Genom kontakter med de i keramiskt hänseende högtstående bondesamhällena på kontinenten, fick den mesolitiska befolkningen längs Nordeuropas kuster kännedom och kunskap om hur man kunde forma och bränna kärl. Man tillverkade då två slags behållare; ett spetsbottnat kärl (användes bl.a. som kokkärl) och en oval, låg skål (användes som tranlampa). Det förstnämnda kärlet tillverkades av en grov kalkfri lera som ibland magrades med krossad granit. Som råmaterial till tranlampan användes en kalkhaltig lera, som blandades med växtdelar och chamotte (= magringsmedel i form av krossad keramik). Kärlen brändes över öppen eld. Ertebollekeramiken dekorerades sparsamt med geometriska punkt- och streckmönster.

Ertebollekulturen har fått sitt namn efter fyndplatsen med samma namn vid Limfjorden på Jylland i Danmark. Kulturen existerade ca 5200-4000 f.Kr. Karaktäristiskt för Ertebollekulturen är de stora högarna med köksavfall, Kökkenmöddingar (innehåller oftast rester av skaldjur, kol och avfall efter redskapstillverkning). Boplatserna är oftast knutna till kusten och växlar i storlek. Såväl åretrunt- som säsongsboplatser har konstaterats även i inlandet. Runda stenlagda eldstäder är vanliga, men rester efter själva bostäderna har man ännu inte påträffat.

Hos Ertebollekulturen användes såväl skiv- som kärnredskap. Spåntekniken var också vanlig. Den vanligaste pilspetsen var tvärpilen med egg bildad av spånets vassa sidokant. Kärnyxor dominerade i kulturens tidiga fas, men skivyxan förekom i förhållandet 10:1 under den yngre fasen. Kärnyxan utveckades över tiden till stora regelbundna kärnyxor i slutfasen. Trindyxor och Lihamsyxor förekom också inom kulturen. Av horn tillverkades harpuner och hjorthonsyxor med skafthål.