Sten Johansson:
På cykel mot evigheten
Junisolen låg som ett rött krocketklot i
östra änden av Ölandsgatan när jag halvt i
sömnen snubblade ned från mitt hyresrum för
att cykla till jobbet. Dagens paket, räkningar,
tidskrifter, kärleksbrev och anonyma hotelser
väntade på att sorteras och bäras ut till mer
eller mindre förväntansfulla mottagare. Men
när jag försökte trampa igång hojen blev jag
plötsligt klarvaken. Någon hade knycklat ihop
framhjulet och vridit styret nittio grader.
Kanske ölbilen hade manglat den på väg till
puben jag bodde över. Ja, jag vet, en pubs
öppettider och en brevbärares arbetstider är
ingen idealisk kombination, men jag bodde i alla
fall centralt. Att ha nära till jobbet är en
viss fördel när ens cykel har knycklats ihop.
Trots ölbilens överfall kom jag bara tio
minuter för sent till min post, vilket strängt
taget bara innebar tio minuters respit för de
stackare som väntade på sin vräkning,
delgivning från tingsrätten,
utpressningsförsök från maffian eller vykort
från onkel Knut på semester i Träslövsläge.
Då var läget betydligt värre när det
gällde min förestående semester. Jag skulle
cykelsemestra på Gotland med Monika Madefjärd.
En fin flicka, tyckte både jag och pappa
Madefjärd. Vad skulle jag nu cykla på?
Men bättre brödlös än stödlös. Ryktesvis
stod moster Millys gamla svarta velociped och
samlade damm i någon sysslings vedbod. Det var
en lätt match för mig att klura ut exakt vilken
syssling och vedbod det rörde sig om. En
brevbärares jobb är ju att veta var folk bor.
Efter en kort förhandling var den min
moster Millys gamle Svarten.
Och så var vi på väg! Monika på sin rosa,
eleganta, nyinköpta Crescent Pepita, betald av
pappa Madefjärd som hade en plånbok lika tjock
som han själv. Det hade i och för sig jag
också. Det vill säga inte lika tjock som pappa
Madefjärd, utan som jag själv, vilket inte var
något att brösta upp sig för. Vad gäller att
brösta upp sig var det snarare Monika som hade
naturen på sin sida, och jag tänkte använda
semestern till att bedriva lite naturforskning
inom det området.
Vi rullade alltså iväg, sida vid sida uppå
livets väg. Monika susade fram på sin rosa
dröm, lätt och ledigt, spinnande som en katt.
Jag vilade också på rosa drömmar medan jag
knarrande, skramlande och vinglande segade mig
framåt på moster Millys urtidsmaskin. Monika
log nöjt åt hur jag kämpade på i mitt anletes
svett. Hennes leende slocknade dock snabbt, när
hon fick punka på bakhjulet. Ändå var det
förstås jag som fick ta itu med reparationen.
Om en man vill vinna en ung kvinnas beundran
och ömma tillbedjan finns det inget som går upp
mot den pneumatiska metoden, det vill säga att
laga hennes cykelpunktering. Efter ett dylikt
hjältedåd är hon redo att göra nästan vad
han vill. Under den här cykelsemestern hade jag
lyckan att inte mindre än tre gånger utföra
denna inledande manöver, detta förspel till
biologiforskningens bragder, vars enda nackdel
är att när man lagar en cykelpunka, särskilt
då på bakhjulet och nio gånger av tio
är det ju bakhjulet som smäller; man skulle
kunna tro att en cykel är försedd med ett
framhjul och nio bakhjul så övertar ens
händer oundvikligen en del smörjolja,
ackumulerat damm och andra partiklar från
cykeln. Kort sagt: man blir skitig om händerna.
Vilket innebär att cykelns ägarinna är redo
att göra nästan vad man vill, utom att utsätta
sig för någon handpåläggning eller annat
fysiskt närmande.
Tre gånger under semestern tappade alltså
Monikas nya stolthet luften på grund av diverse
glasbitar, spikar och vassa stenar. Moster Millys
monster däremot rullade lugnt fram över allting
utan att bli av med så mycket som en
flickfnysning med luft. Kära moster Milly, må
du vila i frihjul på dina himmelska cykelbanor!
