pilgrimsmussla

Pilgrimsmussla, Pecten jacobaeus och Pecten maximus, en stor gastronomisk läckerhet som också har en spännande kulturhistoria.

    Denna mussla är annorlunda när den jämförs med till exempel blåmusslor. Den är nämligen kraftfullt mobil. Med den starka muskel den har under skalet, den ”skalslutarmuskel” vi gärna anrättar i kökslig miljö, kan den förflytta sig över en havsbotten och ungefär som snabbfärjorna mellan Göteborg och Frederikshavn använder den en slags jetströmteknik.
    I den klassiska Larousse Gastronomique (1938), finns det nio recept på pilgrimsmussla. Man påpekar också att skalen skall behållas – de går att använda till andra skaldjursrätter som en trivsam förrättsassiett.
    Själv är jag uppvuxen i ett hem där pilgrimsskalen åkte fram på bordet nästan varje söndagmiddag för att hysa en eller annan liten skaldjursbaserad stuvning som förrätt.
    Den äkta pilgrimsmusslan finns bara i Medelhavet. Den större släktingen Pecten maximus finns utefter atlantkusten från Gibraltar upp till Nordnorges västkust. Det finns beskrivet att primitiva stammar, under antiken, vid Indiska oceanens kuster, som huvudsakligen levde av skaldjur de kunde plocka vid ebb, utvecklade en religiös kult där en variant pilgrimsmusslan tillbads som en gudomlighet. Det var nog inte bara smaken som gav den ett gudomligt skimmer. I flera afrikanska kulturer har snäckskal använts som betalningsmedel – ungefär som när vi idag betalar med mynt eller papperspengar där en riksbank står som garant för myntets värde.
    Dess fina smak har gjort att bestånden i Medelhavet har skattats mycket hårt under årtusenden och numera börjar närma sig en kritisk gräns.
    Varianter finns också utefter den Nordamerikanska atlantkusten.
    Jag har inte funnit några uppgifter om att den kan odlas som ostron eller blåmusslor men den årliga världskonsumtionen är ändå imponerande – cirka en million ton!
    Namnet pilgrimsmussla har förstås också en spännande historia. Faktum är att denna kulinariska läckerhet har förändrat en liten nordvästspansk sömnig fiskarby till en stor och burgen stad. Det låter som ett riktigt ljug, men för en gångs skull i denna publikation - som har som motto hellre en god skröna än en trist sanning - så är det sant.
    Det var Carl von Linné som 1758 gav musslan dess vetenskapliga namn, Pecten jacobaeus, men då använde han ett redan väl etablerat begrepp. Historien om musslans namn startar egentligen i Palestina och med en icke helt okänd jude som samlade tolv lärjungar kring sig för sisådär 2000 år sedan.
    En av Kristi lärjungar hette Jakob och var yngre bror till Johannes. Han fick precis som de andra ett uppdrag att resa runt som konsult och övertyga alla andra om riktigheten i Jesus filosofiska resonemang. Om ni inte tror mig så är det bara att slå upp det i Bibeln. I Markus evangelium 3:14-17 står följande:

    Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika, och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
    Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus; vidare Jakob, Sebedeus son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav efternamnet Boanerges (det betyder tordönsmän).

