oregano

Oregano, Origanum vulgare, är en härdigare ört än sysslingen mejram och har också spritt sig som en vildväxande ört så långt norrut som till Skandinavien. I modern tid har den blivit pizzakryddan par preferance – fast en italiensk pizzabagare skulle nog fnysa föraktfullt åt den mesiga variant vi har i Norden.

Den latinska benämningen Origanum är sammansatt av grekiskans oros som betyder berg och ganos som betyder prydnad, glans och glädje. Man kan alltså kalla den ”bergens glädje”. Grekerna kallar den själva ofta för herdetimjan vilket inte är något dumt epitet då både grekiska, albanska och turkiska bergssidor kan vara fullkomligt täckta av den lilla solälskande kryddväxten. Det är inte bara synen av de tusen och åter tusen vita blommorna - den grekiska varianten, Oreganum heracleoticum, har vita blommor - som bedårar i den stekheta värmen. Den starka och magnifika doften kan bokstavligen slå omkull även den minst örtintresserade av traktens turister.

Origanum vulgare, plansch ur Thomés flora (1885)

Latinets vulgare kan snarast översättas till hop, pöbel eller allmänhet. När Linné bestämde dess latinska namn menade han inte att charterturister var det mest vulgära, men han smilar nog i sin botaniska himmel då oreganon har blivit en betydande del av vår kryddarsenal efter det att de samhällsmedlemmar han betraktade som pöbel på 1700-talet fått ekonomi nog att tvåhundra år senare resa ut i världen och då lärt sig att älska oreganokryddad mat.
    I Sverige där det bara finns en vildväxande variant av släktet origanum och dess 36 olika varianter har denna art fått det rojalistiska namnet Kungsmynta men vi har under tidernas gång haft många dialektala namn på denna fleråriga örtväxt: Koning, Vildmejram, Dosta, Märrmynta, Mätmynta, Konig, Koningh, Konung, Konungagräs, Kungsmejram, Bergmynta, Gemen dosta, Konungsört, Bergmejram och det riktigt folkliga namnet Fjärtmynta. Alla dessa namn antyder att vi känt denna örtväxt under lång tid och att det är svårt att skilja på oregano och mejram.
    Norrmännen säger Kung eller Bergmynte, danskarna använder oftast begreppet Vild Merian, i Finland heter den Mäkimeirami, engelsmännen har precis som vi ett helt batteri av namn – Wild Marjoram, European oregano, Common oregano och Joy of the mountain, där det poetiska namnet går att återföra till grekisk antik tid. Tyskarna kallar den Doste, Dostkraut, Brauner Dosten, Wohlgemut, där namnfloran pekar på att den varit uppskattad under lång tid – framförallt i klostrens örtagårdar.
    Vem som först omnämnde oregano är omdiskuterat men ett stalltips är att det var Theofrastus (ca 370 – ca 285 f.Kr) - botanikens fader - som var först att i skrift beskriva denna krydda, som knappt kräver mer än sand, sol och kalkgrund för att trivas. Theofrastanus var lärjunge till Aristoteles och han efterträdde sin mästare som rektor för den peripatetiska skola som Aristoteles hade byggt upp. Men det var inte bara som läke- och kökskrydda den användes utan den planterades ofta på gravar för glädja den döde och ge honom frid.
    Enligt de antika gudasagorna var det Afrodite som planterade den första gången på Olympen.
    Det lär ha berott på en olycka. En gång var den sköna Afrodite på besök hos en kung på Cypern som hade stora örtodlingar. Han var också känd för de parfymer han tillberedde av alla sina örter. En ung man skulle få hedersuppdraget att lämna gudinnan en kruka med väldoftande oreganosalva. Om han var nervös eller kanske bara betagen av den sköna Afrodite förtäljer inte historien dock slank krukan ur handen på honom och krossades framför hennes fötter. Han blev så förskräckt att han förstelnades till en oreganoplanta.
    Märkligare ting har ju hänt i gudliga sammanhang.
    Nåväl, Afrodite förbarmade sig över honom och flög iväg med ynglingen/plantan och jordslog honom på Olympen. Och där lär han växa lyckligt än i denna dag.
    Men kryddörten fanns förstås långt tidigare, redan egyptierna använde den både till balsamering och som kökskrydda. Både Shiva och Visnu lär ha varit förtjusta i den och hur den kom att uppskattas av betydelsefulla hinduiska gudar är inte utrett.
    Har oreganon själv vandrat till Indien eller har den som så mycket annat rest kappsäck med arabiska handelsmän?
    Under romartiden var den en uppskattad krydda och det är den än i denna dag i Italien. Inte minst för att den likt mejram har rykte om sig att hålla giftormar borta.
    Ingen vet riktigt när den dyker upp i Skandinavien. Första uppgiften publicerades av Olof Rudbeck (d.ä. 1630-1702) i Catalogus plantarum (1658) men oregano eller Kungsmyntan är känd sedan åtminstone medeltid.
    Runt fornborgen Torsburgen på Gotland växer det ymnigt med Kungsmynta. Många vill därför datera kungsmyntans inträde i Sverige till 300-talet. Det är dock milt uttryckt lite tveksamt. Även om man med kol-14-metoden kunnat placera de äldsta delarna av Torsburgen till 300-talet är det ju inte helt säkert att man samtidigt planterade kungsmynta på de kalkhaltiga befästningsvallarna.
    Att den planterades i klosterträdgårdarna är det ingen tvekan om. Den ansågs hålla djävulen borta och unga flickor kunde hålla den lede borta genom att man sydde in kungsmynta och johannisört i kläderna. Om man stötte på djävulen en sen lördagkväll så skulle man ropa "Dosta och johannesört berövar mig min brud"! Det dialektala namnet Dosta betyder egentligen knippa eller klunga.
    Man prydde brudparets kläder med kungsmynta och under häxprocessernas mörka tid hindrade man djävulen att kidnappa sina ”brudar” och man intervjuade dem med hjälp av sträckbänk och andra infernaliska hjälpmedel genom att röka kungsmynta i lokalen.
    Kungsmyntan var ofta en del i kyrkbuketten. Om det var för att hålla djävulen utanför kyrkan eller för att doften är så stark att den kunde hjälpa till att hålla kyrkobesökaren vaken under de långa predikningarna verkar dock vara helt outrett.
    Oregano finns både vild och odlad i Europa, Nordamerika, Asien och Mellanöstern. I Sverige finns den vild från Skåne till Jämtland. Den trivs i soliga skogsbryn, backar och på bergknallar. Den kräver kalk i jorden. Den är inte speciellt vanlig. Märkligt nog är den mer allmän från Uppland upp genom Gästrikland, Hälsingland och Jämtland än söder därom.

