Hemtentamen om 5 p i Historia AB vid Högskolan på Gotland 1999.
Av Malin Eriksson

Perioden 1815-2000

Först några tänkvärda ord…"Under en tid av osäkerhet för de unga och förtvivlan för de fattiga och hungriga har vi intecknat vår framtid genom kapprustning (---). Många briljanta analyser har visat oss hur vapenkostnaderna förstör våra länders ekonomi. Utvecklingen blir ett offer för kapprustningen. Vapenhandeln gör mottagaren allt fattigare och leverantören allt mer samvetslös. Här finns en slående likhet med narkotikahandeln. Ändå fortsätter vi på samma väg, även när vi konfronteras med det tysta folkmord som idag drabbar miljoner av våra medmänniskor. Världens folk måste inse sambandet mellan nedrustning och utveckling och handla därefter. Vi måste vidta konkreta och långsiktiga åtgärder för vapenindustrins övergång från militär till civil produktion. Och vi måste återställa något av den enorma obalansen mellan forskning om vapen och forskning om vapenbegränsning och vapennedskärningar." Pérez de Cuéllar, fd generalsekreterare för FN

Uppgift 1: Balans och obalans mellan stormakterna från Wienkongressen till Sovjetunionens sammanbrott. Redogör översiktligt för hur stormakternas relationer har sett ut under den angivna perioden. Beakta också hur stormakts-relationerna har påverkat andra stater, regioner och områden, och då med särskild tonvikt på Östersjöregionen och Gotland.

Förord: Under en lång tid ansåg man att en jämvikt mellan stormakterna var den absolut bästa garantin för fred och stabilitet. En sådan balans uppnåddes då staternas egenintressen uppvägde varandra, samt då var och en av dem iakttog återhållsamhet i syfte att behålla jämvikten. Ett land som under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet rubbade denna balans var Frankrike. Regenter i andra europeiska länder såg med oro på utvecklingen under Ludvig XVI sista år på tronen och man var säkerligen uppriktigt rädd för att de starka krafter i Frankrike som förespråkade de mänskliga rättigheterna skulle sprida sig över Europa. Den verkliga stöten mot stormaktsbalansen kom dock med Napoleon, vilken framgångsrikt lade under sig större delen av Europa. Frankrikes största fiende var Storbritannien, men med på spelplanen fanns även Ryssland, Österrike, Preussen och Italien. Efter otaliga strider fanns inget av entusiasmen från revolutionens dagar kvar; det franska folket var krigstrött och landets ekonomi allvarligt angripen. 1814 kom freden. Frankrike återställdes till sina forna gränser.

Kongressernas tid: En kongress i Wien skulle efter freden avgöra hur de områden som Frankrike avstått ifrån skulle fördelas. Redan från början stod det klart att huvudrollerna skulle komma att spelas av de fyra allierade stormakterna Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen, företrädda av Castlereagh, tsar Alexander, Metternich och Hardenberg. Även Frankrikes Tyllerand lyckade vinna insteg bland de stora. Det främsta målet med kongressen ansågs vara att maktbalansen hädanefter skulle upprätthållas; någon ny Napoleon skulle inte tolereras. Efter det att Wienkongressens arbete, med vissa problem, var slutfört 1815, fanns det färre men starkare stater i Europa. Förutsättningarna för maktbalansprincipen var nu goda och stormakterna var ungefär lika starka och de ideologiska skillnaderna mellan dem tämligen små. Diplomatin spelade nu en allt större roll och krig mellan stormakterna kunde också länge undvikas. Wienkongressen var inte heller den sista kongress som hölls för att upprätthålla maktbalansen. Man kan få intrycket att stormakterna rent av trivdes bra ihop, eller som en av de närvarande vid kongressen i Verona 1822 uttryckte det : ”Efter kongres-serna i Wien och Aachen var Europas furstar galna i kongresser: där roade man sig och delade på några nationer”. Men under ytan pyrde det på sina håll. Runt om i Europa hade allehanda frihets- och nationalitetsrörelser vaknat.

Uppror och lokala krig: Uppror och revolutioner motarbetades på bästa sätt av regeringarna och stormakternas enighet ställdes ständigt på prov. Från liberalt håll fick däremot nationalitetsrörelserna stöd. 1848-49 var de stora revolutionsåren och av de större staterna var endast Storbritannien och Ryssland tämligen oberörda. Den klyfta som sedan länge funnits mellan Storbritannien och Frankrike vidgades bitvis, medan samförståndet mellan Preussen, Österrike och Ryssland blev mer långlivat. Ryssland expanderade och befolkningen ökade. Att landet faktiskt framstod som kontinentens starkaste makt väckte oro bland de andra stormakterna och jämvikten var hotad. Främst reagerade Storbritannien och Frankrike på ryssarnas anfall mot Turkiet och 1854 gick det sk Krimkriget av stapeln. Halvön Krim var den främsta krigsskådeplatsen, men brittiska och franska flottstyrkor seglade även omkring i Östersjön och orsakade oro. Såväl Sverige som Danmark förklarat sig neutrala till en början. På Gotland upprättade man sk ”krigshamnar”, till vilka fartyg från de stridande länderna inte var välkomna annat än för att hämta proviant. Dessutom uppfördes befästningar vid Slites hamn till försvar mot eventuella anfall eller intrång, och soldater transporterades över till ön från fastlandet till förstärkning. Gotland slapp dock strider. Sveriges neutralitet höll på att brytas då den svenske kungen Oscar I såg en möjlighet att frigöra Finland från Ryssland under det pågående kriget. Han tillät därför en brittisk-fransk eskader att under krigets somrar använda Fårösund som bas för vidare operationer mot Rysslands baltiska kuster. Det gick dock inte som kungen hade planerat, då Ryssland och västmakterna nådde en uppgörelse innan Sverige hunnit gå med i kriget. Dessutom verkade finnarna inte direkt sugna på att bli befriade av svenskarna.
Krimkriget inledde en serie krig som medförde territoriella förändringar och uppkomsten av nya nationalstater. Före 1860 fanns det bara två stora nationalstater i Europa, nämligen Storbritannien och Frankrike. Efter att Sardinien (som efter Wienkongressen skulle fungera som en buffertstat till skydd för Österrikes italienska besittningar) och Frankrike gemensamt segrat i krig mot Österrike 1859, kom Italiens enande till stånd 1861. Det hela gick förhållandevis odramatiskt till, även om det under en tid pågick ett gerillakrig i södra Italien. Enandet av Tyskland under Preussens ledning skedde dock med militär styrka och krigshot; en statsbildning som skulle komma att sätta djupa spår i den kommande utvecklingen i Europa. För att uppnå enandet måste Österrikes hegemoni, dvs starka inflytande, brytas. Detta skedde via strider. Även Danmark drogs in i oroligheterna, då danskar och tyskar var oense om vem som egentligen skulle styra över Schleswig-Holstein. I freden fick Danmark ge upp de nämnda områdena. Också Frankrike oroades över den tyske Bismarcks framfart och Preussens makttillväxt. Bismarck lyckades slutligen tvinga fram en fransk krigsförklaring mot Preussen, på vilken sida alla tyska stater slöt upp. 1871 utropades slutligen kejsardömet Tyskland, men enandet hade gett landet en hämndlysten fiende i Frankrike.
Enande, nationalistiska känslor och expansion bidrog tveklöst till att spänningen mellan olika stormakter ökade. För att ytterligare spä på den påbörjade obalansen, startade under slutet av 1800-talet kapplöpningen om kolonierna i Afrika och därefter i Asien.

Imperialismen: Omkring tio år efter Tysklands enande startade stormakterna en kapplöpning för att ta det sedan mitten av århundradet (ny)utforskade Afrika i besittning. Detta var startskottet till en hänsynslös uppstyckning av den avlägsna kontinenten; vid första världskrigets utbrott fanns det bara ett område som var självständigt och det var Abessinien/Etiopien. Kapplöpningen kallas imperialism (efter romarnas benämning på sitt omfattande rike Imperium Romanum) och kännetecknas av de inblandade staternas strävan att utsträcka sitt inflytande utanför det egna landet, dvs en direkt motsats till de tankegångar som florerade efter Wien-kongressens beslut. Vid det laget hade maktbalansen redan varit hotad till och från (se föregående rubrik). I och med kapplöpningen skärptes tonen ytterligare och imperialismens tidsålder kan sägas höra hemma mellan 1880 och 1914. Den viktigaste förutsättningen för att imperialismen var Europas totala tekniska överlägsenhet, vilken gav stabilt militärt övertag och underlättade transporter och kommunikationer. Till skillnad från tidigare koloniala expansioner sökte kolonialmakterna denna gång utöva både politisk och ekonomisk kontroll över de nyinfogade områdena. Man har främst sökt orsakerna till imperialismen i ekonomin. Den industriella revolutionen spred sig från Storbritannien till den europeiska kontinenten som ringar på vattnen under 1800-talet. Redan efter freden 1815 intensifierade bl a tyskar och fransmän sina studier av brittiska industrimetoder och en del företag anställde också brittiska arbetare. I takt med att länder som Tyskland, Frankrike och USA anslöt sig till ”industrivärlden”, minskade Englands överlägsenhet. Det västerländska samhällets expansion industriellt och ekonomiskt medförde en ökad internationell rivalitet, där främst britterna oroades över konkurrensen från Tyskland. Det uppstod en dragkamp om råvaror och marknader utanför Europa. Till industrierna behövdes billiga råvaror som t ex bomull och olika mineraler, vilket man fann i de kolonialvälden som kom att byggas upp i Afrika och Asien. Man sökte främst täcka sina export- och importbehov, finna nya investeringsmöjligheter samt skaffa sig strategiska positioner gentemot varandra. Naturligtvis var det även en fråga om prestige! Humanitära/religiösa insatser har även nämnts då man talar om karaktären på intresset för kolonierna, men verkligheten tycks dementera detta. Den största ”humanitära” uppgift som den vite mannen själv tycktes ha kommit för att uppvisa, var att han minsann var livsdugligare och starkare än andra! Detta visade sig bl a i britternas hänsynslösa krig mot boerna.
Till en stor del var delningen av Afrika en kamp om vattenvägar och flodsystem, och i botten låg nästan alltid de andra europeiska makternas rivalitet med Storbritannien. Suezkanalen, som innebar en kortare väg till Indien, byggdes av fransmännen och öppnades 1869. Efter att ha tagit del av aktierna i kanalbolaget, landsatte engelsmännen 1882 trupper som ockuperade Suezområdet och Egypten. Britterna var enligt det sk Kap-Kairo programmet intresserade av Afrikas östkust, medan Frankrike riktade in sig på ett bälte som sträckte sig fån väst- till östkusten. Detta innebar att de båda nationerna stötte ihop mer än en gång. Britterna ansträngde sig för att behålla sin globala ledarposition genom expansion, medan jakten på kolonierna för fransmännens del handlade om att återupprätta den nationella och internationella prestigen efter nederlaget mot Tyskland 1870-71. Oavsett vilket var det de infödda som drabbades negativt av dragkampen. Kapplöpningarna, där även Tyskland (som ville uppnå verklig stormaktsrang), Belgien, Italien, Portugal och Spanien visade sitt intresse, blev allt hetsigare. För att de olika intressena inte skulle leda till krig mellan kolonialmakterna, samlades man 1884-85 till Berlinkongressen, under vilken gränsdragningarna i Afrika gjordes upp. Detta utfördes helt utan hänsyn till de olika folkgrupperna på den afrikanska kontinenten.
I slutet av 1800-talet drabbades också Asien av kapplöpningen och nu fanns även USA (lade beslag på Panamakanalen) och Japan med på ett hörn. Liksom i Afrika var britterna mycket framgångsrika i Indien, men motsättningarna mot deras överhöghet resulterade i ett växande missnöje. Uppror, som t ex sepoysupproret, slogs ned. Från 1920-talet ledde Gandhi indiernas frihetskamp som 1947 resulterade i Indiens självständighet. När det gällde Kina skaffade sig flera länder ett inflytande där. Fransmännen fick kontrollen över södra Kina, britterna erövrade Hongkong, ryssarna tog Amurområdet i nordöst och Korea införlivades med Japan. Ryssarna hade för övrigt härjat i Asien sedan 1500-talet. Kina var militärt mycket svagt och européerna tekniskt överlägsna. Oroligheterna ledde till krig, men även inre strider. Kina delades dock aldrig mellan imperialisterna som fallet var med Afrika, även om detta såg ut att bli fallet. År 1912 abdikerade den kinesiske kejsaren och Kina blev republik. Därefter påbörjades en revolutionär process som i slutet av 1940-talet resulterade i den kommunistiska folkrepubliken. Japanerna och ryssarna var Kinas värsta fiender under imperialismens tid. Många japaner drömde om att härska över hela Östasien och under andra världskriget hade deras imperium nått fram till Indiens och Australiens gränser.

