var ungefär samtidigt som ”The Girl Can’t Help It” gick upp på biograferna. Filmen hjälpte Eddie att bli känd och ”Twenty Flight Rock” blev poppis bland ungdomarna. Han fortatte med att ge ut låtar som ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” och ”Pretty Girl”. Ännu bättre gick det för de två kommande skivorna ”Summertime Blues” (1958) och ”C’mon Everybody” (1959). De såldes i 100.000-tals exemplar och är i dag rock-klassiker som spelats in av alla från The Who till Sex Pistols.

Men Eddie Cochran ville aldrig stanna upp, utan fortsatte hela tiden att utvecklas. Han prövade med att spela mer lättillgänglig musik, gospel och ballader. Kanske ville han också nå nya gruppr av lyssnare. Därför spelade han in låtar som ”Hallelujah, I Love You So” (av Ray Charles) och ”I Don’t Like You No More” (av Teddy Randazzo). En del bedömare menar att Eddie Cochran ville bli en allround-artist i stil med Sammy Davis Jr.

Populariteten innebar att han bokades in för en englandsturné som skulle pågå i över tre månader. Det andra stora namnet var Gene Vincent som mer eller mindre bodde i England vid den tiden. Planet landade i London den 10 januari 1960 och mottagandet visade att Eddie var efterlängta i Europa. Liksom Vincent gjorde han stor succé bland de engelska tonåringarna och många popband började spela deras låtar.

I mitten av april var det dags för Eddie att flyga tillbaka till USA och han var mycket lycklig över att englandsturnén gått så bra. Endast en spelning i Bristol återstod innan det var dags att ta farväl. Men ödet ville annorlunda och Eddie skadades allvarligt i samband med en bilolycka den 16 april 1960. Han fördes till ett lokalt sjukhus, men avled på eftermiddagen den 17 april av de svåra skadorna. Saken slogs upp stort i pessen och Daly Mirror hörde till de tidningar som visade bilder på den söndermosade bilen. Gene Vincent och de andra som var med klarade sig med relativt lindriga skador.

Eddie Cochran var mitt uppe i en hektisk karriär när han brutalt rycktes bort. Han fick aldrig – som Chuck Berry och Jerry Lee Lewis – uppleva hur det var att bli hyllad som en levande legend. Men musiken lever vidare och Eddies bidrag till rockhistorien är inte alls betydelselöst.

C’mon Everybody!

Tillbaka