Genom sin klädsel presenterar sig människor; de markerar sin status och visar sin grupptillhörighet. Kläder har således inte endast en skylande och värmande funktion.

Inget säkert daterat plagg från stenåldern finns bevarat i Norden. Dräktdekorationer i gravar i form av tand-, rörbens-, snäck- och bärnstenspärlor, ger oss en antydan om att man haft överskott nog att pryda sin dräkt redan tidigt under stenåldern. Sannolikt har kläderna bestått av fett- och saltgarvat läder eller skinn som knutits och/eller sytts samman för att kunna skydda olika delar av kroppen så effektivt som möjligt. Skulpturer eller avbildningar ger inga anvisningar om hur stenåldersmänniskan skyddade sig mot vinterkylan.

Från bronsålder känner vi genom olika fynd i ekkistegravarna flera fullständiga exemplar av såväl manliga som kvinnliga klädedräkter, vilka torde representera dräktskicket hos den högre samhällsklassen. Dessa dräkter har hos männan omfattat kolt eller ländkläde och mantel av vävt ylle samt bälte. Manteln var ett ovalt eller njurformat allplagg av ylle, som sannolikt ofta ersattes av en mera lätt åtkomlig skinncape. En rundhuvad mössa av tyg, ibland täckt av flossa (= söker efterlikna djurfäll) och ibland rörformad och tillverkad av säckvävsliknande tuskaftvävt ylletyg, har också hört till utstyrseln. På fötterna hade man ibland ett slags uppslitsade lädermockasiner omlindade med remmar och/eller enkla tyglappar eller näverstycken. Till dräkten hörde också ett antal smycken i form av bälteknappar till gehäng och bälte, fibulor och nålar ett hålla samman manteln med.
Av kvinnodräkter finns en variant med en kort snörkjol, som tolkats som sommardräkt (se foto nedan), och en med lång kjol som bstår av ett stort tygstycke och som liknats vid den grekiska "peplos". Upptill har kvinnorna haft en tröja med korta raka ärmar som i ett av fynden har försetts med fina broderier. Fina vävda eller tvinnade skärp och band hörde också till. Kvinnornas smycken bestod av ringar och/eller spiraler av olika slag för armar, hals och öron. Mot slutet av bronsåldern fanns i vissa områden även smycken för anklarna. Dessutom användes bältebrydnader och tillbehör som kam och nålar. Alla smycken var mer eller mindre statusbetingade.

Det nordiska dräktskicket från järnålder är känt främst genom samtida avbildningar och gravfynd. Mansdräktens byxor har två kända modeller; de raka långbyxorna och de tygrika, vida påsbyxorna som knöts under knät (den senaste varianten troligen påverkad av det orientaliska klädmoden under denna period). Överkroppens plagg torde ha utgjorts av skjorta och skjortel. Ytterplagget var mantel, som fästes ihop över högra axeln med ringnål eller större ringspänne. Med mindre ringspännen hophölls de undre plaggen vid halsen. Runt midjan bars ett bälte.
I kvinnodräkten bars en särk närmast kroppen, ibland av linne och plisserade (ex. Birka). Över särken har burits ett kjolliknande plagg, vanligen av ylletyg, försett med smala hängslen. Hängslena, som i allmänhet har utgjorts av tygöglor, har fästs ihop vid kjolens överkant med två parspännen. Överplagget har varit en mantel eller kappa, sammanhållen med ett enkelspänne under hakan eller mitt på bröstet.
Om de mindre dräktplaggen är vi sämre underrättade (t.ex. huvudbonader). Detta gäller även fotbeklädnader.

För ytterligare info om kläder under vikingatiden, se denna länk!

Tillbaka till ordboken