    Enligt legenden tillbringade Jakob 7 år i Spanien som missionär och vid ett besök i hemlandet Palestina halshöggs han av Kung Herodes. Vilket lär ha skett år 42. Enligt sägnen tranporterades då hans kvarlevor sjövägen till en liten kustby i nordvästra Spanien och han begravdes där.
    Det finns många som tvivlar på sägnen men dess effekt kan ingen tvivla på. En liten by på Nordspanska västkusten är idag ett stort religiöst centrum!
    Bibeln är ju fylld av astronomiska fenomen - inte minst Jesu födelse - och denna trend har fortsatt ända in i modern tid.
    På 800-talet fann några astronomer att en stjärna lyste starkt mot en liten oansenlig kustby i spanska Galicien. Man reste dit och med spade och hacka grävde man där ”spotlighten” var som mest centrerad. Man fann då några mänskliga skelettrester, som man med den tidens vetenskapliga exakthet bestämde att de var Aposteln Jakobs kvarlevor. De är ju inte varje dag man springer på apostlaben om uttrycket ursäktas och det blev en stor förvåning och glädje i den katolska kyrkan. Dessa reliker hade med den tidens sätt att se på saken troligen minst lika stor kraft som flisor av det kors Kristus korsfästes på eller en bit av hans mantel kunde äga.
    Jag är säker på att dessa benbitar tvättades skonsamt och att det jordblandade vattnet sedan förvarades på en väl skyddad plats och användes droppvis som stark medicin för att kurera rika och politiskt mäktiga vänner till den katolska kyrkan. 800-talet var en svår tid för den katolska kyrkan och man kan väl med fog påstå att Aposteln Jakobs benbitar var en gudasänd gåva.
    Platsen för relikfyndet kallade man Compostela – ett namn med stjärnglans. Enligt sägnen byggde man ett relikskrin för benresterna och vad var då mer naturligt än att bygga en katolsk kyrka runt omkring skrinet?
    Från att ha varit en liten sömnig fiskarby omvandlades den till en välbesökt vallfartsplats. Pilgrimmer från hela den kristna världen kom på visit och upplevde helig kraft från relikskrinet, salt vind från havet och närande fisk- och skaldjursgrytor på traktens härbärgen.
    Då pilgrimsmusslan, som fransmännen kallar scallop Saint Jaques, och engelsmännen Saint James shell var vanlig vid kusten blev det till ett mode att göra ett halsband med pilgrimsmusselskal som medaljong eller fästa den på bröstet som en medalj - av de som gjort en pilgrimsfärd till Compostella. Seden blev så utbredd att de som bodde i trakten satte upp ett musselskal ovanför dörren om de kunde erbjuda pilgrimmer nattlogi.
    En modern variant är det multinationella företaget Shell som också annonserar med snäckskal. Fast det företaget handlar egentligen med produkter som är betydligt äldre än tvåtusen år gamla ben.
    Den lilla byn växte och pilgrimerna blev allt fler. Snart nog fick byn stadsrättigheter och heter sedan dess Santiago de Compostela, där Iago är den spanska beteckningen på Jakob. Alla dessa ”turister” genererade stora inkomster till trakten - det var inte bara musselskal som var åtråvärda – och efter tvåhundra år byggdes en praktfull katedral i staden. Detta inverkade på inget sätt menligt på strömmen av pilgrimmer. Både då och idag är det den tredje mest besökta heliga platsen av katolskt troende. Bara Rom och Jerusalem får fler pilgrimsbesök. Vårt eget svenska helgon – den heliga Birgitta – besökte förstås Santiago och det var det många fler av hennes adliga kollegor runt om i Europa som gick omkring med ett pilgrimsmusselskal på rockuppslaget.
    Många ”nya” adelssläkter visade också på sin fromhet genom vallfart till Santiago och korståg mot de otrogna och det är därför inte så konstigt att både musselskal och kors ofta pryder vapensköldarna från denna tid.
    Poeter skrev långa rim om pilgrimsmusslan och den dök också upp i konsten. Vem har inte bedårats av Sandro Botticellos ljuvliga venusmålning?

Venus födelse (1485), Sandro Botticello, Uffizi, Florens

Till och med den gamle bitvargen Sir Walter Raleigh (1552-1618), som hatade den katolska kyrkan och blev halshuggen då han på egen hand försökte starta krig med Spanien, skriver om pilgrimssnäckan i sin dikt The Passionate Man’s Pilgrimage (1603).

GIVE me my scallop-shell of quiet,
My staff of faith to walk upon,
My scrip of joy, immortal diet,
My bottle of salvation,
My gown of glory, hope's true gage ;
And thus I'll take my pilgrimage.

Så nästa gång du sätter dig till bords för att smörja kråset med Coquilles Saint-Jaques au gratin, så kan du tänka förvånade tankar om en apostels benrester och pilgrimsmusslans symbolvärde.
Det gör att det smakar ännu bättre!

tillbaka till indexsida

vidare till plommon