Örten som i Upland kallas Koning, har stark kryddlukt, bitter smak, och har fordom brukats till brösthé. Den ger god smak åt öl och dricka och hindrar det ( till en tid) att surna. Kan också användas istället för mejram. Bladen kunna torkade, nyttjas som thé (troligen det bästa inhemska surrogatet för chinesiskt), hvartill de böra samlas unga, sköljas i varmt vatten, torkas på varma plåtar och inläggas i täta dosor.

Utkast till svenska växternas naturhistoria I, C.F Nyman (1867)

Om du odlar oregano i din örtagård så kommer du att upptäcka att du får fint besök när den blommar. Hela din trakts samlade styrkor av bin, getingar och humlor kommer nämligen på besök. Det kanske inte var så konstigt Malta var storproducent av honung – antikens socker – då oreganon trivdes gott på den solbelysta ön. Det finns honungskonnässörer som anser att honung från kungsmynta är den finaste av alla.
Vår vilda Kungsmynta äger inte riktigt det sting som vi vill ha på vår pizza. Faktum är att den torkade oregano vi köper i konsumbutiken är blandkryddor där många olika oreganoarter efter sirliga recept har blandats samman.
Det som pizzabagaren vill ha för att ge din familjepizza den där riktigt äkta italienska touchen är inte ens italiensk – det är den grekiska oreganon, Oreganum heracleoticum, som har en nästan pepparaktig styrka.

tillbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2005