"Food and the status quest - An interdisciplinary perspectiv"

Utgiven av Polly Wiessner och Wolf Schiefenhövel. Hemtentan i etnoarkeologi vid Högskolan på Gotland 1997
innebar att vi skulle redovisa vad artiklarna i detta häfte handlade om. Texten nedan är skriven av Malin Eriksson.

1. Introduktion:

Artiklarna i detta häfte kom till vid ett symposium, sammankallat av Polly Wiessner och Wulf Schiefenhövel (båda verksamma inom samma forskargrupp). Deras kollegor från ett flertal olika discipliner var inbjudna att delta, för att man skulle kunna erhålla flera perspektiv på det aktuella ämnet. Man hade bestämt sig för att diskutera runt frågan huruvida kultur banar vägen för, inskränker eller komplicerar ett biologiskt baserat beteende och, i motsatt riktning, huruvida biologiska anlag utgör en kanal till, eller hindrar, kultur. Med det centrala intresset inriktat på föda/mat, tedde det sig logiskt att koncentrera samtalet runt jakten på status. För det är ju så, enligt Wiessner, att det länge accepterats att den populära frasen "du är vad du äter" stämmer in på såväl vår sociala som fysiska tillvaro.
Till att börja med reder Wiessner ut vad ordet status betyder och var det kommer ifrån. Statussökande ses inom etnologin som en del av ett komplext beteende i vilket individer, medvetet eller omedvetet, strävar efter att få stå i fokus för uppmärksamhet i syfte att förbättra sin position inom en grupps rangordnade hierarki. Liksom alla förgreningar av evolutionär biologi argumenterar den mänskliga etologin för att benägenheten att söka status har varit viktig och utvald alltigenom vår evolution. Högre status har i genomsnitt erbjudit bättre tillgång till partners, vänner och resurser. Hög status har därmed ökat framgången vad gäller fortplantning. Logiskt sett ter sig utvecklingen av rang något annorlunda. Inom alla populationer följer individerna olika strategier i enighet med deras egna förmågor. Mänsklig etnologi frångår några grenar av den biologiska evolutionen genom att den inte tar för givet att statussökande eller formationer av rang alltid leder till maximal reproduktiv framgång.
Bourdieu har argumenterat (1977) för att prestige är ett "symboliskt kapital" som med lätthet kan omvandlas till ekonomiskt kapital. Symboliskt kapital utgör den bästa ekonomiska garantin i samhällen med hårt klimat, begränsade tekniska resurser och krav på kollektiv arbetskraft. Kapitlen i denna volym koncentreras på användandet av föda i syfte att öka status i form av prestige.

Föda och ord som aptit/oaptit, smak/avsmak, och näringsrik/näringsfattig väcker associationer till överlägsenhet eller underlägsenhet i flera kulturer. T ex är kontrollen över hunger ofta efterfrågad när människor tvingas markera en förändring av status i livscykeln. Föda som de föredrar, t ex mat som innehåller fett och annan nödvändig näring, är ofta associerad till välmående och förlänas dem som regelbundet kan producera, konsumera eller distribuera denna föda. Vidare tros vissa egenskaper hos föda, t ex stark smak, god doft eller speciell konsistens, göra den passande eller opassande för personer som befinner sig i vissa stadier i livet. Slutligen är tillagningen av maten också ett aktivt verktyg i jakten efter status. En mycket viktig dimension i relationen föda - status är att det är produkten av arbete. Införskaffning eller produktion av ett mer än adekvat matförråd är en indikation på överlägsen skicklighet, vitalitet, och/eller kontroll över andras arbete.
Icke mänskliga primater använder vanligtvis aggression eller förtryck för att dominera och tränga undan konkurrenter, medan prosocialt beteende spelar en stor och mer effektiv roll i mänskliga samhällen i det långa loppet. Förtryckande eller prosociala handlingar kan få liknande resultat i termer av större tillgång till resurser och/eller avgörande inflytande av en person över en annan.
Förberedelsen och distributionen av föda i form av familjemåltider, frikostighet mot gäster, fester eller generösa redistrubitioner av föda och välstånd är ofta en nutriell affär. Det råder trots allt ingen tvekan om att alla sådana tillfällen inkluderar utstuderade relationer av inflytande eller till och med dominans hos den givande parten. Då en familj bjuder ett stort mål mat, kan kvinnan i familjen göra sin röst hörd och besökaren ställas i en position av tacksamhetsskuld till sin värdinna. De som är generösa i tider av speciella festligheter kan senare ta igen dessa skulder. I detta häfte finns bl a ett kapitel skrivet av Michael Dietler. Han illustrerar en vid räcka av sociala och politiska relationer som kan förhandlas eller reproduceras via festmåltider. Arrangerade festmåltider kan t ex användas för att ackumulera symboliskt kapital i form av prestige. I sin fascinerande analys av arkeologiskt material från västra Europas järnålder, demonstrerar Dietler hur varor som drycker och festmat samt innebörden av dessa introducerades under det koloniala växelspelet med staterna i Medelhavet och att det därefter användes som nya verktyg i politiska kamper. I ett annat kapitel skrivet av Brian Hayden behandlas de Paleolitiska och Mesolitiska tidsperioderna. Hayden menar att vissa individer manipulerade relationer genom konkurrerande festarrangemang för att på så sätt hoppa undan för jämlikhetens hammare. Detta leder honom till hypotesen att behovet av större mängder speciella och sällsynta delikatesser för konkurrerande festarrangemang kan ha varit en viktig faktor i domestiserinen av vissa växter och djur, och att detta sålunda kan ha satt fart på det tidigaste jordbruket.
Det vida uppbådet av kulturella utformningar på temat statussökande samt formationen av rangsystem kräver en lite närmare presentation. Ett extremt statussökande beteende kan vara destruktivt och den dominans som då erhålls kan vara repressiv. De flesta samhällen leder eller begränsar det på något sätt via normer, ideologier, och/eller tillskrivning av status som klargör vem som konkurrerar med vem osv.