Kapprustning, allianser och konflikter: De skärpta politiska motsättningarna, den starka nationalismen och den stegrande konkurrensen inom världsekonomin bildar bakgrunden till den kapprustning som startade under 1890-talet. I bakgrunden stod industrierna som gav oanade resurser till uppbyggandet av tungt beväpnade massarmeèr. ”Militarismen” skapade i sig en slags stress i Europa och stormakterna bevakade noga varandras rörelser. Stormaktspolitiken under första delen av 1880-talet utmynnade i att Tyskland gick i allians med Österrike-Ungern och Italien, främst för att Bismarck fruktade en fransk revansch för kriget 1870-71. Denna trippelallians bestod fram till 1915. För att förhindra ett eventuellt tvåfrontskrig slöt Bismarck även ett hemligt fördrag med Ryssland, ett fördrag som aldrig förnyades efter dennes avgång 1890. Som en motpol till trippelalliansen bildade Storbritannien och Frankrike vid sekelskiftet Entente cordiale, vilket kan översättas med ”det hjärtliga samförståndet”. Storbritannien kände ängslan inför tyskarnas upprustning av flottan och dessutom tillkom det faktum att det tyska intresset för kolonierna i Afrika hotade både Storbritannien och Frankrike. 1907 anslöt sig Ryssland till de tidigare två stormakterna och så kom trippelententen till. 1909 började britterna bygga sin Dreadnought, världens dittills största slagskepp. Två starka block stod nu mot varandra och därav har perioden 1870-1914 kallats för den väpnade fredens tid. Ömsesidig misstro och fruktan medförde att stormakterna stod fast vid allmänt hållna alliansförpliktelser trots att dessa snart visade sig leda till och förvärra motsättningarna.
De första nervpirrande konflikterna i stormaktsvärlden angick Marocko, där Frankrike hade kontrollen. Tyskland vurmade för Marockos oberoende, vilket ledde till spänningar mellan Frankrike och Tyskland. Britterna tog naturligtvis sin alliansbroders parti i konflikten, vilken dock denna gång kunde lösas på fredlig väg. Den andra konflikten gällde Balkan och var betydligt djupare än Marockokrisen och hotade på ett helt annat sätt stabiliteten i Europa. På Balkan fanns efter det Osmanska rikets sönderfall ett flertal småstater. Serbien, Bulgarien och Rumänien var självständiga, medan Bosnien-Hercegovina stod under Habsburgs överhöghet. Det var särskilt två stormakter som hade intressen på Balkan; Ryssland strävade efter en fri passage från Svarta havet till Medelhavet via Bosporen och Österrike-Ungern fruktade en serbisk expansion. I konflikterna stödde Tyskland dubbelmonarkin, dels för att de var allianspartners, dels för att Tyskland hade ekonomiska intressen på Balkan. Ett par år före första världskrigets utbrott påbörjades det första av två Balkankrig sedan Serbien, Bulgarien och Grekland med ryskt stöd gått samman för att bryta den osmanska makten i Europa. Det andra Balkankriget föranleddes av oenigheten när det gällde att fördela de erövrade territorierna. En tredje konflikt blev med Europa och världen 1914.

Ideologiernas kamp före första världskriget: Vid sekelskiftet stod såväl det politiska som det ideologiska klimatet i förbindelse med liberalismens nedgång. De två viktigaste idèsystemen var nu socialismen och nationalismen. I Tyskland hade nationalismen under 1800-talet undanröjt diverse hinder för modernisering och fri konkurrens. Under sekelskiftet övergick dock nationalismen till att bli lite mer problematisk. Man lade stor vikt vid kulturella och etniska faktorer, vilket resulterade i att flernationella imperier som t ex Ryssland och Österrike-Ungern kände sig hotade. Nationalismen blev mer aggressiv och inåtvänd. Socialismen tog sig flera former. I Ryssland utkristalliserades två huvudfranktioner: den mensjevikiska, som förordade fredligt och långsiktigt oppositionsarbete, och den bolsjevikiska, som förespråkade en revolutionär riktning.
En orsak till att de nya ideologierna slog så starkt och spreds så snabbt var massmedia. Tillsammans med skolväsendet blev massmedierna det moderna samhällets viktigaste opinions- och propagandainstrument.
I Storbritannien ökade spänningar mellan olika grupper som antingen ville fortsätta att satsa på imperialismen eller lägga all energi på inre reformarbeten. Liberala och konservativa röster höjdes, samtidigt som den ökade konkurrensen från Tyskland och USA resulterade i social oro. En speciell konflikthärd utgjordes av den irländska frågan som innebar att Storbritannien gick in i första världskriget med ett hotande inbördeskrig i hälarna. I Frankrike var det politiska läget oroligt eftersom det existerade flera småpartier med olika profiler. Den stora skiljelinjen gick mellan republikaner och monarkister. För Tysklands del så var Preussen tongivande. Dock fanns det skillnader mellan det tyska och det preussiska politiska systemet; den tyska riksdagen innefattade både liberala och socialistiska grupper, medan Preussen kvarstod som ett konservativt och antidemokratiskt fäste. Den snabba industrialiseringen i Tyskland skapade under 1900-talet ökade spänningar i de tyska storstäderna. Industrialiseringen i Österrike-Ungern var däremot ojämn och låg. Fattiga respektive rika regioner uppstod och skillnaderna skapade sociala spänningar. Nationalismen var ett sprängstoff; i den österrikiska delen dominerade tyskarna och i den ungerska delen ungrarna. Maktdelningen mellan dessa två var ett ständigt konfliktämne. I Ryssland uppkom, som jag redan nämnt, två typer av socialism. Liksom i Österrike-Ungern hade Ryssland också problem med de nationalistiska känslorna, då området bestod av finnar, polacker, ester, letter m fl. Livegenskapen, som länge ansågs ha utgjort ett hinder för Ryssland att inta sin rättmätiga plats bland Europas stormakter, avskaffades 1861. Detta steg stimulerat de sociala och politiska processer som kom i gång rejält i början av 1900-talet.

Första världskriget 1914-1918: Den 28 juni 1914 kom gnistan som slutligen tände elden; den österrikiske tronföljaren och dennes hustru mördades på en gata i Sarajevo. Den skyldige hette Gavrilo Princip och var medlem av sällskapet Mlada Bosna, eller ”Svarta handen” som man vanligtvis kallar det, vilka arbetade för att förena Bosnien med Serbien. Konflikterna ligger mycket djupt på Balkanhalvön och muslimska bosnier, katolska kroater och ortodoxa serber är ständigt i luven på varandra. Bakom ligger, då som nu, starka nationalistiska känslor i samband med gruppernas strävan att nå ökat självstyre eller att bilda självständiga stater i ett område med stark etnisk splittring.
Med skottet i Sarajevo inleddes den sk svarta veckan, under vilken flera stormakter förklarade varandra krig; balansen var definitivt bruten. Den 23 juli ställer Österrike-Ungern med Tyskland i rygget en rad provocerande krav på Serbien som i praktiken skulle innebära ett intrång i den serbiska grannstatens suveränitet. Efter att ha förvissats sig om Rysslands stöd gav serberna ett negativt svar på kraven och började mobilisera sina trupper. Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern Serbien krig, vilket ledde till att ryssarna började mobilisera för att stötta serberna. Tyskland såg med oro på detta och var inte sena med att förklara Ryssland krig. Strax därefter drogs även Storbritannien och Frankrike in i striderna, då tyskarna vägrade lämna det neutrala Belgien. Bland stormakterna var det bara Italien som stod utanför, men detta ändrades året därpå då de anslöt sig till ententemakterna mot sina tidigare bundsförvanter i trippelalliansen (efter ett löfte om att få Tyrolen).
Med undantag för sjökriget och ententemakternas anfall på tyska och osmanska kolonier förblev det första världskriget fram till 1917 i det väsentligaste ett europeiskt krig. Två veckor efter den sista krigsförklaringen i Europa förvandlades konflikten till ett verkligt världskrig då Japan gick in på ententemakternas sida. Utanför kriget för Europas del stod Spanien, Holland och de nordiska länderna. Ca 19 miljoner man ställdes mot varandra i detta första världskrig och ytterligare flertalet miljoner stod i beredskap. De starka nationella känslorna som länge löpt över kontinenten välkomnade kriget med öppna armar. Dock ledde med tiden allt svårare umbäranden till en ökad bitterhet bland den breda massan, liksom misstron mot statsmakterna i de krigförande länderna. Den nationella samförståndspolitiken sattes på hårda prov.
Även de neutrala områdena i Europa påverkades av kriget. Ett exempel på detta är att Storbritannien genom att behärska transportvägarna till sjöss kunde utöva påtryckningar mot icke krigförande export- och importberoende länder som t ex de skandinaviska och Nederländerna. Det handelskrig som till en början skapat misstämning mellan Storbritannien och det neutrala USA, medförde att även Tyskland drabbades av försörjningsproblem. Det skall också nämnas att Gotland, med sin centrala placering mitt i Östersjön, låg i ett slags händelsernas centrum i och med att tyska och ryska styrkor ständigt fanns i faggorna. Vissa områden i Östersjön minerades dessutom. De ledande industrinationernas starka slagflottor kom dock inte till full användning i området. Tyskarna placerade sin moderna högsjöflotta i Nordsjön och spärrade på så vis av både svenska och danska territorialvatten. Engelsmännen minerade Skagerack. Dessa omfattande blockadoperationer i Östersjön minskade båda sidors rörlighet avsevärt. I juli 1915 utkämpade tyskar och ryssar Östersjöns enda flottbatalj under kriget och detta var mellan Gotland och Kurland. Tyskarnas Albatross gick på grund vid Östergarn på Gotland och besköts inne på svenskt vatten.
På Gotland liksom på det svenska fastlandet var det under en tid mycket svårt att få tag i vissa varor. Ransoneringar var nödvändiga, till en början på t ex mat och kaffe, men senare även varor som spik och plåt. Priserna sköt naturligtvis i höjden, bl a till följd av den ”smyghandel” som florerade, inte bara på Gotland utan i hela Sverige. I övrigt förflöt livet på ön utan några demonstrationer eller något direkt missnöje. På andra håll i Norden ledde dock det trängda försörjningsläget ibland till hungerkravaller.
Den svenska neutraliteten har ifrågasatts. Svenskarna och danskarna tillät tyskarna minera Bälten och Öresund så att sjöförbindelserna mellan västmakterna och Ryssland därigenom försvårades. Det högre samhällsskiktet i landet var tyskvänligt sinnade i början av kriget och Hammarskjöld förde en tyskvänlig politik.
USA gick med i kriget 1917 till följd av att tyska ubåtar sänkt neutrala amerikanska fartyg. Deras inträde på krigscenen kom att bli avgörande då tyskarna i slutändan tvingades begära vapenvila. Ca 9 miljoner människor hade då dödats och dubbelt så många skadats svårt under kriget. Under ett par år härjade dessutom Spanska sjukan och skördade massor av offer. I direkt krigsdrabbade och ockuperade länder som Frankrike och Belgien gick oskattbara värden till spillo, medan Storbritannien och Tyskland klarade sig undan relativt lindrigt. Förlorarmakternas samhällsstrukturer bröts mer eller mindre samman. Den ekonomiska oron var stor och skulle prägla hela mellankrigstiden. Ryssland och Finland sönderslets av inbördeskrig och flera andra länder hotades av revolution.

Versaillesfreden: De fjorton punkterna som den amerikanske presidenten Woodrow Wilson hade presenterat i januari 1918 kom att ligga till grund för fredshandlingarna i Paris 1919. Dit kom de segrande stormakterna med olika mål framför sig: Frankrike ville bl a hindra framtida hot från tyskt håll genom att tillintetgöra Tyskland militärt och ekonomiskt; Storbritannien önskade främst försäkra sig om att Tyskland inte skulle konkurrera ut det brittiska sjöherraväldet, men var även angelägna om att återupprätta den forna maktbalansen; USA ville i det stora hela förhindra framtida sammanstötningar mellan stormakterna, och ställde sig dessutom bakom britternas och fransmännens önskemål om skadestånd och tysk nedrustning. Man kom också överens om att stadga ett Nationernas Förbund (NF), bl a i syfte att bibehålla maktbalansen och bevara freden. Europa skulle demokratiseras… På de av imperierna (Tyskland och Ryssland) avträdda territorierna uppkom inte mindre än sju nya självständiga stater: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. När nya gränser drogs i Europa kom en del folk ”i kläm” och judarna var en sådan minoritetsgrupp. Den nationalistiska lidelse som både kriget och de efterföljande fredsförhandlingarna hade satt igång väckte antisemitiska tankegångar i många stater, vilket främst för Tysklands del skulle komma att bli en grundsten i nazismen under andra världskriget.
Den stora förloraren i Versaillesfreden var naturligtvis Tyskland. Förutom att de fick lämna ifrån sig en hel del territorier, reducerades den tyska armén till hundra tusen man, den tyska krigsmakten avrustades materiellt och krigsskadeståndet blev omänskligt högt (diskuterades därav om och om igen). Historiker har ställt sig frågan om freden var för hård. ”Hämnd för Versailles” var ett ofta förekommande slagord i nazisternas propaganda.

