Hemskrivning i historia om 5 p, Högskolan på Gotland.
Av Malin Eriksson

Tema samhällsförändringar

500-1500 e Kr

Tyvärr har jag inte frågorna kvar till denna tenta, men den behandlar i allafall de omvälvande samhällsförändringar som skedde världen över under denna tidsperiod. Det är inte bara Europa som tas upp utan även länder som t ex Kina. Tentan tar bl a upp fenomenet feodalism och kyrkans makt över människorna.

Feodalismen i Europa: I princip var all mark kungens egendom, men han arrenderade ut det mesta åt godsägare, s k vasaller. Vasallen kunde t ex vara hertig, greve, baron eller abbot till titeln. I utbyte mot sina förläningar måste vasallerna svära kungen trohet och tillhandahålla vissa tjänster, särskilt vapenstöd i krig. Vasallen skulle också se till så att jorden som hörde till godset brukades. Ett gods skulle i stort sett vara självförsörjande och allt som behövdes i t ex redskapsväg producerades på platsen. Då systemet var mer utvecklat, delade vasallerna ut delar av sina förläningar till undervasaller, t ex riddare, som också hade bönder till sin hjälp. Oftast fanns en borg på detta jordområde och i orostider kunde bonden lämna över sin jordlott till sin herre och i gengäld få skydd. Riddarens plikt blev därmed att försvara sina underlydande. De fria bönderna, franchi, måste ibland göra militärtjänst som ersättning för sin mark. De fick också utföra vissa pliktarbeten, men aldrig fasta dagsverken per vecka. Det fanns också livegna bönder, servi (i Europa utgjorde de faktiskt hela 90 % av befolkningen), som så att säga var ”bunden till torvan”. Ju mer jord han disponerade, desto mer pliktarbete tvingades han normalt att göra. En del av skörden som han producerade lämnades till godsägaren. Vad som skilde servi från de antika slavarna, var att de inte tycks ha sålts och köpts oberoende av den jord de brukade, utan alltid följde med den. Ofriheten var ärftlig, men bara på moderns sida. Det är inte helt utrett varför några få bönder lämnades i frihet när de flesta var livegna, men när feodalsystemet var på upphällningen omvandlade många livegna sina arrenden (övergick från dagsverksplikt till kontanthyra) och blev fria bönder. I Skandinavien, Tyskland och angelsaxarnas England levde en självägande bondeklass med starka samfälliga institutioner kvar, långt efter det att agrarsamhället börjat utvecklas mot en stabil hierarkisk differentiering. Livegenskapen infördes inte i Sachsen förrän på elva- och tolvhundratalen; i Sverige fick den överhuvudtaget aldrig något ordentligt fotfäste. I Frankrike gick det feodala systemet så långt att vasallerna ibland hade mer jord än kungen själv, och därmed också stor makt. Feodalismen i Europa framträdde på niohundratalet, expanderade under tusentalet och nådde sin höjdpunkt i slutet av elvahundratalet och under tolvhundratalet. Städernas uppkomst med handelns och ekonomins uppsving utgjorde en av anledningarna till feodalismens nedgång.

Feodalismen, samhällsklasserna och urbaniseringen i Kina under medeltiden: Att studera just Kina i detta avseende är extra intressant i och med att landet ju faktiskt inte hämtade så många impulser utifrån, utan i stället var fullständigt oberoende av andra större kulturer (med undantag för tillfälliga kontakter med Indien). De enda som lätt nådde fram till Kinas så gott som oåtkomliga gränser och som också kom att utöva stort inflytande över landet var Mongolerna. Under nästan tusen år styrdes Kina (med undantag för mongolerna) av män som hade kommit till makten enbart därför att de hade gjort bra ifrån sig vid en examination i konfucianismens lära. Konfucianismen byggde bl a på idén att det skulle vara en dygd att utföra de plikter som man fått i livet. Man hade därtill en mycket negativ inställning till intellektuella nymodigheter. Detta gjorde att man hade en ytterst konservativ hållning som dessutom lyckades överlevde de växlande dynastierna.
Termen feodal har ofta applicerats redan på härskarna under Zhou, 1027-221 f Kr. Detta beror på att deras sätt att styra landet tycks ha innehållit vissa element som kan jämföras med den europeiska typen av feodalism under medeltiden. Till större delen var dock den tidiga Zhouperioden vad man kan kalla ”proto-feodal”, en slags mer sofistikerad version av den tidigare tribal-organisationen, i vilken den effektiva kontrollen mer lutade sig emot familjeband än feodala förbindelser. De feodala elementen blev tydligare under senare Zhoudynastier, då politiska och ekonomiska institutioner växte fram i stadsstaterna och med dem central kontroll över det mesta inklusive rutinmässig beskattning för folket.
I äldre tid fanns det i Kina två helt erkända klasser, ämbetsmännen och bönderna, samt två klasser som var underkastade ett flertal restriktioner, hantverkarna och köpmännen. Under dessa fanns slavarna. Efter Han-perioden (201 f Kr-220 e Kr) tillkom dessutom en klass med livegna bönder, som huvudsakligen var bundna till statsegendomarna. Den avgörande gränsen kan man dock säga gick mellan jorddrotten/godsägaren (dvs den aristokratiska klassen = krigsherrar, buddistmunkar m fl) och de övriga. Centralregeringen tappade greppet om situationen när landet angreps av barbarer, vilket gjorde att människorna satte sitt sista hopp till aristokratfamiljerna eller till de stora jordägarna. Ett slags livegenskap bildades genom att folket sökte skydd hos stormännen som höll sig med privatarméer och fästningar. En tid av ekonomiskt trubbel stundade och ledde till splittring. Detta övervanns dock av T´angdynastin.
T´ang 618-907: Denna dynasti satte upp ett politiskt system i vilket kejsaren var suverän och regeringens ämbetsmän valdes utifrån utbildning och meriter (examination i konfucianismens lära). De var medvetna om att ett imperialt beroende av mäktiga aristokrater och krigsherrar skulle resulterade i instabilitet, varför regeringens medlemmar inte hade någon egentlig funktionell maktbas. De tidigaste kejsarna delade dock friskt ut jordegendomar bland ämbetsmännen för att få in större inkomster i form av skatter från de bönder som arbetade på godsen, samt för att säkra penningaflödet till regeringen. Var tredje år utförde man en folkräkning för att kontrollera att alla betalade sin del och denna metod upprätthöll också respekten hos folket. Att allt mer jord brukades med stor intensitet ledde till ett överskott av agrara produkter. Detta i samspel med uppkomsten av avdelningar med enhetliga valörer för de främsta handelsorterna, utgjorde två av de viktigaste ingredienserna för framväxten av städer och kommersiell expansion. Stimulerade av kontakter med Indien och Mellan Östern, blommade imperiet upp av kreativitet inom flera områden. Under 800- och 900-talen uppfann kineserna t ex krutet, tryckkonsten och kompasset; tre saker som dök upp i Europa först under 1200- och 1300-talen. Introduktionen av krutet i Europa resulterade ju i att de medeltida fortifikationerna på jordgodsen i väst rasade samman, vilket i sin tur understödde befriandet av Västeuropa från de feodala herrarnas maktgrepp. Det allvarligaste problemet under T´ang sista århundrade vid makten, var de allt större och mäktiga godsägarna, vilka var privilegierade nog att slippa betala skatt. När bönderna var oförmögna att betala de omåttligt höga avgifterna, kunde de söka skydd godsherrarna eller kanske leva som banditer. En serie bondeuppror inleddes dessutom av en man vid namn Huang Ch´ao på 870-talet. 881 förstörde han och hans rebelliska anhängare (de var över 600,000!) rikets huvudstad och tvingade hovet att fly till den östra delen av landet. Det hela slutade med en delning av Kina i en nordlig och en sydlig del; den nordliga såg fem dynastier, medan den sydliga upplevde tio kungadömen. Detta var en tid fylld med svaga kejsare, intriger vid hovet och lönnmord.