Kultur har makten att producera extraordinära variationer på ett biologiskt tema genom utformade och sociala eller ideologiska regleringar. Detta föder följande fråga: Inskränker biologisk likhet kulturen eller står kulturen obunden? Flera av kapitlen i detta häfte föreslår båda vägarna, trots att biologiska effekter är svårare att demonstrera än kulturella effekter. När man frågar sig om kulturellt utövande är anpassningsbart, är det nödvändigt att först ställa frågan för vem?
När det gäller tankegångarna runt vem som borde vinna på det, är det ofta svårt att fastställa fördelarna; studier av rent energiintag lämnar oss med en socialt utarmad bild, för sociala faktorer kan vara högst betydelsefulla för en persons överlevnad och reproduktion över en lång period.
Liksom mat används som ett redskap i jakten på status, har status sin inverkan på sökandet efter föda; detta med negativa konsekvenser för många. Mänsklighetens äldsta skriftliga källor innehåller, med dagens ögon sett, ett stort problem: inverkan av social status på nutriell status. Det finns kapitel i häftet som tar upp detta.
För övrigt, gav bidragen från primatologerna en idé om hur djupt sökandet efter status och rangsystem kan tjäna som en baslinje, vilken kan användas som en måttstock att mäta effekterna av mänsklig kultur med. De arkeologiska dokumenten uttrycker trots allt födan i jakten på föda i ett världsligt perspektiv, med betoningen på dess effekter på produktionen av mat och dryck, och dess viktiga roll att driva fram evolutionen hos olika komplexa samhällen.

2. The ethological bases of stastus hierarchies, av Barbara Hold-Cavell
Status- och maktrelationer spelar en viktig roll i människans liv. Vi i västvärlden försöker demonstrera vår status via materiella symboler, och många av de industriella produkterna vi producerar kan ses som ett hjälpmedel att nå detta mål. Även mat och festmåltider utgör ofta en del av jakten på status. Hold-Cavell ställer sig frågan, hur denna motivation att söka status föddes. För att få svar på detta spörsmål går hon tillbaka i tiden, för att visa oss de etologiska konceptens historia rörande statussökande och vidhängande formationer av rangsystem. I sina undersökningar har hon studerat djur. Hon tar sedan upp hur dessa koncept omarbetades från "rankningssystem" (baserad på dominans) till "strukturer av uppmärksamhet" (att vara i centrum för all uppmärksamhet; tillämpas vid passande tillfällen). Slutligen presenteras resultat av studier om statussökande och rangsystem baserade på undersökningar gjorda på barn från olika kulturer.
Viktiga punkter i artikeln:

* Då en rangposition är hotad, kan detta generera aggressivt beteende. Ekologiska faktorer, som matförråd och viloplatser, kan också tjäna till mindre aggressivitet hos vilda djur i förhållande till djur i bur. I stabila sociala system, lever underlydande liksom dominanta mestadels fredligt, då medlemmarna undviker aggressiv växelverkan genom att visa de mer dominanta foglighet och ödmjukhet; en slags signal som visar att de vet om de dominantas högre status.
* En del högt stående icke mänskliga primater, kan uppträda mycket tolerant mot sin grupps medlemmar. De kan till och med tillåta andra att ta mat. Därför är rang ofta bättre att observera via de övriga gruppmedlemmarnas beteende, än via den dominanta individens beteende.
* En dominant hierarkis koncept föreslår, att överlägsen styrka är en förutsättning för hög status. Men högre primaters beteende (t.ex. schimpansen) indicerar, att förmågan att förena sig mot en tredje individ också kan hjälpa till att förvärva en väl godkänd position; två är ju starkare än en.
* För att kunna förstå utvecklingen av status hierarkier hos mänskliga varelser, är det ytterst givande att observera det sociala beteendet på lekplatser eller daghem, där barn för första gången befinner sig i en större grupp. I grupper med barn mellan två och tre år, kan vi observera en hierarki av dominans; konflikter över leksaker eller utrymme uppträder med jämna mellanrum och den starkaste vinner. Vid denna ålder har barnen ännu inte utvecklat strategier i syfte att förvärva tillgång till önskade objekt; de försöker bara att fatta tag i objektet. Detta i sin tur, leder till motstånd och slutar i en tvist där ingen av parterna vill ge upp. Efter ett tag upptäcker barnen att en av dem är starkare, vilket leder till kapitulation. Redan vid denna ålder kan man se val av sociala ledare. Hos grupper med något äldre barn (fyra till sex år), kan konflikterna om dominans studeras bättre och tydligare hos pojkar än hos flickor. En hierarki av dominans är uppenbar bland pojkar men inte bland flickor.
* Vid analys av beteendet hos nykomlingar på ett daghem, fann Hold-Cavell, att nykomlingarna tre gånger oftare än de "ursprungliga" daghemsbarnen tittade på de andra barnen utan att lägga sig i deras konflikter.
* I grupper med system av hög rang, kan medlemmar dra till sig uppmärksamhet från andra, eftersom de potentiellt är skrämmande, populära och/eller intressanta. Alla dessa tre aspekter spelar en viktig roll beroende på utförandet av ledarskap. Vissa ledare kanske tycker det är viktigt att deras underlydande är rädda för dem. Andra kanske ser sig själva som omhändertagande fäder. I de flesta fallen ingår båda dessa komponenter i ett ledarskap.
