Blot betyder både offer och offerhandling. Vid blotmåltiderna, som var subskriberade sammankomster ledda av en gode (manlig hednapräst) eller gydja (kvinnlig hednapräst), slaktades hästar och småfä. Köttet åts upp tillsammans med av de närvarande medfört öl. Blodet samlades i skålar och skvättes på altare och väggar i hovet (hov = del av storgård där familjer samlades för kult). Man fällde också blotspån för att ta varsel och avlade ceremoniella löften, svurna på den silverring som röd av blodet låg på altaret. Ett blotspån, eller Orakel som det också kallas, var ett träspån som kastats i blotkärlets blod och ur dessa kunde man spå vad framtiden bar i sitt sköte. Den armring som låg på altaret bars annars av goden vid andra folksammankomster än blotet.

Vissa blot var knutna till speciella gudar, medan andra sammankopplades med vissa årstider (t ex midvinterblot). På vintern höll man blot för grödans skull och under sommaren offrade man för krigslycka. Blot med människor som offer synes ha varit en riksangelägenhet och har enligt litterära källor ägt rum i Gamla Uppsala och Lejre. Dessa blot förekom vid regelbundet återkommande tillfällen samt vid händelse av missväxt.

Så här skrev Adam av Bremen om den stora gemensamma offerfesten vart nionde år vid hednatemplet i Uppsala:

Av varje art levande varelser av hankön offras nio stycken,
med vilkas blod det är sed att försona gudarna. Kropparna
hänger man upp i den lund som ligger intill helgedomen ....
Där hänger utom människor också hundar och hästar, och
en kristen har berättat för mig att han sett sjuttiotvå sådana
kroppar hänga där om varandra.

Tillbaka till ordboken