Sung 960-1279: Nu hämtade landet åter kraft. Sungdynastins grundare byggde upp en effektiv centraliserad byråkrati besatt med skolade ämbetsmän. De regionala militära ledarna ersattes av centralt utnämnda funktionärer. Kejsaren var som tidigare nämnts suverän, men nu lyckades man bättre än under tidigare dynastier. Dynastin är känd för att ha grundat många städer, detta inte bara för administrativa ändamål, utan också för att upprätta nya centrum för handel, industri och maritim kommers. De besuttna ämbetsmännen bodde sida vid sida med affärsägarna, hantverkarna och köpmännen i städerna. En ny grupp förmögna stadsbor - den sk merkantila klassen - uppstod. Den privata handeln växte, tryckerikonst och utbildning spreds och en marknadsekonomi började länka samman provinserna vid kusten med inlandet. Att äga jord och att vara anställd vid regeringen utgjorde inte längre de enda möjligheterna till att skapa sig en god ekonomi och prestige. Det är svårt att säga om böndernas villkor förändrades särskilt mycket för det. Befolkningsökningen under den här tiden ledde förstos till att även landets bönder blev fler. Bondebefolkningen ser ut att bara bli allt fattigare. Familj och släkt bildade alltjämt basen i det kinesiska samhället som överhuvudtaget inte förändrades mycket i sina grunddrag. Det var bonden som fick ”betala kalaset”, eftersom all rikedom ytterst ändå kom ifrån jordbrukssamhället. Han fick bara behålla en liten del av vad han producerade; resten gick till jordägaren och skatteindrivaren. Liksom i tidigare skeden var han också tvungen att tvångsarbeta. Man kan också säga några ord om kvinnans ställning nu när städerna började växa fram på allvar. Hennes tjänster var inte speciellt mycket värda i staden och hon kom att behandlas som en tjänare och leksak. Detta tog sig bl a uttryck i uppkomsten av konkubiner; en tradition som faktiskt inte förbjöds förrän på 1900-talet. Kvinnan levde alltså under ett starkt förtryck och var underlägsen mannen (det är hon väl fortfarande…). I övrigt vad beträffar folkökningen, har jag läst en siffra som talar om en tidigare befolkning (under T´ang) på ca femtio miljoner, och att denna siffra fördubblades under Sung.
Yuan (Mongolerna)1279-1368: Vid mitten av 1200-talet hade mongolerna underkuvat norra Kina, Korea och de muslimska kungadömena i Centralasien, samt penetrerat Europa gånger två. Innan Sungdynastin ens hunnit dö ut, hade detta främmande folk grundat en egen dynasti som skulle styra hela Kina; Yuandynastin. Mongolerna försökte att leda landet med dess traditionella institutioner med kinesisk ”Hanbyrokrati”, men lyckades inte. Alla viktiga centrala och lokala poster besattes och monopoliserades av mongolerna, vilka dessutom uteslutande föredrog att anställa icke-kineser i sin tjänst. Mongolerna stod för en auktoritär och feodal regim som vid mitten av 1300-talet skulle komma att svepas bort av ett flertal bondeuppror. Kinerserna själva hatade barbarerna för att de vägrade adoptera den kinesiska kulturen (”att ta seden dit man kommer”). I Västeuropa såg man på mongolerna med blandade känslor; även om de hade respekt för barbarerna hoppades de kristna korsfararna på att få hjälp av dem i striden mot muslimerna. Liksom under andra perioder av främmande makter i Kina, uppstod en rik blandkultur. Man intresserade sig mycket för att skriva dramer och romaner, samt att använda sig av vardagsspråket. Det fanns en stor tolerans när det gällde religiösa strömningar från t ex islam och katolicismen. Dock förföljdes och trakasserades den infödda taoismen. Från den här tiden finns det skrivna dokument som talar om att människor från Europa besökte Kina och den mest kände av dessa var Marco Polo från Venedig. 1334 bröt pesten ut i Kina, spreds över Mongolriket och vidare sjövägen till Europa. Liksom på andra håll i världen orsakade sjukdomen en kraftig folkminskning. Landets ekonomi började falla samman och man gjorde inte längre några tekniska framsteg.
Ming 1368-1644: Mingdynastins härskare har ibland beskrivits som ”feta och lata”. Den förste kejsaren av Ming upptäckte att alla i hans närhet konspirerade emot honom och till följa av detta avrättades 40 000 människor (no, that´s not a missprint…). Någonting som denna dynasti uträttade var diverse upptäcktsresor till sjöss, vilka dock avstannade under 1400-talet någon gång. Endast ett fåtal främlingar var dock välkommen in i landet och Kina var ovanligt isolerat under Ming. Liksom de flesta andra dynastier, styrde Minghärskarna landet enväldigt med lärda ämbetsmän på regeringsposterna. Mot slutet av deras period var trycket från barbarerna hårt och återigen fick Kina bevittna en tid av främmande folk på tronen.

I kina florerade ett flertal religioner, eller om man hellre skall kalla dem för livsfilosofier. En del av dessa fick många anhängare ur olika samhällsklasser, för att de hade någonting som kunde tilltala alla. Buddismen kom t ex att sätta spår i den kinesiska kulturen och buddistmunkarna grundade kloster på flera håll i landet, samt deltog i det politiska och ekonomiska livet på olika sätt. Liksom i Europa blev dessa ”religionens män” mäktiga, feodala landägare, vilka bl a hade arbetande bönder underställda sig. Det kan tilläggas att man tvekar inför att kalla de kinesiska godsägarna för ”adel”, vilket beror på att de saknade de privilegier som adeln i Västeuropa hade.

