Libsticka, Levisticum officinale, en örtkrydda vi sällan förknippar med menyn på nobelprismiddagen. Men den har förtjänat sin plats i örtagården – bredvid kvanne och andra alltmer bortglömda kryddväxter.  
 
     Det finns flera varianter i släkten levisticum, som betyder att den kommer från Ligurien, men att just libstickan har fått det apoteksrelaterade tilläggsnamnet officinale är inte så konstigt. Det beror på att den sedan medeltid har varit en väl etablerad läkemedelskrydda i Skandinavien. Det var dock först på 1700-talet när Linné och hans lärjungar systematiskt satte namn på växtriket som den blev verkligt officinell.

 libsticka

Levisticum officinale, ur Köhlers Medizinal Pflanschern

    När vi i dagligt tal talar om officinella växter så menar vi de växter som i en äldre tid betraktades som läkeörter och som kunde köpas hos apotekaren. En del av de gamla läkeörterna som under modern tid har testats i större och adekvat designade vetenskapliga studier har visat sig ha både positiva och ibland helt negativa effekter på oss människor och våra husdjur.
    Därför manar jag till viss försiktighet när en örtakrydda får efternamnet officinale. Det namn som Linné en gång etiketterade libstickan med innebär inte med automatik att den är en läkande produkt utan många gånger kan hans ”efternamn” ge mer plågor än lindring.
    Det latinska officinale betyder egentligen bara att det var en växt som behövde genomgå en process för att bli njutbar eller verksam. Officina betyder på latin både verkstad och apotek.
    I engelskan finns ju en liknande ”verkstadsavläggare” – office - och det är faktiskt få av osss som tänker på örtkryddor när man besöker ett engelskt kontor trots att också det ordet har sin rot i latinets officinale!
    På Linnés tid och i den del av det dåvarande samhällets överklass, som han rörde sig i, fanns det ett stort intresse för läkeörter. Större delen av den svenska befolkningen svalt ihjäl medan de rika och välmående åt och drack ihjäl sig med ett med dagens mått fullkomligt obegripligt resurslöseri.
    Även om Linné, i sitt forskningsarbete, egentligen hade ett klart uttalat och ”statligt” uppdrag att finna nya möjligheter till födoämnen som i Skandinavien kunde ge försörjning till en svältande pöbel så intresserade han sig mer kring de rikas podagerproblematik.
    Det är ju också mycket troligt att han ansåg det var en mer ekonomiskt utvecklingsbar nisch. Han var ju faktiskt begåvad!
    Själv botade han sin egen podager med smultron från kungens trädgård (se smultron). Det var bär som bara fick plockas av lakejer, som kom från bättre hem och där familjen betalade för att de kunde vistas i kungens environger. Troligen var de rikets sämsta smultronplockare!
    Samma tema går igen än idag. Den svenska telecomgiganten Ericsons chefer verkar använda mer energi på att umgås på golfbanan än att med ny teknik minska sina kunders kostnader.
    Intet är nytt under solen.
    Trots att jag själv har en stolt och hög libsticka i min örtagård har jag många gånger funderat över vad den bäst används till. Bladen smakar inte mycket. Stängeln är det dock sting i och den minner om en skarp blekselleri.
    Den allvetande Plinius d.ä. skriver förstås en drapa om denna höga flockblommiga växt. Den stammar troligen från området kring Eufrat och Tigris och fördes med de arabiska handelsmännen till medelhavsområdet. Redan på Plinius tid var den väl känd både som läkeväxt och kökskrydda.
    Man kan ana att den har funnits väl representerad runt kungsgårdar, i klostrens medicinska stapelodlingar och i stormännens örtagårdar under medeltiden.
    Hos allmogen slog den dock inte an - varken då eller nu! Vilket kan bevisas genom att den än i denna dag inte fått några betydande smeknam.
På fornsvenska hette den libbesticka vilket inte skiljer nämnvärt på det moderna namnet. Norrmännen kallar den Löpsticke, i Danmark kallar man den Løvstikke, fast där finns också namnet maggiørt väl förankrat – i Tyskland finns också maggieinspirerade namnvarianter. Vilket är lite intressant och kräver en liten utredning.
    Julius Maggi (1846-1912) var schweizaren som uppfann buljongtärningen på slutet av 1800-talet.
    Det är också till soppor som kryddan används mest.  
    Engelsmännen kallar den för lovage - om det är ett vikingalöv ellerr ett kärleksbaserat namn är något för etymologerna att bita i. Det finns dock en del uppgifter om att den användes som bot mot de fruktade könssjukdomar som vi importerade från Sydamerika på 1400-talet.
    Lite av en kärleksört med andra ord.
    Jag har under några år diskuterat libsticka med fascinerande och kunniga vänner. Ingen av dem har ens i spetsdiskussioner kunnat ge mig annat än det sedvanliga tramset om att vikingarna var globetrotters och deras kostvanor förändrades när de lärde känna omvärldens krydderier.
    Där tror jag att de har fel. Kvanne smakar betydligt mer än libstickan och fanns vild i hela Norden.
    Jag tror att det var munkarna som tog den med sig till Skandinavien och att den del av allmogen som trodde stort på den nya kristendomen använde den som en övernaturlig drog.
    Det finns beskrivet att en stängel med libsticka kunde få både löss, råttor och luffare att passera ”värdshus förbi”.
    Anders Jahan Retzius (1806) påpekar också att den huvudsakligen användes som fodertillskott till kor för att de skulle få bättre aptit och ge mer mjölk.
Fast han skriver också:

    Nyttjas af ålderstiget bondfolk at tugga för Moderpassion och Kolik på samma sätt som Angelica, äfwen de spädare stjelkar skalade af någre ätas.

    Men det land som idag använder mest libsticka i matlagningen är England. En tradition som kan följas tillbaka till Shakespears tid. Fast å andra sidan var ju utbudet av kryddor mindre på den tiden än idag!
    Den skicklige amerikanske utrikeskorrespondenten Waverley Root, som blev alltmer europeisk under sin långa tjänstgöring på andra sidan pölen, skriver också om libsticka.
Det är en av hans kortaste utläggningar:

    Libstickan är en kryddört. Tidigare åt man stängeln som en slags blekselleri, när man inte gjorde sötsaker av den.

    Nå, men jag gläder mig både åt den stiliga växten i ett hörn av min örtagård och att den kan ge god smak till buljongen när jag kokar soppa på mina egna hemslaktade dvärgtuppskycklingar.


tillbaka till indexsida    tillbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2003