Oj! Har jag glömt att presentera moster
Milly? Ursäkta mig, det var en lapsus. Men om ni
någon gång hade träffat henne skulle ni inte
ha frågat. Hon var i sanning en oförglömlig
kvinna.
Moster Milly var inte alls min moster. Hon var
syster till min mormor. När min mormorsmor hade
fött sju söner, vanligen en om året, utom
under skottår, då hon lyckliggjorde min
mormorsfar med tvillingar, kom äntligen moster
Milly till världen. Sedan föddes ytterligare en
hoper småsyskon. Så medan mormorsmor var
sysselsatt med att mjölka kor, koka mos, föda
söner eller tvätta fyrtiåtta lakan i en
upphuggen vak, måste moster Milly passa sina
oräkneliga småsyskon, och dessutom förbinda
sina sju storabröder som hade fallit ner från
trädtoppar, stångats av tjurar, drivit iväg
på ån till kvarndammen eller helt enkelt varit
i slagsmål med andra och varandra. Hon var
familjens barnpiga, sköterska, hushållerska och
lillmamma i största allmänhet tills hon vid
tjugo års ålder flydde till Amerika med en
karlslok. I två årtionden nämndes hennes namn
inte bland släktingarna, tills hon plötsligt
återkom till det gamla landet, ensam men med
tolv karlars styrka och svada. Hon hade en
oändlig uppsättning berättelser om sina
upplevelser i Chicago. Enligt vad hon själv
omtalte hade hon skiljt sig från tre äkta män,
grundat ett BB, ett barnhem, en flickskola, ett
kvinnofängelse samt en fabrik för
förlossningstänger. Det sistnämnda hade hon
blivit rik på, men när hon dog fyrtio år
senare efterlämnade hon nästan ingenting,
förutom en förlossningstång och en cykel som
hon på något vis fått med sig ifrån Chicago.
Några egna barn hade hon inte, åtminstone inte
på den här sidan Atlanten.
Jag glömde förresten nämna att med cykeln
hade min syssling också fått en handskriven
anteckning av moster Milly själv, där hon
meddelade att "denne bicykel har tagit mig
ut av de mest täte och farlige situations genom
regn av kuler på de gangster gater av Chicago,
och vad är mere den aldrig vände
mig ned med en hål i slangen eller sådan
kalamitet". Tydligen fick moster Millys
modersmål en del törnar under amerikaåren.
Åren gick även i mitt liv, fast inte lika
dramatiskt som för moster Milly. Lilla Monika
Madefjärd slutade cykla och förvandlades till
en fru Frändefeldt i en rationell och
välplanerad förort, medan jag cyklade vidare,
lagade punkor åt andra flickor, fjällor,
fästmör och fruar. Jag fick det bättre ställt
och köpte nya cyklar som jag lagade punkor på,
men aldrig att jag behövde röra slangarna på
moster Millys svarta urtidsmaskin.
Någon gång år 1997 bytte jag framdäck på
den. Då råkade jag se att det stod "Golden
Vulcan 1908" på den felfria innerslangen.
Otroligt! Cykeln hade alltså rullat i närmare
nittio år utan punktering! Jag gick till min
vanliga cykelmakare, en gubbe som var nästan
årsbarn med cykeln. Han trodde sig minnas att
"Golden Vulcan" var en gammal
amerikansk gummifirma som för länge sedan
köpts upp av "Unityre".
Min cykelmakare bläddrade fram Unityres
aktuella adress i en tummad reservdelskatalog,
och i början av 1998 skrev jag ett brev till
företaget. På mödosam engelska präntade jag
ned att jag använde en originalcykelslang som
hade nästan nittio år på nacken och som
uppenbarligen aldrig behövt lagas, trots åratal
av intensiv användning. Jag tänkte att de
kanske samlade på sådan kuriosa för något
museum, eller att de kunde få in ett omnämnande
av moster Millys cykelslangar i Guinness
rekordbok. Kanske även moster Milly själv eller
kanske till och med jag då kunde omnämnas som
ett bihang till dessa sega slangar?
Efter fem dagar kom ett fax från Pittsburg:
"Vi tackar för Ert brev nämnande en tursam
tillfällighet rörande en cykelslang från
Golden Vulcan. För en jubileumsutställning
köper vi båda slangarna för 2 000 USD,
förutsatt att Ni expedierar dem inom en vecka.