Tidig medeltid ca 500-1000 e Kr - Europas formande: Mellan 450 och 565 etablerade germanerna ett flertal kungadömen i Europa, men de flesta överlevde inte särskilt länge. Ett undantag utgjordes av frankerna, som omkring 400 trängde in i Gallien norrifrån och som 476 kunde avsätta den siste västromerske kejsaren (brukar räknas som antikens slut). Vid frankernas ankomst hade de romerska städernas välstånd och folkmängd minskat. Handel, industri och samfärdsel blev mindre livliga, och i stället dominerade landsbygden inom politik och ekonomi. Den styrande klassen bestod, med undantag för några inom det högre prästerskapet, av storgodsägarna på sina stora gods på landsbygden. Germanerna var inga fiender på det sättet att de önskade förstöra eller utplåna den romerska kulturen, tvärtom ville de bevara och utveckla den. Frankerna är viktiga i diskussionen om den tidiga medeltiden och formandet av Europa. Deras rike blev det första helt europeiska kristna riket med påven i Rom och den katolska kyrkan i bakgrunden, kyrkan som kom att bli så viktig för människorna under medeltiden. Frankerna framstår som en ”förebild” eller kanske mall för det Europa som tog form från och med början av medeltiden. Bland de mer betydande frankiska kungarna, kan Karl den store nämnas. Från sin residensstad Aachen utvidgade han, i samförstånd med påven i Rom, rikets gränser mot öster och söder (det kallades under hans tid för det karolingiska riket). Det romerska anspråket på överhöghet i andliga frågor över hela kristenheten hade hävdats redan under de första århundradena med hänvisning till påvens ställning. Efterhand utökades anspråket till att innefatta även världsliga frågor. Påven hade samma vision som patriarken i det östra ortodoxt kristna Bysans; ett enat, kristet världsrike med gemensam härskare i Rom och Konstantinopel. Under lång tid fick påvarna dock finna sig i en underordnad ställning, eftersom kyrkan var beroende av den världsliga makten; dels för att kunna expandera och nå ut till den stora skaran och dels för ett försvar mot inkräktare som t ex muslimerna/islam. Karl den store lät uppföra ett slott och en katedral i Aachen. Han införde också ett nytt centraliserat styre från denna stad och i stället för att arrendera ut jord skänkte han den till adelsmännen som var domare, administratörer och officerare. Fattigt folk tvingades stå till tjänst med livsmedel åt hovet och med arbetskraft åt statliga projekt. Hertigar eller ”markgrevar” styrde grupper av län i rikets utkanter = feodalism. Ett biskopsstift sammanföll vanligen med ett sådant grevskap. Under 700- och 800-talen etablerades flera sådana stift och när vi sedan kommer fram till början av 900-talet har dessa växt så till antalet att man kan dela in den katolska kristendomen i tre stora regioner därefter: det forna karolingiska imperiets område, Iberiska halvön från Asturias till Pyrenéerna (Spanien) samt de Brittiska öarna. Expansionen av den kristna kyrkan hade tagit sin början, men sköt fart ordentligt först under högmedeltidens början, i följe med nyodling, handel osv. I Karls program ingick också att sprida lärdomen om klostervärlden i hela riket. De enskilda klostren var oavhängiga av varandra och den föreskrivna lydnaden gällde gentemot det egna klostrets abbot. Här kan vi se ännu en form av det feodala systemet; i klostret var det abboten som stod högst upp i pyramiden och under sig hade denne munkar, lekbröder och bönder från traktens bondgårdar. Abboten var feodalherre på sitt jordområde och de som var ställda under honom såg till så att klostret var självförsörjande. År 843 delade Karls tre sonsöner riket mellan sig. Den västra delen =Frankrike, den östra delen = Tyskland, dvs de första staterna i Europa. Mitt emellan Frankrike och Tyskland bildades en korridor från Östersjön ner till Medelhavet (inneslöt även norra Italien) och denna del tilldelades Lothaire = Lothaires korridor. Mittenkorridoren kom att bli ett mångkulturellt rike där ett flertal språkgrupper florerade. Medan de andra områdena gick in för all slags expansion, intresserade sig Lothaire mest för den kommersiella delen; handeln. Det gick inget vidare för honom, men hans tankar skulle fungera betydligt bättre i ett senare skede. För tillfället utgjorde området skådeplatsen för flera strider och ”mittenriket” delades slutligen i tre delar: Provance, Italien och Lothringen. Efter Karl den stores död uppluckrades frankernas styrka, varvid feodalväsendet bidrog till ökad splittring. Det var Tysklands Otto den store som återuppväckte visionen om det enade imperiet. Han lyckades avvärja det hot som kom österifrån, varefter möjligheter öppnades för en tysk kolonisation och mission i österled, på andra sidan Elbe. Ett för Europas framtid betydelsefullt resultat av denna utveckling blev att västslaverna (polacker och tjecker) anslöt sig till den katolska kyrkan, medan deras öst- och sydslaviska grannar kristnade genom den bysantinska, ortodoxa kyrkans försorg. Om i synnerhet Frankrike och Tyskland skall pekas ut som centrum för nya idéer och tilldelas huvudrollen i formandet av Europa, kan t ex de nordiska (förutom Danmark i viss mån, som bättre hängde med i utvecklingen) och de baltiska länderna räknas som perifera områden. Med Baltikum avses här länderna utefter den östra och södra Östersjökusten, från Finska viken i norr till Weichsel i väst. Under vikingatiden befolkades Estland av finsk-ugriska stammar som ester och liver, Lettland och Litauen av indoeuropeiska stammar som lettgaller och semgaller, litauer m fl. Ostpreussen beboddes av de sk prusserna, även de indoeuropeer. Här, liksom i Skandinavien, levde hedendomen kvar i början av den kontinentalt räknade tidigmedeltiden och det blev missionärer från Frankrike och Tyskland som fick uppgiften att ändra på detta ”tillstånd”. I Sverige brukar medeltidens början sättas till ca 1050 (till skillnad från det kontinentala 500-talet), då katolicismen blev landets förhärskande religion. De nämnda länderna skulle inte bara få ta emot en ny religion (ny är väl på sätt och vis fel att säga, eftersom de sannolikt kände