På denna sidan: Läs också om: Skapad av: |
 |
||
|
Min jordgubbsodling började 1926. Då odlade jag upp små bitar i gärderna, för på åkern fick jag ju ej sätta jordgubbar. Den var för värdefull. Det blev ej så mycket, jag kunde väl plocka 10 - 12 liter per dag. Jag cyklade ned till Ulricehamn, med jordgubbar i ena handen och den andra på styret, för att de ej skulle skaka sönder. I Ulricehamn sålde jag dem i köket för 45 - 50 öre per liter. Det var stora pengar för en 15-års grabb på den tiden. Av min far, " Calle Pettersson i Vasared" kallad, var det ej lönt att be om några pengar om man ville ha roligt någon gång. Men jag klandrar honom ej för det. Vi hade tre kor, en häst en gris samt några höns, det var avd gården födde och det kan man förstå att det ej blev några pengar över att avlöna en grabb med. Visserligen hade han nästan heltidstjänst som kommunalordförande med en lön på 150 kronor per år. Nu kallas det visst kommunalråd med en lön på hela 150 000 kronor per år. Efter hand ökade jag ut odlingen och så småningom fick jag ta något hörn på åkern. Far började förstå att det gick bra. Men jag kunde ej längre cykla med mina jordgubbar, utan jag plockade dem i lådor med fack, som det gick 60 liter i och sände dem med Nords buss. Han tog 75 öre per låda, det var ju överkomligt. Då började jag sälja jordgubbar i affärerna och till torghandlarna. Mina jordgubbar var tydligen omtyckta, för många "ulricehamnstanter" mötte upp när bussen kom till Ulricehamn och köpte direkt av mig där. Men när SJ övertog busslinjen blev det problem. De ville ej ha lådorna inne i bussen, utan satte dem på pakethållaren där bak och med de stora gropar och stenar som var på Tvärredsvägen då, så låg jordgubbarna mosade i ett hörn när jag kom fram till Ulricehamn. Då köpte jag en bil och körde själv. Sedan jag köpt gården av min far 1941 blev det mer jordgubbar på åkern, och efter 1962 då jag köpte till granngården, utökades odlingen till så gott som all åkerjord, cs 14 tunnland. Ända till början av 40-talet var jag ensam jordgubbsodlare runt Ulricehamn. Det var ingen konkurrens och inte svårt att sälja. Numera har det växt upp många jordgubbsodlingar runt Åsunden och Ulricehamn. I början av 40-talet, började jag låta allmänheten plocka själv på en del land. Det blev en succé. 1975 överläts jordgubbsodlingen till min son Kjell. Han har byggt damm och anlagt bevattningsanläggning, samt lägger hålplast på en del land för att få fram tidiga jordgubbar. Numera går de mesta jordgubbarna till affärer och partihandlare i Borås och Göteborg. Vasareds by ligger i norra ändan av Tvärred, i en vacker södersluttning och centralt, endast nio km från Ulricehamn. Tidigare låg alla husen i en klunga högst upp, med ägorna splittrade om varandra. Men på 1860-talet gjordes laga skifte, varvid husen flyttades ut till sitt nuvarande läge och man fick mera sammanhängande ägor. Från början var det åtta stycken små gårdar med 3 - 4 har. åker och cirka 20 har. skog. De födde 3 - 4 kor, en häst, ett par grisar och några höns. Det var mest självhushåll då. Man började med något som liknade kooperation, genom att man gemensamt tog hem en tunna sill, ett fat melass och lysefotogen mm på en gång och delade detta. Det blev ju billigare på så vis. Lysfotogenen användes ända till 1930, då byn blev elektrifierad. Telefon fick vi i början av 40-talet. Man hämtade även gemensamt släckt kalk direkt från järnvägsvagn vid Åsundens station och körde över på Åsunden is till Kaptensviken och upp till byn. Sedan slog man vatten på kalkstenarna. Då blev de varma. Så varmt kunde det bli, så man fick ej lägga kalken på trägolv eller intill en trävägg för då kunde det ta eld. Om någon timma hade kalken blivit till fint pulver. Vi hade även en gemensam torvmosse, där vi tog upp torv och torkade på kranar och sedan körde till en lada där vi malde den med vattenkraft, senare med en fotogenmotor för att därefter ösas upp i säckar och vägas. Det var inget behagligt arbete. Dammet stod som en vägg inne i ladan, så man såg knappast grannen som stod intill. Man blev svart som en sotare, så stor man var, och mötte man någon på hemvägen, kunde man nästa skrämma vettet ur honom. Torvladan flyttades senare av hembygdsföreningen till hembygdsgården i Onsered, där det nu förvaras gamla redskap och verktyg. Dussinsömnad, sk "hemsömnad" åt Algot Johansson m fl av byxor, skjortor och blusar, var också en viktig inkomstkälla. På 40-talet började mjölkbilen att köra. Alla åtta gårdarna lämnade då mjölk till mejeriet Arla i Borås. Vid mjölkborden, när vi väntade på mjölkbilen, blev det många roliga historier, som inte alla är lämpade för tryck. Med tiden började man få större fordringar. Mjölken gav för lite, så man skaffade extra inkomster bredvid, såsom att vara ute och snickra, ropa på auktion, odla jordgubbar och slakta mm. Numera är det ingen som har mjölkkor. En del gårdar har sammanslagits och en del utarrenderades som sidoarrende till bönder utanför byn. Den arbetsföra befolkningen brukade sina gårdar, andra har flyttat ut. Vasared måste vara en hälsosam by att bo i, då många under årens lopp har uppnått 90 år och däröver. På 60-talet började det byggas fritidshus i Vasared. Tillsammans finns det 18 st i området nu, till glädje för boråsare, göteborgare, tyskar och andra från övriga håll. Många av dem bor i höghus och har inte en gräsplätt att vara på. Vi får hoppas att regeringsmakten, vilken färg den än kommer att ha, driver en sådan politik, att det går att bruka sådana här små gårdar, så de ej växer igen och det öppna fina landskapet försvinner. Texten hämtad ur Tvärred för och nu, sid. 359-361, Utgiven av Tvärreds hembygdsförening 1988 |
|||