Hälften av denna summa kan Ni redan disponera i
Ert namn vid Skandinaviska Enskilda Banken.
Vänligen Hezekiel B. Frameson, direktör,
Utvecklingsavdelningen."
Det är förmodligen onödigt att påpeka att
jag blev något konfunderad. Varför båda
slangarna? Varför
"Utvecklingsavdelningen"? Varför denna
brådska? Och varför erbjöd man ett så stort
belopp för dessa välanvända gamla gummivaror?
Jag grubblade. Beslut och handling har aldrig
varit ett hos mig, och denna gång hade jag
fortfarande efter en vecka inte skickat iväg
någonting. Med hjälp av en ordbok hade jag bara
börjat skriva ett brev med några frågor till
det amerikanska företaget. Tio dagar efter
faxet, det var en tisdag, möttes jag av en
fruktansvärd syn när jag kom hem från mitt
arbete: tjuvar hade brutit sig in i min bostad
och letat igenom allting. Ändå saknades
ingenting, åtminstone var det vad jag först
trodde. Sedan sökte jag igenom mitt förråd,
där jag lagrade sex gamla pinnstolar i väntan
på nya pinnar, ett par gistna skidor i väntan
på en vit vinter, några årgångar av ETC och
FiB/Kulturfront som aldrig blivit lästa, en
gammal vagga som aldrig kommit till användning
och den gamla trasiga cykeln från min ungdom,
som aldrig kommit iväg till soptippen. Denna
förfallna skräpcykel, som inte har ett dugg med
vår kära moster Milly att göra, hade nu helt
oväntat tappat båda sina hjul, som brutit sig
ut genom den klena dörren och rullat sin väg,
troligen västerut.
Medan min häpnad växte till skräck lät jag
mina nerver vårdas hos en dam jag händelsevis
några dagar tidigare hade lånat ut moster
Millys svarta cykel till.
När min cykelmakare något senare hörde min
historia nickade han tankfullt. "Jag trodde
egentligen aldrig på det där som sas",
muttrade han. "Vadå som sas?" Han gned
sina oljiga händer med en tuss lika oljig
trassel och satte sig på ett bord fullt med
verktyg, cykeldelar och årtiondens damm.
"Tjaaaa", drog han på det. "Det
var nog bara en önskedröm. Fast vem vet? Vad
ska man tro, egentligen... Hur som helst, bland
folk som sysslar med sånt här har det alltid
talats om den där evighetsslangen. Det sägs att
det var något amerikanskt geni som fann upp den.
Nån slags gummi-Edison. Men det är klart att en
slang som aldrig får punktering var ju rena
dödshotet mot gummiindustrin. Så det sägs att
den köptes upp av något storföretag som
förstörde alla dokument och prototyper och
hemligstämplade hela klabbet. Vad man gjorde med
uppfinnaren vet jag inte, men på något sätt
måste han ju tystas, med guld eller med bly. Men
det påstås alltså att uppfinnarens lilla firma
redan hade sålt ett fåtal exemplar av den där
evighetsslangen."
Jag stirrade på honom med mera förvirring
än skräck. Vad skulle jag göra? Guld hade de
redan försökt med. Var det dags för bly nu?
Jag återvände hem och tänkte igenom allting
noga. Sedan skrev jag ett brev av helt annat
slag, ett som jag aldrig trott mig om att skriva.
Och så packade jag ihop några få ägodelar och
gav mig iväg på moster Millys cykel.
Vart då? Tja, på en cykeltur längs en ny
bana utan mål. Jag har fått styra in mitt liv i
en ny riktning med skyddad identitet. Givetvis
kan jag inte längre ha någon fast adress eller
något fast jobb. Det behöver jag inte heller.
Jag drar från plats till plats och lyfter mitt
regelbundna understöd från Unityre, samtidigt
på flykt undan deras agenter. Slangarna säljer
jag aldrig, bara min tystnad, och avbetalningarna
på den kommer med absolut säkerhet att vara
livet ut! Mellan guld och bly rullar jag vidare
mot evigheten på moster Millys eviga
cykelslangar.
Hemsidan
Texter
|