till den långt tidigare bl a via handelsförbindelser) från det allt mer pockande centrumet, utan även idéer och direkt inflytande inom områden som t ex samhällsuppbyggnad, politik och ekonomi. Man kan säga att medeltiden för de perifera områdena innebar ett upptagande i den europeiska kulturgemenskapen, även om de under en lång tid skulle komma att ligga i utkanten av ”skeendenas centrum”. När det gäller feodalismen, fick den inte alls fotfäste i samma utsträckning i Norden som nere i sitt ursprungsområde. De allra flesta bönderna var t ex inte livegna. Under yngre järnålder och äldre medeltid blev en stor del av Norden koloniserat av bönder och de allra flesta av nutidens byar kom till. Mellan 700-talet och 1000-talet bildades dessutom stadsliknande samhällen. Ordet stad betyder i juridisk mening ett samhälle med specialisering på handel och hantverk, som har kungliga privilegier samt egen förvaltning. Kriterierna för vad som skall kallas för stad är flytande och intensivt diskuterat; man ställer sig bl a tveksamma till de äldsta stadsbildningarna som t ex Birka. Man föredrar vanligen den tekniska termen ”tätort”, även om de samtida källorna använde stadsbetecknande ord som oppitum, urbs och civitas. Tätorter med icke-agrart näringsliv är därför tidiga städer på väg mot den juridiskt utvecklade högmedeltida staden. Man kan också använda benämningen proto-stad i stället för tätort. De långväga varuutbyteskontakterna kom alltmer att koncentreras till betydelsefulla handelscentra och hantverksplatser. Vissa tidiga stadssamhällen utgjorde inte bara centrum för handel, ekonomi och religion, utan fungerade också som ett led i ett större fjärrhandelsnät genom att vara omlastningsplatser för varor. En klar förutsättning för bebyggelseenheter av detta slag var väl utvecklade transportförhållanden som tillät regelbundna kontakter utifrån. Hedeby, som ligger längst in i fjorden Slien (invid det nuvarande Slesvig), där landpassagen från Östersjön till Atlantkusten är som smalast, anlades redan på 700-talet, men blev en betydande handelsplats i vikingatidens Skandinavien. Kanske fanns det handelsmän som köpte upp ett varusortiment i Hedeby och sålde vidare på de lokala handelsplatserna, men det kan också ha förekommit ett direkt handelsutbyte med fjärran länder, te x Orienten. Gränsstrider mellan danska härskare och frankiska, senare tyska kejsare och kungar handlade troligen om herraväldet över denna viktiga handelsplats och vallen som omgärdat stadssamhället ingick i det stora försvarsverket Danevirke. 848 fick Ansgar kungens tillåtelse att predika i Hedeby och här byggdes Danmarks första kyrka. Birka på Björkö i Mälaren var också en plats för handel och produktion, en knutpunkt för inlandsvägar där det centrala Sverige hade förbindelser med havet via Mälaren. Grundläggandet av proto-staden under tidigt 800-tal är att betrakta som resultatet av en genomtänkt idé, kanske kung Eriks. Inledningsvis kan man i fyndmaterialet se att de fjärran ifrån kommande varorna framförallt härstammar från Västeuropa och södra Östersjöområdet. Man har tänkt sig att de köpmän som var allierade med de frankiska härskarna var intresserade av att komma över t ex pälsverk och järn i utbyte mot vad de hade att erbjuda. Det finns också fynd som i ett ganska tidigt skede pekar österut, men dessa blir vanligare under 800-talet. Omkring 870 finns ett stort inflöde av arabiskt silver, pärlor, dräktbeslag, textilier mm, vilket visar att handelsvägarna mot öster nu definitivt har öppnats. I slutet av 970-talet försvinner Birka ur bilden. Makten var inte längre knuten enbart till gåvoekonomi; nu inleds en tid då makt i stället grundades på jordinnehav. Förvärv av jord blir alltså viktigare än att kontrollera handeln med prestigevaror, precis som i Västeuropa.

Högmedeltid ca 1000-1300 e Kr - Europas expansion: Högmedeltiden innebar expansion inom alla möjliga områden, inte minst för kyrkan med sina korståg, men också vad gällde framsteg inom den agrara kulturen, navigation och skeppsbyggnad, den textila ”industrin”, snickeri och byggande, räkenskaper och finanser, transporter och inom krigsföring. Uppfinnandet och tillverkandet av allehanda mekaniska maskiner var ett påfund som intresserade människorna i det medeltida Europa; inte främst för att de var ”nyfikna” på teknik, utan för att de ville få ut någon praktisk nytta av maskinerna. Kvarnarna är ett exempel på en gammal uppfinning som moderniserades och som kom till stor nytta. Det uppfanns flera former som kunde användas inom olika områden, t ex för att mala säd, pressa olivolja, tillverka papper och bearbeta metall. De områden som så att säga utgjorde vaggan för den senmedeltida teknologin utgjordes främst av Låglandet, Italien och västra och södra Tyskland. Andra perifera länder i dess utkanter tog del av utvecklingen på ett mer eller mindre passivt sätt och kunde till och med kallas för underutvecklade i förhållande till de just nämnda områdena. Sverige var, enligt Cipolla, ett av dessa eftersläpande länder. England var i något bättre form, då man där hade utvecklat en ganska god textilindustri, men låg ändå långt efter i jämförelse med t ex Frankrike, Tyskland, Italien och Lågländerna. Ringande klockor spelade en stor roll i den medeltida staden: de styrde livet i samhället och dess klang ”upplyfte allting till en sfär av ordning och lugn”. Det innebar en stor ära för en stad att inneha en uppsättning vackert ringande klockor i kyrktornet eller i klostret (dessa var till en början inte alls mekaniska). När den mekaniska klockan kom var det samtidigt som kanonen uppfanns, och det finns faktiskt ett samband i detta. Bägge var en produkt av den enorma tillväxten av och kvaliteten på metallarbetarna och många av de tidiga klocktillverkarna var också vapentillverkare. Bägge produkterna var resultatet av den karaktär som Europa hade och ett samhälle där saker och ting mer eller mindre framtvangs. En klocka var mycket dyr på den tiden. Skickliga hantverkare kunde göra riktiga mästerverk, som t ex den klocka som på 1350-talet sattes upp i katedralen i Strasbourg.