* Hold-Cavell studerade strukturer av uppmärksamhet hos förskolebarn i Tyskland, Japan och San(Kalahari, Afrika). Baserat på barnens behov av att vara i centrum för uppmärksamhet, kan de delas in i hög-, mellan- och låg rang. De som fick den högsta aktningen var de som tog initiativet till lekar och som för det mesta försökte efterliknas av andra. Dessa barn inte bara uppfann lekarna; de organiserade dem också, samt valde ut deltagarna, utformade reglerna och gav instruktionerna. De godtog eller ratade de övriga gruppmedlemmarnas förslag och behöll kontrollen över de underlydande genom att lägga sig i samt lösa olika dispyter. Då de var sysselsatta med något speciellt, var de mycket koncentrerade. I en av de tyska grupperna, blev de högt rankade oftare erbjudna små gåvor (t.ex. godis) än de andra barnen. Det står klart, att dessa respekterade gruppmedlemmar var de mest inflytelserika. Medel högt rankade barn kunde vara ledare för mindre grupper, men då de lekte med högre aktade medlemmar, följde de dessas regler och förordningar. Barn av lägsta rang imiterade snarare än tog initiativet till aktiviteter. De kunde också hålla sig för sig själva och se på då de andra lekte. Då dessa barn var sysselsatta med något speciellt, var de inte vidare koncentrerade. Utifrån detta kan man dra slutsatsen, att barnen är medvetna om varandras positioner i hierarkin.
* System av rang är dynamiska av naturen. När nya medlemmar intar gruppen och då andra lämnar den, måste en omflyttning i systemet ske. Under sådana ostabila perioder försöker barnen att på olika sätt nå högre rang.
* Av alla "uppmärksamhetssökande" strategier, spelar manipulationen av mat och objekt en mycket framstående roll. I undersökningar av barn, användes båda till att dra till sig uppmärksamhet; de visades upp, barnet förklarade hur de fungerade och hur viktiga de var. Kort och gott: barn som klättrade uppför hierarkin använde mat och objekt för att dra till sig uppmärksamhet och göra sig själva intressanta och attraktiva för andra barn.
* Sammanfattningsvis kan sägas, att tvärkulturella studier bland barn indicerar att tendenserna till statussökande och rangformationer är universala och att mat spelar en speciell roll i status-relaterade strategier. I vilken utsträckning avvikelser i status kan erkännas, uppmuntras eller medges, beror emellertid på de sociala, ideologiska och ekonomiska faktorerna i varje samhälle.

3. The evolution of nurturant dominance, av Irenäus Eibl-Eibesfeldt.
Att börja uppträda på ett omvårdnande, fostrande, beskyddande och födande sätt (likt en förälder) utgjorde en vändpunkt i utvecklingen av beteendet hos ryggradsdjuren på land. Reptilers sociala beteende är baserat på undertryckt dominans och undergivenhet. Ursprunget i vårt beteende ser man fortfarande i dag, med rötter i det omhändertagande föräldraskapet. Kyssar kommer t.ex. utav mun till mun matning och man kan fortfarande se det uråldriga rörelsemönstret, exempelvis hos schimpanserna. Ett annat exempel utgör utdelandet och mottagandet av mat från hand till hand. Då föräldrarna matar sitt barn är givandet av maten en belöning. Föräldern är dominant. Sådana dominanta utdelningar av mat görs även av värdar på fester. Att värden ger mer än vad gästen kan ge tillbaka, skapar ett slags underkuvande. I vissa samhällen är detta en ritual. Det kan ibland också eftersträvas, t.ex. bland människor som inte kan ta hand om sig själva. Hierarkier bygger på prosocialt beteende och omhändertagande rangordning. Det kan accepteras av gruppen om personerna lägst ned på "skalan" drar nytta av personerna på toppen.

4. Dominance status, food sharing, and reproductive success in chimpanzees, av William C. McGrew.
Social status varierar lika mycket som social organisation hos icke mänskliga primater; primaters sociala struktur utmärks alltså av en mångfald. Chimpansen är människans närmaste släkting. De vilda schimpansernas sociala liv har studerats i mer än trettio år. Eftersom dessa apor är sådana långlivade och intelligenta varelser, kan vi uppskatta komplexiteten hos deras samhällen enbart genom att titta på deras försörjningstrategier, sociala strategier samt strategier för fortplantning i ett livs historiskt perspektiv. Målet med detta kapitel är att belysa förhållandet mellan mat, sex och status, på både ytliga och grundläggande sätt. Närmare studier fokuseras på uppdelandet av mat, och de grundläggande analyserna av framgång i fortplantning.
Genom hela kapitlet jämförs de båda könen.
* Mat och insamlingen av den: Schimpanserna får de flesta kalorierna från frukt. För det mesta är insamlingen och förtäringen av födan individuell, även om den utförs i grupper. Då ett byte uppvisar hög grad av näring eller kalorier, uppstår dock en skillnad; den mellan de båda könen. Undersökningar visar, att hannarna dominerar när det gäller jakt och sökande efter rov, speciellt mobila byten som apor. Honorna dominerar när det gäller insamling av insekter (t.ex. myror och termiter) med hjälp av speciella tekniker. Båda könen är engagerade i båda typerna av införskaffning av föda, men de dominerar var sitt område. När det gäller t.ex. bananer, är båda könen angelägna om att få konsumera dessa. Konkurrens uppstår och hannen vinner oftast tillgången till dessa eftertraktade och begränsade resurser.
* Social status: Vilda schimpanser lever i grupper. Den mesta tiden spenderar de dock ensamma eller i mindre samlingar av varierad sammansättning. Hannarna går tillsammans för att försvara gruppens territorie, vilket gör att de måste balansera samarbete och konkurrens. Honorna samarbetar sällan. De följs oftast endast åt av sin avkomma. Hannarna visar inte helt oväntat upp en ungefärlig jämnbred hierarki av social dominans, medan honorna inte gör det. Alla vuxna hannar dominerar alla vuxna honor. En hanne står på den absoluta "toppen" och han har tillgång till alla möjliga resurser och alla könsmogna honor. *Parningssystemet: Några stadiga parförhållanden existerar inte hos schimpanserna(endast temporära). De är dock inte omdömeslösa och befruktningar sker oftast inte slumpvis. Trots att de flesta parningarna sker när tillfälle ges i grupper med flera hannar som parar sig med en och samma hona, är de flesta fallen av befruktning ett resultat av praktiserande av restriktiv parning. Trots att en mycket dominant hanne kan begära "tillträde" till en speciell hona, är det oftast honan som väljer sitt sällskap; hon kan inte föras bort från sig grupp mot sin vilja. Hon gör sitt val utifrån flera olika kriterier. Ingen av dessa kriterier behöver vara relaterade till dominans.