Mellankrigstiden och diktaturernas uppkomst 1918-1939: Utbredd ekonomisk och politisk instabilitet kom under mellankrigstiden att verka hämmande på samhällsutvecklingen, särskilt i de nyskapade staterna i Öst- och Centraleuropa. Där existerade en rad generella förutsättningar för diktaturernas framväxt. Den stora expansionen efter kriget skedde i den stora ekonomiska segermakten USA. Industriproduktionen ökade markant och New York ersatte London som finanscentrum. Efterfrågan på kapitalvaror var stort. Man hade dock en del sociala problem som bl a tog sig rasistiska uttryck. Sovjetunionen hade förlorat sina viktigaste hamnar och starkaste marinmakten i Östersjön var under 1920-talet förmodligen det neutrala Sverige, som under krigsåren undgått både revolutioner och förluster. Det fanns ingen närliggande makt som kunde hota Sveriges fred och frihet. Man hade inte heller några maktpolitiska ambitioner. Dock förekom det i Norden exempel på rivalitet, t ex mellan Danmark och Norge om suveränitet över Västergötland.
1923-28 kan i det stora hela betecknas som en rejäl återhämtningsperiod i Europa, men 1929 sprack den vackra bubblan i ”The Wall street crash”. I detta kursfall förintades flera förmögenheter då aktieägarna panikartat sålde sina värdepapper. Flera banker gick i konkurs, efterfrågan på allehanda produkter tvingade industrier att slå ihop och arbetslösheten sköt i höjden. USA var motorn i den industriella ekonomin och med sig i depressionen tog de stora delar av världen. Detta skulle få både sociala och politiska konsekvenser. 1930-talets depression försvårade demokratiseringsarbetet. I Sovjet tog Stalin över makten och det kollektiva ledarskapet ersattes av en enmansdiktatur. Därefter satsades allt kapital på den industriella uppbyggnaden, vilket innebar att det enbart var USA som kunde stoltsera med en större industriproduktion än Sovjet i slutet av 1930-talet. En omfattande upprustning sattes i gång och landets ledare fruktade anfall från flera håll. Denna fruktan förstärktes då nazisterna var på frammarsch i Tyskland. Detta skedde i samband med depressionen då folket var som mest mottagliga för nya inriktningar och idéer. Medelklassen hade t ex helt tappat tron på demokratin. Inom riksvärnet utformades dolkstötarlegenden, vilken sade att tyskarnas nederlag i första världskriget berodde på att de tappra trupperna hade svikits av hemmafronten. Hitler infogade denna legend i sin politik. Tyska arbetarpartiet bildades 1919 och döptes året därpå om till NSDAP, dvs Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet. 1921 blev Adolf Hitler partiets ledare och nio år senare segrade nazisterna framgångsrikt i riksvalet. Tyskland gick från Weimarrepublik till nazidiktatur. Den italienska fascismen föddes 1919 och sex år därefter nådde den maktens höjder. Den ledande gestalten hette Benito Mussolini. Utgångspunkterna framför andra var nationalism och imperialism och staten hade ett totalt krav på sina medborgare. Bland dessa nyfödda diktaturer fanns det dock ”demokratiska öar”, t ex Storbritannien och Frankrike. När det gäller depressionen på 30-talet måste jag också nämna de svaga och beroende koloniala jordbruksekonomierna. Dessa var faktiskt än mer drabbade än de europeiska industristaterna och läget ledde till uppror och misstro mot kolonialsystemet. Europas säkerhet under mellankrigstiden lutade sig emot NF som dock skulle visa sig vara för svag för sin stora uppgift. En del stater hade aldrig gått med i förbundet, medan andra (bl a Tyskland) begärde utträde. NF:s dominerande medlemmar var Storbritannien och Frankrike. Diktaturernas viljor visade sig i längden vara de starkaste. ”Det finns ingen solidaritet i Europa längre. Det finns bara underkastelse” sade Hitler i ett uttalande redan 1927 och några år senare skulle han i praktiken visa hur rätt hans diagnos var. Han hade främst tre utrikespolitiska mål: han ville ha tillbaka de rättigheter och områden som tyskarna förlorat i; han ville sammanföra alla områden med tysktalande befolkning till ett enda stortyskt rike och; han ville skaffa detta rike lebensraum, dvs livsrum, österut bland de slaviska folken. För att nå sina mål skaffade han sig en förbundspartner i Italien och senare även i Japan (axeln Berlin-Rom-Tokyo). Stormakterna såg med spänning på denna konstellation och brittisk-fransk-sovjetiska förhandlingar om en gemensam fredsfront mot Tyskland inleddes. Den västeuropeiska bestörtningen blev stor då världen fick veta att de tyska och sovjetiska utrikesministrarna Ribbentrop och Molotov hade undertecknat en icke-angreppspakt mellan sina länder. Spänningen steg ytterligare, vilket ledde till att Europa och världen drabbades av ett andra världskrig. Stormaktsbalansen var åter bruten.

Andra världskriget 1939-1945: Under de första krigsåren var de tyska framgångarna nästan obrutna. Efter erövringen av Polen var det dags för Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike att underordna sig tyskarna. Det tyska Blitzkrieg var rörligt och skoningslöst. Vapenteknologin hade gått fram ytterligare sedan första världskriget. Atlanten var från första stund en viktig stridsarena och där utkämpades ubåtsstrider. Britterna gjorde allt de kunde för att, liksom under första världskriget, blockera leveranser till Tyskland och på så sätt försvaga den tyska ekonomin. Dessa planer fungerade dåligt då Tyskland obehindrat kunde finna varorna på andra håll, däribland järnmalm från det neutrala (?) Sverige. Tyskarna var inte ensamma om att vilja få fotfäste i det neutrala Norge; även britterna hyste ett intresse. I Danmark, som även det var neutralt, tvingades danskarna ge upp, men då anfallet mot Norge kom mötte tyskarna ett hårt motstånd som varade i ett par månader. Här fanns dock en landsförrädare vid namn Quisling, vilken minst sagt sympatiserade med nazisterna. Finland förklarade sig, liksom sina nordiska bröder neutral, men drogs 1939 in i kriget med huvudet före. De ryska angreppen på Finland skapade förbittring hos bl a svenskarna, som menade att ”Finlands sak är vår sak”. Sverige sände också hjälp till grannlandet, vilket kan betraktas som ett brott mot neutraliteten. Vad som i övrigt kan ifrågasättas när det gäller den neutrala ställningen är att tyska soldater tilläts resa mellan Norge och Tyskland via Sverige (permittenttrafiken). På Gotland var försvaret förstärkt med hänsyn till öns utsatta läge. Liksom under första världskriget minerades vissa områden i Östersjön och att resa över vattnet till fastlandet var naturligtvis inte riskfritt. Gotland slapp turligt nog några riktiga krigskänningar. Liksom det svenska fastlandet drabbades man dock av livsmedelsbrist samt värnade stolt om Finlands sak. Gotland fick ta emot många flyktingar, bl a ester, vilka flydde undan tyskarna. (Siffran 11000 har nämnts).
1941 blev det europeiska kriget ett världskrig då tre nya fronter öppnades i medelhavsområdet, i Sovjetunionen och i stillahavsområdet. Avtalet mellan Tyskland och Ryssland var brutet och under ”Operation Barbarossa” angrep inte bara tyskar utan även italienare, ungrare, rumäner och finnar Sovjet. Storbritannien erbjöd Sovjet sina tjänster. En snabb seger gick om intet för tyskarna. Vid fronten i stillahavsområdet överrumplade japanerna amerikanarna genom att bomba dess flottbas Pearl Harbor utan krigsförklaring. Den direkta anledningen var att USA beskurit leveranserna av vissa viktiga råvaror till Japan. Efter attacken förklarade Tyskland krig mot USA. Slutet av 1942 innebar världskrigets vändpunkt. Liksom i första världskriget var det USA:s inträde i striderna som hjälpte till. Styrkeförhållandena förändrades särskilt i luftkriget. Amerikanarna startade också en omfattande forskning om atomvapen. I Nordafrika stoppades den tyska offensiven under hösten. Under 1943 pressades tyskarna tillbaka på alla fronter. Tillsammans med Storbritannien landsteg USA 1944 vid Normandies kust och rörde sig snabbt mot Paris. Samtidigt tryckte den avlastade sovjetarmén på österifrån. Nu kunde de västallierade inte stoppas. Flygraider bombade tyska industrier, kommunikationscentra och städer. Alla tyska reserver på soldatsidan sattes in, gammal som ung. 1945 tillfångatogs och mördades Mussolini i Italien. När amerikanska och sovjetiska trupper möttes i april 1945 i närheten av Elbe var det slut med tyskarna och Hitler begick självmord i en bunker i Berlin. I maj kom kapitulationen. Striderna i stillahavsområdet pågick något längre, då japanerna vägrade att ge upp. När flygattackerna inte hjälpte, beslutade Truman att sätta in de nyligen framtagna atomvapnen. I augusti fälldes atombomber över både Hiroshima och Nagasaki. Månaden därefter skrevs kapitulationshandlingarna på.
Under andra världskriget dödades mer än 50 miljoner människor, men siffran är osäker. Flera miljoner judar och andra oönskade minoritetsgrupper mördades av nazisterna i ett flertal utrotningsläger. Detta var ett fullkomligt omänskligt våldsdåd som världen förhoppningsvis aldrig kommer att glömma. Även ideologiska motståndare fick sätta livet till. Av Litauens judiska befolkning på flera hundratusen personer anses bara omkring sex procent ha överlevt den tyska ockupationen. När ryssarna hade säkrat sitt välde i slutet av kriget förbjöds alla uttryck för judisk kultur ända fram till 1980-talet. Också den ryska sidan begick grymheter; man har t ex funnit massgravar med polska officerare.
Liksom under första världskriget satte detta krig sin prägel på de krigförande ländernas hela samhällsstrukturer. Stora delar av Öst- och Centraleuropa befann sig i en situation av långt gående social upplösning. Svält, sjukdomar och lokala inbördeskrig härjade. Den första efterkrigsvintern blev hård för bl a de utbombade tyska storstäderna, där man saknade allt från kol till elektrisk ström. Det brittiska kolonialväldet befann sig i upplösningstillstånd sedan britterna under kriget lovat Indien självständighet. I kolonierna i Asien hade strävan efter politiskt oberoende förstärkts och det var inte bara Storbritanniens kolonier som var ”hotade”. Krigets stora vinnare var, liksom efter första världskriget, USA. Deras ekonomi var stark och återuppbyggandet av det sönderbombade Europa var beroende av denna stormakts finanser. I Europa gick Sovjet starkast ur kriget.
Det var inte bara ett fredsavtal som skrevs under då man äntligen kunde ta tag i fredsförhandlingarna. De besegrade makterna tvingades betala skadestånd samt reducera sina krigsmakter. Många ställdes inför kriksförbrytardomstolar, däribland en handfull nazister. Fredsförhandlingarna avlöpte dock inte helt utan tvister stormakterna emellan. 1945 ersattes Nationernas förbund med FN, där femtio nationer deltog. Under 1990-talet har denna siffra stigit markant. Målet är inte bara att bevara fred, utan även att lösa svåra konflikter.