Fram till den allra första ”industriella revolutionen” bodde de flesta européer på landsbygden i stället för i städerna i Europa, men efter 1000-talet ökade den urbana populationen stadigt, vilket kom att spela en dynamisk roll i utformandet av den europeiska civilisationen. Människor började lämna landsbygden i hopp om att bättre liv såväl ekonomiskt som socialt i städerna; ”Stadtluft machts frei”, som tyskarna sade (”the air of the towns makes one a freeman”). Det sjöd av en uppenbar optimism i städerna, vilket närde den strävan efter reformer som hade tagit fart. Olika gillen uppstod, växte och bildade ett slags fackföreningar i städerna. Gillena spelade en positiv roll när det gällde utvecklandet av hantverken och en klass med specialiserade hantverkare. Det skall dock tilläggas att man ute på sina håll på landsbygden hade en långtgående tradition när det gällde hantverk och att dessa hade uppstått helt utan gillen, samt att det har bevisats att de urbana gillena med tiden utformade monopoliserande tendenser som kom att begränsa snarare än öka mängden specialiserad arbetskraft. Gillena spelade då en större roll när det gällde att ge sina medlemmar en känsla av politisk betydelse och en social status som individ (vilket de inte hade åtnjutit i den feodala världen). Den vunna friheten över de feodala herrarna utgjorde en vändpunkt i Europas historia. I staden ansågs det inte smutsigt eller fult att arbeta. I Tyskland gav kejsaren vissa städer rätten till självstyre och rätten till att slå egna mynt; även han kämpade mot de mäktiga feodala herrarna som hade haft så mycket att säga till om under tidigmedeltiden. I England, som var ett perifert område, gick stadsbildningen mycket långsammare och det var inte tal om några revolutionerande tendenser. I öst uppkom de flesta städerna på initiativ av feodala herrar från Tyskland. Efter år 1000 började godsherrarna att få större tillgång på reda pengar till följd av nya silverfyndigheter i bl a Böhmen. Även hantverkarna fick sin del i denna förändring. I Flandern specialiserade man sig på att framställa kläde och blev ett viktigt område när det gällde handeln på norra Frankrike, England och västra Tyskland. Norditalien var utgångspunkten för européernas handel med Orienten, medan Nordtysklands kustområde utgjorde centrum för handel med Ryssland, Östersjöområdet och Nordsjökusten. Detta uppsving kan skyllas på den kraftiga folkökningen på flera håll i Europa; omkring år 1000 levde det uppskattningsvis ca trettio till trettiofem miljoner människor i hela Europa, under 1330 och 1340-talen hade denna siffra ökat till minst åttio miljoner! Med den ökade folkmängden följde att man tog upp ny jord överallt, samt att man koloniserade i främmande länder. Den västra militära makten, riddarna, vann många och stora segrar under högmedeltiden. De franska krigarna såg sig själva och sina segrar som en skänk från Gud och med dessa tankar i bakhuvudet skapade de en framgångsrik och expanderande mentalitet. Framgången gav mersmak och erövrandet och kolonisationen ockuperade de höga herrarnas tankar och handlingar. Det finns en hel del litteratur från denna tid som behandlar just erövringarna och kolonisationerna. Ett exempel utgör Chronicle, vilken redogör för tyskarnas kolonisering i östra Baltikum år för år, från och med slutet av 1100-talet till och med 1227. Det var Henry av Livland som skrev Chronicle och han såg sig själv inte bara som en kolonist, utan även som en missionär. Korsfararna (för Baltikums del = Den tyska orden) var en drivande kraft när det gällde skapandet av nya identiteter. De förde samman olika etniska och lingvistika grupper och tog dem tusentals mil från deras hemländer. De nya bosättningarna, migrationen och kolonisationen som karakteriserade högmedeltiden baserades i huvudsak på en modell av rekrytering av arbetskraft, och inte på erövringar. Överallt fanns de s k ”fria byarna”, vilka skulle locka till sig nya bosättare. Dessa återfanns särskilt i de delar av Europa som var öppet för en storskalig immigration under denna period. Öster om Elbe erbjöds dessutom land där man oftast fick betala mycket låga räntor. Generellt behövde inte de nya bosättarna erbjuda sina tjänster (plikten att arbeta på herremannens gods), men betalade i stället räntor kontant eller i produkter. Det var inte bara de herremän som bosättarna stod under som var villiga att bevilja vissa privilegier i hopp om förmåner i utbyte över en lång tid; härskare, furstar och andra herremän engagerade sig också i denna ”självinskränkning” eftersom de upptäckte att ”en furstes makt räknas i antalet människor”. Det står klart att de privilegier som de nya bosättarna åtnjöt inte bara var av ekonomisk karaktär; på sina håll i Europa hade de också vissa juridiska rättigheter. Ett enkelt men fullgott ord som summerar dessa samlade privilegier är frihet. Tyskarnas expansion österut hade att göra med nytt land att bruka, ekonomi, politik och religion. Med tyskarna emigranter spreds tysk teknik att slå mynt, att odla marken och att bedriva handel. De stora jordägarna, dvs kungarna, hertigarna, grevarna, biskoparna, de militära ordnarna och klostren, var intresserade av att utveckla sina besittningar. I detta syfte skaffade de sig lokala män som skulle sköta organiseringen och se över byn på en lokal nivå. En sådan man kallades locator. Locarorn fick kapital av sin herreman i syfte att etablera de nya bosättningarna och som tack för sina tjänster fick han en bit jord i det nya området samt en del arvbara privilegier. Flera av de nya byarna grundades av Tyska orden, vilka var den korsriddarorden som var mäktigast i Östersjöområdet under medeltiden. Sitt högkvarter hade man i Marienburg i Preussen (Malbork i nuvarande Polen) och den leddes av en högmästare och ett råd om fem personer. Tyska orden hade en stark krigsmakt och med Preussen som bas erövrade man flera viktiga områden. I de baltiska områdena var människorna fortfarande hedningar och därför erövrade orden Livland och nuvarande Estland i kristendomens tecken. Man hotade också Polen och Litauen. Under några år, 1398-1408, innehade man även Gotland. Tyska ordens skepp syntes alltså i hela södra Östersjöområdet. De underlättade för tyska adelsmän att komma till de erövrade platserna, för att de där skulle kunna leda jordbruk och bedriva handel. De inhemska bönderna fick betala höga skatter och arbeta på herrgårdar och borgar. Tyska orden var som starkast i slutet av 1300-talet och utgjorde en stor maktfaktor i Östersjöområdet, där de upplevdes som ett hot även mot de nordiska länderna. Detta hot var en av de faktorer som låg bakom drottning Margaretas påbud om en union.
Redan på 1000-talet grundades städer i de nordiska länderna för att kungen skulle få bättre kontroll över riket. I städerna skapades möjlighet att ta upp skatt, hålla en armé och tillverka mynt. I samband med detta blev Norden kristet, varför kyrkan ofta var med när städer anlades. Sigtuna, Ribe och Schleswig är exempel på tidiga städer. Under 1100-talet och 1200-talet anlades de flesta nya städerna för att få kontrollen över handeln runt Östersjön. Städerna byggdes upp som Lübeck med gator som gick från hamnen mot ett torg där kyrkan och rådhuset låg. Dessa städer kom att styras enligt tyska lagar. Under 1200-talet knöts de till Hansan som på så sätt kom att kontrollera ett band av städer runt hela Östersjön. Exempel på sådana städer är Lübeck, Visby, Riga, Kalmar, Stockholm, Köpenhamn, Rostock och Bergen. Norra Tyskland var centrum för handel och samhällsliv i Östersjöområdet under medeltiden. Där fanns växande städer med köpmän och hantverkare och här hade Hansan sitt centrum. Området var indelat i mindre furstendömen som alla tillhörde det stora och mäktiga tysk-romerska riket t ex Holstein, Mecklenburg och Pommern. (Se även uppgift 3 om Gotland).
Perioden omkring år 1000 är på flera sätt en brytningspunkt i norra Europa. Den nya religionen får fotfäste och de lokala härskarnas konvertering framstår som symbolisk. Som ett märkesår står 988, då härskaren i Kievstaten döptes; den bysantinska kyrkan kunde därmed inregistrera en framgång. Som ett annat märkesår står 1008, när den svenske härskaren Olof Skötkonung genom dopet övergick till den krista läran; den romersk-katolska kyrkan svarade för detta. Dessa två dop antyder att kristendomen kom till området via två vägar. Det faktum att den östliga, bysantinska och den västliga romersk-katolska kyrkan tränger in från var sitt håll har kommit att sätta sin prägel på samhällena. Det markerar Östersjöregionens karaktär av kulturell mötesplats och anger också en av förutsättningarna för det kraftspel som utspelats i området.
