Isop
Hyssoppus officinalis, en ständigt grön flerårig
sydeuropeisk kryddbuske vars blad ger en bitter smak. Förutom som
en nästan bortglömd kökskrydda är det en fin
brännvinskrydda.
Idag används sällan isop som matkrydda
utan är mer vanlig som kantväxt i rabatter. Själv har
jag den i min örtagård och använder den både till
sallader, soppor, grytor och inte minst som en trivsam snapskrydda.
Isops storhetstid som matkrydda här uppe i
Höga Norden var under medeltiden. Vi brukar ofta koppla samman
importen av sydeuropeiska kryddor med att
Norden kristnades, på ett sätt stämmer det
– präster och klosterbröder var ofta utbildade i
örtmedicin och kunde nog doppa ett och annat avsmakarfinger i
grytan. Å andra sidan finns det numera en lång och
utgrävd lista på örtiga kryddor, som vi tidigare ansett
att de kom med de kristna representanterna men som odlades redan
på 700-tal i Skandinavien. Vikingarna var inte dummare än
att de tog med sig sticklingar och frön hem när de fann
något på sina upptäcktsresor, som smakade gott eller
verkade ha en god medicinsk effekt. Vad vikingarna hade för namn
på isop eller om de odlades av medicinska eller kulinariska
skäl kan man självklart inte utreda. Sedan länge har man
känt till dess slemlösande effekt och ända fram till
andra världskrigets slut kunde man få en slant om man
samlade in isopblommor och blad till traktens apotekare. Den har
också ansetts lindra reumatism.
Hyssoppus officinalis, Flora von Deutschland Österreich und der Schweiz (1885).
I Sverige, Norge och Danmark har den samma namn
Isop, britterna kallar den hyssop och tyskarna säger Ysop. I
Frankrike är benämningen hysope och i Italien heter den
isopo. Det botaniska namnet Hyssopos officinalis kommer från
grekiskans azob som betyder helig ört och nämns redan av
Hippokrates cirka 400 f.Kr.
Isop nämns flitigt i Bibeln och kopplas ofta
samman med reningsceremonier. I författaren, missionären och
politikern Erik Nyströms (1842-1907) fantastiska uppslagsbok
Biblisk ordbok för hemmet och skolan (1896) finns följande
gedigna genomgång och källkritiska tänkande:
Isop, en växt som begagnades vid de judiska
reningsceremonierna. Med ett knippe af isop ströks blodet på
dörrposterna vid första påsken i Egypten, 2 M. 12:22;
vid de spetelskas rening bands isop jemte rödt garn på ett
cederskaft för att tjena till blodbestänkning, 3 M. 14:4 f.,
och enligt Eb. 9:19 f. renade Mose efter lagbudens uppläsande
både lagboken och folket och helgedomen medelst bestänkning
med blod, vatten, purpurull och isop. Äfven begagnades isop vid
den röda kons offer, 4 M. 19:6. Derföre beder ock David:
Skära mig med isop, Ps. 51:9. Af 1 K. 4:33 tyckes framgå,
att isopen var en obetydlig planta: »Salomo talade om
träden, från cedern på Libanon ända till isopen
som växer fram utur muren»; och i Jh. 19:29 läsa vi att
soldaterne satte på en isopstam den svamp med ättika som de
räckte Jesus på korset Att bestämma hvilken växt
det vari som i bibeln kallas isop är hardt nära
omöjligt. Den lärde Celsius uppräknar 18 olika plantor,
på hvilka man gissat, såsom timjan, rosmarin, lavendel o.
s. v., och nämner tillslut den i botaniken bekanta isopen
(Hyssopus officinalis), en låg
kryddaktig växt beslägtad med lavendel och salvia,
såsom kanske den rätta. Gamla traditioner hänvisa till
den välbekanta köksväxten mejram. En nyare
förslagsmening tänker på kaprisbusken (Capparis
spinosa), en liten klargrön slingrande buskväxt med
hvitröda blommor, som sticker fram mellan bergsskrefvorna och som
har träffats i Sinaiöknen, vid Gasa och vid Jerusalem m.fl.
st.
Den renande effekten av Isop var också ett
begrepp i det antika Grekland och det var troligen för att den
användes för att rena heliga platser och tempel som den fick
namnet azob – den heliga örten.
Om en morgondram kan kallas en renande ceremoni
så var isop en viktig del av många fransmäns inre
morgontvagning för cirka hundra år sedan. Isop har en
lätt bitter men aromatisk smak och därför ingick den i
den sedan 1915 förbjudna franska drycken absinthe.
Absintdrickaren (1901), Pablo Picasso
Om man vill finna den använd som daglig
matkrydda får man ge sig ut och resa – vilket inte är
så dumt. I det sydfranska och det italienska köket är
den vanlig men oftast till mycket feta kött- eller
fiskrätter.
Isops kryddiga kraft är dock inte
bortglömd i den religiösa världen. Den används vid
klosterlikörtillverkning där Chatreuse är den mest
kända.
En del av de gamla medicinska effekterna omhuldas också och det
är inte så ovanligt att man i örtälskande hem
torkar bladen och använder det till örtte.
Biodlare påstår att
blommorna ger en mycket speciell honung med mycket kryddstark doft.
En sed med många år på nacken var att man
stoppade ett par blad i sin mässbok innan man gick i kyrkan. Den
starka doften skulle förhindra att man föll i sömn under
prästens predikan. Om alla mässbesökare gjorde likadant
måste det varit en kryddstark upplevelse att gå i kyrkan.
Själv odlar jag den i min örtagård - både som matkrydda och som snapskrydda.