* Att dela matresurserna(tas även upp i kapitel 5): T.ex. mor - unge, vuxna hannar -vuxna honor (undantag finns). Kött är mycket speciellt. Jägaren delar inte med sig av bytet till vem som helst.
* Lyckad fortplantning: Som tidigare nämnts, har denna typ av framgång i hannens fall inte att göra med rang, jaktlycka osv. Det är honan som bestämmer. Vissa mycket framstående hannar utgör dock undantagen. Lyckad fortplantning hos honor har inte att göra med framgång i t.ex. insamlandet av insekter. Två faktorer förklarar lyckad fortplantning: delandet av matresurserna och restriktiva parningsstrategier. Honor som mottar och äter mer kött, får oftare överlevande avkommor.
* Slutsats: Status och ferilitet är en funktion av sociala relationer och hälsa; hälsa är en funktion av näring; näring är en funktion av diet; och diet är en funktion av status.

5. Food sharing and status in unprovisioned bonbos, av Gottfried Hohmann och Barbara Fruth.
Här tas delandet av matresurserna upp igen, men undersökningarna är inriktade speciellt på bonoboapan. Aporna studerades ute i fält under sammanlagt ca 1 ½ år. Undersökningarna gjordes i Afrika. Man tittade bl.a. på vem som delade med sig till vem av sin mat, ansiktsuttryck och gester, sätt att tigga och be om mat mm. I kapitlet rapporteras det om tjugoen fall av delande av mat(kött och växtföda). Fallen är väl observerade och dokumenterade i detalj. Under åtta av fallen spelade sexuellt beteende en roll, och den totala summan av sexuell påverkan uppgick till tjugoen. Datan från studierna jämfördes sedan med rapporter om bonobos på andra platser, samt med data om grupper av schimpanser där hannen helt klart är dominant. I slutet av kapitlet presenteras en hypotes rörande delandet av matresurserna och status; att man delar med sig av mat i syfte att ingå samt behålla allianser bland honorna, och att det delvis är via sådana allianser som honorna upprätthåller högre status än hannarna. Det skall tilläggas, att strukturen rörande status hos grupper med bonobos ännu inte är så utforskad. Bland schimpanser visar studier, att mor ofta delar med sig av sin mat till sin avkomma, medan hannarna mer sällan delar med sig av sin mat till honor de inte är besläktade med. Detta är helt i kontrast till hur bonoboapan uppträder; delandet av matresurserna mellan hannar och icke besläktade honor översteg, enligt Hohmann-Fruths undersökningar, alla andra fall av möjligt delande mellan två individer. Bonoboapan delar in sig i grupper på ett sätt som i stort sätt överensstämmer med den vanliga schimpansens. Större samlingar splittras i temporärt stabila grupper av olika storlek och komposition. I kontrast till schimpansen, bildar bonobos oftare unisexuella grupper, där relationerna mellan de båda könen ofta domineras av honan. Resultaten av studierna kan summeras som följer:
* Bobonoapan delar med sig av såväl kött som växtföda.
* Med ett undantag var maten uppdelad i stora och tunga portioner.
* Generellt var individer av olika åldrar och kön involverade i delandet av mat. Honorna innehade oftast maten och delade oftare med sig än hannarna.
* Honorna delade oftast med sig till sin avkomma, ganska ofta till andra honor och nästan aldrig till hannar.
* Ungarna mottog/tog oftare mat från andra honor än från sina mödrar.
* Mat fördes över från hannar till honor samt mellan honor, men aldrig från honor till hannar eller mellan hannar.

Det kan också konstateras, att delandet av mat bland å ena sidan bonoboapan och å andra sidan chimpansen, har många kännetecken gemensamma. På andra sätt skiljer de sig drastiskt från varandra.

6. Systems of power - the function and evolution of social status, av Karl Grammer.
I detta kapitel föreslår författaren, att system av status har funktionen av människors överlevnad av kritiska perioder i livet; kriser i vilka mat ofta spelar en betydande roll. Denna funktion gäller för både den maktfulla individen och den individ som tillskriver andra denna makt. Huvuddelen av Grammers argument stammar från studier av barns jämlika grupper, samt av människans val av vänner/lekkamrater. Författaren hänvisar till andra forskares sätt att närma sig ämnet, och ber oss ibland att återgå till kapitlet skrivet av Hold-Cavell. Grammer menar, att det oftast inte framkommer några klara riktlinjer i de flesta närmandena av ämnet; behandlar de makt, status, auktoritet eller helt enkelt en strategi av ledarskap? Författaren anser, att vad som behövs är en klar och tydlig definition av hierarkier, makt, status, ledarskap och, slutligen, ett beskrivande system som kan greppa tag om åtminstone några av dessa aspekter. I kapitlet går han igenom dessa steg för steg. Ibland kompletteras texten av tabeller eller diagram.
Dominans är inte ett personligt drag; det är ett karakteristiskt kännetecken för relationer mellan människor. Det skall tilläggas, att det kan finnas en tendens till personligt strävande efter en dominant position i en relation till andra. Vi måste alltså separera personliga drag från förhållanden där en individ underhandlar med andra individer. Om dominans beskriver relationer, och om vi vill beskriva relationer bortom tvåsamheten, måste vi etablera hierarkier. Hierarkier av dominans är vanligtvis summan av alla dominerade relationer i en grupp. Man kan anta, att om en given hierarki är transitiv samt har ett lågt procenttal inbördes motsättningar, är gruppens organisation mycket hierarkibetonad. Men som Grammers studier av lekskolebarn visar(se diagram), är dessa fall ovanliga. Vi vet dock att det, även i större grupper, existerar hierarkibetonade eller liknande strukturer. Vi behöver medel för att beskriva dessa fenomen.