Kungen var den person som hade det högsta ansvaret i riket och i Sverige och Danmark valdes kungen av de ledande stormännen, medan Norge var ett arvrike. I praktiken var dock skillnaden inte så stor mellan länderna. Under hela medeltiden var det ständiga strid om vem som skulle ha den största makten i de olika nordiska länderna. Kungens främsta ansvar var att samordna de svenska landskapens krigsorganisation och sina inkomster fick han genom de skatter som bönderna betalade, både fasta skatter och extra skatter. Kungen drev också in pengar genom tull på handelsvaror och genom att få en del av de böter som domstolarna beslutade om. För att ha kontroll över riket var landet indelat i slottslän. På kungens slott fanns ”rikets ordningsmän”, fogdarna, vilka såg till att folk betalade sina skatter och följde lagarna. Till sin hjälp hade kungen också riksrådet, där landets biskopar och ledande adelsmän satt. Rådets medlemmar såg till sina egna intressen och var förstos angelägna om att det som beslutades var bra för deras egen del, dvs för adeln och kyrkan. Under hela medeltiden var det en ständig kamp mellan kungen och riksrådet om makten. Om kungen var svag kunde adeln stärka sin ställning och i början av 1200-atelt fick rikets främste ämbetsman, jarlen, ökad makt. En stark kung, eller drottning (som Margareta), såg till att adeln inte växte sig för stark. Man kan säga att det fanns tre samhällsklasser eller snarare stånd i det medeltida Europa över lag: prästerskapet och krigarna, som levde på och exploaterade det tredje, det arbetande folket. Denna indelning går tillbaka på teorier om samhällets uppbyggnad som utarbetades på 900- och 1000-talen av intellektuella som hörde till kyrkan, de enda som då var i stånd att artikulera sig i skrift, och som var angelägna om att placera sig själva högst. Först kom alltså oratores (de som bad), därnäst bellatores (de som stred och försvarade kyrkan) och sist laboratores (de som med sitt arbete underhöll de andra).

Senmedeltid ca 1300-1500 e Kr - Europas kris: Under 1300-talet avstannade den uppgång som utmärkt den föregående perioden 1000-1300. Folkökningen minskade och därmed sjönk efterfrågan på olika varor. Nyodlingen upphörde och folk lämnade sina gårdar. Anledningen till detta kan ha varit en klimatförsämring, i kombination med de olika epidemier som härjade över Europa, bl a i form av en fruktade digerdöden/svarta döden. Den nämnda pestsjukdom spred sig mellan 1348 och 1351 och tros ha dödat omkring tjugofem miljoner européer. Detta innebar att en stor del av den arbetskraft som godsherrarna haft på sina jordegendomar helt enkelt dog bort. Försök gjordes på sina håll att binda de kvarvarande bönderna till jorden, vilket också lyckades på många håll i Östeuropa. På andra håll i Europa såg dock bönderna sina fördelar i situationen (t ex i Sverige och Norge); nu kunde de börja att ställa högre krav på sina herrar. På några år steg lönerna med hela 50%! Detta lockade givetvis även de livegna bönderna. Överhögheten försökte förgäves att stoppa denna utveckling. I Sverige försökte kronans fogdar att driva in lika mycket skatt som tidigare, trots att befolkningen minskat drastiskt. Detta ledde till bondeuppror och det största och mest kända är väl Engelbrektsupproret. Hundra år efter digerdöden hade arbetsplikterna på feodalgodsen ersatts av arrende i pengar i de flesta av Europas länder. Jorden kunde köpas och säljas som vilken vara som helst. Kungens makt stärktes då denne fick ökad tillgång på pengar. Han behövde inte längre lämna ut län som betalning; han kunde ställa upp och betala egna trupper. Han var inte längre beroende av feodaladelns tjänster. På sina håll var den sista kampen mellan feodalherrarna och kungamakten hård. Detta gällde särskilt i Frankrike, där landet var uppdelat i över femtio storlän styrda av storvasaller, vilka hade minst lika stor makt som kungen själv. I England resulterade kampen till och med i att feodaladeln en tid stärkte sina positionen ytterligare. Den engelske kungen hade många län i Frankrike, vilket fransmännen inte gillade. Motsättningarna gällde också Flandern, som var ett län under den franske kungen, men som hade starka ekonomiska band med England. Tvisten ledde till ett hundra år långt krig. De tyska intressena i Östersjön hade ökat under 1300-talet och tyskarna dominerade såväl handel som ekonomi. Det fanns en rädsla hos stormän och kungar i de nordiska länderna att tyskarna helt skulle ta över, att deras eget bestämmande skulle försvinna eller minska. I Danmark var man rädd att förlora sin ledande ställning i Norden. Även Tyska orden bredde ut sig i södra Östersjön, där det dessutom härjade sjörövare (de så kallade vitaliebröderna) som stod på kung Albrekts sida. De nordiska länderna hotades från flera håll och något måste göras. Kalmarunionen blev drottning Margaretas svar på detta problem. Med en union skapade hon förutsättningar för ett starkt Norden med sig själv i centrum. Det förenade Norden var det största riket i Europa och Danmark blev det ledande landet inom unionen. Maktcentrum kom att ligga vid Öresund med städerna Köpenhamn, Malmö, Helsingborg och Landskrona. Unionen var en storhetstid för det danska riket, medan Norge hamnade i skymundan och blev än mer beroende av Danmark. I Finland ökades nyodlingen vid denna tid samtidigt som landet moderniserades. I Sverige var man till en början nöjda med fred och välstånd, inte minst i gränsområdena där kontakter och handel underlättades. Under andra hälften av 1400-talet var det krig och åter krig. Ständigt pågick maktkampen om vem som skulle bestämma i Sverige och Danmark och om unionen skulle fortsätta eller inte. 1524 avsade sig den danske kungen Fredrik I alla önskemål om att bli svensk kung. Unionen mellan Danmark, Norge och Sverige, den unionen som hade börjat 135 år tidigare, var definitivt slut. När Fredriks föregångare på den danska tronen, Kristian II, blev krönt till kung i Sverige 1520 ställde han till ett stort blodbad. Han lät avrätta över hundra svenska stormän och biskopar (Stockholms blodbad). Gustav Vasa organiserade ett uppror mot Kristian och de danska trupperna drevs ut ur landet. 1523 blev Gustav Vasa krönt till kung i Sverige och här slutar traditionellt den svenska medeltiden.