Det kalla kriget: USA och Sovjet gick alltså starkast ur andra världskriget och det dröjde inte länge förrän även den sistnämnda hade skaffat sig kärnvapen. De båda framträdde nu som världens supermakter och någon av dem skulle komma att få ge vika för den andre. Spänningarna mellan öst och väst visade sig redan under mötet i Potsdam sommaren 1945, där de dominerande frågorna rörde det tyska krigsskadeståndet och Polens gränser. I de länder som kom att kontrolleras av ryssarna spreds kommunismen, vilket inte minst oroade USA. Truman förkunnade att USA tänkte ”stödja alla fria folk” och denna sk Truman-doktrin blev därefter ett rättesnöre inom den amerikanska efterkrigspolitiken. Trumans doktrin kompletterades med det amerikanska biståndet Marshallhjälpen. Även Sovjet erbjöds bistånd men avböjde, vilket resulterade i att de övriga östeuropeiska staterna följde detta exempel. Visst hade amerikanarna någon baktanke med allt detta stöd till de drabbade i Europa? Många hoppades att Europa snabbt skulle komma på fötter och att kommunismen skulle få ge vika en gång för alla. Många, men långt ifrån alla amerikanare, såg som sin plikt att stoppa spridningen av kommunismen. De som företrädde denna syn kallas ibland liberationister. Churchill ställde sig på amerikanarnas sida och menade att den sovjetiska maktutvidgningspolitiken skulle motverkas genom ett samarbete mellan Storbritannien och USA. Redan 1946 på ett möte i Fulton, Missouri hade han konstaterat att Sovjet hade dragit ned en järnridå för Östeuropa och att ingen visste vad som utspelade sig bakom den.
Ämnet kalla kriget har stötts och blötts av historiker sedan 1960-talet och det finns ett flertal olika syner på hur kalla kriget uppkom och hur händelsernas innebörd skall tolkas. Enligt de sk traditionalisterna bar det aggressiva Sovjet skulden till att det kalla kriget överhuvudtaget påbörjades. Det kalla krigets utbrott utgick enligt dem från övertygelsen att kommunism och demokrati/kapitalism var helt skilda samhällssystem med så stora inbyggda motsättningar att de inte i längden skulle kunna samexistera i fred. En annan grupp historiker trodde närmare på en realpolitik grundad på verklighetens omedelbara krav. Till skillnad från traditionalisterna satte dessa realister maktfrågan och maktbalansen centralt (har nationen ett väl förankrat mål går det att uppnå detta genom att utnyttja nationens makt och resurser!), men hade i grund och botten samma uppfattning som traditionalisterna. Realisterna menade att konkurrens och en slutlig konfrontation var oundviklig eftersom det ligger i varje makts naturliga intresse att tillgodose sina egna intressen till varje pris. Hur man i Sovjet uppfattade fenomenet kalla kriget är mindre känt, men historiker började mot slutet av 1950-talet att försöka se på utvecklingen mellan de båda supermakterna med ”sovjetiska ögon”. De menade att ”kriget” delvis berodde på att USA, bl a via Marshallhjälpen, sökte erövra Europas, inklusive Sovjets, ekonomi.
En direkt kraftmätning mellan de båda supermakterna kom att gälla Tyskland och Berlin, vilka hade delats in i ockupationszoner mellan ryssar, amerikanare, britter och fransmän. Berlin låg i den ryska zonen och här var det sk kontrollrådet stationerat. En het konflikt uppstod när det gällde krigsskadeståndet, då Sovjet gjorde allt för att kompensera förstörelsen på hemmafronten genom att ekonomiskt utarma även de andra ockupationszonerna. Missnöjet från västmakternas sida ledde till att Berlin sattes i blockad och alla varor till öst stoppades. Denna blockad var nära att föra in världen i ett nytt krig och flera historiker har ansett att det kalla kriget tar sin början just här. Berlin klövs i en östlig och en västlig del och från den västra sidan upprättade västmakterna en luftbro över vilken mat flögs in. När blockaden släpptes 1929 bildade västmakterna Förbundsrepubliken Tyskland/Västtyskland av sina zoner, medan Sovjet slog samman sina områden till Tyska demokratiska republiken/DDR. Ekonomiskt sett kunde inte Östtyskland mäta sig med Västtyskland. Levnadsstandarden var lägre, vilket var en av huvudorsakerna till att en folkström började ta sig västerut. Östtyskland tappade många nyckelpersoner och sin mest värdefulla arbetskraft till grannen. Under 1949 flydde ca 1500 människor dagligen från den ryskockuperade zonen. En förening tycktes absolut omöjlig. Fastare blockbildningar tog form och NATO bildades. Några år senare kom WP till med Sovjet i spetsen. Det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté beslöt samtidigt att bygga en stark oceangående kärnvapenbestyckad flotta. WP började patrullera till havs och i luften samt bevakade kontinuerligt in- och utpasserande genom Öresund. Östersjöområdet delades upp i tre från varandra klart skilda och konkurrerande ekonomiska zoner: EEC med Västtyskland i spetsen, EFTA med de nordiska länderna och Öststaternas COMECON. Inloppet till Östersjön, dvs de danska sunden, liksom Kattegatt och Skagerack samt Kielkanalen fick ånyo strategisk betydelse. NATO planerade att vid behov gå in på motståndarens sida (Polen, Vitryssland och Baltikum) för att störa WP:s oroväckande luftherravälde. Läget var under en tid mycket spänt.
Under 1950-talet kom det kalla kriget att bli globalt då atomvapen inte längre var någon supermakts monopol. Britter, fransmän och kineser är några av dem som utvecklade sina atomvapen. En viss avspänning kan man dock skönja i samband med vapenstilleståndet i Koreakriget, i vilket både USA och Sovjet var inblandat. I slutet av 50-talet kunde USA och Sovjet med hjälp av sina kärnvapen kunna utplåna varandra totalt; en terrorbalans var uppnådd. 1962 hotade också ett världsomfattande kärnvapenkrig till följd av oroligheterna på Kuba. 1963 enades dock USA, Sovjetunionen och Storbritannien om att avstå alla sina kärnvapen ovan jord. Varken Frankrike eller Kina ställde upp på avtalet och kunde därmed fortsätta med sina experiment. Under 70-talet återupptogs kapprustningen mellan supermakterna på bred front. 1979 gick Sovjetunionen in i Afghanistan där de grep makten mitt under ett pågående inbördeskrig mellan gerillagrupper. Muslimerna fick USA:s stöd i kampen mot ryssen, som slutligen drog sig ur Afghanistan. Afghanistankriget utvecklades på ungefär samma sätt som Vietnamkriget för USA. USA skärpte under 1980-talet tonen mot Sovjetunionen och det såg ut som om man var på väg tillbaka till det kalla krigets forna dagar. 1987 skrev dock Reagan och Gorbatjov på ett nedrustningsavtal. Under Gorbatjovs dagar föll också alla Östeuropas folkdemokratiska kommunistregimer. Nyckelord inför framtiden blev öppenhet och nydaning, glasnost och perestrojka. Den 9 november 1989 meddelades det att DDR:s medborgare fritt fick resa överallt; muren (som byggdes 1961) hade fallit. 1990 tilldelades Gorbatjov Nobels fredspris för sitt arbete för nedrustning och fredlig samexistens. Sovjetunionen upphörde formellt att existera hösten 1991. De baltiska republikerna återupprättades och WP upplöstes. Alla Ösersjöstaterna har numera säte i Östersjörådet och FN. Ryssland har slagit igen många av sina fönster mot väst, men man har helt klart fortsatta stormaktambitioner. De internationella orosmolnen i Östersjöområdet kvarstår trots avsevärda framgångar i fråga om demokratisering.

Efterkrigstiden i Västeuropa kännetecknas av en kontinuerlig samordning och integration. Processen har inneburit en anpassning av de nationella politiska förhållandena till det generella utvecklingsmönster som letts av EG, sedermera EU.

Avkoloniseringen: Efter andra världskriget började de europeiska kolonialväldena knaka i fogarna. De europeiska makterna hade inte längre vare sig den militära eller ekonomiska kraften att kunna stå emot aktiva självständighetssträvanden. USA stödde i princip koloniernas aspirationer, och de kommunistiska staterna underblåste den ”antiimperialistiska kampen”. FN blev ett forum där de nya staterna kunde verka för en fortsatt frigörelseprocess. Även starka krafter inom kolonialmakterna började nu argumentera för det moraliskt tveksamma i fortsatt kolonial överhöghet. Portugal (som stod utanför kriget) behöll sina kolonier längst.
Avkoloniseringen inleddes i Asien, där Indien och Pakistan var först med att nå frihet. Ca tio år därefter påbörjades en våg av självständighetsförklaringar i Afrika. Formellt oberoende innebär dock inte nödvändigtvis ett reellt slut på beroenden av olika slag; hos många u-länder är handeln koncentrerad till den forna ”kolonialherren”. Vid sidan om de ekonomiska banden kvarstår många kulturella beroenden. Nya typer av beroenden har också skapats, t ex u-lands hjälpen. Under perioden 1945 och 1960 frigjorde sig åtta hundra miljoner människor i fyrtio länder i Asien och Afrika, inte helt sällan på blodiga sätt (t ex i Vietnam). Britterna lämnade Indien, USA Filippinerna, Indonesien blev självständigt från Nederländerna och Korea från Japan osv. Tillsammans med judarna och andra minoritetsgrupper i Europa måste man säga att människorna i kolonierna råkade värst ut för stormakternas överhöghet. Stormakterna trampade minst sagt över lik för att nå sina mål!

”Varje människa har en inneboende rätt till liv” (Ur FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna)

Uppgift 2: Teknisk utveckling - mänsklig utveckling. Redogör för hur den tekniska och ekonomiska utvecklingen under den tid som har behandlats under momentet har påverkat förhållandena mellan olika samhällsklasser samt levnads-villkoren för de breda lagren. Illustrera resonemanget med exempel från olika stater, regioner och områden.

Förord: ”Om man ser på Frankrike från Paris horisont, salongernas och tidningspressarnas Frankrike, så blir man förfärad och tror att landet står på randen till en gigantisk katastrof. Om man däremot ser på det med landsbygdens eller också ur huvudstadens industri- och hantverkarbefolknings synvinkel, så visar sig Frankrike vara ett välorganiserat, lyckligt och välbärgat land. Man njuter av dagen och dessutom på ett så lugnt sätt, att det förefaller att tala om en långvarig kommande trygghet och fred. För observatören finns alltså två mycket olika Frankrike: det ena är det verkliga Frankrike som man måste se själv, det andra är det Frankrike som en handfull människor i huvudstaden påstår sig representera”. Dessa rader ingår i en rapport om situationen i Frankrike 1819, fyra år efter freden i Europa och kongressens beslut i Wien. Det finns flera sådana rapporter, skrivna i syfte att undersöka hela länders eller statsgruppers situation, och de vill alla bevara den konservativa och furstecentrerade regeringspolitiken. Den här beskrivningen av Frankrike motsvarade ju också den verkliga sanningen; det var bara om legitim furstemakt som det visades någon omsorg om bland Europas ledande stormakter efter 1815, dvs Storbritannien, Ryssland, Österrike, Preussen och, i viss mån, Frankrike (man ansåg att de som stått på Napoleons sida inte var lika ”legitima” som de andra). Den ovanstående beskrivningen av Frankrike kan passas in på ett flertal länder vid den här tiden. Man skall dock inte glömma att de konservativa strömningarna faktiskt hade stöd även hos folket på landsbygden. Speciellt i Västeuropa förflyttades jorden från adliga ägare till bondehänder. En förmögen bondeklass växte fram. Under revolutionsåret 1848 var t ex bondeståndet i Frankrike en klar konservativ kraft i samhället. De som i stället opponerade sig emot de konservativa idéerna kom bl a från Universitetsvärlden och den yngre officerskåren. Det var inte bara i länder som befann sig i början av sitt industrialiseringsskede som dessa samhällsgrupper kom med sin kritik, utan även under 1960-talet då den ”tredje världens” länder blivit självständiga.
Olika grupper av människor har det alltid funnits i samhällen över hela världen. Den period som skall beskrivas i denna uppgift är ju långt ifrån ett undantag; den industrialism som växte fram under 1800- och 1900-talen skapade t ex nya samhällsklasser, där de breda lagren bestod av arbetarklassen och deras ofta miserabla levnadsförhållanden.

Den industriella revolutionen: Den industriella revolutionen startade i England redan under 1700-talet och innebar en successiv förändring av det gamla produktionssystemet, samt en upplösning av bondesamhället. Landet hade det som krävdes för dessa förändringar, dvs arbetskraft, kapital, en samhällsorganisation som gagnade industrialiseringen, samt naturtillgångar. Den växande befolkningen gav arbetskraft, liksom de som kom inflyttandes från landsbygden, där jordbruket med tiden blivit alltmer produktiv och därför inte krävde lika mycket arbetskraft som tidigare. I England bokstavligen tvingades småbönderna från sina jordar (genom sk enclosure acts) och stora jordegendomar bildades istället. Bonden måste finna ett annat försörjningssätt och i detta syfte var städerna lockande. Kapitalet till industrisatsningarna kom mestadels från den expanderande handeln och till skillnad från kapitalister i andra europeiska länder, valde den engelske kapitalisten att låta sina penningar jobba för sig; man investerade i industrier. I det förindustriella samhället hade hantverkarna sökt och i viss mån funnit trygghet i de gamla hantverksorganisationerna, skråna. Där skråna fanns kvar länge, där dröjde också industrialiseringen. I England kontrollerades hantverkarna istället tidigt av staten, vilket gjorde att de brittiska hantverkarna hade en svag ställning i samhället. Den industriella företagsamheten i England gynnades också av ett parlament i vilket de egendomsägande och kapitalistiska grupperna satt och som redan på 1600-talet hade fått en solid politisk ställning i samhället på böndernas och monarkins bekostnad. Det kan även nämnas att landets territorium förskonats från krig; medan kontinenten i början av 1800-talet skakades av Napoleonkrigen kunde England relativt ostört bygga upp sin industri och handel. När vi så kommer till kapitlet naturtillgångar, så tvingades England till en början (till följd av brist på skog till träkol) att importera dyrbart järn från bl a Sverige och Ryssland. På 1780-talet kom dock den engelske bruksägaren Henry Cort på metoden att använda stenkol för att framställa smidesjärn av hög kvalitet (puddelprocessen) och därmed slapp man den dyra importen. Cort uppfann även valsverket vilket innebar att man kunde valsa ut materialet i stället för att hamra ut det. Stenkol och järnmalm hade engelsmännen på geografiskt ganska nära håll och dessutom i rikliga mängder. Dessa fyra komponenter - arbetskraften, kapitalet, samhällsorganisationen och naturtillgångarna - var de viktigaste grundstenarna för industrialiseringen. Förbättrade kommunikationer skall också nämnas; de brittiska vägarna förbättrades, vattenvägarna byggdes ut till kanaler på vilka man kunde transportera varor på pråmar och i början av 1800-talet byggdes de första järnvägarna. Man skall givetvis inte heller glömma de ytterligare tekniska framstegen, men utan de tidigare nämnda faktorernas inblandning i processen hade denna utveckling varit betydelselös. Till den tekniska vinningen hör inte bara Corts bidrag. Redan på 1600-talet uppfann en fransk flykting i Holland den ångmaskin som omkring 1700 förbättrades i England, och som skulle komma att få en stor betydelse för industrialiseringen. Ångkraften gjorde att industrierna kunde placeras vart som helst, då de inte var beroende av den tidigare tillämpade vattenkraften. År 1733 uppfann den engelske hantverkaren James Kay en ny sorts vävstol, den sk flygande skytteln, vilket innebar att en vävare kunde väva mycket mer än tidigare. På 1760-talet byggde James Hargreaves Spinning Jenny och tre år senare kom den första ångdrivna spinnmaskinen som utvecklats av Richard Arkwright. Efterfrågan ökade på bomullstyger och därmed även produktionen. De nya maskinerna gjorde hemindustrierna olönsamma och det innebar en katastrof för många på landsbygden.
Från England spred sig industrialiseringen successivt till det övriga Europa. Som redan nämnts fanns skråna kvar på många håll och bromsade upp utvecklingen mot ett industriellt samhälle. På kontinenten var tillgången på kapital sämre och det kapital som fanns investerades av sociala skäl i jord istället för i handel och industri. Adeln befattade sig inte gärna med affärer. Dessutom medförde splittringen i småstater tullmurar och andra hinder för handel. Omkring mitten av 1800-talet var Storbritannien fortfarande ”världens verkstad”, medan kontinenten sackade efter. Näst efter Storbritannien industrialiserades Belgien och därefter Frankrike och Tyskland. Sverige, Italien, Schweiz och Österrike hade små industriområden och Ryssland var för tillfället än mer outvecklat.

