Stjärnorna
Nu glimmar stjärnan i havets blanka lugn.
Det svarta tonar mörker runt den tid som är glömd.
Nu hettar blod och ängslan som en ugn.
Nu är bordet vält och sista bägarn tömd.
Nu har sista färjan gått med skrik och skratt.
Och den första strimman gryning har skrämt tystnad i ting och liv.
Och det hål som har slukat allt i natt,
är det hål som kallas leverne och liv.
Jag fann min väg till stjärnorna till sist,
när jag klöv den blanka ytan med min kropp.
Jag fann min väg med noggrannhet och list.
Nu ligger jag på botten, på rygg och stirrar opp.
Jag har bråttom, men jag kvävs och ligger still.
Mina lungor sprängs. Jag vittrar som ett sjunket vrak.
Men blodet hettar, det brinner som det vill.
Det trotsar stjärnor, himlar mörker hav.
Jag fann min väg...
Tillbaka till Lundell-Album och texter