Under 1300-talet ombildades Hansan till ett förbund mellan städer i stället för ett förbund mellan köpmän. På så sätt blev Hansan starkare och rikare. Lübeck blev den ledande staden. Under 1300- och 1400-talen dominerade Hansan i stort sett all handel inom Östersjöområdet och kom med tiden att delas in i fem områden: den vendiska leddes av Lübeck, den sachsiska av Braunschweig, den preussiska av Danzig, den livländska av Riga och den westfaliska av Köln. En mängd varor fraktades över Östersjön, lastades och lossades i olika städer. Hansan kontrollerade allt: vilka varor som fraktades, resvägarna och priserna. Det var samtidigt viktigt att varorna höll god kvalité, så att kunderna blev nöjda. Många varor var eftertraktade nere på kontinenten: kalksten från Öland och Gotland till kyrkobyggen, järn från östra Småland till hus och kyrkor, hästar från Öland, jordbruksprodukter som smör och kött från det inre av Sverige, sill från Skåne och Öland, spannmål från Baltikum, hudar och pälsverk från Ryssland. Alla dessa varor såldes till den växande stadsbefolkningen i Tyskland och Frankrike. Här fanns stora behov och många önskemål från såväl enskilda, kyrka som stadsbyggarna. Det som fraktades från kontinenten och norrut var bland annat: salt och öl från Tyskland, vin från Tyskland och Frankrike, ylletyger från Flandern, kryddor från medelhavsområdet och Indien, sidentyger från Indien och Kina. Allt förmedlades via de nordtyska städerna: Lübeck, Rostock, Greifswald, Stralsund, Danzig. Behovet av penningmedel för fjärrhandel, bergshantering och stordriften inom textilproduktionen tvingade fram ett bankväsen och under 1400- och 1500-talen ökade låneverksamheten. Man började tro att ett förråd av pengar tryggade en stads ställning och man försökte få pengar att strömma in i stället för ut ur länderna. De här ekonomiska idéerna kallas för merkantilism.
Religiös fanatism och en serie stora europeiska krig minskade åter tillgången på arbetskraft under 1500-talet. Flera länders ekonomi kollapsade. Frankrike lånade till en början arbetskraft från Italien, men efter 1560 slets landet sönder av oeniga religiösa och politiska grupper. De södra delarna av Låglanden kollapsade ekonomiskt till följd av spansk erövring och ockupation, samt katolsk fanatism. Detta skedde under senare delen av 1500-talet och ledde till att ett stort antal arbetsföra yrkesmän lämnade landet. Det var i huvudsak Tyskland som försåg Europa med specialiserad arbetskraft genom 1400-, 1500- och 1600-talen, eftersom Tyskland alltid hade en enastående förmåga att ta sig ur svåra tider med ”livet i behåll”.
När kungarna i Europa under senmedeltiden fick större makt, ökade misstron mot påvedömet. Detta resulterade bl a i att den franske kungen i början av 1300-talet tvingade påven att flytta till Avignon i södra Frankrike. Även i England opponerade man sig mot kyrkan. Dessa strömningar kan sägas förebåda en ny tid, nämligen reformationen och kyrkans sprängning.

Östersjöområdet och tyskarnas inflytande:: Den tyska utbredningen i Östersjöområdet kan dateras till 1100-talet och samtidigt kan man notera en agrar och urban utbredning. Den agrara kan ses som ett tyskt ianspråkstagande av odlingsområden österut. Den Tyska Ordens framstötningar in i de nuvarande baltiska staterna följdes upp av en stor inflyttning av tyskar. Tyskspråkiga bönder och nybyggare bröt mark i nuvarande polska, litauiska, lettiska, estniska, vitryska och ukrainska byggder. Sverige, de danska öarna och Skåneland fick främst känna på det tyska inflytandet i städerna. En förutsättning för denna tyska utbredning var den tyska befolkningspotentialen, en annan var den merkantila och organisatoriska (Hansan). En skillnad kan noteras mellan västra och östra sidan av Östersjön; i väster blev inflytandet ekonomiskt, språkligt och kulturellt, i öster blev det även i hög grad politiskt. Hansan startade under 1100-talet som en sammanslutning av nordtyska köpmän som handlade på Östersjön och Nordsjön. Köpmännen öppnade kontor i de städer där de handlade mest och sådana kontor fanns bl a i Visby, Bergen och Riga. De tyska köpmännen seglade med större fartyg än tidigare (koggen) och de kunde lasta mycket mer samt ta sig fram i svår sjö. Ofta tog man därför kortaste vägen tvärs över Östersjön och köpmännen fick snabbt ett stort inflytande i hela området. Speciella avtal om handelsrättigheter slöts med flera städer och i mitten av 1200-talet satt tyskarna med i rådet i många städer. Vissa städer styrdes till och med efter tysk rätt. Tyskarna, liksom andra köpmän, använde länge gotlandshamnarna (dvs inte enbart Visby) som replipunkter i Östersjön. Från och med 1200-talets början kan en tysk bosättning påvisas åtminstone i Visby, dit också handeln koncentrerades. Med den växande handelsstaden följde också stora förändringar i förhållandet mellan stad och landsbygd. De gotländska farbönderna med sina hamnar blev utkonkurrerade av de nordtyska köpmännen i Visby. Dessutom måste staden nu välja mellan att hänga med i den utveckling som hade startat eller strida för sina traditioners och sin landsbygds skull. Visbyborna valde det förstnämnda och därmed var en definitiv gräns dragen mellan de svikna bönderna på landsbygden och stadens borgerskap.

Före tyskarnas ankomst: fanns det egentligen bara bönder på Gotland och ön kallas ibland för bonderepubliken. Visby var redan under tidig medeltid gotlänningarnas viktigaste handelsplats, men staden var till en början liten och bestod av små trähus. Ön hade varit stödjepunkt i Östersjön redan under vikingatiden med en aktiv sjöfart österut. I väster kan direkta gotländska handelsförbindelser inte påvisas lika tidigt och lika klart. Det var inte bara människorna bosatta i Visby som bedrev handel; de gotländska bönderna var i allmänhet sk farbönder. Någon osämja mellan stad och omgivande landsbygd existerade inte. Man såg sig som en stor grupp inom vilken man samarbetade med varandra och höll på sin självständighet och sina traditioner. Visby var en av hamnarna längs den gotländska kusten.

