Fole -

en levande socken genom tiderna

Några inledande ord om Fole - en levande bygd...

Fole är i högsta grad en levande bygd. Socknen kallas Gotlands Gnosjö och Fole kan uppvisa förhållandevis många företag. Bygden ligger centralt på vägen mellan Visby och Slite och gränsar till åtta andra socknar. Sannolikt är läget nyckeln till livskraften i Fole, som bl a har kvar sin lanthandel i en tid där de flesta matbutiker på Gotlands landsbygd för länge sedan gett upp kampen för överlevnad.

När Gotlands Tidningar besökte Fole för sin artikelserie Sockensvängen i november 1995 menade, Foleborna. att de bor i en socken där allting finns; skola, fritids och fritidssysselsättningar som luftgevärsskytte och innebandy. Foles 380 invånare är jämt fördelade mellan åldersgrupperna. Med sina 15 km från Visby ligger socknen på lagom pendlingsavstånd från staden. Fole är en plats som ungdomen kan tänka sig att flytta tillbaks till när det är dags att bilda familj.

I Fole socken möter historien nutiden. Hembygdsföreningen ordnar i augusti en medeltidsmarknad och man är i full färd med att färdigställa ett av de gamla sojden som finns bevarade. Samtidigt profilerar sig socknen på Internet; Fole har en egen hemsida med information om bygden. Bygdegårdsföreningen har också en hemsida där man bl a kan få information om aktiviteter inom socknen. Stora Tollby ger information om sitt företag, sin produktion och gårdsbutik, samt hur man förhåller sig till miljön. Här finns också information om gårdens historia.

I följande arbete behandlar vi Fole sockens historia under de senaste 1000 åren. När det gäller fornlämningarna finns en kontinuitet längre tillbaka än 1000 år, varför detta kapitel avviker något från de andra i fråga om tidsdjup.
Hur har bebyggelsen sett ut under det senaste millenniet och vad finns bevarat från olika tidsepoker? Hur ser Foles fornlämningsbestånd ut och hur långt tillbaka i tiden kan man finna en kontinuitet? Vad har Fole att erbjuda dem som är intresserade av natur och kultur? Detta är bara några av de frågor som vårt arbete skall söka svaren på. Vi som har satt samman detta häfte hoppas att det kommer att vara intressant att läsa, inte bara för historikern, utan också för den som är intresserad av sin bygd, och för den som kommer utifrån till Fole socken. Vi kommer att presentera både hårda och mjuka fakta om det gångna millenniet i bygden. Arbetet skall, så gott det går, ske med en omvänd kronologisk ordning. När det gäller t ex kyrkan granskas dagens kyrkliga verksamhet först, varefter undersökningen trevar sig bakåt i tiden. På så vis presenteras kyrkans historia ända tillbaka till dess grundande. När det gäller studiet av skolväsendet i Fole, skall vi titta närmare på vilka förgreningar som kan spåras tillbaka i tiden. På grund av källmaterialet kommer tyngdpunkten att läggas på 1800-talets skolundervisning. Kapitlen är individuellt skrivna, vilket gör att de är upplagda på något olika sätt. Gruppens konstnär, Hanna Enefalk, har stått för teckningen på häftets framsida.

Trevlig läsning!

…och några ord om källorna rörande Fole

En behandling av Foles bebyggelse, kulturlandskap mm måste föregås av en källinventering. Detta för att få klarhet i vilka källor som finns att tillgå inom dessa områden, samt hur de kan användas för att få en bättre bild av Fole och dess historia.

Kartmaterial
För att få en överblick över Foles bebyggelse och kulturlandskap är det bra att titta på det kartmaterial som finns att tillgå. Det äldsta bevarade kartmaterialet är de s.k. skattläggningskartorna som tillkom i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Sedan Gotland blivit svenskt 1645 behövdes en klarare bild av ön i skattemässigt hänseende, kartorna är därför utförligt ritade och varje gårds ägor är noggrant beskrivna. Här finns uppgifter om ägornas avkastning, namn, m.m. Utifrån namnen har forskare ofta kunnat spåra ägornas användning långt tillbaka i tiden, namn som t.ex. "guldåker" kan tyda på forntida skatter och namn som "svarteåker" på forntida gårdsplats eftersom sådana lämnar svart mylla efter sig. Skattläggningskartorna är intressanta att jämföra med 1800-talets skifteskartor då landsbygden förändrades, mangårdar flyttades och nya gårdsparter kom till. Skattläggningskartorna och skifteskartorna finns på Lantmäteriet i Visby. Skatt-läggningskartorna finns även på länsstyrelsen, kopierade så att de passar i skala med den ekonomiska kartan, som visar dagens förhållanden och fornlämningar.

När man skall studera fornlämningsbeståndet i Fole, består kartmaterialet av skattläggningskartan från år 1700 och den ekonomiska kartan från 1974. Dessa kan kompletterats med en fornlämnings-karta, där enbart fornlämningarna finns upptagna, med ett tillhörande fornlämningsregister. Här kan ett uns av källkritik vara på sin plats, då enstaka av de registrerade fornlämningarna är märkta med ett frågetecken i kanten. Här har man helt enkelt inte varit fullt säker på sin tolkning av fornlämningen; man antar att det är fråga om en fossil åker, en stensträng etc. Detta sker dock ytterst sällan. Det skall också tilläggas att frånvaro av markering för fornlämning i något område på den ekonomiska kartan eller fornlämningskartan inte är någon garanti för att där inte finns fornlämningar. Sådana kan ha påträffats efter kartbladets utgivning, vara dolda under marken eller ännu så länge vara oupptäckta. I registret och på kartorna finns inte bara fasta fornlämningar som fornborgar och fossila åkersystem; i vissa fall registreras även fornfynd och depåfynd (dvs flera fornfynd på samma plats), synliga ovan mark eller dolda under jordytan. Samtliga behandlas i kapitlet om Foles forna dagar för att erhålla en så komplett bild som möjligt av socknens historia. Att tyda ut äldre vägsträckor på kartan från år 1700 kan vara vanskligt då man inte är van att arbeta med kartmaterial. Av denna anledning kompletteras skattläggningskartan med fonlämningsregistret, där en del av de vägar som nämns finns upptagna, samt med amatörforskaren Agne Enekvists arbete om Hellvisområdet.

Bevarade källor
I Revisionsbok för Gotland 1653 finns Fole sockens gårdar nedtecknade. Ur detta material kan få uppgifter om gårdens ägor i mitten av 1600-talet. Åkerarealen är beräknade efter tunnland, äng efter mans slätt osv. Även det medeltida skattemåttet marklej finns medtaget. Hur man skall tolka dessa gamla mått är ett ämne som diskuteras bland forskare, varför det är svårt att få en bra bild av hur stora ägorna faktiskt var. I revisionsboken finns dock värdefulla uppgifter om vem som äger gården, om den är ärvd eller om den har köpts, eller upptagen sedan den varit obrukad. Revisionsboken finns i tryck och kan lånas på biblioteket. Den finns även utlagd på Internet; http://geb.hgo.se/ Klicka vidare på publikationer, under databaser finns Revisionsbok för Gotland 1653.

På landsarkivet i Visby finns ett stort antal bouppteckningar bevarade. I bo-uppteckningarna är ofta gårdens olika byggnader utförligt beskrivna med mått, på så sätt kan man få värdefull information om vad som finns kvar på gården idag, vad som försvunnit eller vad som är ombyggt eller byggt till. På landsarkivet finns också sk stenhusresolutioner från slutet av 1700-talet, vilka är ett slags skattelättnader för de som uppförde sina byggnader i sten. Det finns också skatteläggningar.
I kyrkoarkivet hittar man gårdsregister på microfich.

När man talar om kyrkoarkiv och kyrkoböcker åsyftan oftast de handlingar, som används vid släktforskning, dvs folkbokföringslängderna och bilagorna till dessa. Ett kyrkoarkiv innehåller dock inte enbart handlingar angående folkbokföringen. Något förenklat kan innehållet i ett kyrkoarkiv indelas i tre grupper: Handlingar angående kyrkans egendom och förvaltning, folkbokförings handlingar och Kommunala handlingar.

Prästen var i äldre tider i kraft av sitt ämbete ledande i socknens kommunala verksamhet. Detta innebar att kyrkoarkiven även innehåller handlingar av kommunal beskaffenhet, såsom sockenstämmoprotokoll och skolrådsprotokoll. Genom 1862 års kommunallagar förlorade prästen sin ställning som centralgestalt i socknarnas politiska liv. I och med 1930 års lag om församlingsstyre var prästen inte längre självskriven ordförande i skolrådet. Därmed var uppdelningen på en kyrklig kommun, församling, och en borgerlig kommun helt genomförd. Trots det ingår ofta skolrådets protokoll och handlingar i kyrkoarkivet tom 1951. Av kyrkoarkiven är det främst de kommunala handlingarna som har använts, men även till viss del folkbokföringshandlingarna.

Litteratur
I Gods och gårdar från 1940-talet och Vår hembygd Gotland från 1995 finns beskrivningar över gårdarna och dess ålder. Här bör man komma ihåg att det är gårdsägarna själva som har uppgivit uppgifterna. Oftast stämmer säkert uppgifterna, men i fall där byggnaderna är mycket gamla är det inte säkert att den ålder som uppges är den exakta.

Enekvists verk om Hellvis i Fole innehåller, förutom diverse beskrivningar över områdets fornlämningsbestånd, en hel del nedskrivna traditioner som bör tas med en nypa salt. Detta nämner författaren också själv och tillägger dessutom att hans undersökningar helt och hållet baseras på ett intresse för historia, arkeologi och, naturligtvis, hemorten Fole; han är inte akademiskt utbildad.
Övrigt material som kommer till användning när det gäller socknens fornlämningar består av enstaka rader från en artikel ur Gotländskt arkiv rörande fornborgen mellan Bro och Fole, några ord ur 1954 års kalender för Tingstäde kommun gällande sockennamnet Fole, en artikel om fornborgen Burgen i Fole ur Akademiens månadsblad nr 29, beskrivningar och information om olika fornlämningar ur Skogsstyrelsens Kulturmiljövård i skogen samt upplysningar om kalkstenshantering på Gotland ur Öhrmans Vägen till Gotlands historia. Några intervjuer är inte gjorda i socknen när det gäller fornlämningarna; åsikterna från Gunnar Fohlin på Kisslings gård är tagna ur Nils Norléns Svenskarna och deras övernaturliga upplevelser.

Till kapitlet ”Spår av det förflutna - en vandring genom Fole socken” har diverse tryckt material använts. Fakta om gammal folktro och skrock kommer från P.A. Säves Gotländska sägner, tryckt i Uppsala 1959, och från Th. Erlandssons En döende kultur, skriven 1923 och omtryckt i Visby 1975. En annan mycket underhållande och läsvärd bok i ämnet är Bengt av Klintbergs Folkloristisk brevlåda, tryckt 1991 i Stockholm. Boken grundar sig på de brev som behandlats i radioprogrammet med samma namn. Det heter numera ”Folkminnen” och sänds än så länge på söndagar. Det rekommenderas varmt för alla som intresserar sig för gamla tiders folktro.
Vad beträffar agrarhistoria har främst Drag ur Gotlands odlingshistoria av H. Munthe (1913) och Vad berättar en by? Av Blomkvist (1993) använts. Allmänna fakta kommer från R. Öhrmans Vägen till Gotlands historia (1994), även den en mycket givande bok.

Foles bebyggelse- kontinuitet och nybyggnation

Fole sockens bebyggelse utstrålar en dynamik. Här möter medeltids-byggnaderna 1990-talshusen. Fole är, och har under de senaste 1000 åren, varit en utpräglad jordbruksbygd. Sockens bebyggelse har svarat mot de olika tidernas krav på omvandling inom jordbruksproduktionen.

Under 1990-talet har upp mot ett 10-tal hus byggts i Fole, detta i en tid då flertalet socknar på Gotland avfolkas. Nybyggnationen säger en hel del om dynamiken och livskraften i Fole socken, som sannolikt beror på det förhållandevis goda utbytet på arbetsplatser inom socknen. Exempel på bebyggelse från 1990-tal är de hus som föreningen BRF Folehus uppfört och som sammanlagt utgör bostäder för fem familjer per hus. Föreningen bildades 1991 och dess styrelse utgörs idag av de boende, som även äger och sköter fastigheten.

