Muskot

Muskotträdet, Myristica fragrans, som även kallas ”haremsträdet” då det bara behövs ett hanträd per tjugotalet honträd för att befruktning skall ske. Från den aprikosliknande frukten får vi två kryddor som haft stor betydelse för den europeiska matkulturen.

Den ena kryddan får vi från den torkade muskotblomman, som ger en lite starkare och mer distinkt smak. Under blomtäcket av fröet finns det som vi felaktigt kallar muskotnöt, vilket snarare är ett fröhus. Av själva ”nöten” får vi det som vanligen kallas muskot.

Myristica fragrans, ur Köhlers Medizinal pflanzen (1885)

    Den är det mindre riv i och minst ett av de ämnen den innehåller, myristicin, har en stark narkotisk effekt. Om man skall få ut hela smaken skall den faktiskt rivas i "friskt" tillstånd - den pulveriserade formen som oftast saluförs idag har mycket litet sting kvar.
    Nu är det ingen större risk att man blir muskotmissbrukare - de negativa bieffekterna, ger en enligt uppgift oefterhärmlig huvudvärk, vilket blir till en negativ övervikt för den som försöker bli muskotberusad. ”Muskotnöten” ger också vid pressning en aromrik olja, som används inom livsmedels- och kosmetikaindustrin.
    Ordet muskot kommer från medeltidslatinets muscata (nux) det vill säga en myskdoftande nöt. Mysk heter muscus på latin. Därmed är det troligt att dess ”parfymerande” effekt var något som fascinerade både de matglada och de som ville vara väldoftande under romartiden.
    På 1000-talet e.Kr. Då kejsaren Henrik VI (1165-1197) besökte Rom 1190, noterade hans skrivare att Roms gator var ”genomparfymerade” av kryddoft och inte minst av färskt riven muskotnöt (indisk nöt).
    Denna italienska import av muskot stod troligen arabiska handelsmän för. När Marco Polo något hundratal år senare gjorde sina resor nämner han märkligt nog inte muskot med en enda rad. Om det berodde på att han aldrig stötte på den eller om han gjorde det och ville bevara möjligheterna som en affärshemlighet för familjen är inte utrett.
    Det stora europeiska genombrottet för muskot, som krydda, sker när Ferdinand Magellan på sin expedition år 1521, via ”Magelleans sund” i Sydamerika nådde fram till Molluckerna, som han kallade för ”kryddöarna.”

Ferdinand Magellan (1480-1521)

    En enastående bedrift betraktat utifrån den tidens sjömanskap.
    På Molluckerna fann han både kryddnejlika och muskotträd. Därmed hade man hittat ett nytt sätt att transportera muskot till Europa där inga traditionella mellanhänder (läs filippinska, indiska och arabiska affärsmän) kapade åt sig de stora vinsterna på kryddhandeln. Ferdinand Magellan (1480-1521) var som flera av den tidens upptäcktsresande i tjänst hos den mäktige och rike spanske kungen Carlos I.
    Magallean eller Magalhães, som egentligen hette, var ursprungligen portugis. Han startade sin karriär som sjöofficer relativt sent och först som 25-åring kom han ut på sjön första gången. Han var djupt fascinerad av Christopher Columbus sjöresor och kunde alla hans sjökort utantill.
    Den tidens världsuppfattning var annorlunda och han var fast förvissad om att det fanns en kortare väg till Filippinerna via Sydamerikas södra del. En ”route” ingen tidigare försökt. Han försökte också år 1513 att övertyga den portugisiske kungen Manuel om att hovet skulle satsa ekonomiska medel för att utrusta en expedition, vilken skulle segla till de kryddrika öarna genom att runda Sydamerikas spets. Den portugisiske kungen och hans rådgivare betraktade hans idé som ett stort skämt.
    Som så många försmådda älskare av en idé gav det honom mer energi att utveckla den. Han intensifierade sina studier i astronomi och navigation - samtidigt gjorde han det som idag kallas ”bench marking”, det vill säga att lära från andra genom ”positivt spioneri.” På detta sätt skaffade han under några år en för den tiden imponerande kunskap om kryddöarna långt innan han fick möjlighet att stiga iland på dem. Det underlättade dock inte hans relationer med de portugisiska makthavarna.
    Han vände sig då till den spanska stormakten. Där såg man möjligheter hos en idérik entreprenör och man ställde ett fartyg med besättning till hans förfogande. Dessutom sammanfördes han med andra riskvilliga kapitalister och under några arbetsamma år, 1517-1519, med konfliktfyllda förberedelser bildades vad vi idag kallar ett ”joint venture” och den 20:e september 1519 kunde hans livs resa starta.
    Hans handels- och upptäckarflotta bestod då av 4 relativt små skepp - även riskkapitalister vill ju begränsa sina eventuella förluster.
    Ferdinand Magalhães fick dock ett lockande kontrakt där en femtedel av värdet på de kryddor han kunde återföra till Spanien var att räkna som egen förtjänst - en på den tiden ofattbar förmögenhet - under förutsättning att han lyckades.
    Hans lilla flotta av handelsfartyg, som endast hade 241 sjömän totalt gav sig nu ut i det riktigt okända.
    Man seglade först över Atlanten och sedan följde man den sydamerikanska kusten söderut. En av de ankarplatser de använde är idag mer känd som Rio de Janeiro. De fortsatte mot syd och det var nog bara Magellean som var övertygad om att det fanns något att runda i ett allt kallare och snarast sterilt område. I slutet av mars 1520 var vädret så svårt att man beslöt att ankra upp i vad vi idag kallar södra Argentina. Problemen hopade sig under en lång period av sysslolöshet bland manskapet och man fick dels ett myteri att hantera samtidigt som ”flaggskeppet”, Santiago, snarast pulveriserades vid en storm.
    Resan fortsatte i oktober 1520 och den har satt sitt geografiska namn på ”Magelleans sund” för evigt.

