På cykel mot evigheten

Junisolen låg som ett rött krocketklot i östra änden av Ölandsgatan när jag halvt i sömnen snubblade ned från mitt hyresrum för att cykla till jobbet. Dagens paket, räkningar, tidskrifter, kärleksbrev och anonyma hotelser väntade på att sorteras och bäras ut till mer eller mindre förväntansfulla mottagare. Men när jag försökte trampa igång hojen blev jag plötsligt klarvaken. Någon hade knycklat ihop framhjulet och vridit styret nittio grader. Kanske ölbilen hade manglat den på väg till puben jag bodde över. Ja, jag vet, en pubs öppettider och en brevbärares arbetstider är ingen idealisk kombination, men jag bodde i alla fall centralt. Att ha nära till jobbet är en viss fördel när ens cykel har knycklats ihop. Trots ölbilens överfall kom jag bara tio minuter för sent till min post, vilket strängt taget bara innebar tio minuters respit för de stackare som väntade på sin vräkning, delgivning från tingsrätten, utpressningsförsök från maffian eller vykort från onkel Knut på semester i Träslövsläge.

Då var läget betydligt värre när det gällde min förestående semester. Jag skulle cykelsemestra på Gotland med Monika Madefjärd. En fin flicka, tyckte både jag och pappa Madefjärd. Vad skulle jag nu cykla på?

Men bättre brödlös än stödlös. Ryktesvis stod moster Millys gamla svarta velociped och samlade damm i någon sysslings vedbod. Det var en lätt match för mig att klura ut exakt vilken syssling och vedbod det rörde sig om. En brevbärares jobb är ju att veta var folk bor. Efter en kort förhandling var den min – moster Millys gamle Svarten.

Och så var vi på väg! Monika på sin rosa, eleganta, nyinköpta Crescent Pepita, betald av pappa Madefjärd som hade en plånbok lika tjock som han själv. Det hade i och för sig jag också. Det vill säga inte lika tjock som pappa Madefjärd, utan som jag själv, vilket inte var något att brösta upp sig för. Vad gäller att brösta upp sig var det snarare Monika som hade naturen på sin sida, och jag tänkte använda semestern till att bedriva lite naturforskning inom det området.

Vi rullade alltså iväg, sida vid sida uppå livets väg. Monika susade fram på sin rosa dröm, lätt och ledigt, spinnande som en katt. Jag vilade också på rosa drömmar medan jag knarrande, skramlande och vinglande segade mig framåt på moster Millys urtidsmaskin. Monika log nöjt åt hur jag kämpade på i mitt anletes svett. Hennes leende slocknade dock snabbt, när hon fick punka på bakhjulet. Ändå var det förstås jag som fick ta itu med reparationen.

Om en man vill vinna en ung kvinnas beundran och ömma tillbedjan finns det inget som går upp mot den pneumatiska metoden, det vill säga att laga hennes cykelpunktering. Efter ett dylikt hjältedåd är hon redo att göra nästan vad han vill. Under den här cykelsemestern hade jag lyckan att inte mindre än tre gånger utföra denna inledande manöver, detta förspel till biologiforskningens bragder, vars enda nackdel är att när man lagar en cykelpunka, särskilt då på bakhjulet – och nio gånger av tio är det ju bakhjulet som smäller; man skulle kunna tro att en cykel är försedd med ett framhjul och nio bakhjul – så övertar ens händer oundvikligen en del smörjolja, ackumulerat damm och andra partiklar från cykeln. Kort sagt: man blir skitig om händerna. Vilket innebär att cykelns ägarinna är redo att göra nästan vad man vill, utom att utsätta sig för någon handpåläggning eller annat fysiskt närmande.

Tre gånger under semestern tappade alltså Monikas nya stolthet luften på grund av diverse glasbitar, spikar och vassa stenar. Moster Millys monster däremot rullade lugnt fram över allting utan att bli av med så mycket som en flickfnysning med luft. Kära moster Milly, må du vila i frihjul på dina himmelska cykelbanor!