1900-talets nybyggnation i Fole har gått i vågor vilket åskådliggörs av dia-grammet nedan. Diagrammet visar 1900-talet nybyggnation i Fole. Upp och nedgångarna kan sannolikt ges naturliga förklaringar. Nybyggnationen var svag under början av 1900-talet, då första världskriget härjade, för att ta fart på 1920-talet och nå en topp under 1930-talet. Under denna topp genomfördes även en rad moderniteter. 1936 uppges Stora Tollby som moderniserat med elektricitet, kylskåp, AGA-spis, centralvärme, badrum och WC.
Under 1940-talet och andra världskriget var nybyggnationen svag för att åter ta fart under 1950-talet. 1970-talet var nybyggnationen kraftig och då byggdes även socknens nuvarande skola där eleverna undervisas i årskurs 1-6. Under 1970- och 1980-talen renoverades också kyrkan, bygdegården samt socknens missionshus från 1914. Bebyggelsen höll en jämn takt under 80- och 90-talen.

Omvandlingen inom jordbruket under senare delen av 1900-talet gör sig tydligt påmind vid gården Stora Ryftes, som uppvisar ett bra exempel på de senaste decenniernas krav på effektivitet och satsning för att överleva och lyckas med dagens jordbruk. Vid Stora Ryftes har man satsat på grönsaks- och jordgubbsodling i stor skala och detta avspeglas i de stora moderna ekonomianläggningarna. Till höger om Stora Ryftes ekonomibyggnader ligger Fole Kvarn som byggdes 1933 och är Gotlands största. Fole Kvarn AB, som idag har ett 10-tal anställda startades 1976 och då uppfördes även den siloanläggning som finns på platsen. I området finns även två vindkraftverk som försörjer dels Stora Ryftes och dels Stora Sojdeby gård en bit bort.

Om Stora Ryftes, som är den ena av Foles två storproducenter på grönsaker, står för den moderna byggnationen, så har det andra grönsaksodlingsföretaget valt att följa en annan linje vad det gäller satsning på bebyggelsen. Vid Stora Tollby är det moderna och miljömedvetna företaget inpassat i gårdsbebyggelsen från, till största delen, 1800-talets mitt. Den ursprungliga ladugården utgör idag grönsakspackeri och i en utbyggnad av huset, som arkitektritats för att passa in i gårdsmiljön, är kontor och personalrum inrymt. Till gården hör även ett gammalt brygghus som nu är bostadshus och en gammal smedja som i början av 1900-talet var en bostad för statare.

Foles gårdsbebyggelse, liksom gårds-bebyggelsen på den gotländska lands-bygden i allmänhet, utgörs till största delen av byggnader i sten från slutet av 1700-tal och 1800-tal. Under 1600-talet, när sk partklyvningar av gotlands-gårdarna blev vanligare, lämnade man medeltidens stenhus och använde sig främst av trä som byggnadsmaterial. Man byggde främst i sk skiftesverks-teknik. Varför så få av dessa byggnader är bevarade har en naturlig förklaring.

Under andra hälften av 1700-talet minskade skogen på Gotland, och för att undvika att skövlingen av denna gick alltför lång, utgick från och med främst 1760-talet skattelindring för de gårdar som valde att uppföra sina byggnader i sten. Stenen var det som bekant inte ont om och skattelindringen genererade ny-byggnationen i sten. Trähusen ersattes därmed av stenhus. Som exempel på hur populärt det blev med stenhus uppges 477 stenhus mellan åren 1770-1774 ha blivit befriade från skatt.

Nybyggnationen avtog något i början av 1800-talet men kom att få en ny topp i mitten och slutet av 1800-talet. Från främst mitten av 1800-talet genomgick gotland laga skifte, och även om det inte som på fastlandet betydde någon större förflyttning av gårdarna genom bysprängning, så kom fler hus att byggas genom att man ökade parterna av gårdarna.

För att fortsätta exemplifiera utifrån gården Stora Tollby så framgår det av en skattläggningssyn från 1725 vilka byggnader det fanns på gården då. Det framgår tyvärr inte om dessa var byggda av trä eller av sten. Det är sannolikt att i alla fall en del av gårdens byggnader idag går tillbaks så långt som till 1600- eller åtminstone 1700-tal.

Omvandlingen i 1800-talets samhälle gjorde att välståndet på den gotländska landsbygden ökade och man byggde ofta ut sina hus genom att bygga på en andra våning. Detta är märkbart även i Foles bebyggelse. Stora Tollbys nuvarande manbyggnad byggdes på 1855 av gårdens dåvarande ägare Anna och Thomas Nyberg. Anna Nyberg hade tidigare varit gift med Hans Olofsson. När Olofsson dog 1840 arbetade Thomas Nilsson Nyberg som dräng på gården. Två år senare gifte sig änkan med honom och han blev Stora Tollbys nye husbonde.

1653 upprättades Gotlands första fullständiga jordebok. I denna Revisonsbok finns ägostorleken på Gotlands gårdar beskrivna. Förutom att beräkningen efter hemmanstal och t.ex. tunnland åker, finns gårdens sk marklejtal nedtecknat. Enligt historikern Tryggve Siltberg var marklejet ett inhemskt, d.v.s. gutniskt, skattemått på de gotländska gårdarna. Marklejet går sannolikt tillbaka till medeltiden och enligt Siltberg betecknar det gårdens jordbruksmässiga bärkraftighet. Det finns en hel del källkritiska problem med marklejet och forskarna kommer förmodligen aldrig fullständigt finna svaret på hur man beräknade marklejet. Trots detta kan det vara av intresse att utifrån detta gamla skattemått jämföra kontinuiteten bland gårdarna i Fole idag. Tabellen nedan visar de historiska gårdarnas marklejtal och där utmärker sig t.ex. Stora Tollby som socknens största gård med 18 marklej. Stora Tollby är fortfarande en av de gårdar i Fole som utmärker sig genom sin stora produktion av grönsaker. Så sent som på 1950-talet hade nästan samtliga folegårdar någon form av jordbruk. Till de större jordbruks-producenterna hörde på den tiden Lillfole, Nygårds, Lilla Ryftes, Vatlings, Stora Östryftes, Bondarve, Stora Tollby, Stora Sojdeby och Sojdungs. Alltså de som 1653, enligt marklejtalen, var bland de största i socknen.

Sedan 1950-talet har som bekant mycket skett inom jordbruket. Lönsamheten för de mindre jordbruken har minskat drastiskt och därmed har dessa upphört till förmån för större, moderna och effektivare jordbruk. Idag (uppgift från 1995) är det Sojdungs, Stora Ryftes, Lilla Ryftes, Nygårds, Sten Tollby och Bondarve som har en större jordbruksproduktion. Även de sistnämnda gårdarna hör till de som hade högt marklejtal 1653. Man kan naturligtvis inte bortse ifrån att gårdarna som i Fole idag försörjer sig på jordbruk har till avsevärt har förändrats sedan 1653. Vid laga skiftet i mitten av 1800-talet skedde förändringar i gårdarnas ägostruktur och under senare tid har gårdarna vuxit på bekostnad av de mindre jordbruken som sålt av sin mark. Kontinuiteten i det gotländska jordbruk- och bebyggelselandskap består dock till stor del, och med en viss försiktighet kan man antyda att marklejtalen från 1653 och de gårdar som idag har en större jordbruksproduktion, uppvisar en del av denna kontinuitet. Möjligen är det så att marklejtalen betecknade gårdens möjlig-het till avkastning, d.v.s. jordens bördighet. Om fallet är så borde man kunna förklara sambandet mellan 1653 års stora gårdar med dagen jordbrukare, med att dessa genom tiderna har haft en bättre jordbruksmässig förutsättning. Detta är naturligtvis endast spekulationer. Om ett jordbruk ska fungera och överleva beror så klart på också vem som sköter jordbruket och hur mycket man i dagens hårda jordbruksklimat är beredd att satsa. Tanken på att det tillsammans med böndernas driftighet skulle finnas olika förutsättningar och kontinuitet som går långt tillbaka i tiden är dock kittlande

Vid gårdarna Vatlings och Stora Sojdeby finns två medeltidshus som är bland de bäst bevarade på Gotlands landsbygd. Båda ägs idag av Gotlands fornvänner. Det medeltida kulturarvet betyder mycket för Gotland i allmänhet och man får uppfattningen att det är denna tidsperiod som kulturhistorisk är viktigast även för Fole. Husets vid Vatlings är från 1200-talet. Byggnaden vid Stora Sojdeby byggdes på 1200- eller 1300-talet. Båda husen har sannolikt ursprungligen varit sk packhus, där gårdsinnehavaren förvarade sina produkter under högmedeltiden. Denna tidsperiod var handelsmässigt en glansperiod för Gotlands del. De övriga medeltida gårdsbyggnaderna är nu försvunna, men Vatling och Stora Sojdeby var förmodligen ståtliga och rika gårdar under medeltiden.

Gotlands bebyggelsestruktur uppvisar i allmänhet en ovanligt lång kontinuitet om man jämför med fastlandet. Många av Gotlands historiska gårdar går att härleda ända tillbaks till äldre järnålder d.v.s. 500 f. Kr. - 700 e. Kr. Flertalet arkeologer och kulturgeografer som har studerat den gotländska bebyggelse-strukturen menar att gotlänningarna allt sedan äldre järnålder har flyttat runt på samma inägor. Gårdarna Stora Tollby, Stora Sojdeby och Sojdungs lämpar sig här som exempel på att denna bebyggelsekontinuitet finns representerad även i Fole socken. På gårdarnas ägor har man funnit lämningar av husgrunder från äldre järnålder, skatter från folkvandringstid (ca 400 e Kr) och även vikingatida och medeltida skattfynd. Arkeologen Majvor Östergren menar, efter att ha studerat de vikingatida skatterna på Gotland i sitt avhandlingsarbete, Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation, att skatterna i de flesta fall indikerar gårdsplatsen för den vikingatida gården. Vikingatida boplatslämningar är i allmänhet svåra att spåra eftersom husen byggdes av trä och således inte lämnat spår efter sig på det sätt som stengrunderna från äldre järnålder gjort.

För att få en klarare bild av kontinuiteten i det gotländska bebyggelselandskapet i allmänhet, och i detta fall Fole i synnerhet, kan man studera skattläggningskartorna från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Genom dessa får man en bild av den ursprungliga gårdens ägor, innan dessa förändrades genom partklyvning och laga skiften på 1700- och 1800-talen. Skattläggningskartorna finns nu digitali-serade vid Fornsalen Data, och blir därmed lätthanterligare för forskning. Man kan till exempel lägga in den dokumenterade fornlämningsbilden ovan på den gamla kartbilden och på så sätt se vilka lämningar som härstammar från den ursprungliga gården. På detta sätt kan man urskilja kontinuiteten vid t.ex. Stora Tollby gård, Stora Sojdeby och Sojdungs. Kontinuiteten blir tydligast vid Stora Sojdeby där både stengrunder och stensträngar, som är typiska för gårdsmiljö från äldre järnålder, finns representerade. Dessutom har en vikingatida silverskatt hittats mitt emellan stengrunden och den historiska gårdsplatsen med det medeltida huset. Om den vikingatida skatten verkligen indikerar gårdsplatsen från den tiden, som Majvor Östergren menar, så utgår Stora Sojdeby ett tydligt exempel på hur man har flyttat sin gårdsplats på samma inägor. Som den bifogade kartan visar finns det mycket forntida lämningar i Fole, och kontinuitet i gårdsbebyggelsen går sannolikt att härleda för flertalet historiska gårdar i socknen.

Källförteckning:

Landsbygd i förvandling- Gotländsk odling och bebyggelse under 1800-talet. I; Bebyggelsehistorisk tidskrift nr. 21 1991.

Carlsson, D, 1979. Kulturlandskapets utveckling på Gotland. En studie av jordbruk-och bebyggelseförändringar under järnåldern. Press förlag, Visby.

Gotlandsgårdar. St. Tollby gård i Fole socken. Artikel i Gotlandsposten 14/11 1936.

Revisonsbok för Gotland 1653- generalundervisningsbok om alla hemmans beskaffenhet i Gotlands län 1653. Gotlandica nr1. Visby 1974.