När det gäller strukturer rörande uppmärksamhet, hänvisar Grammer till Hold-Cavells kapitel för detaljer. Han skissar också upp diagram som visar fördelningen av uppmärksamhet i en grupp med förskolebarn han studerat. Uppmärksamhet är här fördelat hierarkiskt, och visar att några barn mottog mer uppmärksamhet än andra. Trots att det rådde ganska stor stabilitet, bytte vissa barn ibland position. I en grupp på tjugofyra barn fann Grammer elva förändringar i rangpositioner från en månad till en annan. Denna siffra minskade under året; rangordningen blev stabilare. Barnen använde aggressivt beteende för att etablera strukturen, men så fort strukturen var etablerad var denna typ av uppträdande inte längre nödvändigt. Summan av uppmärksamhet som ett barn mottar, beror på det mått av "skyltande" beteende som barnet uppvisar, på barnets sociala skicklighet, på barnets förmåga att rekrytera stabila "kompanjoner" i en grupp, samt på barnets tendenser till kooperation.
Så till jakten på status. Dynamisk stabilitet uppkommer från det faktum, att individer verkar sträva efter dominans och status. Att bli högt rankad är en aktiv process. Studier visar, att förskolebarn, som i början av året hade ett behov av att "visa upp sig", korrelerade med rang i slutet av året. Vissa barn försökte hindra andra från att visa upp sig. Andra barn stöttade den "dominanssträvande" individen och kunde på så sätt ibland själva nå högre status under året. Jämte sättet att vinna status genom att ge sitt stöd i konflikter, finner vi att ömsesidigt stöd ganska säkert kan förutsäga kommande rang. Ömsesidighet verkar vara nyckeln till hög status. Samarbete kan utgöra hjärtat av jakten efter status. Om vi rör oss bort från den lilla gruppen, finner vi andra stigar för eftersträvandet efter status. Ett möjligt sätt att mäta status i ett komplext samhälle är göra det via "jakten på gods med status". Individer strävar efter att få dessa saker och känner sig tillfredsställda då de förvärvar dom. Det rör sig om ovanligt eller dyrt gods.
Inom hierarkier är reduceringen av aggressivitet vanligt, men Grammer demonstrerar också helt klart att hierarkier även producerar sitt eget mönster av aggression.
Hög status hos barn mellan tre och sex år har en direkt effekt på kvaliteten och kvantiteten på deras sociala relationer. Det kan verka otroligt att denna sociala status påverkar barnets senare fortplantning. För att förstå detta, måste vi titta närmare på livscykeln. Det finns kritiska perioder i den mänskliga livscykeln, vilka är märkta med mycket höga grader av moralitet. De två första kritiska stadierna, födelse och pubertet, handlar om överlevnad. Ett tredje stadium innebär sökandet efter vänner och partners, vilket är en fråga om både överlevnad och framtida fortplantning. Om dominans och status är nödvändiga för överlevnad, måste de ha olika funktioner under olika perioder i livscykeln. Med denna teoretiska bakgrund kan vi formulera en förutsägelse: tillskrivandet av hög status till en individ på något av de kritiska stadierna har en effekt på chanserna att överleva detta stadium och förstärka den reproduktiva fitnessen.
Moderns sociala status har en direkt effekt på barnets chanser att överleva de första åren av sitt liv. Detta framkommer då man tittar närmare på människans sätt att välja partners. Buss (1989) demonstrerade olikheterna i kriterierna för partnerval mellan män och kvinnor i 36 olika kulturer. I många samhällen är fetma kopplat till social status. Moderns status och skönhet är lika med barnets överlevnad. Inom dessa områden är alltså mat och status direkt kopplat till fortgången av en persons gener till nästkommande generation. Vissa studier visar, att feta kvinnor föder fler barn och att komplikationerna vid förlossningen är färre.
I en mindre grupp tenderar vänner att vara av liknande rang och hög-rankade barn utövar ofta ömsesidig vänskap. Hög-rankade barn väljs oftare till bästa vänner än låg-rankade barn; de är populärare. Bästa vännens roll är viktig. Hög-rankade barn har ett mer pålitbart och ömsesidigt nätverk. Pålitbara sociala nätverk kan främja ett överlevande av ett kritiskt stadium. Det är antagligen därför som barn med hög status i sina grupper innehar fördelar när det gäller att överleva det kritiska stadiet.
Dominant beteende, status och välstånd är säkert associerat till en rad mekanismer vilka gynnar lyckad fortplantning, och som följaktligen borde väntas karakteriseras alla samhällen i någon grad. Vi kan också, enligt Grammer, vänta oss att mat skulle användas universellt i denna jakt efter status.

7. Feasts and commensal politics in the political economy - food, power and status in prehistoric Europé, av Michael Dietler.
Dietler är en av representanterna inom området arkeologi på detta symposium. Han finner det naturligtvis viktigt att ge åhörarna en inblick i hur han som arkeolog behandlar och närmar sig det aktuella ämnet. Arkeologen kan ju inte göra några direkta observationer eller ställa några frågor till det folk han/hon studerar; han/hon är totalt hänvisad till lämningarna efter den materiella kulturen, matresterna samt benen av människor och djur. Detta innebär att arkeologen måste förlita sig på och ta hjälp av information från etnografiska och historiska studier, i syfte att förstå hur de sociala systemen verkligen fungerade. Denna typ av studier kan hjälpa oss att dra riktiga slutsatser om människorna som tillverkat och använt det arkeologiska materialet vi studerar, samt att värdera rimligheten av olika konkurrerande tolkningar. Arkeologens perspektiv på gångna samhällen saknar generellt den bestämdhet av materialet som är möjlig i de etnografiska studierna. När det gäller mat och status, har vi en tid haft hjälp av analyser av t.ex. pollen och säd för att kunna skissa upp en bild av gångna dieter.