Oj! Har jag glömt att presentera moster Milly? Ursäkta mig, det var en lapsus. Men om ni någon gång hade träffat henne skulle ni inte ha frågat. Hon var i sanning en oförglömlig kvinna.

Moster Milly var inte alls min moster. Hon var syster till min mormor. När min mormorsmor hade fött sju söner, vanligen en om året, utom under skottår, då hon lyckliggjorde min mormorsfar med tvillingar, kom äntligen moster Milly till världen. Sedan föddes ytterligare en hoper småsyskon. Så medan mormorsmor var sysselsatt med att mjölka kor, koka mos, föda söner eller tvätta fyrtiåtta lakan i en upphuggen vak, måste moster Milly passa sina oräkneliga småsyskon, och dessutom förbinda sina sju storabröder som hade fallit ner från trädtoppar, stångats av tjurar, drivit iväg på ån till kvarndammen eller helt enkelt varit i slagsmål med andra och varandra. Hon var familjens barnpiga, sköterska, hushållerska och lillmamma i största allmänhet tills hon vid tjugo års ålder flydde till Amerika med en karlslok. I två årtionden nämndes hennes namn inte bland släktingarna, tills hon plötsligt återkom till det gamla landet, ensam men med tolv karlars styrka och svada. Hon hade en oändlig uppsättning berättelser om sina upplevelser i Chicago. Enligt vad hon själv omtalte hade hon skiljt sig från tre äkta män, grundat ett BB, ett barnhem, en flickskola, ett kvinnofängelse samt en fabrik för förlossningstänger. Det sistnämnda hade hon blivit rik på, men när hon dog fyrtio år senare efterlämnade hon nästan ingenting, förutom en förlossningstång och en cykel som hon på något vis fått med sig ifrån Chicago. Några egna barn hade hon inte, åtminstone inte på den här sidan Atlanten.

Jag glömde förresten nämna att med cykeln hade min syssling också fått en handskriven anteckning av moster Milly själv, där hon meddelade att "denne bicykel har tagit mig ut av de mest täte och farlige situations genom regn av kuler på de gangster gater av Chicago, och – vad är mere – den aldrig vände mig ned med en hål i slangen eller sådan kalamitet". Tydligen fick moster Millys modersmål en del törnar under amerikaåren.

Åren gick även i mitt liv, fast inte lika dramatiskt som för moster Milly. Lilla Monika Madefjärd slutade cykla och förvandlades till en fru Frändefeldt i en rationell och välplanerad förort, medan jag cyklade vidare, lagade punkor åt andra flickor, fjällor, fästmör och fruar. Jag fick det bättre ställt och köpte nya cyklar som jag lagade punkor på, men aldrig att jag behövde röra slangarna på moster Millys svarta urtidsmaskin.

Någon gång år 1997 bytte jag framdäck på den. Då råkade jag se att det stod "Golden Vulcan 1908" på den felfria innerslangen. Otroligt! Cykeln hade alltså rullat i närmare nittio år utan punktering! Jag gick till min vanliga cykelmakare, en gubbe som var nästan årsbarn med cykeln. Han trodde sig minnas att "Golden Vulcan" var en gammal amerikansk gummifirma som för länge sedan köpts upp av "Unityre".

Min cykelmakare bläddrade fram Unityres aktuella adress i en tummad reservdelskatalog, och i början av 1998 skrev jag ett brev till företaget. På mödosam engelska präntade jag ned att jag använde en originalcykelslang som hade nästan nittio år på nacken och som uppenbarligen aldrig behövt lagas, trots åratal av intensiv användning. Jag tänkte att de kanske samlade på sådan kuriosa för något museum, eller att de kunde få in ett omnämnande av moster Millys cykelslangar i Guinness rekordbok. Kanske även moster Milly själv eller kanske till och med jag då kunde omnämnas som ett bihang till dessa sega slangar?