Siltberg, T, 1993. Marklejet, tingsdomarna och den sociala differentieringen på Gotland fram till 1600-talet. Uppsats för fil.lic-examen i historia. Umeå universitet.

Sockensvängen - "Vi kom lagom till en vattenfestival". Artikel i GT 29/11 1995.

Svenska gods och gårdar, del XXXIII Gotland. Under red. av Wald, Von Sydow och Sten Björkman. Förlaget svenska gods och gårdar, Uddevalla 1940.

Vår hembygd Gotland, del 1. 1995.

Östergren, M, 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation.Thesis and papers in archaeology 2, Stockholm.

Katmaterial:

Digitaliserad skattläggningskarta över gårdarna Stora Tollby, Stora Sojdeby och Sojdungs. Fornsalen Data.

Ekonomiska kartan med 1974 års fornlämningsregister.

Författare: Linda Corneliusson

Foles forna dagar -

fornlämningar och sägner berättar

Fole är rikt på fornlämningar, vilket tyder på att det är en gammal kulturbygd. Sockennamnets ursprung är dunkelt. Det skrevs under 1300-talet Folij och på 1500-talet Fola. Hur långt tillbaka i tiden kan man, med hjälp av fornlämningarna, följa en kontinuitet i Fole? För att få ett så täckande svar som möjligt på den frågan, skall samtliga registrerade fornlämningar i socknen beaktas. Arbetet kommer dock att koncentreras till områden och gårdar med många samlade fornlämningar.

I området runt Stora och Lilla Ryftes i Fole ligger en kalkugn. Kalkugnarna i Sverige är oftast anlagda under en period som sträcker sig från 1400- till 1800-talet och de första anläggningarna kom till i samband med byggandet av de medeltida kyrkorna. Gotländsk kalksten exporterades redan på 1200-talet. Det kan tilläggas att det på Vatlings finns en sk kalkmila och i dess närhet ett gammalt kalkbrott samt två kalkugnar. Både kalkugnen vid Ryftes och kalkmilan vid Vatlings var i drift ända in på 1700-talet, vilket myndigheternas inventering 1733 visar. Vid Ringvide gård i närheten av Ryftes ligger en fornborg kallad Burgen, vilken kan ha använts ända in i medeltid som ett slags administrativt centrum för den omkringliggande bygden. Den är belägen på plan lerjord, mitt på ett stort rappsfält. Vi känner idag omkring 100 fornborgsliknande lämningar på Gotland. Ett 60-tal av dessa är sk flatmarksborgar och Burgen är en av dem. Merparten av Sveriges samtliga borgar har sannolikt brukats under hela järnåldern och i vissa fall in i medeltiden. Att Fole fick en flatmarksborg har naturligtvis med topografin att göra; här finner vi inga höga klinter eller liknande. En del forskare menar att de gotländska flatmarksborgarna utgjorde funktionella enheter för flera omkringliggande gårdar och många av dem är placerade i jordbruksbygder som den i Fole. Burgen vid Ringvide gård består av tre vallar (som eventuellt har varit överbyggda med träpalissader) med mellanliggande och utanförliggande vallgravar. Anläggningen uppvisar fyra ingångar och är förhållandevis stor i omkrets. En del av borgen har skadats till följd av odlingsarbete. Fornlämningens funktion eller funktioner kan förstos inte fastställas, men flatmarksborgar av denna typ brukar vanligen förknippas med försvar. Flera vallar och vallgravar ställde den anfallande i en tveklöst ogynnsam position. En sådan borg intog en offensiv ställning. Teorierna runt fornlämningstypen är många och varierade. Det skall tilläggas att en liknande flatmarksborg finns belägen längs väg 647 mellan Bro och Fole och att den ligger i anslutning till förhistoriska stengrunder. Längs vägsträckan har ett femtiotal fornlämningar registrerats.
Enligt fornlämningskartan finns det inga gravfält i Burgens omedelbara närhet, men däremot spridda stensättningar från järnåldern och skeppssättningar från bronsåldern. Därtill har man funnit tre armringar av guld (troligen tidig järnålder) vid tre olika tillfällen på en åker mellan borgen och Lilla Ryftes. Strax sydväst därom, på nyss nämnda gård, har två bildstenar tagits tillvara. Bildstenarna brukar delas in i tre tidsperioder: 400-600, 700-800 och 1000-1100 e.Kr. De restes på gravfält och vid korsvägar. Få stenar står idag kvar på sin ursprungliga plats. De flesta förstördes då kristendomen gjorde sin entré. På samma plats som den nyss omtalade bildstenen i Fole hittades en sk svärdslipningssten i en slags gråblå bergsart. På stenen uppträder fyra ”sliprännor” och däremellan en slipa yta. Om sliprännornas ålder och tillkomst råder delade meningar, men att många tillhör järnåldern är de flesta forskarna ense om. En del anser att stenarna har använts vid slipning av svärd, men detta är inte bevisbart. Mer eller mindre framgångsrika experiment har dock gjorts.
Området runt Ryftes uppvisar tydligt en kontinuitet tillbaka till bronsåldern, men det finns också spår efter stenålder här. En stenåldersboplats är registrerad vid Ringvide och diverse bitar flinta har kommit i dager, bl a på lilla Ryftes.

Ett av de fornlämningsrikaste områdena i Fole finns i trakterna runt Stora och Lilla Hellvis i närheten av sockengränsen mot Endre och Hejdeby. Namnet Hellvis skrevs på 1200-talet Halhuis, vilket man kan se prov på i en runinskrift på Fole kyrkas västra portsten. På en gravsten i kyrkans kor står skrivet med majuskler Halgwig. Stenen bär också årtalet 1327. För 1500-talet finns uppgifter i jordeboken om en Jacob Heguidz, vilken var husbonde vid Hellvis. Under 1700-talet skrevs namnet på flera olika sätt, t ex Helvix, Hälfwigs och Hälviks. På 1800-talet användes benämningen Hellviks och i dag säger man kort och gott Hellvis. På den väg som man idag kör ner till Hellvis har människor färdats åtminstone sedan medeltiden. Den finns med på skattläggningskartan från år 1700 och utgjorde troligen tidigare den gamla kyrkvägen som över Lillfole gick vidare upp till sockenkyrkan. I närheten av Stora Hellvis finns hela fyra husgrunder från medeltiden, komplexet Heilig Geist. Ibland kan man se gamla åkersystem i anslutning till husgrunder från järnålder och medeltid. Sådan fossil åkermark finns registrerad i närheten av Heilig Geist, även om man enligt forn-minneskartan inte funnit några röjnings-rösen på platsen. Med begreppet fossil åkermark menar man lämningar av övergiven odling på åker. Denna typ av forna åkrar härstammar delvis från sen bronsålder, men användes flitigast under järnåldern och på sina håll ända in i medeltid. Åkermark från medeltiden brukar man också kalla sentida åkermark. När avkastningen efter några skördar minskade, brukade man till en början flytta odlingen till en ny plats. Under järnåldern började man dock att använda kreatursgödsel, vilket innebar att man kunde bruka en och samma åker under en längre tid. Åkern vid de medeltida husgrunderna i Hellvis uppvisar typiska vallbildningar på hela 75x75 m (en liknande åker är registrerad vid Ekemans torp vid sockengränsen till Lokrume). I anslutning till vallbildningarna har man funnit ett antal bruksföremål från medeltiden, såsom hästskor, saxar, ljushållare, skäror m.m. Dessa föremål kan ge en intressant bild av vardagslivet på en medeltida gotländsk gård. I en av Heilig Geists husgrunder fann man en intressant sigillstamp i brons. Det har bl a diskuterats om stampen kan sättas i samband med det faktum att gården låg mitt emellan de tre tingsplatserna Bro ting, Endre ting och Bäls ting; kanske bodde här en domare? En forntida väg går via Heilig Geist till Hellvis och har bitvis förstörts av sentida odling.
Enligt många folebor skall det i området runt Hellvis ha försiggått offer-handlingar. Detta till följd av de äldsta namnbeläggens förstavelse, dvs halg- eller helg- (helig), samt ändelsen -wi (offerplats/kultplats). Dessa tankar har man sammanfört med det faktum att det i bygdens mitt under forntiden låg en sjö (offersjö?). I dag är den i stort sett igenväxt. Vid dess nordöstra strand finns en stensatt källa, eller brya som det också kallas. I dess omedelbara närhet går en förmodad forntida vägsträcka fram. När man går på skogsvägen från Fjells i Endre till Hellvis i Fole kommer man till en avväg som leder till Öjars i Ekeby. Här fanns fortfarande under tidigt 1900-tal en sk kallvarp på vilken man kastade en gren då man gick förbi med orden ” Ja aukar på di mang, däu leite pa mi gang” (Jag ökar din mängd, du gör min gång lätt och lyckosam). Man offrade alltså något och bad sin bön. Detta är en mycket gammal sed som en del fortfarande idag anammar med stort allvar. En annan kallvarp fanns för övrigt belägen strax nordost om Fole kyrka.
Om området runt Lilla Hellvis, där alltså både den omtalade sjön och kallvarpen en gång låg, finns det fullt med mystiska sägner. Bl a har ortsbefolkningen under senare delen av 1900-talet berättat om den galne studentens källa/brya i Hellvis. Den omtalade studenten läste latin och var så lärd att han slutligen miste förståndet. Han satt ofta vid källan, dag som natt, och tittade ner i det klara vattnet. Här mötte han den vackra men farliga skogsfrun. ”Leken med skogsfrun kanske blev hans död”, säger man i trakten; hans mor fann honom i alla fall tidigt en morgon vid källan, kall och livlös. I närheten av källan hade en bonde byggt en kvarn, vilken började förfalla samma dag som den galne studenten dog. Kvarnen står med på skattläggningskartan från år 1700 under benämningen ”skvaltkvarnen”. Det sägs att den olycklige mannen spökar vid denna, att han är tvungen att stiga upp ur sin grav då skogsfrun kallar på honom. Alla dessa spekulationer runt ”offerplatsteorin” skall man naturligtvis ta med en stor nypa salt. Offerkällor förekommer i övrigt på hela Gotland och man brukar säga att många av dem sannolikt började användas redan under forntiden. Andra källor var snarare hälsokällor, i vilka man gärna offrade mynt till de osynliga makterna.

Enkla körvägar för kärror fanns troligen redan på järnåldern. Stigarna och vägarna sammanband närliggande gårdar och byar med varandra och med lokala handels- och kultplatser. Man kan ofta hitta dem i närheten av järnåldersgravfält. Hellvis i Fole utgör här inget undantag. Områdets kulturlandskap uppvisar, förutom forntida vägar och stigar som nästan uteslutande strålar samman vid den gamla fornsjön i Hellvis, gravfält med rösen, skeppssättningar och runda stensättningar från brons- och järnålder. Gotland har ett flertal gravfält från yngre järnålder och de ligger oftast på odligsmark. I närheten av Lilla Hellvis finns ett gravfält med hela 110 runda stensättningar. Dessutom uppvisar just detta område spridda exempel på sådana gravar. Därtill finner vi på fornlämningskartan en säker husgrund samt en förmodad husgrund på platsen. Den säkra husgrunden kan kanske utgöra förlagan till den nuvarande gården i området. Järnåldersboplatser finns överallt på Gotland, även om boplatserna inte så ofta syns ovan markytan. Om vegetationen är lågväxt kan man dock se husgrunderna eller husterrasserna på vilka de varit anlagda. Husgrunden från Lilla Hellvis har typiska synliga vallar som är 3-4 m breda och 0,4-0,6 m höga. Ursprungligen har husgrunden varit större än den är idag (19 x 12 m); lämningen är nämligen kringplöjd och delvis skadad. Järnåldershus av denna typ brukar vara ca 20-30 m långa. Runt omkring Stora Hellvis finns förutom de fem husgrunderna (Heilig Geist från medeltiden medräknat) också stensträngar (mellan inäga och utmark) samt två bryor. Området saknar inte heller rösen, skeppssättningar och runda stensättningar. Det skall också nämnas att det ca 200 m väster om vägen till Hellvis finns två sk kämpgravar, dvs husgrunder från folkvandringstid (järnålder). Sådana husgrunder finns på ett flertal platser i socknen. Några fornlämningar från stenåldern är hittills inte registrerade för Hellvis del. Spåren av kontinuitet försvinner alltså med bronsåldern.