Mellan 1870 och 1914 beräknas värdet av världshandeln ha tredubblats. Större delen av världshandeln skedde inom västvärlden (Australien och Nya Zeeland inräknade). De Västeuropeiska länderna handlade ofta med varandra; Sverige sålde järnmalm till Tyskland, Storbritannien hade kolet som hela det industriella Europa ville ha och Frankrike köpte järn från Tyskland. Trots de politiska motsättningarna fanns det ett intimt ekonomiskt samband och beroende mellan länderna. Den viktigaste råvaran som togs in till Europa utifrån var bomullen, som i första hand kom från USA och Indien. Med tiden krävde nya slags industrier nya importvaror, såsom koppar till elektriska ledningar, gummi till isolering och jordolja till belysning och drivmedel. Den direkta handeln mellan Europa och kolonierna i Afrika och Asien (utom Indien) var liten i förhållande till den samlade världshandeln. En förutsättning för att världshandeln skulle flyta jämt var stabila valutaförhållanden. Nervcentra i den nya världsekonomin var de europeiska stormarknaderna och börserna, främst i London. En annan förutsättning för världshandel var frihandel. Den fria internationella konkurrensen innebar att priserna pressades och att teknologiska nyvinningar raskt togs i bruk för att hålla ställningarna på världsmarknaden. Dessa faktorer sammantagna, samt betydelsen av kapitalsamling och företagsorganisation, ledde till ekonomisk tillväxt.

Människorna bakom processen: Från 1700-talets slut till 1800-talets mitt omvandlades det europeiska samhället i grunden. Påtagliga förändringar skedde exempelvis via befolkningsökning, omdaningar inom jordbruket och industrialiseringen, vilka i sin tur medförde ytterligare förändringar. Befolkningsökningen har förklarats med jordbruksrevolutionen och tvärt om (fler munnar att mätta innebar att man måste införa nya jordbruksmetoder). Befolkningen ökade mest i England och endast en liten del av den emigrerade till Förenta staterna eller kolonierna. Från år 1800 till 1850 steg Englands befolkning från nio till arton miljoner. Vid seklets slut var man uppe i trettiotre miljoner. I övrigt lämnade omkring femtio miljoner människor Europa från mitten av 1800-talet och fram till andra världskriget (mer än hälften till USA - ”de stora möjligheternas land”). Dödsantalet minskade på många håll till följd av förbättrade matvanor, kläder och bostäder. Livsmedel kunde fraktas till områden som drabbats av missväxt. Till nedgången i dödlighetstalen bidrog givetvis också de medicinska framstegen.
Ännu vid 1800-talets mitt var de flesta européer fortfarande bönder. Det fanns skillnader mellan olika delar av kontinenten; i Väst- och Nordeuropa var jordbrukarna självständiga, medan bönderna i Östeuropa var mer eller mindre livegna. Tillvaron kretsade runt familjen, byn och kyrkan, att föra livet vidare genom äktenskap och barnafödande. Politiken saknade man i regel intresse för och ståndssamhället betraktades oftast som en naturlig ordning. Men så kom en tid då bondesamhället och de gamla traditionerna råkade in i en kris, i vilken människor fullkomligen stöttes ut från landsbygden. Folkökningen i samband med mekaniseringen av jordbruket resulterade i att bonden fick söka sig till staden eller kanske emigrera. Bondeståndet i Storbritannien försvann nästan helt och ersattes med ”kapitalistiska farmare” och betalda lantarbetare. I Frankrike hamnade storgodsen i händerna på kapitalister, vilka var mycket hårdare än de gamla aristokraterna. I Ryssland mördades ett flertal godsägare och godsförvaltare under första delen av 1800-talet av just denna anledning. Efter hand som emigrationen kom igång ordentligt och industrin krävde massor av arbetskraft i städerna, minskade trycket på landsbygden. I Skandinavien uppodlades skogar och mossar. Men i Östeuropa kvarstod problemen, varför oron bland bönderna växte och i slutändan spelade en viktig roll i utbrottet av den ryska revolutionen. Med industrialiseringen förvandlades jordbruks- och ståndssamhället till industri- och klassamhälle. Detta skedde förstos inte smärtfritt; en konflikt uppstod mellan den jordägande adeln och borgarklassen i vars händer de nya produktionsmedlen, maskiner och industrier, låg. Borgarklassen avgick med seger och tog därmed också den politiska makten. Till denna klass djupaste övertygelser hörde tron på framsteg genom konkurrens. Om bara alla privilegier och hinder för den fria konkurrensen togs bort, skulle de bästa resultaten uppnås.

I städerna ökade befolkningen kraftigt. I Västeuropa var städerna större än i östra och södra Europa och där fanns hantverkare, arbetare, medelkassen och tjänare. Den största gruppen av dem alla utgjordes långt in på 1800-talet av hantverkarna. Företagarintressen angrep dock hantverkarnas skråsystemet som hämmade konkurrensen och från 1700-talet och framåt avskaffades systemet på flera håll i Västeuropa till industrialiseringens fördel. Hantverkarna i sin tur upplevde industrierna som ett hot mot deras existens och de drabbades tidvis av såväl minskade inkomster som prisstegringar på livsmedel. Bilden var dock inte enbart mörk; på sina håll värderades de gamla hantverken högt, hantverkarna bodde bättre än arbetarna, de ingick äktenskap senare och skaffade därigenom färre barn, de drack mindre och de sparade mer pengar. Hantverkarna var dessutom bättre på att sluta sig samman i förbund och att tala för sin sak än arbetarna. Deras åsikter pendlade mellan radikalism (i Storbritannien övervägde denna) och konservatism, men den gemensamma nämnaren var deras yrkesstolthet.
I det förindustriella samhället existerade det inte någon arbetarklass, utan hemarbetare, rallare, matroser, tjänstefolk m fl. Under dessa fanns ”underproletariatet”, dvs arbetslösa, luffare, kriminella, prostituerade osv. Under lågkonjunkturerna var denna grupp extra stor. Ingen av dessa grupper försvann mellan 1815 och 1870, utan blev en skara ur vilken industrierna rekryterade billig arbetskraft. Det var de som kom att bilda arbetarklassens kärna. Arbetsbelastningen och antalet arbetade timmar per dag var inte sällan ohumana och fabrikssystemet krävde lydnad och disciplin. Det var bara att anpassa sig! Familjelivet förändrades härav; antalet äktenskap ökade, fler barn föddes, kvinnan förlorade sin roll som ”hemspinnare” eller vävare och blev istället i stor utsträckning hänvisad att ta hand om hem och barn. (Den första fasen av den moderan kvinnorörelsen tog form mellan 1870 och 1914). För att dra in mer pengar till hushållet lät man även barnen jobba och de hade inte sällan mycket riskfyllda arbetsuppgifter i industrierna. Så småningom gjorde framsteg inom teknologin barnarbetet överflödigt och lagar mot företeelsen kom successivt till över Europa. Då det inte längre var lönsamt att skaffa många barn, började födelseantalet sjunka. Arbetarna bodde och arbetade inte sällan under rent usla förhållanden. Man var inte försäkrad inom arbetet och olyckor hände ofta. Sjukdomar florerade till följd av den dåliga hygienen och koleran var vida utbredd. Att befinna sig på en arbetsplats kunde vara direkt hälsovådligt, som t ex inom textilindustrin där ”dammet” från fibrerna i tygerna direkt inandades och orsakade lungsjukdomar. Till textilindustrin rekryterades för övrigt de första fabriksarbetarna och där jobbade inte sällan kvinnor. Det fanns dom som inte tyckte att det var något lyckat företag att ta sig an kvinnor inom industrin; en engelsk förman uttryckte sig som följer om spinnarna i ett svenskt spinneri på 1850-talet: ”Med kvinnorna har vi besvär. De pratar hela tiden medan de arbetar. Därför är det väldigt svårt för mig att få dem att vara uppmärksamma. Och de är så knepiga. Varför kan två kvinnor inte mötas utan att de måste hålla på och dansa omkring? Det går inte här - men de kommer att lära sig. Det är en ung nation ser ni, och det kommer att ta tid innan de gör som engelsmännen och amerikanarna”. Disciplin var a och o! Industrialiseringen förde ofta med sig att arbetet inkräktade på fritiden och att fritiden gärna ägnades till dryckenskap och umgänge med likasinnade. Undersökningar har visat att en arbetare hellre tog emot mindre lön och fick mer fritid än tvärt om. Det var i sanningen många av arbetarklassens grundläggande idéer som kolliderade med medelklassens och det var bäddat för kommande klasskonflikter på både ideologiska och materiella grunder. Fackföreningar var till en början förbjudna och arbetarna lät sitt missnöje gå ut direkt över maskinerna. Med tiden höjde de rösterna och protesterna blev mer omfattande. Efter den europeiska revolutionstiden på 1840-talet började Englands fackliga arbetarrörelse utvecklas.
I Ryssland var den industriella revolutionen sen i förhållande till resten av Europa. När den väl kom upplevde människorna omkring den allt som de andra länderna redan gått igenom; låga löner, barnarbete, usla sanitära förhållanden, långa och påfrestande arbetsdagar och begränsad fritid. Även här var gränsen mellan arbetsgivare och arbetare skarp. Strejker var vanligt förekommande och den revolutionära erans radikalism underblåstes. Även på landsbygden var misären stor; till skillnad från andra Europeiska länder var landsbygdsbefolkningen fortfarande var mycket förtryckt. Liksom Japan genomgick Ryssland industrialiseringen i etapper och landet var helt beroende av ekonomiskt stöd samt tekniskt kunnande utifrån. Viktig för industrialiseringen var, liksom bl a i Tyskland, järnvägsbyggandet, vilket stod som en slags symbol för tillväxt. (Såg en dokumentär på tv där man berättade att det var fångar och straffarbetare som byggde många av de ryska järnvägarna). Det var först under 1890-talet som den ryska industrin gjorde sin första riktiga kraftansträngning, men den stoppades upp av en världsomspännande lågkonjunktur i början av 1900-talet. Från 1908 tog utvecklingen fart igen och när första världskriget bröt ut hade Ryssland gått igenom sin första industrialiseringsfas. Industrialiseringen skapade också här en industriarbetarklass, men i mycket långsammare takt än i Västeuropa. Ännu under år 1900 fanns det inte mer än ca tre miljoner arbetare bland en befolkning på omkring ett hundrafemton miljoner. Under 1800-talet växte industrierna och industrikapitalismen fram och etablerades i Sverige omkring mitten av århundradet. Hantverksfabrikerna baserades på en familjeliknande arbetsenhet, där den manlige hantverkaren bistods av kvinnor och barn. Den mekaniserade fabriken präglades däremot av en långt driven uppdelning och specialisering med kollektivarbetare där unga kvinnor inte var något ovanligt inslag, mycket för att deras löner var lägre än männens. Det fanns få verkligt stora industristäder i norra Europa. I sekelskiftet fanns det fyra städer där fabriksarbetarna utgjorde mer än en femtedel av invånarantalet: Eskilstuna, Borås, Södertälje och Norrköping. Den snabba tillväxten i träindustrin skedde på landsbygden (främst i Norrland). Liksom i övriga Europa var det skillnad på lönerna mellan olika grupper inom arbetarklassen. Skogs- och lantarbetarna fick inte så stor andel av eventuella lönehöjningar och de levde ofta i närheten av existensminimum vid tiden före första världskriget.
För att ta ett mer avlägset exempel på industrialiseringens påverkan på människan, kan Japan nämnas. Här började revolutionen ta form på 1870-talet, dvs ca etthundra tjugo år efter England och omkring tjugo år efter Norden. Liksom i många andra länder var järnvägen ett betydelsefullt medel på vägen mot industriell utveckling. Då flera av naturtillgångarna fattades landet, beblandade sig japanerna med de europeiska imperialisterna i jakt på billiga råvaror. När det gällde fabriksarbetarna utgjorde den till en början bara en liten andel av den totala arbetskraften. Jordbruket var fortfarande viktigt, men 1920 utgjorde Japans landsbygdsbefolkning endast femtio en procent av den totala befolkningen. De små företagen fick allt större betydelse. Före industrialiseringen präglades stadshantverket av djupgående traditioner där hantverkarna var grupperade i skråorganisationer. Som på andra håll i världen betydde industrialiseringen helt nya samhällsklasser och levnadsvillkor. Förhållandena för arbetarna blev sämre ju mer fabrikerna spred sig, ledigheten minskade påtagligt och arbetstiden förlängdes medan lönen var dålig. Kolgruvearbetarna hörde till dem som arbetade under mycket usla förhållanden. En stor skillnad mellan Europa och Japan var att man i Japan använde sig av mycket kvinnlig arbetskraft, särskilt inom textilindustrin. Skilsmässofrekvensen var hög och många gifte sig aldrig. Familjelivet var mycket splittrat.