Efter fem dagar kom ett fax från Pittsburg: "Vi tackar för Ert brev nämnande en tursam tillfällighet rörande en cykelslang från Golden Vulcan. För en jubileumsutställning köper vi båda slangarna för 2 000 USD, förutsatt att Ni expedierar dem inom en vecka. Hälften av denna summa kan Ni redan disponera i Ert namn vid Skandinaviska Enskilda Banken. Vänligen Hezekiel B. Frameson, direktör, Utvecklingsavdelningen."

Det är förmodligen onödigt att påpeka att jag blev något konfunderad. Varför båda slangarna? Varför "Utvecklingsavdelningen"? Varför denna brådska? Och varför erbjöd man ett så stort belopp för dessa välanvända gamla gummivaror?

Jag grubblade. Beslut och handling har aldrig varit ett hos mig, och denna gång hade jag fortfarande efter en vecka inte skickat iväg någonting. Med hjälp av en ordbok hade jag bara börjat skriva ett brev med några frågor till det amerikanska företaget. Tio dagar efter faxet, det var en tisdag, möttes jag av en fruktansvärd syn när jag kom hem från mitt arbete: tjuvar hade brutit sig in i min bostad och letat igenom allting. Ändå saknades ingenting, åtminstone var det vad jag först trodde. Sedan sökte jag igenom mitt förråd, där jag lagrade sex gamla pinnstolar i väntan på nya pinnar, ett par gistna skidor i väntan på en vit vinter, några årgångar av ETC och FiB/Kulturfront som aldrig blivit lästa, en gammal vagga som aldrig kommit till användning och den gamla trasiga cykeln från min ungdom, som aldrig kommit iväg till soptippen. Denna förfallna skräpcykel, som inte har ett dugg med vår kära moster Milly att göra, hade nu helt oväntat tappat båda sina hjul, som brutit sig ut genom den klena dörren och rullat sin väg, troligen västerut.

Medan min häpnad växte till skräck lät jag mina nerver vårdas hos en dam jag händelsevis några dagar tidigare hade lånat ut moster Millys svarta cykel till.

När min cykelmakare något senare hörde min historia nickade han tankfullt. "Jag trodde egentligen aldrig på det där som sas", muttrade han. "Vadå som sas?" Han gned sina oljiga händer med en tuss lika oljig trassel och satte sig på ett bord fullt med verktyg, cykeldelar och årtiondens damm. "Tjaaaa", drog han på det. "Det var nog bara en önskedröm. Fast vem vet? Vad ska man tro, egentligen... Hur som helst, bland folk som sysslar med sånt här har det alltid talats om den där evighetsslangen. Det sägs att det var något amerikanskt geni som fann upp den. Nån slags gummi-Edison. Men det är klart att en slang som aldrig får punktering var ju rena dödshotet mot gummiindustrin. Så det sägs att den köptes upp av något storföretag som förstörde alla dokument och prototyper och hemligstämplade hela klabbet. Vad man gjorde med uppfinnaren vet jag inte, men på något sätt måste han ju tystas, med guld eller med bly. Men det påstås alltså att uppfinnarens lilla firma redan hade sålt ett fåtal exemplar av den där evighetsslangen."

Jag stirrade på honom med mera förvirring än skräck. Vad skulle jag göra? Guld hade de redan försökt med. Var det dags för bly nu?

Jag återvände hem och tänkte igenom allting noga. Sedan skrev jag ett brev av helt annat slag, ett som jag aldrig trott mig om att skriva. Och så packade jag ihop några få ägodelar och gav mig iväg på moster Millys cykel.

Vart då? Tja, på en cykeltur längs en ny bana utan mål. Jag har fått styra in mitt liv i en ny riktning med skyddad identitet. Givetvis kan jag inte längre ha någon fast adress eller något fast jobb. Det behöver jag inte heller. Jag drar från plats till plats och lyfter mitt regelbundna understöd från Unityre, samtidigt på flykt undan deras agenter. Slangarna säljer jag aldrig, bara min tystnad, och avbetalningarna på den kommer med absolut säkerhet att vara livet ut! Mellan guld och bly rullar jag vidare mot evigheten på moster Millys eviga cykelslangar.

Hemsidan

Texter