Vid Lillfole finns en annan koncentration av fornlämningar från olika tidsskeden. Mitt i området ligger en brya och både norr och söder, samt sydväst om denna finns spår efter gårdar från medeltid och möjligen järnålder. Den nordligast belägna husgrunden har dessutom ett tillhörande åkervallssystem med en sammanlagd längd av 550 m. Såväl husgrund som vallsystem hör till medeltiden. Huset har varit beläget på ett gammalt bronsåldersänge med enstaka lövträd. Det finns fortfarande synliga murrester i terrängen. I området runt Lillfole finns ett tiotal odlingsrösen och ett antal otydliga vallbildningar som kan tyda på fler husgrunder och stensträngar. Till medeltid hör även resterna av en kalkugn på skogsmark i närheten av Bondarve gård. Spåren från järnålder består av enstaka gravar samt två kalkstenar med vardera sju och tre sliprännor. Ängena utgör de enda registrerade lämningarna från bronsålder. Några spår efter stenåldern har inte hittats.

Gården Vatlings är omgivet av diverse fornlämningar. Här finns en sentida husgrund, röjningsrösen och sentida åkersystem. Från medeltiden stammar också de redan nämnda kalkugnarna och kalkmilan. I närheten av den nordligast belägna ugnen har man funnit något som eventuellt skulle kunna vara resterna efter en tjärdal. Trätjära användes för att impregnera och skydda olika slags träkonstruktioner som blev utsatta för väder och vind. Tjärbränningen var vanlig i hela Sverige från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet. Mest känd är Vatlings dock för den bildsten (numer bildlös) som hittades vid en forntida vägsträcka. Enligt ortsbefolkningen på Vatlings med omnejd restes stenen till minne av en brud som på väg till kyrkan kastades av sin häst och bröt nacken. Denna tradition existerar dock i flera socknar på Gotland och är inte speciellt utmärkande för Fole. Detta är ett bevis gott som något att traditioner bör tas med en stor nypa salt. Den gamla vägsträckan, vid vilken stenen hittades, går i dag delvisa genom en något sank skogsmark. En annan forntida vägsträcka går från Vatlings ner till Hellvis och den är bitvis stenlagd. Ca 450 m väster om den nu stående gården på Vatlings ligger en brya. Spåren efter järn- och bronsålder är sparsamma och representeras av enstaka rösen och runda stensättningar.

Ca 400 m från manbyggnaden på åkermark vid Stora Tollby hittades en bildsten i kalksten, 0,7 m hög och 0,57 m bred. Den har daterats till 400-talet och saknar i dag bild. Fornlämningen stod troligen intill den stenlagda forntida väg som upptäcktes på samma plats under 1920-talet. Ca 110 m från manbyggnaden påträffades vid dräneringsarbete ett skattfynd om sex stycken guldbrakteater från folkvandringstid och två romerska dinarer (järnålder). På samma gård hittades ytterligare mynt, en silverring och andra smycken samt diverse föremål av järn och brons från vikingatid och tidig medeltid. I övrigt finns en gammal husgrund (saknar datering) i närheten av den nu stående gården. Vid Stora Tollby har dessutom diverse boplatsfynd från vikingatid och medeltid gjorts.

Det finns fornlämningar som kan sättas närmare oss i tiden än medeltid i Fole (förutom den redan nämnda tjärdalen). Ett exempel är den bro som ligger i närheten av Lilla Sojdeby. Den är gjord av kallmurad kalksten och har ett valv. Bron kallas Krampebron och ligger idag några meter ifrån den nutida landsvägen. Det var på 1700-talet som man rent allmänt började ersätta de tidigare träbroarna med stenvalvsbroar. Sådana stenbroar uppfördes in på 1800-talet, men ersattes sedan av anläggningar i järn och betong. Ett annat exempel på fornlämning i denna kategori är milstolparna eller milstenarna i Fole. En del av dessa sattes upp redan under 1600-talet, men perioden var som intensivast på 1700-talet för hela Sverige. De var knutna till det allmänna landsvägsnätet.

För medeltidens del har vi alltså i Fole främst husgrunder, sentida åkersystem och nu stående gårdar, samt bevisen för hanteringen av kalksten. En del bruksföremål har också uppdagats, bl a ett antal malstenar.
Den vanligaste fornlämingstypen i socknen när det gäller järnåldern är gravarna i kombination med husgrunder, stenvastar, vägar och stigar, svärdslipningsstenar samt bildstenar. Härtill kommer den vikingatida silverskatten från Stora Sojdeby och spridda mindre skattfynd från folkvandringstid och vikingatid. Vilket tidsskede fornborgen och de fossila åkermarkerna stammar från låter jag vara osagt.
För bronsålderns del är det gravarna som talar det tydligaste språket i fornminnesväg. Ett antal skärvstenshögar kan också tidsfästas till bronsåldern (sönderbrända stenar från härdar och kokgropar). Övergångsskedet mellan brons- och järnålder visar sig tydligt överallt på Gotland, faktiskt mer än i något annat landskap. Av utomordentlig betydelse för kännedomen om detta dunkla skede i vår forntida historia är det lilla gravfältet vid prästgården i Fole, där undersökningar pågick omkring 1960. En del föremål från gravfältet tyder på att den yngsta bronsåldern och den äldsta järnåldern existerade samtidigt. I kyrkogårdsmuren har man hittat ett bildstens-fagment. Den har en skeppsframställning med höga stävar och ett råsegel. Strax utanför kyrkans sydport har kristna gravar framkommit, men det framgår inte av grävrapporten vilken ålder dessa hade. Det ser dock ut som om man kan följa en kontinuitet från medeltid och tillbaka till bronsålder vid sockenkyrkan.
Fornlämningar från stenåldern är ytterst sparsamma i Fole. Förutom stenålders-boplatsen vid Ringvide har man vid prästgården funnit ”boplatsindikerande lämningar” från stenåldern. En boplats från denna tid är också registrerad i närheten av Ekmans torp vid sockengränsen mot Lokrume. Några hundra meter från gården Vatlings hittades en skafthålsyxa i en numer igenväxt åker. Detta sammanfattar lämningarna från stenåldern i Fole. De älvkvarnsförekomster som påvisats vid sockengränsen mot Lokrume (norr om Ryftes) kan i och för sig stamma från stenåldern, men man brukar å andra sidan datera dessa förekomster vitt och brett till 3000 f.Kr - 1000 e.Kr. Man räknar dock med att de flesta kom till under bronsåldern, eftersom man vanligen finner älvkvarnarna i samband med hällristningar och hällmålningar från denna tid. Älvkvarnarna, eller skålgroparna som de också kallas, har man förknippat med kulthandlingar. De uppträder oftast i jordbruksbygder, men också i skogsmark. Älvkvarnsstenen från Fole hittades i skogsmark och granitblocket bär på hela tjugotre älvkvarnar/skålgropar.

Hur ser foleborna på fornlämningarna i dag? Husbonden på Stora Tollby planerade en grustäkt vid sin fastighet. Länsstyrelsen förklarade i sitt svar på hans ansökan att arbetet måste avbrytas om gravar eller andra fornlämningar påträffades. Sådana hinder uppstår ofta för gårdsägare på Gotland, vilket säkerligen irriterar många. Familjen Fohlin på Kisslings gård har vant sig vid att kontakta länsstyrelsen varje gång de skall sätta spaden i jorden. Bara inom själva tomtområdet finns ett fyrtiotal gravar registrerade. Gunnar Fohlin säger att han blivit handlingsförlamad av reglerna och förordningarna, dvs att fornlämningar inte får rubbas eller övertäckas. Han får t ex inte hugga ner träd, eftersom rotsystemet är inlindat i fornlämningar under markytan. Han får inte heller köra traktor eftersom hjulen tynger ner och krossar lämningarna. Gunnar har planer på att bygga en stor maskinhall på gården och han vill inte höra talas om några kompromisser:
- Jag ger mig inte. Gården har gått i arv och min son, Peter, är femte generationen som verkar här. Jag kan ju inte rå för att mina förfäder byggde gården på ett gravfält. Här går ju inte att arbeta så jag har erbjudit myndigheterna att lösa in gården så att jag kan starta på nytt på en annan plats, säger den 50-årige husbonden på Kisslings.
Gunnar är själv mycket intresserad av och nyfiken på vad jorden döljer, men att han skall hindras från att utveckla sin egen gård tycker han är att gå för långt. Det vore intressant att få en bättre och tydligare bild av vad invånarna i Fole tycker och tänker om sitt kulturlandskap. Dessvärre är tiden för knapp för ett vidare arbete i denna fråga.

Källförteckning

Litteratur:

Enekvist, A (Lokal amatörforskare). Hellvis i Fole - studier i en gammal bygd, 1965.

Manneke, P. Arkeologisk undersökning längs vägen mellan Bro och Fole. Gotländskt arkiv, 1995.

Nordin, F. Borgen vid Ringvide gård, Fole socken, på Gotland. Artikel ur Akademiens månadsblad nr 29, 1974.

Norlén, N. 1996. Vibrationer blir ljud och syner, ur Svenskarna och deras övernaturliga upplevelser.

Öhrman, R. 1994. Vägen till Gotlands historia.

Kartor och register:

Skattläggningskartan från år 1700.

Ekonomiska kartan från 1974.

Fornlämningskartan och fornlämnings- registret från länsstyrelsen (fortlöpande registrering av fornlämningar).

Övrigt:

Kalender för Tingstäde kommun 1954 utgiven av kommunalnämnden.

Kulturmiljövård i skogen utgiven av Skogsstyrelsens förlag, 1992.

Diverse anteckningar från Riksantikvarie ämbetet, Fornsalen och länsstyrelsen på Gotland (finns samlade i Fornsalens arkiv).

Författare: Malin Eriksson

SPÅR AV DET FÖRFLUTNA -

EN VANDRING GENOM FOLE SOCKEN

Människornas liv lämnar avtryck på jorden hon trampar. Den som någon gång fått vandra genom en historisk engelsk stadhar kanske från sin plats på trottoaren stått och tittat ned på en kyrkogård, och frågat sig hur det kommer sig att marken kyrkan står på ligger så mycket lägre än vägen och den modernare bebyggelsen runt omkring. Det flanören ser på då är medeltidens marknivå. Runt kyrkan har hus byggts på hus, väg har lagts på väg, föremål har tappats, sopor har kastats, hästar och svin har lämnat sin spillning. Men kyrkans mark har hållits i helgd. Nivåskillnaden mellan trottoarens asfalt och kyrkogårdens gräs är åren mellan medeltiden och vår tid gjorda till mull. Tecknen i marken är en tittglugg in i dåtiden.