Mat är bland det bästa av politiska verktyg; den har en prominent roll i sociala aktiviteter som rör maktrelationer. Den politiska synen på mat är ett av de fenomen som arkeologer turligt nog har potential nog att kunna förse med ett långtidsperspektiv. Det är möjligt att arbeta sig in under den traditionella Fokuseringen av generaliserade dieter i de arkeologiska analyserna av mat, genom att se mat som ett genomträngande och riskfyllt element i artikulation och manipulation i sociala relationer. Av denna anledning har Dietler valt att fokusera sig på festmåltidens roll och vad som kan kallas "vinstinbringande politik" i den politiska ekonomin och, via detta perspektiv, undersöka vad som kan urskiljas i relationerna mellan mat, makt och status i det förhistoriska Europas samhällen.

Festmåltider och vinstinbringande politik: Det finns flera anledningar till varför Dietler valde att fokusera sig på just festmåltider, dvs. måltider som är något utöver det vanliga. Festmåltider är faktiskt rituella sociala tillställningar, i vilka mat och dryck utgör uttrycksmål för det som Cohen (1974) kallar "politiskt-symboliskt drama". Festmåltider symboliserar sociala relationer. Liksom andra rituella tillställningar, uttrycker de idealiserade koncept. De erbjuder också individer eller grupper som försöker förändra sina relativa positioner på den sociala "stegen", möjligheter till manipulation. Som sådan tjänar festmåltiden till manipulation för både ideologiska och mer direkta personliga mål.
Då festmåltider innehåller känslomässig och symbolisk kraft, är de väldigt ofta intimt förknippade med riter rörande ceremonier runt livskriser, t.ex. begravningar; det är dessa kännetecken som ofta upptäcks i det arkeologiska registret. Festmåltidens kulinariska natur kräver generellt användningen av olika behållare för både tillredning och förtäring. Under de sista 8000 åren av Europas förhistoria och historia, har dessa behållare varit gjorda av keramik eller metall. De bevaras extremt väl i det arkeologiska registret, även då de är trasiga. Vi har möjlighet att lära oss en hel del om komplexiteten runt sätten att förtära mat, genom att undersöka de olika behållarna som använts i olika kontexter.
Styrkan i festmåltiderna som en form av rituell aktivitet, stammar från det faktum att mat och dryck fungerar som ett medium för uttryck, och att vinstbringande gästvänlighet konstituerar en slags rituell konsumtion, en överlägset politisk aktivitet. Mat och dryck är sett som ett symboliska medium, därför att de utgör grundläggande och oavbrutna fysiska behov hos människan. De är också ett slags "ytterst kondenserat socialt faktum", förkroppsligande relationer av produktion och utbyte och sammanlänkande av de domestiserade och politiska ekonomierna.
Dietler insisterar på att dryck måste räknas in när det gäller funderingar runt mat och status. Både mat och dryck är en förgänglig form av vara; dess fulla politisk-symboliska potential är förverkligad i det drama som olika tillfällen av förtäring innebär och som inrättar den bästa av arenor för den ömsesidiga konvertering till vad Bourdier (1977) kallar "ekonomiskt och symboliskt kapital". Förtäringen utspelar sig inom en extremt maktfull idiom: vinstbringande gästfrihet. Dietler tror, att detta kännetecken är mycket viktigt för att förstå de politiska dimensionerna av festmåltiden, och det är av denna anledning som han har valt att fokusera sig på vad som kan kallas "vinstbringande politik".
Vinstbringande gästfrihet kan beskrivas som en speciell form av gåvoutbyte som etablerar samma typ av relationer av ömsesidig förpliktelse mellan värden och gästen som också finns mellan en donator och en mottagare av det donerade. Det som skiljer dessa åt är att mat förstörs i själva akten av vinstbringande förtäring, dvs. under festmåltiden. Olikt andra värdesaker kan det inte försättas i cirkulation och byta ägare i andra relationer då gåvoutbyte skar. Dessutom måste det man förtär skaffas fram/produceras genom jordbruksarbete och matlagningsbestyr, för att den ömsesidiga förpliktelsen skall uppfyllas.
Det måste dock göras klart, att mat också kan användas för icke destruktivt utbyte på samma sätt som varaktiga värdesaker, t.ex. i moka på Melpa, gimaiye på Siani, eller abutu på Goodenough Island. I motsats till den lagade maten som förtärs under festmåltiden, är denna mat antingen rå (t.ex. yams), behandlad (t.ex. rökt) eller levande (t.ex. grisar). Utbytet av sådan mat tar plats helt och hållet utanför den typ av vinstbringande förtäring som vi skulle kalla för festmåltid, eller så kanske en fest utgör arenan för ett sådant utbyte. I det senare fallet, kan olika sorters mat användas för själva festmåltiden och andra sorter för utbytet. När det t.ex. gäller utbytet av yams på Abelam, byter man lång yams med varandra, medan de korta förtärs under måltiden.
En av de viktigaste funktionerna som festmåltider uppfyller i den större politiska ekonomin, är att de uppträder som kontexter som leder det regionala utbytessystemet. Vinstbringande gästfrihet etablerar relationer mellan de inblandade parterna i utbytet. Politiska ledare står för utbytet av värdesaker, brudgåvor och annat gods som cirkulerar inom en region. Festmåltider kan också fungera som en länk till gudarna och förfäderna, vilken kan användas för att konstituera strukturen av relationer mellan sociala grupper eller kategorier inom en region eller ett samhälle. De utgör också en viktig mekanism för mobiliseringen av arbetskraft som ligger till grund för den politiska ekonomin. Medan festmåltiden tjänar till att uppfylla alla dessa funktioner, erbjuder de samtidigt massor av möjligheter för individuell manipulation inom den vinstbringande politiken. Vinstbringande gästfrihet som kretsar runt fördelningen och förtäringen av mat och dryck är en övning som, liksom gåvoutbyten, hjälper till att etablera och upprätthålla sociala relationer. Det är därför som festmåltider ofta ses som en mekanism av social solidaritet, vilken tjänar till att etablera en känsla av gemenskap. Gästfrihet är naturligtvis bara en av många potentiella områden för politiska aktioner, men det är väldigt effektivt.