När det gäller borgerskapet talades det om the upper middle class; finansvärlden, bankväsendet, handeln och industrin. Deras liv skilde sig naturligtvis mycket från de lägsta skikten i samhället. Musiken och tearter hade en stark ställning och man uppförde gärna monumentala operahus, konsthus och teatrar. Man beställde målningar av konstnärer och fann en viss förkärlek till historiska stilarter. Den undersysselsatta borgarkvinnan roade sig gärna med att läsa romaner och dikter, medan männen intresserat följde den framväxande dagspressens rubriker. Mycket av det som skrevs under de två första årtiondena av 1800-talet präglades av romantiska strömningar, medan realismen tog över under 1830- och 40-talen. Efter revolutionsåren var det som om samhällets övre skikt tvingats vakna upp och naturalismen blev på modet. Borgerskapets politiska filosofi var liberalismen och man kom att kämpa mot både konservatismen och socialismen.

Arbetarklassens organisering: Under revolutionsåren på 1840-talet hade de lägre klasserna lidit nöd nog. Revolutionen i Paris 1848 hade t ex sin bakgrund i depression och arbetslöshet, samt att kung Ludvig Filip vägrade tillgodose de krav på utökad rösträtt som radikala reformvänner krävde. Parisarna både beväpnade sig och byggde barrikader. Revolutionen i Paris följdes av en rad resningar runt om i Europa och de breda lagren krävde bl a förbättrade ekonomiska villkor och sociala förhållanden. Efter 1848 var det bara i Ryssland som livegenskapen fanns kvar (t o m 1861). I det stora hela misslyckades revolutionerna eftersom folket var splittrat och dåligt organiserat. Det följande åren kom därför att bli organisationernas gyllene tid i Europa. Man gick samman i olika förbund; yrkesförbund och industriförbund, och detta skulle sätta sin prägel på arbetarrörelsens utveckling i Europa. Strejkerna ökade ända till slutet av 1950-talet och avbröts endast av krig och depression. Många av de västerländska staterna kunde på 1880-talet uppvisa en genomförd demokrati, vilket innebar att de lagliga inskränkningarna minskade när det gällde strejker och facksammanslutningar. Socialismen ställde i politiskt och ekonomiskt avseende samma krav på jämlikhet som liberalismen, men gick steget längre. I vissa länder växte ett samarbete fram mellan fackföreningar och de socialistiska partier som hade Karl Marx idéer till grund för sin verksamhet. Enligt Marx skulle arbetarna göra revolution när tiden var inne. Andra socialister var betydligt mer sansade och ville åstadkomma förändringar via politiska reformer.
Från 1890-talet till 1930-talets mitt var Sverige strejklandet framför andra. Den höga konfliktfrekvensen gav upphov till en livlig politisk debatt om arbetsfrågan och till ett antal lagstiftningsförsök. Arbetarrörelsen kom inte ensam till Sverige (och Skandinavien); den kom i sällskap med en rad nya folkliga rörelser som t ex frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Första steget mot allmän rösträtt togs i början av 1900-talet, men denna reform gällde inte kvinnor och en del av männen. Kraven på demokrati förstärktes under intryck av omvälvningarna ute i Europa, bl a revolutionen i Ryssland och inbördeskriget i Finland.
Utanför Västeuropa var det bara Australien som fick en effektiv arbetarrörelse före 1914, vilket bl a hänger samman med att urbaniseringen där var både tidig och kraftig.

Effektivisering - modernisering: Inom järnindustrin skedde en övergång från handverktyg till elektriskt drivna verktygsmaskiner vid sekelskiftet. Mer allmänt kan man kalla det en effektivisering. Svets- och skärbränningstekniken medförde stora lättnader i arbetet vid de mekaniska verkstäderna efter sekelskiftet. Hantverket försvann dock ej och graden av mekanisering varierade från plats till plats. Inom den mekaniska massproduktionen fick man ett tydligt exempel på hur tekniken kunde bestämma arbetarens roll. Det utfördes noggranna beräkningar av arbetskostnaden för varje moment, och nya arbetsinstruktioner och lönenormer fastställdes på grundval av testning av mönsterarbetare. Effektiviseringen kulminerades tills vidare då Henry Ford införde det löpande bandet i bilproduktionen, där arbetaren utförde några få handgrepp med stor snabbhet och precision. Detta var i USA. I Europa kom det löpande bandet i bruk först under och efter första världskriget. I samband med effektiviseringen blev arbetsbelastningen lättare och arbetslokalerna bättre. Dessutom steg lönerna. En negativ inverkan var dock den ökade stressen, då tempot drevs upp och bestämdes av de nya maskinerna. Levnadsstandarden var inte särskilt hög och trångboddheten utbredd, även om vissa företagare satsade på bättre bostäder till sina anställda. En följd av mekaniseringen blev att massproduktionen sänkte priserna på varorna så att även det breda befolkningsskiktet hade råd att införskaffa en del av produkterna. Mekaniseringen ledde också till att ett behov av tekniker, arbetsledare och tjänstemän uppstod och detta framtvingade en ökad satsning på utbildning. Välutbildade yrkesarbetare fick möjlighet att avancera på ”samhällsstegen”, att nå högre löner och status. Dessa utbildade grupper närmade sig snabbt medelklassen vad gällde livsstil och värderingar.
Servicesektorn började växa till sig och lockade många kvinnor. Det blev också mer respektabelt för en kvinna att arbeta utanför hemmet. Dock var det mest ur medelklassen som sådan här arbetskraft togs och inte från den obildade arbetarklassen.

Första världskriget: Naturalisterna var utvecklingsoptimister. Mot slutet av 1800-talet började man alltmer ifrågasätta en positiv utveckling för mänskligheten; i stället för internationell förbrödring kom imperialismen, kapprustning och ökade risker för militära konflikter. I sekelskifteslitteraturen finns ofta en känsla av ensamhet, leda och hemlöshet i tillvaron. Samtidigt som fredskongresser hölls och stormaktsbalans eftersträvades, gick den moderna vapenutvecklingen framåt i Europa. Nobel instiftade fredspriset 1909, medan rustningarna ute i Europa tilltog i våldsam takt, särskilt i USA och Tyskland. Även Japan industrialiserades snabbt. I Frankrike kan statens satsning på den tunga industrin sägas ha fullbordat den industriella revolutionen. Hindenburgprogrammet från 1916 innebar att hela den tyska industrin togs i anspråk för krigsproduktion. Stålet ersatte järnet som industrins viktigaste ingrediens; det var billigt och hållbart. Stålet användes inte bara till att bygga stadiga verktyg och maskiner, utan användes i allt större utsträckning till krigsindustrin. Ur detta material ”framsprang” ubåtar, slagskepp, kanoner, kulsprutor, jaktplan mm. Kapprustningen var i full gång. Rivaliteten mellan Storbritannien och Tyskland var märkbar efter det att tyskarna strax före sekelskiftet beslutat om en snabb uppbyggnad av krigsflottan. Några år därefter svarade britterna genom att börja bygga på sina stora slagskepp. Den ökade rivaliteten mellan dem var för övrigt inte begränsad till den sjömilitära sektorn utan gällde militär, industriell och finansiell verksamhet överhuvudtaget. Det finns uppgifter om att stora vapentillverkare som t ex Krupp i Tyskland och Armstrong i England medvetet uppmuntrade till kapprustning genom att sprida falska rykten om motpartens rustningsnivå. Mot vapentillverkarna stod i alla länder industri- och affärsmän som hade ett intresse i fredlig internationell handel. Rustningsivern satte de europeiska regeringarna under ekonomisk press.

Europa 1914 var ett Europa fullt av nationella populationer, industrimän och socialister, industriarbetare och tekniker. Regeringarna under 1914 var däremot fulla av aristokrater, f d aristokrater och ”wannabe-aristokrater”. Att det var just de som satt i regeringen berodde på flera saker. Ekonomin i Europa hade under tiden strax före krigets utbrott fortfarande en betydande agrar sektor. Aristokraterna var sedan långt tillbaka jordägare och det var detta som deras välstånd och inflytande baserades på. Industrimän på frammarsch och etablerade merkantila eliter såg sig själva som allierade med snarare än motståndare till dessa aristokrater. De strävade båda efter ekonomisk tillväxt i jakten på nationell prestige, de sökte båda lätta på det samhälleliga trycket för att undvika revolutioner och resningar bland de breda lagren samt att de båda ville se den militära makten utvidgad. I Tyskland kom denna typ av politiska allianser tydligt till uttryck i 1879 års ”marriage of iron and rye”, då man införde tullar på brittiskt stål (för att skydda de tyska fabrikerna) och på importen av amerikanskt spannmål (för att skydda de tyska jordägarna). Folket fick betala till förmån för dessa båda eliter. 1914 kastade ”dubbeleliten” tärningen, endast halvt medvetna om att den politik och sociala ordning som deras välstånd och inflytande var baserat på skulle falla samman, åtminstone i de länder som besegrades under kriget. De trodde dock att det var värt risken med tanke på den potentiella vinsten. Även denna gång var det de breda lagren som fick betala priset: massarméerna bestod till stor del av unga män, 18-21 år, uppbackade av reserverna bestående av den föregående generationens män, vilka satte den militära insatsen för sitt land framför det civila jobbet. Många var entusiastiska inför kriget, medan andra var betydligt mer pessimistiska. Britten Edward Grey uttryckte det på följande sätt ”The lights are going out all over Europe. I do not think we shall see them lit again in our lifetime”. Överklassgrupperna i samhället såg i allmänhet till en början positivt på tanken om krig. Arbetarklassens ledare tonade för en tid ner sina reformkrav och iklädde sig lydigt uniform. Man trodde att striderna endast skulle vara i några få veckor, och att allt därefter skulle återgå till det normala. Så här beskriver filosofistudent en situation i strid som det återges i boken ”Den okände soldaten”: ”Vårt stormangrepp i går natt stoppades som den förra av kulspruteelden. Fruktansvärt! Vi kom oss inte ens för med vårt inledande hurrarop. Jag tror inte längre att vi någonsin kommer att ses (---). Vi går alla omkring med ett ångestskrik - av trots, av återhållen förbittring: Slut på krig - död åt alla som satt i gång det!”. Kriget varade i över fyra år och det skulle, mycket på grund av utvecklingen inom vapenindustrin, inte se ut som något annat krig tidigare hade gjort. Människan föll offer för sina egna uppfinningar. Det har dessutom beräknats att minst 80% av de totala krigsutgifterna bekostades med lån, vilket ledde till en ekonomisk oro som skulle prägla nästan hela mellankrigstiden. Stora delar av befolkningen på hemmafronterna protesterade mot kriget och de sociala missförhållanden som det ställde till med. Man hyste misstro mot nationernas ledande och respekten för stadsmakterna minskade då man inte såg något slut på eländet. Det rådde brist på allt, främst livsmedel. Alla pengar satsades på krigsindustrin. Det gällde för statsmakterna att ta det varligt då arbetarna började strejka över Europa; om de anställda reste sig på de viktiga rustningsfabrikerna kunde det betyda kris. Av denna anledning fick arbetare på en del platser igenom sina krav på högre löner i takt med de stigande priserna i samhället.
Kriget gjorde att kvinnan i viss mån fick ta mannens plats i industrierna då mannen var ute på slagfältet (men detta var vanligare under andra världskriget). I övrigt spelade hon en stor roll när det gällde sjukvården. Hon fick också arbeta ute på landsbygden. Det traditionella samhället underminerades ekonomiskt, socialt och politiskt, även om en del av förändringarna inte överlevde kriget. Könsrollerna inom industrin förändrades t ex inte; då mannen kom tillbaka efter kriget fick de flesta kvinnorna lämna sina arbetsplatser för att återvända till hemmet och barnen.

De ekonomiska erfarenheterna för de stridande länderna blev brokig. Det första världskriget hade inte enbart inneburit en ekonomisk förlust; i vissa fall hade det fört med sig ekonomiska och politiska fördelar. Vad mer är att kriget hade demonstrerat för samtliga stridande makter att det låg i regeringarnas händer att formulera strategiska och ekonomiska riktlinjer, vilka i viss utsträckning kunde fastställa huruvida ett krig ekonomiskt sett skulle komma att uppvisa en vist eller en förlust. Genom att arbeta på detta sätt hade regeringarna över Europa lärt sig mycket under tiden 1914-18, och då det andra världskriget kom hade man användning för dessa kunskaper om igen. I flera länder hade man fått ovärderlig kunskap genom genial ekonomisk improvisation i ett akut nödläge, fjärran från den ekonomiska aktivitet som normalt fanns under fredstid.