Om vi skulle ta oss en promenad längs någon av småvägarna i södra utkanten av Fole socken! Tar vi oss tid att se närmare på de yttersta gränserna av de åkermarker som utgör socknens kärna noterar vi kanske att många fält ligger ett par handsbredder under den omgivande marken. Här, liksom i den gamla engelska staden, är nivåskillnaden en materialisering av den tid som gick innan vi föddes. Skillnaden är bara den, att medan kyrkogården från 1200-talet ligger kvar på sin ursprungliga nivå, är den gotländska åkern verkligen nedsjunken i jorden. Varje tum som skiljer åkern från gräset runt omkring är resultatet av hårt arbete: Plogen, och före plogen årdret, som grävt sig ned i myllan, hästar, oxar och människor, som trampat den, och skördar, som sugit näring ur den. Det är våra förfäders slit för brödfödan vi ser när vi tittar på en gammal åkerkant.
Men det är inte bara åkern som speglar åren som gått. Den gamla ängens örter har en historia att berätta även de, som sträcker sig längre tillbaka i tiden än någon av oss kan minnas. Få ängsmarker finns kvar i Sverige idag i sitt ursprungliga skick. De flesta beteshagarna och slåttervallarna plöjdes upp till odlingsmark från och med 1880-talet, då konstgödseln gjorde det onödigt att hålla fler djur än gården behövde för köttets och mjölkens skull. Fole är inget undantag, trots att gotlänningarna gjort mer än de flesta för att bevara sina ängen. Vad är det då ängsblommorna vittnar om? Jo, år av urval. Ängen gödslas av kreaturen den hyser och trampas av deras klövar. Den hålls fri från sly och skog som hindrar solljuset. För varje nytt år blir ängens växtliv alltmer specialiserat, tills floran är en väv av arter, intrikat, komplex, och unik. Människan har hållit djur på bete långt innan hon tog upp åkerjord. På Gotland, där konstansen i kulturlandskapet är så utpräglad, kan änget spegla oerhörda tidsrymder. Gick vikingatidens lågvuxna, raggiga djur och betade på något av de ängen vi ännu har kvar? Det har i så fall tagit ängets växter ett tusen år att nå den sammansättning de nu har. Om änget skulle odlas upp, och vi skulle börja hävda det på nytt, skulle inte våra barnbarn eller barnbarns barn få uppleva dess egenart. Nej, det skulle ta över trettio generationer för biotopen att återbildas. Häri ligger dess särart, det är för detta vi ska handskas varsamt med vår omvärld. På vår väg kan vi se fler av dessa tidsavtryck i landskapet, både avtryck som gjorts medvetet av generationerna före oss: stenmurar, grindstolpar, röjningsrösen, vägen vi går på... och avtryck som människornas arbete lämnat efter sig utan att man tänkt på saken: åkerkanternas och vägrenarnas flora, fåglar och djur. Inget är opåverkat av människan i en gammal jordbruksbygd, även om mycket förändrats. När vi nu vandrar genom bygden har vi ofta skog, sly och saftigt gräs på båda sidor om oss. För gårdagens bondebefolkning var denna vegetation en livsviktig resurs, ett grönt guld, som utnyttjades till sista grässtrået. På gamla foton kan vi se hur landskapet tedde sig då, när bara få träd sparats undan ved- och virkestäkt, och de fattigas kritter betat ned till och med vägrenarna till en centimeterkort stubb. En 1800-talsmänniska, förflyttad till vår tid, skulle inte känna igen sig i grönskan. Kanske skulle hon också sakna ett av de underligare tecknen i det gamla agrarlandskapet: De mystiska ”offerkasten”, eller ”kallvarpen” - här och där förekommande högar av ris och kvistar, på vilka förbipasserande vandrare kastade en pinne eller en barkbit för lycklig färd (se även kapitlet om fornlämningarna i Fole). Theodor Erlandsson berättar 1912 i sin bok ”En döende kultur”:

”När man på den gamla skogsvägen från Fjells i Endre socken till Helvigs i Fole kommer till ‘Skarphaideräum’ går en mindre väg av till Öjers i Ekeby socken. Vid avvägen låg i författarens barndom ett större ‘kallvarp’, på vilket vi kastade en gren, ett barkstycke eller dylikt och sade: ‘ja aukar på di mang, däu leitä pa mi gang’(...) Kavelvarpet är antagligen ett forntida offerbål, vilket på samma gång tjänstgör som vägmärke, och kaveln är sannolikt vandrarnas gåva åt någon de villsamma skogsstigarnas gudom, vilken ombads att i gengäld göra hans förehavande lyckosamt.”

Offerkasten har även funnits i övriga Sverige, men hade där oftast en kusligare innebörd: Vandraren kastade sin pinne på platser där något hemskt eller skändligt brott begåtts. Det kunde vara ett vägkors där en kvinna blivit våldtagen, någon blivit mördad, eller ett ilandflutet lik blivit jordat. Kastet skulle då hindra de osaligas spöken från att hemsöka förbipasserande. Särskilt viktigt var kastet efter mörkrets inbrott. Men låt oss fortsätta vår promenad! Kanske slår det oss när vi nu lämnar hällmarkstallskogen bakom oss att spåren från dåtiden blir allt svårare att se. Ju närmre socknens centrum vi kommer, desto mer effektivt har marken utnyttjats, desto större är moderna tiders påverkan i landskapet. Är inte detta en ledsam paradox, att vi överallt där det finns framåtanda är tvungna att utplåna spåren efter våra föregångare? De platser som präglas av en kontinuerlig utveckling framåt ståtar sällan med bevarade miljöer från forna tider. Redan den driftige 1700-talsbonden rev boningshuset från 1600-talet och byggde ett nytt, bekvämare, och på 1800-talet och det tidiga 1900-talet kom myrutdikningarna, som lämnade än tydligare spår i det gotländska landskapet.

”För naturvännen, jägaren och säkerligen även för en hel del av kringboende trakters befolkning, som erinrar sig det rika fågelliv, hvilket för ett eller annat decennium sedan pulserade i några ännu icke utdikade myrar med deras frodiga vegetation och i träsken, äro dessa kulturens djupa ingrepp i naturen allt annat än uppbyggliga. (...) Det enda liv, som numera bryter tystnaden för ett ögonblick, är en insekts surrande eller en drillsnäppa, som från den många meter breda och djupa huvudkanalbottnen höjer sig i luften, och vars ängsliga läten verka som en anklagelse mot människan för den massdöd och den massfördrivning av tusentals simfåglar och vadare, vartill hon här ... gjort sig skyldig” (H. Munthe, ”Drag ur Gottlands odlingshistoria”, Stockholm 1913).

Ändå är det så, att medan våtmarkernas försvinnande innebar att gränsen för åkerbruket kröp fram ännu ett stycke längre på den opåverkade naturens bekostnad, betydde det laga skiftet att själva odlingslandskapet fullständigt ändrade karaktär. Nu slogs gårdsparternas åkerremsor ihop till de sammanhängande fält vi nu ser på vår promenad genom socknen. Den raka vägen vi går på är ett resultat av skiftet även den. Skillnaden mellan den oskiftade och den skiftade jordbruksbygden är som den mellan Visbys och Kalmars gamla stadskärnor: Den förra ett pittoreskt virrvarr bestämt av naturens förutsättningar, den senare ett effektivt rutnät, ritat av statsmaktens arkitekter. Skiftet påbjöds år 1827 av högsta instans och få bygder förblev oskiftade på Gotland, trots att ön var en av de sista landsändarna att skifta sin jord.* Vinsten med skiftet, liksom med erövrandet av odlingsjord från träsk och myrar, var en ökad avkastning. De vidsträckta fälten utgjorde också förutsättningen för det högeffektiva jordbruk vi har idag. En modern traktor, med sina hästkrafter, skulle vara hopplöst överdimensionerad för en oskiftad åker. Priset för skiftet betalade vi med artrikedomen och ögonfröjden, och den gemenskap som tvingades fram av nödvändigheten att utföra alla större göromål på åkern tillsammans.
Det som grundlades i och med skiftena slutfördes av de moderna jordbruksredskapen. Jordbrukaren som på 40-talet fick möjlighet att förbättra sin åkers avkastning med nya effektiva maskiner tvekade inte att plöja ned den lilla upphöjningen i åkern, som kanske i själva verket var den sista resten av en bronsåldersgrav. Har vi kunskap och god vilja kan vi idag skona många av de kulturmiljöer som ännu finns kvar. Men utan kunskap har vi ingen möjlighet att bedöma betydelsen av det gamla änget, den låga ättehögen, eller stensträngen som vindlar över hällmarken. Vi har samma rätt att bruka jorden som våra förfäder hade, men är vi kloka gör vi det med tanke även på dem som kommer efter oss.
Nu börjar vi kanhända närma oss kyrkan på vår promenad. Kommer vi söderifrån går vi kanske i den grunda hålvägen mitt i gräsplanen mellan kyrkan och skolan. Här har många fötter trampat före våra. Väl framme vid kyrkan kan vi sätta oss ned och fundera över de avtryck av seklernas gång vi sett i landskapet. Gemensamt för dem är hur vårt eget århundrade gått fram som en stor kvast över dem alla, suddat ut och jämnat till, som ingen tid före vår. Är vi filosofiskt lagda kan vi reflektera över hur landskapet runt omkring oss liknar vårt inre landskap: På samma sätt som jordbrukets årscykel rullade på efter gamla riktlinjer genom vikingatid, medeltid, tidigmodern tid och upplysning, hade den immateriella kulturen en kontinuitet genom hedendom, kristnande och reformation. Förändringar har kommit sakta på. Jul firar vi fortfarande med god mat och gåvor, till släkt och vänner, och kanske också till våra dagars fattiga via insamlingar av Röda Korset eller Frälsningsarmén. Men många av de avtryck gångna tider lämnat i våra psyken har suddats ut samtidigt med avtrycken i vår fysiska omvärld. Ett exempel är denna lilla aftonbön. Den är känd även från övriga Sverige, men just denna version kommer från Gotland. ”Det går en ängel kring vårt hus, han bärer sju förgyllda ljus, han har en bok uti sin hand, sött somna vi i Jesu namn”. Bönen är känd i skrift sedan 1600-talet, men tycks aldrig ha påbjudits officiellt av svenska kyrkan. Versioner av den finns även på kontinenten, i katolska länder - det är inte alls otroligt att de fyra korta raderna har sitt ursprung i samma tid som såg kyrkan bakom oss byggas. Idag är det emellertid lika få av oss som lär våra barn läsa den innan de går till sängs, som kastar offerpinnar när vi passerar ett vägkors. På gott och ont har vi avlägsnat oss långt från det gamla bondesamhällets tankar och liv. Men vem kan påstå, att en historia som den här nedan inte fortfarande ger en gåshud på armarna?

"Två drängar älskade samma tös, men hon tyckte bara om den ene. Den andre ruvade på hämnd, och en mörk natt smög han in på kyrkogården och grävde upp ett ‘leikbain’ ur en grav. På en lekstuga passade han sedan på, att smyga in det jordiga benet i sin rivals tröjficka, utan att denne märkte något. Detta skulle tveklöst bringa dödsens kyla mellan de två älskande. Nå, efter dansen och lekarna gick tösen och hennes utvalde hem och lade sig till sängs, men döm om deras fasa, när dörren plötsligt slås upp så riglarna far, och en fruktansvärd gestalt står på tröskeln. Multnande hårtestar hänger om det hemskt grinande ansiktet, gulnade trasor höljer den jordiga kroppen. Det är gasten, som kommer in i kammaren, och tar sitt saknade fingerben ur drängens ficka, och knackar hårt med det i bordet. Men drängen förstår hur benet hamnat i fickan och säger modigt: ‘Därtill är jag oskyldig och gå du till den, som tagit det och löna honom; men jag skall bära ditt ben på kyrkogården.’ Gasten lade då tillbaka benet och försvann utan ett ljud. Nästa dag gick drängen och lade tillbaka benet i vigd jord. Men den försmådde drängen, han gjorde aldrig något mer, ty honom hade gasten kommit till i mörkret innan gryningen och rivit honom i tusen stycken.” (Fritt efter P.A. Säves ”Gotländska sägner”, Uppsala 1959).

Källförteckning:

Blomkvist, N.Vad berättar en by?, Stockholm 1993

Erlandsson, Th. En döende kultur, Visby 1912

Klintberg, B. Folkloristisk brevlåda, Stockholm 1991

Munthe, H. Drag ur Gottlands odlingshistoria, Stockholm 1913

Säve, P.A.Gotländska sägner, Uppsala 1959

Öhrman, R. Vägen till Gotlands historia, Visby 1991

Författare: Hanna Enefalk

Fole kyrka -

från centrum till periferi

Inledning
Avsikten med denna undersökning är att titta närmare på Fole kyrka och dess verksamhet. Detta kommer att ske i en omvänd kronologisk ordning. Jag kommer att börja med att undersöka hur kyrkan och dess verksamhet ser ut i dag och vad den kyrkliga institutionen har för strategi inför millennieskiftet, då kyrkan skiljs från staten. Sedan undersöker jag mig bakåt i tiden, genom några av kyrkans verksamheter, till kyrkans grundande.

Fole kyrka idag
Enligt pastoratets verksamhets berättelse för 1998, består Fole kyrkas verksamhet idag av gudstjänster, förrättningar, körverksamhet, förvaltning av kyrkans egendom samt, enligt kyrkoherden i Fole, en del uppsökande verksamhet. En av de frågor som ansetts vara viktig och diskuterats under året är det låga antalet besökare vid gudstjänster och förrättningar. Under 1998 var antalet besökare vid dessa totalt 9916 stycken. Före Fole i sig självt är den senaste siffran från 1994. Då besökte 929 personer de olika gudstjänsterna. En annan fråga som varit viktig är relationsförändringen stat - kyrka, fr.o.m. 2000 då kyrkan och staten går skilda vägar. Denna fråga har kyrkorådet ägnat två samlingar till att diskutera.

