






När jag kom hem från mönstringen, detta manlighetsprov, trodde jag att
jag hade fått en av de viktigaste placeringarna man kan få. Brandman på Landvetter
flygplats. WOW nu är det allvar grabben nu får du visa vad du går för.
Denna villfarelse förföljde mig genom utbildningen på Brand och
Räddningsskolan i Stockholm där lärarna om och om igen inpräntare i våra hjärnor att
vår uppgift när vi blev utplacerade på flygplatserna runt om i Sverige var att rädda
liv! Sen när vi kom till Landvetter taggade till tusen för att på plats få ytterligare
utbildning i den ädla konsten att släcka ett brinnande flygplan och framför allt RÄDDA
LIV så försvann lite av den seriösa känslan. Alla vi nya blev nämligen tilldelade
varsin brandhjälm utsmyckad med diverse pappersstrutar i fjolliga färger att bära i
vått och torrt. Dessa hjälmar hade de som varit längre i tjänst suttit uppe och
pysslat med kvällen innan vi kom, snacka om "Vuxna män gör saker
tillsammans". Sen gjorde insatsledaren entré och då börjades det igen med snacket
om att våran uppgift var att rädda liv. Det kändes tryggt, för insatsledaren måste ju
veta...Efter den en och en halv vecka långa DEC-utbildningen (Decentraliserad utbildning)
var det så dags för första dygnet i tjänst. Med adrenalin sprutande ut ur öronen
skulle jag och Kanin* Stenberg under vår första varmkörning springa ut på ett Läge
1** med slangrulle. Efter att först ha varit sena på med larmställen och likaledes sena
ut ur bilen skulle jag försöka lyckas få ut slangen på min sida. Det gick väl sådär
om man vill vara snäll... Det var inte samma typ av slang som vi var vana vid så det tog
ett tag att lista ut hur det skulle gå till. När väl det problemet var löst så
återstod det att dra ut slangen 25m samtidigt som alla stod och kollade på de dumma
Kaninerna. Det gick väl oxå sådär...Halvvägs ut kom det en grop i marken som jag inte
såg och jag drattade givetvis i backen med stående ovationer som följd. Efteråt
undrade jag hur folk kunde skratta åt en sån sak när det lika gärna kunde varit på
riktigt. Förklaringen till det fick jag snabbt berättad för mig: Det händer aldrig
nåt här. Så kan man ju inte säga tänkte jag, man måste ju ta det på allvar. Jag
fortsatte att tro på Insatsledarnas prat om att rädda liv ytterligare ett par veckor men
sen kom känslan av att "Här händer ju aldrig nåt" smyga sig på även mig.
Nu efter ett par månader vet jag att våra största uppgifter i tur och ordning är:
- Komma ihåg att sätta på och stänga av gulljuset på Yttre rampvägen
- Se till att slippa skumprov på onsdagar
- Titta på alla TV-såpor som går såväl direkt som repris
- Träna uthållighet genom att köra hela Premier League utan paus på Playstation
- Och sist men inte minst...RÄDDA LIV...oftast genom att inte låta Bylund vara kock
VISST KÄNNS DET TRYGGT ATT VETA ATT RÄDDNINGSTJÄNSTEN PÅ LANDVETTER
FLYGPLATS HAR FATTAT VAD DET ÄR SOM GÄLLER... ;-)