Feast patterns: Tre olika mönster kan urskiljas på ett schematiskt sätt när det gäller festmåltider som används inom olika funktioner inom den politiska ekonomin. Den första av dessa tre är direkt riktad mot förvärvandet av social makt, och de andra två mot underhållandet av existerande brist på jämlikhet i maktrelationer. De två första fungerar inom idiomet donator/mottagare, relationer av överlägsenhet/underlägsenhet inom ett omfattande utbyte mellan två personer, medan den sista fungerar inom idiomet av framskaffan uteslutande i en insider/outsider relation.
* Entrepreneurial feasts: Innehåller konkurrenskraftig manipulation av vinstbringande gästfrihet gentemot förvärvandet av det Bourdieu (1977) kallar "symboliskt kapital", vilket omvandlas till informell politisk makt och ekonomiska fördelar. Med informell politisk makt menar Dietler vad som oftast kallas "prestige". Med detta menas en förmåga hos vissa personer att utöva ett större inflytande på en grupps beslut eller handlingar; en förmåga som stammar från relationer, skapade och reproducerade i en process. I detta fall handlar det om multipla relationer av ömsesidig förpliktelse och känslor av social överlägsenhet/underlägsenhet mellan värden och gästerna, skapad genom generös gästfrihet. Makt stammande ur denna sorts vinstbringande politik kan sträcka sig från subtil och temporär försäkran om upphöjd status, till krav på vissa rättigheter och ledande roller i en grupps beslut. I samhällen som saknar speciella formella politiska roller, utgör festmåltiden ett sätt att förvärva och upprätthålla den prestige som är nödvändig för utövandet av ledarskap. I samhällen där politiska roller är institutionaliserade eller formella skillnader i status existerar, utgör konkurrenskraftiga festmåltider ett sätt för individer att anta samt behålla dessa roller och ställningar. Denna typ av festmåltider har beskrivits av flera antropologer i många kontexter, från Melanesien till Amerika till Asien till Afrika. Vinstbringande gästfrihet kan vara manipulerad i en festmåltids mönster för ekonomiskt företräde liksom för politisk makt, speciellt genom institutionen för festmåltider i "work-party anda"; detta var i synnerhet riktigt i förflutna samhällen. Det går ut på att en grupp människor samlas ihop för att arbeta med ett speciellt projekt under en dag och sedan blir bjudna ett mål mat och/eller dryck som löning, varefter värden äger det som dagens arbete producerat. Innan uppkomsten och spridningen av den finansierade ekonomin, var detta faktiskt det enda medlet (bortsett slaveri) med vilket en grupp större än en familj kunde mobiliseras för ett projekt som krävde en större kommunal prestation. Den här typen av "belönande måltid" är viktig i den politiska ekonomin av två anledningar. För det första, som är fallet med alla typer av festmåltider, ger de en möjlighet att göra uttalanden om och att offentliggöra prestige. För det andra, fungerar de som en mekanism av indirekt konvertering i multicentriska ekonomier, vilka föreskriver en potentiell katalys för brist på jämlikhet i sociala relationer. Den senaste aspekten kan illustreras av åberopande av en etnohistorisk studie på prekolonial järnproduktion utförd bland Samiafolket i västra Kenya. Samiafolket är odlare med en traditionell form av politisk organisation. Till och med 1920-talet, då industriellt producerat järn kom från Europa, togs allt järn som användes inom en stor areal, innefattande såväl Samia som det angränsande området Luo, från en enda källa i Samia kullen. Detta faktum reflekteras i Luo`s benämning på det huvudsakliga objektet som producerades från denna ådra; ett stort blad till en hacka kallad Kwer Nyagot, dvs "hackan, dotter av kullarna". Produktionen av dessa var hackor var baserad på ett system som fick sin näring via stora festmåltider. En rik man i stånd att bereda en betydande mängd öl och mat, kunde kalla samman alla villiga män i området på en speciell dag för att bryta järnmalm i Samia hills. Efter arbetsdagen bjöds arbetarna in till en festmåltid. Därefter innehade värden och tillika arbetsgivaren ett stort förråd järnmalm. Ingen annan ersättning än just maten delades ut till de arbetande. Män som kunde smälta och smida togs in för att bearbeta järnmalmen. Den ersättning de fick var en del av dom hackor som de producerade av järnet. Hackorna var mycket värdefulla. De användes t.ex. tillsammans med boskap som brudgåva vid bröllop.(Män som inte innehade "kapital" nog till att ställa till med en större festmåltid, uteslöts effektivt från kretsloppet).
Det exempel som givits här ovan, tjänar till att illustrera hur festmåltider kan fungera som en aptering bland områden av utbyten i en multicentrisk ekonomi. Det demonstrerar också på vilket sätt festmåltiden fungerar som en kanal för ömsesidig omvandling av ekonomiskt och symboliskt kapital. Slutligen illustrerar detta exempel även hur manipulationen av detta praktiserande kan leda till ökad social och ekonomisk ojämlikhet.