Relationsförändring Kyrka - Stat
År 2000 tar staten sin skyddande hand från kyrkan. Vad innebär det? Vad har kyrkan för strategi för att möta det nya sakläget? Förhållandet mellan kyrkan och staten diskuterades redan 1958 då man tillsatte en statlig utredning. Sedan den 1968 lagt fram sitt slutbetänkande tillsattes en kyrka-stat-beredning. Detta ledde till två olika förslag, 1972 och 1978. Dock ledde ingetdera av till något resultat. Istället tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kyrkoberedning, 1992. Kyrkoberedningen överlämnade 1994 sitt förslag "Staten och trossamfunden". Efter behandling lade riksdagen, 1995, fram ett förslag till ändrade relationer mellan stat och kyrka. Så småningom beslutades att den nya ordningen kommer att träda i kraft den 1 januari 2000.

Vad innebär då denna relationsförändring? Den innebär att Svenska kyrkan upphör att vara statskyrka, som den varit sedan reformationen. Församlingarnas kommunstatus försvinner och därmed deras beskattningsrätt. Utnämningen av biskopar och domprostar flyttas från regeringen till en kyrklig myndighet. Också bestämmelserna om att kungen måste tillhöra Svenska kyrkan avskaffas. Trots denna relations förändring kommer Svenska kyrkan att behålla en viss offentligrättslig ställning bl.a. därför att majoriteten trots allt tillhör Svenska kyrkan.

För den som efter 2000 väljer att vara medlem i Svenska kyrkan innebär det att man ska betala lokal och regional beslutad kyrkoavgift. Avgiften kommer att kunna betalas på samma sätt som inkomstskatten. Den som väljer att inte tillhöra Svenska kyrkan behöver inte längre betala någon avgift till denna. Ifråga om begravningsförfarandet så kommer icke-medlemmar att få betala en lokalt beslutad avgift. För vården av kulturhistoriskt värdefull egendom skall Svenska kyrkan kunna få viss ekonomisk ersättning av staten.

Hur kommer man då, på Gotland och i Fole, att bemöta den nya relationen mellan kyrka och stat? För Gotlands del, började Visby stift och de olika pastoraten tidigt att diskutera hur man skulle förhålla sig till relationsändringen mellan stat och kyrka. Arbetsnamnet på denna diskussion blev Gotlandsmodellen. Det man diskuterade, och fortfarande diskuterar, var bl.a. införandet av en gotländsk kyrkohandbok samt förändring av församlings- och pastoratsgränser. Detta är dock något som avhandlas i skrivande stund varför Foles millenniestrategi ej kan utkristalliseras. Enligt Foles kyrkoherde har man beslutat hur man ska möta relationsförändringen i en fråga, dopförfarandet.

Sockenstämman
I hela Sveriges rike hade socknarna sockenstämmor. Så också Fole. Vad var då en sockenstämma? Fram till 1862 var stämman sockenbornas ”styrelse” under prästens ledning. Stämman hade troligtvis medeltida anor. För Gotlands del uppkom sockenstämmorna i skrift 1659. Från 1700-talet hade socknens självägande bönder och godsägare graderad rösträtt, från 1843 också andra sockenbor med ett visst minimikapital. Samma år inrättades sockennämnden som ett verkställande organ. Bland sockenstämmans äldsta uppgifter märks skötseln av kyrka och prästgård samt utövandet av kyrkotukt. Under 1700-talet tillkom fattigvård och skola.

Vad sysslade då Fole sockenstämma med? Jag har tittat närmare på perioden 1840 - 46 eftersom utrymmet inte tillåter en heltäckande undersökning samt att denna period är en omvälvande period i sockenstämmoarbetet. Flera ”utskott” tillkommer till sockensjälvstyret under denna period, t.ex. skoldirektion och sockennämnd. Utöver de redan nämnda uppgifterna sysslade stämman med flera andra ärenden. Exempel på dessa är val till olika uppdrag inom socknen samt representant för socknen i olika officiella sammanhang. Faktum är att dessa två kategorier var de ärenden som Foles sockenstämma lade ner mest tid på under den undersökta perioden. I övrigt var det en bred variation av ärenden, t.o.m. fler än vad kronan föreskrivit.

Stämman beslutade i många olika slags ärenden. De som satt i stämman var däremot inte av lika många slag. Under den undersökta perioden var det kyrkoherden och hemmansägarna som styrde stämman. Om man ställer begrepp som diktatur och demokrati mot varandra var stämman demokratisk, men någon demokrati i ordets rätta bemärkelse var det inte tal om då stora delar av sockenbefolkningen var undantagna rösträtt. 1843 kom det en förordning som bl.a. gav icke-fastighetsägare rätt att deltaga i stämmoarbetet, dock under förutsättning att man betalade in viss skatt. För proletariatet, som började formera sig under denna period, innebar lagförändringen föga eftersom de som stod under annans husbondesvälde var undantagna från rösträtt. Faktum är att vid en kontroll av underskrifterna i de olika sockenstämmoprotokollen visar det sig att dessa ofta är de samma som de anrika gårdsnamnen t.ex. Watlings.

1843 införs sockennämnden. Nämnden blev socknens verkställande organ i profana frågor. I sockennämnden var inte längre kyrkoherden den självskrivne ledaren. Nämnden skulle istället ledas av en vald ordförande. Detta var ett av de första stegen mot en särskiljning av kyrkliga och kommunala frågor.

Sammanfattningsvis kan man säga att sockenstämman, under den undersökta perioden, uppbar ett omfattande, lokalt, självstyre där både sedvänjor och lagstiftning fick betydelse för utformningen. Enligt den gängse historiska uppfattningen sysslade stämmorna med, i stort sett, fattigvård och olika slags kyrkliga frågor samt att sockensjälvstyret ökade i omfattning 1862 då socknen blev kommun och sockenstämman kallades kommunalstämma. Detta är fel Fole sockenstämma hade ett mångfacetterat och omfattande självstyre redan före 1862, kommunreformen innebar till en början endast ett namnbyte. Det förkommunala självstyret kom att ligga till grund för den kommunala reformen 1862.

Etablerandet av kyrkan
Exakt när kyrkan etablerades i Fole vet man inte. Att det var någonstans omkring sekelskiftet 1100 verkar vara troligt. Detta eftersom Strelow har skrivit att Fole kyrka inrättades 1096 samt att man funnit fragment av en gravsten från 1100-talets början. Dessa teorier gör att flera forskare antar att det funnits en kyrka före den nuvarande, sannolikt en stavkyrka i trä vilket var vanligt i tidigaste kyrkorna. Av den nuvarande kyrkan är tornet äldst, slutet av 1100-talet. Ännu äldre är dock omfattningen till sakristiedörren, som ursprungligen var korportal i en liten absidkyrka från 1100-talet. Utformningen är unggotisk, men det är ett resultat av flera byggnadsperioder. I Visby domkyrkas inventarium står det att Fole kyrka är byggd 1280, ”ANNO 1280 ÆDIFICATUM FUIT TEMPLUM FOLENSE”. Detta årtal gäller troligen den senast tillbyggda delen, då kyrkan fick sin nuvarande utformning. Det finns teorier om att tornet skulle byggas om för att motsvara de senare byggda långhusets- och korets proportioner. Detta blev dock ej av då Gotlands storhetstid var över i och med ett flertal katastrofer, inbördeskrig, pest mm.

Hur gick det då till när Fole och de andra gotländska socknarna blev kristna? Källmaterialet på denna front är synnerligen tunt. Om man får tro gutasagan så gick det till så här: ”Sedan gutarna hade sett kristna mäns seder, lydde de guds bud och lärda mäns lära. De toga då allmänt emot kristendomen frivilligt utan tvång, så att ingen tvang dem till kristendomen. Sedan de allmänt blivit kristna, byggdes en och annan kyrka i landet, i Atlingbo¸ det var den första i mellantredingen. Sedan byggdes den tredje kyrkan i landet i Fardhem i södra tredingen. Efter dem förökades alla kyrkor på Gotland, ty män byggde sig kyrkor till större välmak.” (citat ur Gotländsk arkiv 1981). Gutasagan ska naturligtvis tas med en nypa salt, men det är ändå intressant att se hur berättelsen om kristnandet förts vidare genom historien.

Sockenindelning
Vad menas med socken och när uppkom de olika socknarna? En socken är det minsta kyrkliga området. Termens ursprung är osäkert. Den kan möjligen ha sina rötter i det förkristna tingssamhället men det kan också tänkas att den har en kyrklig härkomst. Den kyrkliga sockenindelningen kan spåras tillbaka till medeltiden men om dess uppkomst råder delade meningar. För Gotlands del verkar det som sockenindelningen var helt genomförd i slutet av 1100-talet. I Fole verkar det rimligt att anta att sockenbildningen ägde rum någon gång kring sekelskiftet 1100, i samband med uppförandet av den nu försvunna kyrkan. Den medeltida sockenindelningen har till stor del blivit bestående ända in i nutiden.

Sammanfattning
När kyrkan etablerades och långt fram i tiden var kyrkan den centrala organisationen i socknarna. Där samlades makten, människorna och de för socknen viktiga verksamheterna. Från 1000-talet och ända in i vårt sekel var kyrkan en maktfaktor i samhället. Vid 2000-talets inträde kämpar kyrkan för att få besökare till dess gudstjänster. Makten har för länge sedan övergått till det politiska etablissemanget. Helt enkelt har kyrkan gått från centrum till periferi, både vad det gäller makt och människornas benägenhet att vända sig till kyrkan. Kyrkan som institution är sannerligen en trög struktur som lyckats övervinna alla de prövningar den utsatts för. Även om Fole kyrka inte har någon strategi för hur man ska möta 2000-talet är jag övertygad om att kyrkan kommer att överleva även separationen från staten. När jag samtalade med kyrkoherden i Fole uttryckte han, att om inte folket kommer till kyrkan så får kyrkan komma till folket. Det är denna överlevnadsinstinkt som gör att jag tror på kyrkans överlevnad.

Källförteckning:

Otryckta källor:

Fole kyrkoarkiv K1:1-2 och G:3. SFS 1843:27 angående sockenstämmor och sockennämnder.

Kungl. Maj:ts förordningar.

Litteratur:

Öhrman, Roger, 1994. Gotlands historia. Vägvisaren till den gotländska historien. Uddevalla.

Väskinde pastorats verksamhetsberättelse.

Kalender för Tingstäde kommun 1954. Utg. av kommunalnämnden.

Gotländskt Arkiv 1981. Visby

Nationalencyklopedin

Författare: Jim Enström

Skolväsendet i Fole

I nära anslutning till Foles kyrka ligger socknens skola. Här undervisas idag drygt hundra elever från Fole, Lokrume, Hejnum och Bäl i den moderna grundskolans låg- och mellanstadium. Utöver denna grundskoleundervisning, bedrivs i socknen även förskoleverksamhet. En sådan mångfald av skolundervisning väcker ett intresse att ta reda på hur det kan ha sett ut i socknen förr. Därför ska vi här titta lite närmare på vilka förgreningar denna skolundervisning har tillbaka i tiden.
Om man ska försöka att spåra hur undervisningen i Fole såg ut långt tillbaka i tiden, måste man nog ha ordentligt med tid till sitt förfogande. Men då det är helt omöjligt att under den mycket begränsade tid som denna undersökning tilldelats kunna visa en fullständig översikt över Foles skolutveckling, utan att det blir fråga om ren statistik, ska vi istället, med hjälp av vissa speciella eller väl dokumenterade hållpunkter, försöka att tränga oss in lite grand i den miljö som en gång i tiden varit lärarnas och skolbarnens vardag.