Mellankrigstiden: Det första världskriget förändrade för alltid Europas politik. De hemåtvändande soldaterna blev hjältar och de var värda ett land passande just hjältar. Arbetarklassens soldater, vilka hade satt livet till i ofantligt antal, kunde t ex hädan efter inte berövas rätten att få rösta. Antalet väljare ökade därmed betydligt, både under och efter kriget. Tidigare begränsades antalet väljare till medel- och överklassen (förmögenhetsbaserat/inkomstbaserat system), eller gav mer inflytande till överklassväljarna. Detta system togs nu bort. Resultatet av detta blev att en politisk vänster bildades. Även kvinnan gavs rösträtt på sina håll. I Sverige fick hon allmän rösträtt i och med en rösträttsreform under åren 1918-1921. Därmed var också den politiska demokratin genomförd i Sverige.
Andra reformer som kriget ”framtvingade” var t ex att krigsveteraner fick stöd av sjukförsäkringar, de hemåtvändande soldaterna som stod utan arbete fick arbetsförsäkring, regeringen betalade ut ofantliga summor för att reparera skador efter kriget, samt för att betala av krigsskulder etc. Allt detta sammantaget satte ett tryck på och krävde agerande av regeringarna runt om i Europa som aldrig förr (observera att förändringarna inte skedde överallt).

Det man först måste ta itu med direkt efter krigsslutet var att förse ett antal länder med mat. Det centrala Europa samt Ryssland befann sig på gränsen till svält. Ett av de effektivaste vapen som de västallierade hade satt in mot sina motståndare var en marin blockad utförd av Storbritannien, vilken berövade det centrala Europas städer all import av mat, samt förhindrade tillförseln av det råmaterial som jordbrukarna behövde för att kunna upprätthålla en normal agrar produktion. Till råga på detta hade den tyska armén förvissat sig om att alla kemiska industrier använde all tillgänglig kväve till tillverkningen av explosiva ämnen istället för till konstgödsel. Ryssland hade före kriget varit världens största spannmålsexportör. Redan då fanns det ryssar som svalt ihjäl, men det rådde då inget underskott på föda; det var en fråga om fördelning. I och med kriget skulle dock Ryssland bli beroende av spannmål utifrån och är så fortfarande. Jordbrukets låga effektivitet går främst tillbaka till den av Stalin från och med 1928 genomdrivna kollektiviseringen. Den genomfördes under något som såg ut som ett inbördeskrig och det hela slutade med att den driftiga och kunniga bondeklassen utrotades.

Efter första världskriget fortsatte den tekniska utvecklingen och flera av de gamla uppfinningarna kom i allmänt bruk (men det var olika från land till land). Bilen var ett fordon som oftast endast överklassen hade råd med, medan bussen var ett nytt transportmedel som inte kostade skjortan. Lastbilar började rulla på vägarna i Europa och kunde transportera tunga laster på ett smidigt sätt. Den civila luftfarten tog också fart. Radion började konkurrera med tidningarna och den var, liksom filmen, en viktig kulturförmedlare. I radion kunde man bl a höra den ”farliga jazzen”. Musik kunde man även få sig till godo via en annan teknisk nyvinning, grammofonen. Nu tyckte borgerskapet att de hade lidit nog; man roade sig och skaffade sig en ny livsstil. Nya trender sattes inom modet. Ser man till kvinnomodet märks det tydligt att krigsårens tillfälliga ”könsrollsombyte” satt sina spår; det viktorianska kvinnoidealet från 1800-talet var som bortblåst. Det nya modet med de korta kjolarna ledde faktiskt till att den europeiska bomullsindustrin hamnade i svårigheter. En ny industri som kom i gång var silkesindustrin. Nymodigheterna medförde ibland svåra omställningar för många i arbetarklassen. Medan det var efterfrågan på mekaniker och radiotekniker, var det arbetslöshet bland tunnbindare och vävare. Det skall också nämnas att arbetarrörelsen fick sitt genombrott under mellankrigstiden. I samma veva stärkte de socialistiska partierna sina ställningar. Dock gick flertalet fackföreningsrörelser tillbaka ganska snart i en rad länder, men i Skandinavien fortsatte tillväxten.

Många fruktade att omställningen från krig till fred skulle bli komplicerad. Skulle det t ex finna jobb till alla hemåtvändande? Fruktan om en omedelbar depression var dock ogrundad och 1919 t om tidigt 1920-tal innebar en världsomspännande inflationsfrämjande återhämtningsperiod. USA återhämtade sig starkast och snabbast av segermakterna. Industriproduktionen ökade kraftigt under åren efter kriget, den republikanska regeringen stimulerade konsumtion av inhemska varor och lönerna höjdes då man inte längre tillät invandrad arbetskraft. I samverkan med skattesänkningar ökade detta köpkraften och priserna pressades. Det fanns dock två grupper i det amerikanska samhället som var stora förlorare; jordbrukarna och den svarta befolkningen. Sista veckan i oktober 1929 förbyttes högkonjunkturen i ekonomisk kris som spred sig till Europa på grund av att USA utgjorde motorn i den internationella ekonomin. Den dramatiska övergången hade i USA sin grund i en djup ekonomisk obalans, orsakad av industriell och agrar överproduktion. Regeringarna ute i Europa var intresserade av att hålla räntorna nere för att kunna betala tillbaka krigsskulderna så förmånligt som möjligt. Redan i slutet av 1919 började centralbankerna att oroa sig för en kommande inflation och försökte därför att i stället driva upp räntorna. Till slut kom depressionen… Den första hyperinflationen skedde i det forna riket Österrike-Ungern, som före kriget haft en enhetlig ekonomi, men som nu var uppdelat på sju länder som alla hade sitt sätt att handskas med efterkrigsekonomin. I Wien fanns det på tok för många tjänstemän för ett litet område och för att kompensera de som blev utan arbetsplats betalade regeringen ut arvoden. Obenägna att balansera budgeten började den Österrikiska regeringen att använda sig av sedelpressarna i allt större utsträckning, vilket obönhörligt ledde till inflation. Om man ser till tyskarna så hade de redan under kriget börjat använda samma metod. Efter kriget var budgetunderskottet större än någonsin och därtill hade Tyskland enorma krigsskadestånd att betala. Efter ett flertal förhandlingar segermakterna emellan, slutade den totala summan på 340% av Tysklands nationalinkomst 1921. Skulden skulle betalas i guld för att inflation och förändrade räntelägen inte skulle påverka den.
Också Japan drabbades; mellan 1930 och 1932 slog världsdepressionen ned med full kraft, speciellt på det japanska jordbruket. Detta ledde till politisk oro och allehanda våldsamheter i ett vanligtvis välordnat land. Man återhämtade sig dock snabbt och 1936 hade man i stort sett full sysselsättning.
Vilka vann och vilka förlorade på depressionen? Arbetare som hade kvar sina jobb (även om de fick sina arbetstimmar reducerade) och finansiärer som hade investerat sitt kapital i obligationer, förlorade minst på depressionen. Direkt efter kriget ökade produktionen och sysselsättningen kraftigt eftersom världsmarknaden åter var öppen. Det var på en del håll förhållandevis lätt för de hemåtvändande soldaterna att hitta arbete. De som blivit av med sitt jobb samt jordbrukare och de som satsat sitt kapital på ett dumdristigt sätt, var de stora förlorarna. Levnadsstandarden var för dem alla över lag lägre än den varit 1929. I Tyskland förlorade medelklassen mest pengar, då de satt in sina besparingar på banken i stället för att investera dem i t ex aktier. De hade inte tillhört överklassen, men hade ändå haft nog med pengar för att leva väl. Man hade inte haft några behov av att politiskt söka sig till höger och man hade förordat individuell frihet och social fred. Nu stod man i stället som de stora förlorarna. Att tappa tron på demokratin föreföll inte svårt…
Roosevelts New deal bidrog till att rädda USA ur depressionen. Också i vissa europeiska länder kunde depressionen hävas med en aktiv skatte-, social- och arbetsmarknadspolitik inspirerad av den nya ”dealen”.

Det västerländska samhället hade under kriget genomgått en förändring. Det intellektuella livet kännetecknades av pessimism och osäkerhet i stället för 1800-talets tro på framåtanda och utveckling. Tendenserna fanns redan före krigets utbrott, men det var först i mellankrigstiden som de fick ordentligt fäste. Den österrikiske psykiatern Freud var en kulturpessimist i den rätta ”efterkrigsandan”. Hans psykologi byggde på spänningen mellan den enskilda människan och omvärlden. I början av 1900-talet växte de konstnärliga och litterära -ismerna fram, vilka ville skapa nya uttryck för en ny tid. Man bröt sönder alla gamla mönster och skapade något nytt av spillrorna. Futuristen bejakade framtidens civilisation och hyllade den nya tekniken, aggressiviteten och våldet. I Tyskland föddes expressionismen och de känslor som man ville uttrycka var sådana som ångest och extas. Surrealisten i sin tur påverkades av Freuds teorier och ville se den förstörda västerländska människan frigjord genom fantasikraft. Författare som Gorkij och Steinbeck skrev om misären i samhället i realismens och naturalismens anda. Även dramaförfattare som t ex Brecht visade upp sin ångest och lidelse på scenen. En grupp arbetarförfattare, bl a i Sverige, skrev om kampen för bättre villkor och människovärde. De ser överklassmänniskor och proletärer som representanter för två olika kulturer; överklassen är degraderad och undergångsmärkt, medan underklassen är livsduglig och har framtiden för sig. I konsten och litteraturen ser vi med andra ord vilka stämningarna var under mellankrigstiden och därefter.

Andra världskriget: Efterfrågan på ekonomer var otroligt stor före och under andra världskriget. Forskare och ingenjörer var kanske än mer begärliga. Uppgifterna de hade att lösa var svåra; det gällde att göra ”kostnadsberäkningar” på kriget och det gällde att utveckla vapenindustrin. Nya metoder för massproduktion framställdes för att klara av de enorma kraven på produktionseffektivitet och för att kompensera bristen på arbetskraft som uppstod. Brist på råmaterial, eller kostnadsökningar på dessa, stimulerade forskningen i nya produktionstekniker. Nya typer av vapen utvecklades och bland dessa kan nämnas målsökande missiler, tidsinställda bomber, rekyldämpande gevär och granatkastare. Det var dock inom luftfarten som utvecklingen gick snabbast. Före krigsslutet hade jetplanet, raketen och atombomben inlett en ny epok inom krigföringen. Olika länder utvecklades i olika utsträckning när det gällde vapenindustrin, mycket beroende på ekonomin. Andra världskriget innebar en annan krigsföring än den man tillämpat under första världskriget och det innefattade medvetet dödande av miljoner civila. Omkring femtio miljoner människor dog och antalet civila dödsoffer översteg antalet stupade soldater. Hela städer totalförstördes till följd av flygbombningar, t ex Warszawa, Coventry och Dresden. När det gäller andra världskriget skall man inte förglömma atombomben, en ny dumdristig uppfinning av människan.

Arbetsveckan i USA innebar under denna tid fyrtiofem timmar i stället för trettioåtta under fredstid. I Europa såg utvecklingen likadan eller värre ut; i Tyskland kunde en arbetsvecka vara hela femtio timmar eller längre. Antalet anställda inom luftfartsindustrin i Frankrike ökade från 82,300 år 1939 till 250,000 året därpå. Trots nyanställningar och bättre teknik och produktionshastighet var man alltid kort om folk. Ibland tog man in folk utifrån. I Tyskland fanns miljontals sk displaced persons, dvs främmande medborgare som under kriget tvångsförflyttades till Tyskland för att arbeta i den tyska industrin. I alla ekonomier utom Tyskland steg lönerna över mellankrigstidens nivå, men det var skillnad mellan specialiserad arbetskraft och ”vanlig” arbetskraft.
Kvinnan tog i ännu större utsträckning del av industriarbetet än under första världskriget. Dessutom engagerade hon sig på ett helt annat sätt i kriget. I Storbritannien ingick t ex en halv miljon kvinnor i krigsmakten under kriget. De avlöste männen när det gällde kontorsarbete, rapporttjänst, arbeten på mässar mm, men hon sändes inte till fronten. Kvinnan hade sedan mellankrigstiden kommit på bred front ut i förvärvningslivet. Hon var dock underbetalad och hade inte samma möjlighet att avancera som mannen.

Att ha tillgång till mat är något av det viktigaste; det hade det första världskriget verkligen bevisat. Folket måste födas men kanske ännu viktigare trupperna i fält. Krig rubbar den normala internationella handeln med agrara produkter vilket får en effekt på hela världen. Det gällde att hushålla med det som fanns och liksom under det förra kriget ransonerades maten ut. I de flesta länder fanns en svart marknad. Matfrågan blev en internationell angelägenhet ända från början av kriget. Att matförråden sinade mot slutet av kriget gjorde det hela ännu viktigare för var och en av de drabbade länderna. Ett visst mått av samarbete överlevde kriget i form av Marshall-hjälpen och United Nations Food and Agriculture Organisation. I Storbritannien, liksom i andra länder i Europa, ville man vara så oberoende av andra som möjligt, varför man plöjde upp mer jord och bl a satte potatis. Detta gav fler arbetstillfällen, men nog med arbetskraft fanns inte. Dessutom prioriterades vapenindustrin framför andra industrier, vilket gjorde att den tekniska utvecklingen inom jordbrukssektorn stod stilla. Även Japan intensifierade sin agrara produktion så gott det gick, men man led inte så stor nöd när det gällde tillgången på mat jämfört med många andra länder. Efter kriget var jorden urlakad på många håll. Mat var dock inte det enda man hade brist på; bränsle var en annan vara som det var svårt att få tag i. Bussarna gick t ex på gengas. Vardagslivet i de belägrade områdena under kriget var hårdare än för de flesta andra. I Leningrad upplevde man en belägring på över två år, vilket är den längsta belägringen en storstad utsatts för. Förutom bristen på livsmedel var också knappheten på bränsle ett akut problem. Möbler, dörrar och skiljeväggar eldades upp och ett lass med ved räknades som en förmögenhet. Staden var aldrig helt utan förbindelse med den sovjetiska fronten, men det var problematiskt att få fram förnödenheter till de behövande i och med att järnvägsförbindelserna satts ur spel. Hungersnöden kulminerade i november 1941 då alla tillgängliga livsmedelsförråd hade tömts.

