|
Allting vacklar; min tro på mig själv, på min omvärld, på mina drömmar, på min verklighet, på allt. Allting vacklar. Hur blev det så här? Vad hände? Nyss var jag starkare och säkrare än någonsin och visste allt, att jag är jag och alla andra är alla andra. Nu är det borta. Hur gick det till? Jag känner mig som en annan människa, fel, jag känner inte mig själv längre. Jag vet inte längre vad jag står för, vilka mina drömmar är, vem mina vänner är. Vart tog min vilja vägen? Vart tog jag vägen? Hur gick det till? Jag känner mig vilse i mig själv, fylld av dåligt samvete för att jag är irriterad på hela världen, på mina vänner, men mest på mig själv, det är ju mig det har hänt något med, inte dem, men VAD har hänt? Var tog jag vägen? Hur gick det till? Vem ryckte undan mattan under mina fötter? I vilket syfte? Väcka mig? Öppna mina ögon? Visa mig att jag var på fel väg? Men vilken väg är den rätta? Finns det en sådan? Vad händer? Hur går det till? Det allra märkligaste av allt är att jag känner mig likgiltig, fruktansvärt likgiltig Det, om något, är inte likt mig. Jag brukar säga att "jag är förvirrad", och tillägga med ett litet skratt, "mer än vanligt då alltså..." Nu är jag verkligen förvirrad och jag tillägger utan skratt, utan ens ett leende, "mer än vanligt då alltså...".
/Ellinor 98 |