Den tidigaste skolundervisningen
Det är fullt sannolikt att man i Fole alltsedan reformationen, i kyrkans regi, har bedrivit någon form av undervisning. När sedan Gotland skulle försvenskas efter att ha återerövrats från Danmark år 1645, blev undervisningen ett viktigt inslag. 1686 kom en kyrkolag som betonade vikten av att kunna läsa för att förstå Bibeln och Luthers Katekes, vilket ledde till ökad undervisning på många ställen. På ön fanns det redan omkring år 1700 skolmästare, vanligen klockaren, i de flesta pastorat. När det gäller utforskningen av Fole har i husförhörslängderna från 1700-talets senare hälft påträffats en man som titulerade sig skolmästare. Dock saknas i skrivandets stund namnuppgift på denne man, men möjligtvis kan det handla om ”Scholmästaren Thomas Krokstedt” som omnämns i ett sockenstämmoprotokoll från 1812. Detta år gjordes för övrigt en undersökning av rikets myndigheter angående undervisningsväsendet i olika landsdelar, som visade att det då inom Visby stift fanns fasta skolor i alla socknar. Generellt bestod undervisningen i dessa skolor av innanläsning och katekes, men det var inte ovanligt att också skrivning och räkning ingick. År 1817 utsågs till ny skolmästare och klockare i Fole en man med namnet J. Wisselgren.

Växelundervisningsskola i Fole
Efter att Wisselgren i sjutton års tid varit socknens skolmästare och klockare, inrättades, genom pastorns ”förslag och bekostnad”, en ”Vexelundervisnings-Skola” 1834 i skolmästarens bostad. I denna tillämpades den Bell Lancasterska växelundervisningsmetoden där alltså äldre och duktigare elever biträdde läraren på lektionerna. Dock verkar det som att Wisselgren inte var helt tillfreds med denna lösning, för den 27 januari 1839 - i en till församlingens pastor inlämnad skrift - hade skolmästaren Wisselgren ”till-kännagifvit det han utan någon skälig hyra inte längre kunde uplåta sitt rum till Skol-hus för församlingens barn”. Eftersom församlingen här insåg ”billigheten i hans anförande”, träffades med honom en överenskommelse att han för de senast förflutna åren och till och med förestående läsetermins slut, skulle ”utur Församlingens Magazins Cassa för sitt uplåtna rum” gottgöras med 30 riksdaler riksgälds samt att han framöver för varje år hans rum ”finge till Skola begagnas”, skulle betalas med 10 riksdaler samma mynt.
Vid detta tillfälle väcktes också en fråga om uppförandet av ett skolhus, som även skulle fungera som sockenstuga. Men eftersom flera husbönder denna dag ”voro från varande”, kunde i inget beslut fattas, utan skulle detta skulle ske vid ett senare och ”lägligare tillfälle.” Ett år senare får vi reda på att denna byggnad stod färdig, då man i socken-stämmoprotokollet från den 2 februari kan läsa följande: ”Efter förut i laglig tid skedd kallelse hade Församlingens husbönder i dag efter slutad Gudstjenst inträtt för första gången i Nya Sockenstugan…”.

Sockenstämmoprotokollet från den 23 januari 1842 visar att skolmästaren, trots den nya skolbyggnaden inte var riktigt tillfreds, för här kräver han bättre lön. Detta ledde till ett beslut som sa att Wisselgren skulle ”för hvar dag han läser i Skolan betalas med 24 skilling riksgälds”.

Folkskola i Fole
1842 års folkskolestadga bildade epok i svensk kulturhistoria. Enligt denna skulle i varje församling i stad och på landet inom fem år upprättas ”minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare”. Folkskolan blev med 1842 års folkskolestadga en kommunal angelägenhet - dessförinnan hade folkundervisningen varit ett fält för både kyrkliga och privata initiativ, dock inom ramen för kyrkolagens allmänna föreskrift för präst och klockare att inom och utom den, sedan 1811, obligatoriska konfirmationsundervisningen sörja för läskunnighetens grund. Kyrkans överinseende bevarades dock, genom att kyrkoherden blev självskriven ordförande i skolstyrelsen. Utbildningen av lärarna skulle däremot staten stå för.

Det dröjde dock ända till den 6 juni 1844 innan man i Fole tog upp folkskolestadgan på sockenstämman. Denna dag framställde församlingen sin önskan att få fortsätta med den undervisningsform som var etablerad i socknen. Eller som de själva uttryckte det: Eftersom ”…sedan här År 1834 en Vexelundervisnings- Skola genom nu varande Pastors förslag och bekostnad blifvit inrättad, i hvilken undervisning uti nästan alla de i Kongl. Stadgan föreskrifna läroämnen stått att inhämta, samma skola måtte, med någon utvidgning af sjelfva localen och med bibehållande af den Lärare [som] hittils varit antagen och begagnad, nemligen Församlingens Skolmästare, för såsom Folkskola hädanefter begagnas.”

Två år senare fattade man beslut om att det då sex år gamla skolhuset inte behövde byggas om, för att passa till den nya folkskoleundervisningen. Däremot bestämdes att skolmästare Wisselgren, som i nästan 30 års tid ”med nit och skicklighet bestridt Lärare befattningen”, skulle genomgå seminarieundervisning för att få behörighet till folkskolan i Fole.

Det ligger nära till hands att antaga att Wisselgren genomgick denna seminarieutbildning i Visby, som från 1843 till 1860-talets mitt hade ett folkskollärar-seminarium. Det var i regel en brokig samling som deltog i denna seminarie-verksamhet, vilket framgår av följande ögonvittnesskildring: ”…Där sutto på bänkarna gamla skolmästare (som Wisselgren), som redan under en hel mansålder ”med all flit drivit barnaläran”, men vilka nu för att inte mista sitt levebröd måste taga en ordentlig examen, och där sutto skeppare, som tröttnat på sjön, samt bondpojkar, vilka höllo på att lära sig de fyra enkla räknesätten…”.

Dock verkar det som att Wisselgren avklarade seminariet på ”rekordfart”, för den 2 maj 1847 kan man läsa att han hade, efter att ha genomgått ”Läro- Cours och såväl Theoretisk som Practisk- Examen aflagt”, hos ordföranden begärt att denna sockenstämma skulle hållas. Till att börja med hade Wisselgrens examensbetyg ”Högt och redigt” upplästs inför församlingen”, mot vilka ingen hade något att anmärka. Sedan tillfrågades församlingen om den antog Wisselgren till folkskolelärare i Fole med ”tillgodo njutande af de i … Kongl. Maj:ts Nåd. Stadga bestämde lönevillkor?” Härtill svarades enhälligt ja, och därefter bestämdes att detta förhållande skulle hos ”Högwärdigaste Dom Capitlet anmälas.”

Nu hade man alltså förutsättningarna klara för att kunna sätta igång en folkskole-undervisning i Fole.

Den första folkskoleexamen
Under hösten 1847 kom denna under-visning igång, vilket det första examens-protokollet från ”Fohle Folkskola” visar. Det är från den 7 december detta år och här berättas om hur eleverna inför föräldrarna och skolstyrelsen avklarade sin examen genom att svara på frågor som läraren ställde. Ett tiotal elever tilldelades ”hvaren sin Bok, innehållande nyttiga och lärorika berättelser”.
Samma dag gjordes en genomgång av skolans inventarier, vilket gör att vi kan föreställas oss hur det såg i det skolrum där denna första examen i Foles folkskola ägde rum. I rummet fanns ett skrivbord med två stolar, som förmodligen var till lärarens förfogande. Eleverna fick samsas om fem skrivbord med sittbänkar, samt ”1 större och 3ne mindre Skrifbänkar med Sittbänkar”. Dessutom fanns det en bokhylla, en ”tvätt Tafla för undervisning i Sång”, samt ”tvenne Tabell ståndare”.
Bland skolans undervisningsmateriel finner man sju ”Chartor”, sex bläckhorn, samt tolv ”Större och mindre griffel-Taflor”. Därutöver anges också en eldtång, två handsågar och en sågbock (som förmodligen inte stod inne i skolsalen).

Sammanslagning av tjänster
I slutet av augusti 1857 får vi reda på att skolläraren Wisselgren varit sjuk sen några månader tillbaka. En viss skollärare vid namn Sjellström anses vara en lämplig vikarie, ”emedan han icke endast genomgått seminarii kursen, utan äfven vicarierat i Westkinde och Stenkumla Folkskolor derifrån han medfört goda betyg, såväl öfver hans undervisningssätt, som öfver hans uppförande”.

Den 23 december samma år beslutar skolrådet om en sammanslagning av tjänsterna: folkskollärare, kantor och klockare. De sex som sökt sig till tjänsten utvärderas av skolrådet och man kommer fram till att Sjellström är den mest lämplige för denna befattning. På sockenstämman den 14 mars 1858 blev det val mellan de tre främsta kandidaterna ”till den lediga Skollärare befattningen, hvarmed framdeles Cantors och Klockare tjensterna kommer att förenas”. De tre kandidaterna var: skollärareeleverna Carl Sjellström och Carl Johan Linder, samt skolläraren vid ”Wisby Folkskola” Jacob Pehr Enderberg. Efter valets slut upplästes ”Wallängden” och då visade det sig, att Skolläraren Linder fått drygt 14, och Enderberg 3/4 mantal samt att Sjellström överraskande nog inte fick någon röst. Detta innebar att Foles nya folkskollärare hette Linder.

Nytt skolhus
1856 hade man fattat beslut om att ett nytt skolhus skulle uppföras år 1858. Därför hade sockenstämma utlysts den 11 april sistnämnda år för att man skulle komma överens om hur arbetet skulle utgöras. Följande beslut fattades:
§1. Arbetet skulle mycket snart ”taga sin början med Källarens och grundvalens gräfning”. Men beträffande själva bygget skulle detta ”hafvas anstånd till efter Vårsåningens slut”.
§2. På frågan om hur många man som skulle uppbådas i sänder per gård, beslöt församlingen, att endast ”tvenne ifrån hvarje gård skulle uppbådas hvarje gång, och att endast Mantalsskrifna personer skulle till arbetet antagas”.
§3. Arbetet skulle ”börjas hvarje dag Kl: 5 om morgonen och fortsättas till Kl: 8 om aftonen, med ½ timma frukostrast, 1 ½ om middagen och ½ timma Ottendagsrast”.
§4. Om den, ”som bådad blifvit” ej infunnit sig vid arbetets början för dagen, skulle han bötfällas med 8 skilling banko för varje utebliven timma. För den, som på utsatt dag överhuvudtaget inte alls infunnit sig, skulle betalas 1 riksdaler banko i böter, samt att han ”fullgöre derjemte sitt arbete en annan dag”.

Mycket talar för att denna skola, som för övrigt är den byggnad som numera är församlingshem, var färdigbyggd till höstterminens början. Följande materiel inköptes nämligen till denna skola den 13 september 1858:

5 st Nya Testamentet
9 st Psalmböcker
10 st Knatingi Läseböcker
11 st Oldbergs Hemskolor Andra kursen
12 st Geografier af Winge
13 st Svensk Historier af Winge
8 st Naturläror af Berlin
1 st Wäggkarta Skänkt af Prosten T: Stenberg.

(Diverse ärenden behandlade av skolrådet…)

På nyårsafton 1861 gjordes en ansökan av skolstyrelsen och församlingen till domkapitlet i Visby ”att få Skol-Terminerna förändrade så att barnen kunde undvika att besöka Skolan den besvärligaste tiden af året”. Man ville bedriva undervisning 8 månader i stället för 9 ”som 18§ i det af Dom-Capitlet förut fastställda Reglementet föreskrifver”.

Den 10 maj 1864 belutar man att skol-undervisningen skulle vara inställd en vecka på grund av att många barn insjuknat i scharlakansfeber.

Fyra elever hade krossat en del fönsterrutor. Den 21 februari 1867 ledde detta till att eleverna fick sitta av och deras föräldrar, av skolrådet förmanades att de hädanefter skulle ha bättre ”…Tillsyn och vård efter sina barn samt uppfostra dem i Tukt och Herrans förmaning, så att barnen måtte blifva Guds barn, nyttiga samhällsmed-lemmar, sig sjelfva, föräldrarna och Samhället till glädje och fromma”.

Genom examensprotokollet från den 18 juli 1870, får vi veta att undervisningen i skolan vid denna tid var delad i två ”afdelningar”, den högre och den lägre. Varje avdelning hade två läsdagar i veckan, samt lördagar. (Vilket låter som ett ganska behagligt schema).

Något som däremot inte var så behagligt för vissa elever i Foles folkskola, var den behandling de fick av sin lärare Carl Johan Linder. Vid upprepade tillfällen tog man upp dennes undervisningsmetoder på skolrådets sammanträden.