Passagen genom Magellans sund, okänd konstnär

    Nu gjorde de en unik resa.
    De var de första européerna som krossade ”The Pacific Ocean.” Den resan var långt längre än de hade föreställt sig.
Maten tog slut. Vattnet blev en odrickbar sörja och det dog unga sjömän nästan var tredje dag på grund av bristsjukdomar.
Resan tog 98 dagar vilket var mer än fyra gånger så mycket som Magellean hade räknat med.
    Man nådde Guam den 6:e mars 1521. Men speciellt välkommen var man inte av den inhemska befolkningen. Med ett minimum av förnödenheter och färskt vatten fortsatte man till Filippinerna. Där kunde man bunkra upp och även få en anständig relation med de infödda. Den vänrelationen kostade Fernando Magellean livet, då han och en del av besättningen tog del i ett stamkrig mellan två konkurrerande stammar och han dog i ett krig han knappast förstod.
    Nu var de ursprungliga 241 männen som reste ut reducerade till 110. Man beslöt då att sänka ett av de tre återstående skeppen. De två kvarvarande skeppen seglade vidare mot kryddöarna. Där fylldes bägge med kryddor till brädden. Vilket tog sin tid.
    Ett av dessa två skepp valde att segla österut i Stilla havet. En storm gjorde dem närmast manöverodugliga och de tvingades återvända i hamn där hela besättningen blev fängslade av portugiserna.
    Det sista fartyget, som hette Viktoria, vilket betyder seger, nådde spanska kusten 6:e september 1522, nästan tre år efter resan startades. All ära för detta skall ges till Magelleans navigatör Del Cano (1476-1526) som lyckades att föra tillbaka ett fullastat skepp med kryddor med en besättning som bara bestod av 17 man. Viktoria gjorde därmed den första världsomseglingen någonsin.
    Av 241 sjömän som gav sig ut på en resa, där guld och gröna skogar utlovades, överlevde under denna period av muskothistorien, mindre än 10% av manskapet. Dessa blev dock ekonomiskt oberoende under resten av sitt liv - om de förvaltade sin bonus väl.
    Trots att Magellean var utsänd av det spanska hovet blev det den andra stormakten på den iberiska halvön som tog kontrollen över muskatkryddan. Portugiserna gjorde allt för att hålla andra kryddintresserade sjönationer borta från den inkomstbringande muskothandeln och det påstås att man medvetet förfalskade sjökort, som man sedan i bästa spionstil desinformerade konkurrenter med på ett sätt som skulle göra spionförfattaren John le Carré avundsjuk.
Portugiserna hade ju också tidigt lyckats etablera sig både i Kina och Japan till andra stora handels- och sjöfararnationers stora förtretelse.
    Under 1600-talet var det holländarna, som lyckades erövra kryddöarna. Nu uppstod ett intrikat problem. Portugiserna kände väl till området och hade säkert goda ”politiska” kontakter bland många av byhövdingarna.
    Holländarna tog då ett drastiskt beslut. Man högg ned två tredjedelar av muskotträden och lät bara de vara kvar, som fanns på öar som var lättförsvarade och som man hade personal nog att försvara. Dessutom utfäste man i god kolonial anda dödsstraff för utsmuggling av muskatträd.
    Det holländska monopolet på muskotkryddan till ett muskothungrigt Europa var en strålande affär. Det Holländska Ostindiska Kompagniet lär ha gjort en vinst på närmare en halv miljard franska pund årligen bara på muskothandeln. För att förstå hur enastående mycket pengar detta var på den tiden kan det nämnas att närmare 100.000 tjänstemän på alla Hollands asiatiska handelsstationer kunde avlönas årligen enbart med intäkterna på muskothandeln.
Precis som kaffeodlarna gör idag så brände man då och då större överskott av muskot, under goda skördeår, för att hålla priset uppe i Europa.
    Det var en envis fransman, Pierre Poivre, - Petter Peppar på svenska - som i slutet av 1700-talet lyckades bryta holländarnas exklusiva monopol och efter tretton år med idel misslyckade expeditioner lyckades han äntligen smuggla ut några muskotträd från Indonesien. Dessa planterades i Franska Mauritien och därifrån har de överförts till Grenada som idag tillhör en av de större producenterna.
    Ibland överträffar verkligheten dikten!

tillbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2005