Dill,  Anetheum graveolens, är idag en nästan okänd krydda i de romanska länderna. Desto större i Skandinavien, Polen, i Ryssland och dess gamla satelitstater. Det är också en utmärkt krydda till en mild fin snaps, som passar bra till både en sillig lunch och en kräftskiva.


    Det latinska namnet kommer från det grekiska namnet för dill, anethum,  som redan Aristofanus kallar den 400 f.Kr. Artnamnet graveolens kommer från latinet och gravis betyder tung samt där olere betyder lukta.
    I Frankrike är dill så sällsynt som kökskrydda att flera lexikon förväxlar den med både fänkål och anis! Men det har fler gjort under historiens gång.
Det finns en svensk sägen att det enda stället i Frankrike där det växer dill vilt är i en liten by, Grez-sur-Loing nära Fointainbleu, utanför Paris. Förklaringen är att den en gång i slutet av 1800-talet var konstnärskoloni för svenska konstnärer. De kunde inte överleva utan dill. Nu har dillen överlevt dem och växer vilt utefter dikesrenar och djurhägn.
    Det är en bra historia - men troligen inte sann.

dill

Anetheum graveolens

    I verkligheten har man i södra Europa betraktat den som ogräs – lite grann som vi nordbor fnyser åt den läckra svinmållan. Och ogräs vill man inte ha i maten. Dill smyger sig in på odlade marker och dess gränsområden i hela södra Europa. Detta är inget nytt fenomen utan precis som svinmållan i våra trädgårdsland finns dillen där alltid. Det är däremot lika svårt att handla färsk buntad dill på en fransk torgmarknad som att finna svinmålla i en svensk Konsumbutiks grönsaksdisk. Redan Carl Fredrik Hoffberg beskriver (1792) dill som ogräs i Sydeuropa i sin Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom.

”Dill, w. bland säden i Spanien.”

    I den fantastiska A Modern Herbal (1931) skriver M. Grieve:

It grows wild among the corn in Spain and Portugal and upon the coast of Italy, but rarely occurs as a cornfield weed in Northern Europe.
 
    Jag kan gott förstå att dill betraktas som ogräs i södra Europa. Dill är en ettårig växt som ursprungligen kommer från sydvästra Asien. Det hindrar inte att både min grannes och min egen kompost, som bearbetas varje höst, genererar enorma mängder med dill år efter år. Nu bor jag i södra Danmark på en ö, där rosorna blommar ända fram till jul, men för mig blev det till en ny upplevelse att se hur kvickt dillen finner sig till rätta i trädgårdens växtavfall. Fast det kan också vara ett tecken på att jag sköter min kompost alltför dåligt.
    Dill var känd under antiken som, anethum, men användes inte såvitt vi vet som matkrydda. Diskorides påpekar den eteriska dilloljans goda effekter på flera av kroppens system. 400 år senare skriver Plinius d.ä. om dill och dess medicinska egenskaper. Den betraktades också som en glädjesymbol och man band kransar av den, som man iklädde sig när det var fest. Man trodde också att den gav styrka så det hände att man pressade dillolja ur dillfrön och gav det som tonicum till gladiatorerna strax innan en kamp.
    Dill nämns också i Matteusevangeliet 23:23 och uppenbarligen var den en viktig krydda på den tiden.

Ve eder, I skriftlärde och
fariséer, I skrymtare, som given
tionde av mynta och dill och
kummin, men som underlåten det
som är viktigast i lagen, näm-
ligen rätten och barmhärtigheten
och troheten! Det ena borden
I göra, men icke underlåta det
andra.

    I den engelska Bibeln är dock dill utbytt mot anis, vilket förklaras med en felaktig översättning av grekiskans anethum till anise cirka år 1380. En miss som britterna fortfarande lever med.
    Journalisten och matälskaren Joseph Wechsberg skrev en gång att:

”Dill är den vanligaste kryddan i det polska köket – man får den i soppan, samman med kokt potatis och som krydda i grönsaksrätter. Jag tycker faktiskt att de överanvänder dill.”