Den mest utsatta gruppen under kriget var judarna och andra ”ickegermaner”. Mer än två miljoner judar dödades av nazisterna med industriell effektivitet i Auschwitz, det största av lägren. Ytterligare flera miljoner människor, däribland zigenare, miste på samma omänskliga sätt livet i dödsläger. Ser man till dessa hårt drabbade grupper ter sig livsmedelsbristen över Europa som ett minimalt problem!

Efterkrigstiden: När det gäller efterkrigstidens sociala omvandling, är den i mycket en vidare utveckling av vad som startades upp under mellankrigstiden. Aristokratin fortsatte att tappa mark, förlorade politiskt och ekonomiskt inflytande. I Östeuropa klamrade sig dock adeln fast tills den slutligen utplånades som social gruppering i samband med det kommunistiska maktövertagandet. En grupp som fortsatte att växa var medelklassen, vilket satts i samband med utvidgningen av den högre utbildningen. Inom medelklassen fanns dock en splittring mellan ett övre skikt bestående av ekonomer, tekniker, läkare m fl, och ett undre skikt där t ex butiksägare och andra småföretagare befann sig. Medelklassen fick, i motsats till aristokratin, större inflytande politiskt och ekonomiskt under efterkrigstiden. Arbetarklassen kunde också dra nytta av den ökade allmänna välståndstillväxten, men den fortsatte att vara uppdelad i en utbildad och en outbildad grupp. De outbildade fick dra det tyngsta lasset mot undermåliga löner. När det gäller levnadsstandarden skilde den sig fortfarande tydligt från medelklassens. Dessutom skilde sig levnadsstandarden mellan olika länder. En markant skillnad finns t ex fortfarande mellan de f d kommunistiska länderna i öst och de marknadsekonomiska länderna i väst. Under kriget och efterkrigstiden förändrades arbetarklassens sammansättning i och med att många miljoner invandrare lockades att ta jobb runt om i Europa. Invandrare var allra sämst betalda (därefter kvinnorna) och saknade fackligt stöd. Kvinnan stannade i ganska stor utsträckning kvar ute i arbetslivet (främst inom serviceyrket), men var fortfarande underbetalad. Kvinnorörelsen föddes i den industrialiserade västvärlden under efterkrigstiden och man protesterade mot diskriminering inom äktenskap, arbetsliv och offentligt liv. Många äktenskap sprack eftersom man och hustru varit åtskilda så länge, men trots detta ersattes mellankrigstidens demografiska stagnation av befolkningsökning under de första efterkrigsdecennierna. Detta speglade den allmänna välfärden som nu byggdes upp. Utvecklingen bröts dock snart och på sina håll upplevde man en mycket stark nedgång i födelseantalet. De fattiga länderna i Afrika och Asien präglades i motsats av en befolkningsexplosion, vilket medför många problem. Avkoloniseringen i dessa områden hade skett till följd av allt högre rop på självständighet, samt en annan mindre erkänd (men förmodligen mer avgörande) faktor; kolonierna gav inte längre några ekonomiska fördelar som kunde motivera att man behöll dem. Motorn för det ekonomiska välståndet fanns i de avancerade industriländerna och i utbytet mellan dessa. De svåra omständigheter som råder i u-länderna har inte förbättrats av de misstag som begåtts av de rika, snarare har de förvärrats. Det första misstaget var att utgå från att det som fysiskt existerade i den avancerade ekonomin i Västvärlden kunde överföras till den fattiga och att den därigenom automatiskt skulle utvecklas. Stålverk, elkraft, kemisk industri och annat av den utvecklade kapitalismens tunga utrustning skulle överföras till de fattiga länderna i detta syfte. Vad de fattiga människorna behövde var mat, kläder och elementär sjukvård, inte industrier! Detta kom de också att få och får det fortfarande idag, även om detta inte är nog.

Liksom efter första världskriget kom USA mest välbehållna ut ur striderna och fick det ekonomiska övertaget. Man hade inte drabbats av bomber över städerna och ingen fiendesoldat hade satt sin fot på amerikansk mark. I USA fanns inte de återuppbyggnadsproblem som Europa tampades med. Det var från USA som Marshall-planen kom 1947. Den var, tillsammans med Atlantpakten (1949), en avgörande faktor bakom Västeuropas snabba materiella återhämtning och dess nya tillförsikt.

Efter kriget arbetade man sig fram mot välfärden. Storbritannien hade som mål att trygga alla människors liv och i detta syfte infördes en del stödåtgärder; bl a fick de gamla folkpension och mödrarna barnbidrag. De nordiska länderna genomgick en liknande utveckling. Det fanns en klar jämlikhetstanke bakom de olika reformerna. Kunde staten mobilisera ekonomin för krigsändamål, så borde den också kunna mobilisera den i fredstid och till välfärdsändamål!

Inom det medicinska området gjorde man nya upptäckter, nya effektiva antibiotika såg dagens ljus. DNA-molekylen upptäcktes på 1950-talet, vilket innebar att människan kunde börja manipulera med arvsmassa. Den tekniska utvecklingen gick också ”framåt”, kärnkraften byggdes upp, datorerna utvecklades i en rasande fart osv. Massbilism och massflyg tillsammans med industriernas utsläpp började uppfattas som miljöfarliga av vissa grupper i samhället och detta var någonting nytt. Naturen började tillmätas ett eget värde. Förbättrade kommunikationer gjorde att människor som hade råd kunde resa utomlands. Under 1970-talet ökade användningen av roboten i industriproduktionen. Den moderna rymdtekniken öppnade vägen till Universum. Supermakterna USA och Sovjet tävlade om initiativet i tekniksamhällets nya experimentfält, rymden. 1969 kunde människan för första gången landstiga på månen. Sovjetunionen blev för en tid världens näst största industristat, men med en mycket lägre levnadsnivå än Västeuropa. Industriplaneringen fungerade bra, vilket var förklaringen till den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen. Detta gav också med visst fog upphov till en del av oron i omvärlden. Strykan låg inom basindustrin eller den tunga industrin, samt rustningsindustrin. Då Stalin fallit i Sovjetunionen startade en ”avstalinisering”. Andra Östeuropeiska länder följde detta exempel och gick över till ”kollektivt ledarskap” i stället för att framhäva en enda ledare. Bönderna i Sovjetunionen fick det bättre efter Stalin, men i jämförelse med industriarbetarna låg de fortfarande efter i fråga om inkomst och sociala förmåner. De fick t ex ingen allmän pension förrän 1965. Sjukersättningen kom först 1970. Det var inte bara i Europa som den ekonomiska tillväxten skedde, även Japan kom ikapp efter sin tidigare eftersläpning. 1945 var Japan utslaget, men endast en generation senare hade landet återvunnit sin status som stormakt. Landets territoriella förluster var betydande, men man tvingades inte betala något krigsskadestånd och drabbades inte heller av något som motsvarade delningen av Tyskland. Japan ökade sin produktion med hela 666%! Viktigt var regeringens stöd till ekonomin, huvudsakligen genom politiskt regressiva utgifter för rustningsproduktion och krig. Man återerövrade utrikeshandeln och penning- och valutareserverna stärktes. Till följd av den snabba industrialiseringen drabbades Japan hårt miljömässigt av biprodukterna från industrierna. Vid sidan om industri- och handelssektorn skapades en rik jordbrukssektor, vilket underlättades av avskaffandet av stora jordegendomar. Efter Japan framstod Sydkorea under 1980-talet som den viktigaste industriella ekonomin i Stillahavsbältet. En speciell ekonomisk ”Stillahavszon” tog form, där industrialiseringen spred sig. I USA skedde en tillväxt på 134% mellan 1960 och 1990, medan Storbritannien ökade sin produktion med 195%. Sverige hade en ännu högre siffra; 200%. En förutsättning för det tekniskt avancerade samhället är att energiförbrukningen är hög och en stor del av denna energi svarar oljan för. Oljan är därmed värdefull och rent av en maktfaktor. På 1970-talet mångdubblades oljepriserna och bromsade upp det industriella maskineriet. Oljeproducenterna utvecklade en variant av industriell ekonomi.

De ekonomiska framsteg som tas producerar fler utbildade män och kvinnor än det slutligen är praktiskt möjligt att tysta ned och hindra från att delta i det allmännas angelägenheter. Vetenskapsmän, ingenjörer, journalister, högt utbildade m fl - alla dessa skapas och stöds av den ekonomiska utvecklingen. De är vad denna utveckling både behöver och frambringar. De kan inte heller utestängas från att säga sin mening och från att ta del i besluten om rikets affärer. Så har det också blivit i alla länder när deras ekonomi utvecklats. Kommunismen försökte dock kombinera en avsevärd (om än bristfällig) ekonomisk utveckling med förtryck; en kombination som inte var livsduglig i längden. Det ledde till återkommande revolutioner. 1990-talets inledning dominerades av revolutioner i Sovjetunionen och övriga delar av Östeuropa. Ett bristfälligt ekonomiskt system hade fallit samman, kommunismen hade misslyckats. Där kommunismen överlevde (i bl a Kina) genomgick den en ordentlig förvandling. Kapitalismen, marknadssystemet, var segerherren!

Efter kriget rådde allmänt en djupare pessimism än efter första världskriget. Världen tedde sig absurd och meningslös, en känsla som kommer fram i tidens litteratur och konst. Man frågade sig till och med om det över huvudtaget var möjligt att skriva skönlitteratur längre. ”Att skriva dikter efter Auschwitz är barbariskt” lyder ett yttrande bland många. Kulturströmningarna fångades i existentialismen, absurdismen och postmodernismen. En stor del av Europas befolkning har i vår tid tvingats leva i diktaturernas mardrömsvärld. En dagboksrapport om hur det kändes att drabbas av människojakten gav den fjortonåriga holländska flickan Anne Frank som drabbades av tysk ockupation. Hur det kunde gå till då en tidigare demokrati sovjetiseades får man uppleva ur ett barns ögon i den estniske författarinnan Viivi Luiks roman Den sjunde fredsvåren. Flera tyska författare gjorde upp med nazismen. Liksom första världskriget fick andra världskriget sina ögonvittnesskildringar. Kurt Vannegut skrev Slakthus 5 eller barnkorståget - En oskyldighetsdans med döden där han skildrar sina upplevelser av de allierades terrorbombningar av Dresden. Som krigsfånge upplevde han händelserna på samma sätt som civilbefolkningen. När han väl kom upp ur skyddsrummet såg han en ruinstad. Han försökte i flera år att få ihop en bok, men kom fram till att han förträngt många av minnesbilderna. Slutligen lyckade han dock. Språket är mycket speciellt: ”Språket räcker inte till för att beskriva fasorna därför att det inte finns något intelligent att säga om en massaker. Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mera. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger fåglarna? Allt som finns att säga om en massaker, sådant som "poo-tii-vii?”.

Några ord om framtiden kommer här från den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith: ”Den sociala och politiska motsättningen står inte i dag och inte heller i framtiden mellan kapital och arbete; den kommer att stå mellan dem som har tillräckligt och de relativt eller helt utblottade. Den motsättningen kanske inte blir fredlig, mycket talar emot det (---) Än en gång måste vi notera att det inte finns något verkningsfullt sätt att lindra fattigdomen eller förbättra underklassens liv och åstadkomma en ståndscirkulation med dess lugnande inverkan om inte staten gör en insats, trots att man både i retoriken och i till synes avancerade resonemang hävdar motsatsen. Syftet med den retoriken och de resonemangen är inte att åstadkomma några resultat utan att befria dem som är bättre ställda från dåligt samvete och kostnader”.

Förutom studielitteraturen har jag använt mig av följande källor:

Andolf, Göran, 1976, Historien mellan 1815 och 1870 (Scandinavian Uneversity Books).

Galbraith, Johan K, 1996, Min ekonomiska historia.

Holmberg, Åke m fl, 1974, Världens historia 1870-1914 (Scandinavian Uneversity Books).

Milward, Allan S, 1976, War, economy and society 1939-1945.

Rebas, Hain m fl, 1995, Ryssland - ett annat Europa.

Vonnegut, Kurt, 1970, Slakthus 5 eller Barnkorståget - En skyldighetsdans med döden.

Källa från Internet: http://econ161.berkeley.edu/TCEH/Slouch_title.html (skapad av J. Bradford De Long, professor i ekonomi, University of California at Berkeley).

Tillbaka till Stenröse och Teg