…däribland folkskollärare Linders snedsteg
Det hela började den 4 maj 1863, då skollärare Linder varnades och tillrättavisades av pastorn i Fole ”för den liknöjdhet hvarmed skolan skötes”. Med detta menade pastorn dels ett ofta orättvist och stundom alltför hårt behandlande av barnen vid deras förbrytelser, ”samt ock för det mindre stadgade och lättsinniga väsende han ådagalagt”.

Därefter framkommer klagomål lite då och då över Linders undervisningsmetoder - främst hans bestraffningar. Men det var under sommaren 1874, då Linder gjorde en utrikes resa - ”enligt mundtlig uppgift till Ryssland” - som klagomålen ”öfver Skolläraren Linders beteende vid agandet af barnen i skolan” kulminerade. I Linders frånvaro framkommer här hans ruskiga bestraffningsmetoder (väldigt otrevlig läsning som jag väljer att inte redovisa här). Men eftersom Linder ej var närvarande skulle man ta tag i saken när han återkommit.

Den 21 augusti 1874 är Linder tillbaka i Fole och med på skolrådets sammanträde som hålls denna dag. Här nekar han till anklagelserna ”medgifvande dock, att han möjligen med linealen tilldelat…en eller annan handplagg”. Sedan menade skolrådet ”att många timmar försummades till följe af Linders begifvenhet på starka drycker och hans öfriga oordentliga lefnad, som och genom Linders allt för stora häftighet vid bestraffningens verkställande…”. Efter att Linder lämnat mötet bestämdes att man skulle samlas den 30 augusti för att fatta beslut om hans fortsatta öde.

Trots alla snedsteg, samt att han dessutom lämnat in sin avskedsansökan, slutar mötet den 30 augusti med att Linder får fortsätta som lärare i Foles folkskola.

Undervisning i trädgårdsskötsel
Kyrkostämman den 21 oktober 1872 ger oss inte bara intressanta upplysningar om hur skolans budget kunde se ut, utan också en liten vink om att man i socknen bedrev en undervisning där kunskap om naturen innehade en central position. Men vi börjar med att titta på budgeten. Under stämmans §2 hade skolrådet av-givit följande förslag för ”bestämmande af folkskolans Utgifts- och Inkomststat för nästkommande år”: Utgiftsstaten: Lärarens lön: 500 rdr; ersättning för kofoder och bete, 5 tunnor spannmål á 12 rdr: 60 rdr; ved till skolan och läraren: 126 rdr; samt skolmateriel och oförutsedda utgifter: 50 rdr gav en summa av 736 rdr. Inkomsterna beräknades på följande sätt: Terminsavgifter: 30 rdr; 13 tunnor spann-mål in natura á 12 rdr: 156 rdr; 19-öresav-gifter: 40 rdr; samt statsanslag: 250 rdr, vilket innebar en sammanlag summa av 476 rdr. Således saknades ett belopp av 260 riks-daler i den beräknade budgeten, som för-samlingsborna gemensamt skulle skrapa ihop till den kommande terminen.

Så var det dags för att titta lite på socknens undervisning i ämnet praktisk biologi. Under kyrkostämmans §4 beslutades nämligen följande:
För att bereda Skolläraren tillfälle att undervisa skolbarnen i trädgårdsskötsel och trädplantering erbjöd sig pastorn att för sin tjänstetid lämna omkring 10 kappland av den till pastorsbostället hörande s.k. långåkern till ett planteringsland för skolan mot villkor att församlingen ville bekosta dess ordnande och inhägnande. Dock förbehöll sig pastorn rättigheten att få bestämma angående planteringen med mera. Med tacksamhet för pastorns anbud åtog sig församlingen iordningställandet och inhägnandet av detta planteringsland. De nödvändiga dagsverkena till detta ändamål skulle utgöras av så väl husbönderna som arbetsfolket och de kontanter som behövdes för att ro detta i land skulle tagas av magasinkassan. Vidare bestämdes att Skolläraren skulle få behålla avkastningen, mot att han på sin bekostnad skulle underhålla trädgården. Dock skulle varje Skolbarn, ”som själf ympat eller på annat sätt förädlat ett fruktträd, hafva rättighet att, när han lemnar skolan, få medtaga ett sådant träd”.

En småskola inrättas
Att dagens förskoleverksamhet i Fole har förgreningar lite drygt hundra år tillbaka i tiden, visar skolrådets protokoll från 1892. Det hela tog sin början den14 januari detta år då ”Folkskole Inspektören Herr Kyrkoherden J. Odin” framförde några synpunkter om Foles skolundervisning.
I första punkten påpekade ”Herr Inspektören behofvet af lekplanens inhägnande” och föreslog att ett enkelt men snyggt staket framför skolhuset borde uppsättas och att lekplanen, i stället för dess dåvarande sneda utformning, skulle ”erhålla en rektangulär form”.
I punkt nummer två föreslog inspektören att ett tredje rum till lärarens bostads-lägenhet skulle inredas på skolhusets vind.
I den tredje och viktigaste punkten föreslog inspektören att en småskola skulle inrättas i socknen. Genom en tillbyggnad vid skolhuset skulle en lokal beredas ”för så väl sjelfva småskolan som bostads-lägenhet för Lärarinnan, jemte afklädningsrum för båda skolornas barn…”.

Efter att i sju månaders tid ha övervägt folkskoleinspektörens synpunkter, sam-lades man den 12 augusti. Efter en tidigare överenskommelse mellan skolrådet och ”Byggmästar N. Pettersson i Gulldrupe”, fick skolrådet nu ta del av Petterssons ”ritning jemte kostnadsförslag till så väl nybyggnaden af lärare-bostad som in-redandet af lärarens nu varande bostadsrum till småskolelokal samt bostadsrum för lärarinnan å vinden öfver småskolan”. Som på så många andra ställen vid den här tiden, fick alltså småskolelärarinnan finna sig i att bo på skolhusets vind. Skolrådet beslutade vidare att stenmuren kring skoltomten skulle nedtagas och skoltomten inhägnas med ett enkelt trästaket med stolpar av ek, ”om sådana kunde erhållas”.När det gällde detta staket så skulle det uppsättas så tidigt under det kommande året, att stenen i gårdsmuren, kunde användas till nybyggnaden. Genom ”entreprenadauktion…skulle så väl upp-handlas de för nybyggnaden och småskolans inredning jemte till lärarinnans rum behöfliga materialier, som äfven arbetets utförande”. Den nya byggnaden skulle uppföras under den följande sommaren, och till det yttre vara färdig till den 15 augusti nästkommande år, samt fullständigt färdig till den 1 juni 1894, ”hvarefter inredningen af småskolans lokal och lärarinnans bostad skulle påbörjas”. Alltsammans skulle sedan vara färdigt till den 15 augusti sistnämnda år.

När det gällde den övriga stenen till bygget träffade skolrådet en överenskommelse med ägaren av Fole mekaniska verkstad, husbonden J. Wigström, Ringvide om inköp av honom tillhörig, redan uppbruten sten ”för ett pris af 13 Kr palmen”. Dessutom bestämdes att husbonden Axel Eklund, Ryftes skulle stå för transporten av denna sten till skolan ”för en ersättning af 12 Kr palmen”.

Så såg alltså arbetsfördelningen ut när Foles småskola skulle uppföras. Innan vi återvänder till nuet, så kan vi väl stanna upp vid året 1916 och där försöka titta in i Fole folkskolas undervisningslokal.

Foles folkskola år 1916
1916 års skolsal hade följande utförande: Eleverna samsades om 21 tvåsitsiga bänkar och en ensitsig dito. Läraren hade ett bord och en stol samt en svart tavla med fot till sitt förfogande. På väggen hängde tavlor med motiv av Gustav II Adolf, Oscar II och drottning Sofia, samt Gustav V och drottning Viktoria. Dessutom satt några bilder från Sveriges huvudstad och folk upphängda. Någonstans i skolsalen stod det också en orgel.

Skolans undervisningsmateriel visar på en stark naturvetenskaplig inriktning. Följande materiel fanns till lärarens och elevernas förfogande: Kartor: 2 stycken ”globkartor”, en karta över respektive Europa, Asien, Nord-amerika, Sydamerika, Palestina och Gotland, samt 2 kartor över Norden. Dessutom en karta över meterologiska mått, mål och vikter. Därutöver fanns det: 4 anatomiska planscher över människokroppen, 10 väggtavlor över djurriket, (söndriga) 20 botaniska väggtavlor, 3 dito över våra viktigaste kulturväxter, plansch över Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar, plansch över Svenska fornsaker med text, 8 st väggtavlor för undervisning i slöjd, 2 kurser (40 st) tavlor för teckning efter Stuhlmans metod. 1 låda med klossar också för teckning efter Stuhlmans metod, Anderbergs mineralsamling (där några nummer felas), en samling stereometriska figurer; 1 jordglob, samt tellurium och lunarium. Men i skolan fanns det också ”fysiska apparater” för läraren om ljus, värme, flytande och gasformiga kroppars jämvikt och rörelse, samt ett mikroskåp med tillbehör. Dessutom fanns det en modell av en ångmaskin. Man hade också ”kemiska apparater (enl. Berg och Lindéns anvisning)”, samt olika mått och vikter däribland ett 10-litersmått, 2 enlitersmått, en 1-kilosvikt av järn, en dito av mässing, en gramvikt, samt en 1-literskub av trä delbar i tio-, hundra- och tusendelar. Dessutom fanns det en passare (dock söndrig), en barometer, en term-meter, en ringklocka, samt skiffertavlor. Därutöver hade man också följande planschverk: Sveriges konungar från och med Gustav Vasa, 50 porträtt av ryktbara svenskar med beskrivning, samt Dr M. A. Lindblads svampbok med 4 planscher (en gåva av Herr K. Larsson). Slutligen fanns det också fyra väggtavlor: En tavla som beskrev första hjälpen vid olycksfall genom drunkning, samt tre dito över ”Nyttiga och skadliga djur” i respektive äppelträdet, körsbärsträdet och buskarna.

Tillbaka till nuet
1970 byggdes den nuvarande skolan i Fole, där alltså låg- och mellanstadieundervisning alltsedan dess har bedrivits. (De större barnen går på högstadiet i Slite). Tack vare en positiv befolkningsutveckling i socknen, verkar det också som att denna undervisning kommer att kunna fortsätta under en lång tid framöver.

Om vi ska försöka att hitta några sega strukturer när det gäller skolväsendet i Fole, så ligger det nära till hands att poängtera den ”naturnära” undervisning som bedrivits genom åren. Detta är i och för sig helt naturligt, då socknen idag är - och förmodligen sedan länge har varit - en utpräglad jordbruksbygd. Det bästa sättet att bedriva en skolundervisning med lång varaktighet, torde ju vara att göra detta på ett sätt som är väl integrerat i den miljö där undervisningen bedrivs. Detta får man nog påstå att foleborna har lyckats väl med under årens lopp.

Källförteckning

Otryckta källor Landsarkivet i Visby:

Fole kyrkoarkiv KI:1, Sockenstämmoprotokoll för Fole och Lokrume 1809 - 1844

Fole kyrkoarkiv KI:2, Sockenstämmans- och kyrkostämmans protokoll för Fole och Lokrume 1844 - 1886

Fole kyrkoarkiv KIVa:1, Skolrådets sammanträden

Fole kyrkoarkiv KIVa:2, Fohle Skolas Inventarie Bok

Bearbetningar:

Bohman, L. Sällskapen, myndigheterna och yrkesskolornas framväxt på Gotland, Visby, 1991.

Carlsson, S - Rosén, J. Svensk Historia - 2, Fjärde upplagan, Lund, 1980.

Den Svenska Historien, band 8, Red. Gunvor Grenholm, Karl Johantiden och den borgerliga liberalismen 1809-1865, Stockholm, 1968.

Norborg, L-A. Sveriges historia under 1800- och 1900-talen. Svensk samhällsutveckling 1809-1992, Lund, 1995.

Richardson, G. Ett folk börjar skolan. Folkskolan 150 år 1842-1992, Uddevalla, 1994.

Öhrman, R. Vägen till Gotlands historia, Uddevalla, 1994.

Författare: Jonas Danielsson

Tillbaka till Stenröse och Teg