Det är en "fantastisk" grej egentligen.
Tänk på alla maskiner vi tillverkar,
de hade aldrig pallat allt det vi klarar...
upp & ner, fram & tillbaka...
stress, panik, ångest
för att nästa sekund kanske asgarva,
njuta till max, slappna av...

Vilken annan maskin hade inte blivit överhettad
och lagt av för länge sen då?
Alla... utom vi!

Men trots dessa orimliga krav på oss själva...
och alla andra...
så "måste" vi hålla skenet uppe!!!
Säger vem??
Jag blir så trött...

När vi får halsfluss, bryter ett ben, får hjärnskakning...
då är det ok att gå till doktorn, få medicin och kurera sig.
Varför är det då inte ok att bli sjuk i själen?
Varför är det inte ok att gå till doktorn,
få medicin/verktyg och kurera sig då?

Varför står man där och känner som att man måste ha
en rent ut sagt j..ligt bra anledning/ursäkt till att man mår skit!
Man blir ju samma hycklare som de andra då!

Men... för min del är det kanske så
att jag inte orkar säga att jag mår skit,
för att då lämnar ni mig inte i fred ju!!!
"Vad är det då? Har något hänt?"

Vadå?

Kan man inte få lov att må skit bara?????
Kan det inte räcka med att jag säger det...
och så berättar jag mer om jag vill det?????
Kan man inte få det?

Annars blir det hellre att man hittar på...
*harkel*
"Öhh... hrm... jag e kass i halsen...
mmm... har nog feber oxå..."
*harkel*

Då frågar ingen dessa jobbiga frågor...
"Hur känner du det då? Var kommer detta från? Hur gick detta till?"
Då slipper man... men det är ju så himla jobbigt!

Jobbigt att vara,
jobbigt att finnas...
på samma gång som det är underbart!