Hästhov, Tussilago farfara, en av de av våra örter som
blommar tidigast på våren. Sedan antik tid använd som hostdämpande medicin.
Idag gör den sig utmärkt som snapskrydda – en mycket tidig vårprimör.
Det latinska namnet
kommer från latinets tussis som
betyder hosta och agere som betyder
driva bort. Alltså hostdämpande. Artnamnet farfara kommer från ett gammalt
toscanskt namn på blomman. Möjligen kan det förklaras ytterligare genom att
farfarus, som betyder poppel, har löv som både är snarlika i utseende och doft.
Vårt svenska namn är hästhov vilket till del lär bero på växtplatsen. Den trivs
på lerig mark, dikeskanter och på den gröna mittremsan på en grusväg – där som
hästen travade förr i tiden. Nu är det inte bara växtplatsen som för tankarna
till häst. Bladens form är också hovliknande. Andra dialektla namn är tussilago, hostört, hosthäva. Här kan
det också finnas en förklaring till namnet hästhov. Hosthäva kan ju med en
ordlek bli till hästhov. Det är sällan som det latinska namnet konkurrerar ut
ett inhemsk namn - tussilago är dock idag mer använt än hästhov. Varför? Ja
kanske så enkelt att tussilago ligger gott i munnen och låter lite lustigt.
På norska kommer
hästnamnet igen, hestehov och
danskarna säger følfod. Samma begrepp
återkommer i engelskans Colt’s-foot.
Finnarna har dock ett annat namn, leskenlehti,
som betyder änkeblad. Namnet kommer
sig av att bladen kommer efter blomman.
Leskenlehti, av Pirkko
Juvonen-Valtonen, 1998.
Det är ju en fröjd att på en söndagspromenad
en solig februaridag upptäcka de första blommande hästhovarna. Den lilla gula
blomman, som verkar lånat sin färg av solen, ger hopp om en ny vår.
Carl von Linné skriver poetiskt i sin Flora
Suecia:
Den tidigast blommande svenska örten; då går tjälen ur marken, snön
smälter i skuggan, isen lossnar på floderna, grodan kväker i kärren, trasten
sjunger i skogen, orren spelar på ljungen och ärlan bebådar Floras ankomst
Orsaken till att den blommar så tidigt, ibland
till knäna i snö, är fascinerande. Lindman skriver i Nordens Flora:
Växtens
utveckling har nämligen ett egendomligt förlopp: de bladbärande skotten (de
vegetativa eller näringsskotten) äro utveckade i
laga tid (högsommaren), men hinna ej att samma år blomma, och före hösten äro
endast knopparna till blomkorgar färdiga. Dessa övervintra, liksom t. ex.
sippornas och gullvivans blomknoppar, och till deras
utsprickning är redan den tidiga vårens låga värme tillräcklig; vid den tiden
har växten således blott florala skott liksom andra "på bar kvist"
blommande vårväxter. De blombärande stjälkarna hava fullkomligt utbildade blad,
som mera äro skydds- än näringsblad. Den blommande korgen bäres upprät, men
under frukternas mognande lutar den, och i full fruktmognad rätar stjälken till
slut återigen upp sig.
Fenomenet att hästhoven blommar innan den
sätter blad uppmärksammades inte bara i Finland utan också i klosterträdgårdarna.
Den fick då namnet, Filius ante patrem,
som betyder sonen före fadern.
Tussilago farfara, plansch ur
Nordens flora.
Hästhoven har en lång medicinsk historia.
Hippokrates (cirka 460-370 f.Kr),
läkekonstens fader, beskriver hästhoven som läkemedel – inte minst viktigt som
ingrediens i sårläkande salva. Detta upprepar senare även Plinius. På svenska
apotek kunde man ända fram till mitten av 1960-tal köpa torkade hästhovsblad
för att reda sig ett hostdämpande te. Linné påpekar ett par andra
finurligheter. Dels kan den användas som tobakssurrogat – vilket det finns
uppgifter från Norge om – faktiskt så sent som under andra världskriget. Men
Linné berättar också att brunnsgrävare använder hästhoven för att leta reda på
källåder. Säkert klokt då den gärna växer i fuktig lerjord.
I nordisk folklore ansågs den hålla onda andar
och smådjävlar borta. Denna effekt verkar dock inte vara bevisad helt utom allt
tvivel.
Hästhovsblom innehåller både tannin och
bitterämnen men viktigast är att den producerar god nektar. Det har förstås
våra bin insett sedan lång tid tillbaka. Det är därmed en viktig dragväxt när
nyvakna bin letar efter vårens första frukost. Till snaps är den förnämlig –
speciellt då det är lite svårt att hitta så många andra lämpliga snapskryddor i
naturen i skiftet februari-mars. Lite senare på säsongen går också både blad
och rötter att använda. Det har jag själv aldrig prövat – ännu!
En liten hostdämpare
– hästhovssnaps
Samla en handfull eller två av hästhovsblom. Snitta de gröna
täckbladen precis som med maskros (se sidan) och tag ur de gula blommorna. Lägg
det gula i en glasburk och häll på okryddad vodka eller rent brännvin så att
det täcker blommen. Låt det stå ett par veckor. Filtrera essensen. Vill du smaka
genast föreslår jag att börja med en blandning essens och sprit i förhållande
1:5. En försiktig sötning förstärker smaken.
Essensen klarar sig bra ett par år om den lagras mörkt och
svalt.
Som vårprimör är den fantastisk – speciellt efter en lång
skogspromenad!