Konflikten och dess konsekvenser: Hansan kontrollerade allt i handelsväg under stora delar av medeltiden: vilka varor som fraktades, resvägarna och priserna. Det var samtidigt viktigt att varorna höll god kvalité, så att kunderna blev nöjda. Många varor var eftertraktade nere på kontinenten: kalksten från Öland och Gotland till kyrkobyggen, järn från östra Småland till hus och kyrkor, hästar från Öland, jordbruksprodukter som smör och kött från det inre av Sverige, sill från Skåne och Öland, spannmål från Baltikum, hudar och pälsverk från Ryssland. Alla dessa varor såldes till den växande stadsbefolkningen i Tyskland och Frankrike. Här fanns stora behov och många önskemål från såväl enskilda, kyrka som stadsbyggarna. Det som fraktades från kontinenten och norrut var bland annat: salt och öl från Tyskland, vin från Tyskland och Frankrike, ylletyger från Flandern, kryddor från medelhavsområdet och Indien, sidentyger från Indien och Kina. Allt förmedlades via de nordtyska städerna: Lübeck, Rostock, Greifswald, Stralsund, Danzig. Under medeltiden ökade intresset för Visby som handelsrepublik med tanke på sitt förträffliga läge. Tyskarnas dominans på östersjömarknaden hade till en början formen av en samsegling med gotlänningarna, men i början av 1200-talet påbörjades ett påtagligt tysk-gutniskt samarbete. 1157 försökte Henrik Lejonet (som ledde den tyska koloniseringen i Östersjön) dirigera de gutniska farmännens handel till Lübeck, varvid konflikter uppstod. Följden av denna blev att Lejonet tvangs bekräfta gutarnas äldre handelsprivilegier i Sachsen mot liknande rättigheter för de tyska köpmännen på Gotland (Artlenburgfreden 1161).Visby blev slutligen i huvudsak en tysk stad med bofasta borgare, vilka bildade ett gemensamhetsgille. Ön var inte bara intressant för köpmännen utan också för kyrkan och missionen. Förutom de stora packhusen som nu byggdes i Visby, uppfördes allehanda kyrkor och kloster både i och utanför staden under 1100- och 1200-talen. Både franciskanerna (gråbröderna) och dominikanerna fanns i Visby från och med 1230-talet, och därefter kom cisterciensnunnorna till Solberga. En tysk rättsbildning inleddes i anslutning till församlingsbilden. De tyska köpmännens inflytande blev allt mer märkbart och antalet storköpmän bara ökade. Vid det laget hade stad och landsbygd redan brutit med varandra och således med sina traditioner om samvaro och självständighet. Man skulle kunna säga att Visby var egoistiskt i sina tankar om storhet och att de för detta på sätt och vis fick betala med sin värdighet! Konflikter uppstod mellan stad och landsbygd till följd av denna brytning. Tyskarna sade att handel endast fick bedrivas i staden. En stad som Visby var tvingad att föra en frihandelsvänlig politik för att hålla sig framme. Vid 1200-talest slut började konkurrensen hårdna både gentemot landsbygdens bondeköpmän och i förhållandet till Lübeck och den svenska skyddsmakten. Hanseaterna inför en tull mot landsbygdens handel med staden. Samma år, 1288, utbröt strider då folket på landsbygden hade fått nog och angrep Visby; ett inbördeskrig startade. Det finns fyra källor som talar om dessa stridigheter, varav den ena är en handskrift på latin skriven av gråbröderna. Den talar bl a om att stadsborna vann en stor seger och att kung Magnus gav stadsborna rätt att uppföra en mur kring sin stad. Källan är dock från 1400-talets början. En annan källa utgörs av ett brev skrivet av Petrus de Dacia. Innehållet är mycket dystert och tar, förutom striderna, upp privata händelser. Brevet är skrivet 1288. 1288 är ett verkligt brytningsår mellan å ena sidan staden med sina tyska och gutniska befolkning, och å andra sidan landsbygdens farmannabönder med dess ledande organ landstinget.
Under 1300-talet började dock nedgången för Visby, bl a till följd av att staden måste avstå från sin ledande position med rysshandeln till Lübeck. Dessutom drabbades Gotland, liksom övriga Europa, av pestens härjningar, det sämre klimatet och den påföljande jordbrukskrisen. Det riktiga dråpslaget kom 1361, då kung Valdemar av Atterdag som ett led i sin kamp mot den maktfulla Hansan angrep Visby. Åter visar stadsborna sin feghet genom att stänga in sig innanför stadsmuren och låta bönderna försvara ön. Ca 1800 gutar tros ha stupat i tre sammandrabbningar. Fynd visar att bondehären var enkelt och gammalmodigt utrustade och att de inte kan ha haft en chans mot dansken. Visbyborna deltog alltså inte i striden, utan sägs i stället ha underförhandlat med fienden för att slippa plundring. Staden gick inte under, utan handel och byggnadsverksamheten fortsatte hela medeltiden ut. Dock gick det stadigt utför och omläggningen av de viktigaste handelsvägarna över Östersjön kunde man ju inte påverka. I samband med detta härjade vitalierna på ön, samt att kampen mellan unionsvänner och unionsfiender berörde Visby mycket nära.1411 anlades Visborgs slott och detta innebar att staden för första gången kom under landsherrens direkta inflytande. Fram till 1400-talet hade gotlänningarna inte varit tyngda av höga skatter, men den positionen förändrades nu och bönderna pålades en stor skattehöjning. Slutet för Visby som Hansestad kom 1525, då lübeckarna stormade och plundrade staden. På sätt och vis borde staden ha drabbats hårdare det sista århundradet av medeltiden än vad landsbygden gjorde; på landet hade man klarat sig utan staden under en längre tid och de brukade jorden som vanligt. Stadens viktigaste ingrediens var ju handeln.

Vad var typiskt för den här typen av konflikt?: Som jag berättade under uppgift 2, grundades många städer under medeltiden. Här samlades hantverkare och köpmän som slog sig samman i gillen och skrån. Det förbud mot varuhandel på landsbygden som gutarna råkade ut för var inget unikt under medeltiden i Europa. Varorna skulle föras in till staden för försäljning på bestämda marknadsdagar och dessutom beläggas med tull. Visby var inte den enda staden som Hansan tvingade till att göra sig fri från landsbygden. Hansans krav hade att göra med att de inte ville riskera att bli utkonkurrerade eller på annat sätt hotade av landsbygdens hamnar och handelsplatser. Myntcirkulationen befrämjades av denna lag, vilket gav viktiga tillskott till kungamaktens finanser. Stadsmuren är ett tecken på att staden är välmående och har råd med den typen av skydd. Förutom Visby har även Kalmar och Stockholm varit omgärdade med murar. Detta var enligt tysk och fransk modell. Visby var inte heller unikt när det gällde tyskt inflytande; även i Stockholm, Kalmar, Söderköping och Västerås var situationen liknande. Visby var, liksom många andra medeltida städer, ett centrum för handel och mission.
När det gäller landsbygden fanns det många stora gårdar på Gotland som omgavs med mycket jord. Det fanns också bönder som inte alls ägde lika mycket. Alltså existerade olika samhällsklasser på den gotländska landsbygden, liksom det generellt sett gjorde överallt under medeltiden. Längst ned stod pigorna, drängarna, ”icke-gutar” och trälar. Dock saknades adelsgods på Gotland. Liksom andra svenska landskap styrdes Gotland till en början av en landskapslag (i detta fall Gutalagen), som sedan ersattes med Magnus Erikssons allmänna lagar. Till skillnad från fastlandet var Gotland dock ganska självständigt (innan dansken kom). Bönderna styrde i det stora hela sig själva och någon feodaladel var det inte tal om. Dessutom var skatten förhållandevis låg fram till 1400-talet. Att det var bönderna som fick betala när det så behövdes var väl mer en regel än undantag överhuvudtaget under medeltiden, inte bara i Europa (se uppgift 1). Bondeuppror var vanliga överallt. Gotland drabbades liksom övriga Europa och andra delar av världen (se även uppgift 1 & 2) av jordbrukskris och pestepedemier under 1300-talets andra hälft och början av 1400-talet. Situationen var liknande över hela Europa, till skillnad från att man på kontinenten och i Norden antingen blev livegna eller började ställa krav på sina feodalherrar när bristen på arbetskraft blev uppenbar. Handeln drabbades hårdas, varför handelsstäder som Visby genast kände av det. På landsbygden var man vana att klara sig på annat än handel, så där drabbades man inte lika hårt i den aspekten.

Tillbaka till Stenröse och Teg