    I det Skandinaviska köket är dill en nödvändighet. August Strindberg beklagade sig bitterliga över dillbristen när han levde utanför Sverige. Det är kanske just i Sverige som dill är allra viktigast. Hur skulle vi klara oss utan dillkött, gravad lax och sist men inte minst våra dillkokade kräftor?

Dillen är sådd, den oumbärliga dillen, när augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu, ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen ensam äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.

August Strindberg


    Danskarna har använt dill under lång tid först som läkemedel därefter mest som krydda vid gurkinläggningar. Det är först på 1940-talet som den börjar användas som matkrydda och då främst till kalla och varma såser samt till fisk. Samma fenomen finner man i Tyskland och England. Men norr om Öresund är den en viktig krydda – vad vore sommarens första nykokta potatisar utan ett stjärnskott av finklippt dill?
    Barbro Östlund, som givit ut flera kokböcker, har varit verksam på Bohusläns Museum och förtjänstfullt fått Gastronomiska Akademiens diplom - för bevarandet av gamla bohuslänska mattraditioner - har i en av sin böcker – Gråärtor och Doppekopp, skrivit spännande om dill och hur den kunde lagras i en tid när inga moderniteter fanns.

Inget land odlar så mycket dill som Sverige. Den kommer troligen från Indien och användes i Tyskland för att skrämma häxor. Man grävde ned dillen vid ladugården för att jaga onda makter på flykten. Bruden bar ibland dill och salt på sig av samma anledning. Krossad dillrot ansågs påskynda sårläkning. Ordet Dill har tyskt ursprung.

    Jag håller inte riktigt med Barbro Östlund. Fornsvenska dil eller dylla som också kallades svinmjölk och forndanskans dild. Tyskans och engelskans dill har ett omstritt ursprung - möjligen kommer ordet från Skandinavien. Om man gräver djupare i ämnet anser flera etymologer att ordet är besläktat med sköld – på fornnordiska skjold. Då får ordet lite mer mening - då den är en skärmplanta vars blomställning ser ut som en sköld. Men den mest spännande förklaringen är att fornnordiskans dilla (se dylla ovan) betyder det samma som den moderna engelskans to lull – det vill säga att lulla, vyssja - få ett barn att somna. Denna förklaring är inte så tokig som man kan tro då man redan på antik tid ansåg att dill precis som anis minskade gaser i magen. Med andra ord kunde små barn med kolik fås att somna lugnt om de fick en dekokt av dill.
    I en liten örtabok från mitten av 1800-talet, som jag har på min bokhylla, vilken spännande nog varken har författare eller publiceringsår nämnd, finns det en mängd fenomen nämnda kring dillens förträfflighet. En av dem är att den har en lugnande effekt på barn. Den andra är att den kan ”skingra” väderspänning.
    Flera författare påpekar också att den förbättrade både husdjurens och kvinnornas mjölkproduktion. För det mänskliga släktet är det nog en skälm – en handfull dillfrön ger ingen extra mjölk till en amma. Däremot har det troligen haft effekt på våra husdjur – de marginalbeten, ”dilliga”  dikesrenar och den dill som växte i sädesåkrarna kunde användas som proteintillskott till alla våra husdjur – på det sättet kunde man genom en ökad proteingiva producera mer mjölk.
    Dock har säkert Barbro Östlund rätt i att den var ett effektivt medel mot häxor och annat otyg. Det var inte bara i Tyskland man hade problem med häxor. Den engelske poeten Michael Drayton (1563-1631) skriver i sin ”äventyrsdiktbok”, Nymphidia (1627):

Therewith her Vervain and her Dill,
That hindereth Witches of their Will.
 
    Så om du har många häxor i grannskapet, så vill jag föreslå att du odlar en myckenhet av dill. Själv har jag en tvättäkta häxa som bor sexhundra meter från mitt hus. Hon heter Else och hade blivit bränd på bål om hon levt på 1600-talet. Men livet innehåller ofta paradoxer - det är nämligen alltid Else som kommer varje vår med späda dillplantor till mig och vår örtagård!


tillbaka till indexsida        tillbaka till kryddiga historier

copyright 2003 o. saemund