Mönstret av sådana festmåltider fungerar inom en rad olika kontexter inom ett samhälle. Det kan sträcka sig från den privata gästfriheten, då det bjuds på ett glas öl i glada vänners lag, till gästfriheten som visas upp mellan personer från olika samhällen, till "sponsoruppdrag," då samhället är i kris eller vid religiösa tillställningar. Gästerna kan utgöras av medlemmar ur det egna samhället eller människor från andra samhällen. Det symboliska kapitalet som erhålls utifrån dessa aktiviteter varierar beroende på kontext, påkostnad och antal gäster. Att stå för stora festmåltider kräver planering, tid och arbetskraft, liksom god tillgång på mat och/eller dryck. I förhistoriska samhällen bör det ha funnits mycket begränsade lagringsmöjlighet för den mat och dryck som var tillgänglig, speciellt då maten tillagats. Detta skulle, i de flesta fallen, nödvändiggöra en stor arbetsstyrka för slutlig tillredning av maten precis i tid för festmåltiden. De institutionaliserade arrangemangen för mobilisering av dessa stora behov av arbetskraft och mat varierar mycket från samhälle till samhälle, men i alla fallen kräver organisationen och utförandet av en stor festmåltid att värden uppträder som en god hushållare. Det är vanligtvis fördelaktigt för ett hushåll som sponsrar en festmåltid att ha möjligheten att kunna förse en stor andel arbetarna med råmaterial från eget lager. I detta sammanhang brukar den höga frekvensen av månggifte bland Big-men och andra typer av informella ledare ofta nämnas.
* Patron-role feast: Detta är det formella sättet att använda vinstbringande gästfrihet för symbolisk upprepning och legitimering av institutionaliserade relationer av oregelbunden social makt. Detta korresponderar med en form av vad som traditionellt har kallats "redistribution" i den ekonomiska antropologins litteratur. Den fungerande principen bakom denna form av vinstbringande politik är den samma som för den föregående typen: relationer av ömsesidiga obligationer alstrad genom gästfrihet. I detta fall är dock förväntningarna på jämlik ömsesidighet inte längre vidmakthållen. Snarare är det så, att mottagandet av ett återkommande ojämnt mönster av gästfrihet symboliskt uttrycker ojämnheten i relationer av status och makt.
* Diacritical feasts: Det tredje stora mönstret involverar användandet av skilda kokkonster och stilar av förtäring som en symbolisk anordning för att naturalisera begrepp av olikheter i rang i social status. Förutsättningen för symbolisk styrka skiftar från kvalitet till stil. Vidare skiftar eftertrycket från en vinstbringande förbindelse mellan ojämna parter till en redogörelse av exklusiva och ojämna vinstbringande kretsgångar: obligationer av ömsesidig gästfrihet utgör inte längre basen för "statusklättrande" och makt.
Markerande stilistisk skillnad kan baseras på användandet av ovanlig eller dyr mat eller serveringsfat, kärl och andra tillbehör. Eller så kan de baseras på olikheter i det komplexa i mönstren av tillagning och förtäring av mat och den speciella kunskap som detta kräver. Eftersom denna typ av festmåltider förlitar sig på stil för att få symbolisk styrka, är den underkastad tävlan av kandidater med hög status.
Då man tittar efter bevis efter markanta/kännetecknande festmåltider i det arkeologiska registret, måste man se upp för att inte blanda ihop dessa med de typer av utövningar som kan användas för att skilja mellan festmåltider generellt, som officiella rituella evenemang, från daglig informell förtäring. I många fall är denna skillnad helt enkelt markerad genom olikheter i matens eller dryckens kvalitet, eller genom en förändring i lokaliseringen och tidpunkten av förtäringen. Arkeologen måste lita på en riskfylld beräkning av kontext och associationer utifrån tillgängliga bevis, för att kunna skilja mellan markerade festmåltider som markerar sociala klasser eller kategorier, och det kännetecken som används för att markera att festmåltiden är en speciell tillställning. Exempel: Olika typer av serveringsfat och andra ateraljer i keramik som enbart är funna i "begravningskontext" är troligen mer representativa för festmåltider för "speciell tillställning", medan stora dryckeskärl i brons funna i ett begränsat antal rika gravar troligen indikerar festmåltider som markerar klasskillnader.
Prehistoric Europe: Hur kan detta perspektiv på festmåltider och vinstbringande politik hjälpa oss att förstå uppkomsten av sociala relationer i det förhistoriska Europas samhällen? För att svara på denna fråga, väljer författaren bl a att titta närmare på den period som han är mest bekant med, nämligen den tidiga järnåldern. Men först går han kort igenom förhistorien före järnåldern, för att säga några ord om vad festmåltider kan ha haft för betydelse då. Han talar bl.a. om, att vikten av att ställa till med festmåltider ökade inom den politiska ekonomin under neolitikum. Från denna tid finns massiva gravhögar, megaliter, stående stenarrangemang mm; alla bevis på stora kommunala arbetsinsatser som mycket möjligt kan ha betalats med mat och/eller dryck. Dessa projekt betalades av personer eller grupper med hög prestige. Under bronsåldern ser man tydligt att måltids- och måltidsutrustningar i större utsträckning får följa de döda i graven. Detta gäller speciellt dryckesateraljer. Man ser tydligt större status hos vissa grupper inom olika områden. Under järnåldern blir bevisen för studiet av festmåltider ännu tydligare och mer detaljerade.
Early Iron Age Western Europe: De tidigaste kontakterna mellan Medelhavsområdet och infödingarnas områden i denna region ägde rum under det sjunde århundradet före kristi födelse i form av en skeppsburen handel. Viktiga fynd från denna tid är de som har med vindrickande att göra. Man finner dessa objekt bl.a. på skeppsvrak. Över 90% av "vindrickningsfynden" består av etruskiska amforor. Detta procenttal bevisar, att exklusiva vindrickningsateraljer som dessa etruskiska amforor utgjorde en begärlig och efterfrågad produkt i det aktuella området. Det fanns ett behov av dessa artiklar. Vinet var en "huvudkomponent". Detta mönster kan följas in på 600-talet före kristus, även på andra platser i området. Vid sidan om vinet och karafferna, importerade man t.ex. längs franska kusten keramik från Athen (åter nästan uteslutande för vindrickande).
Från och med mitten av 600-talet före kristus, började grekiska och etruskiska föremål dyka upp i ett område flera hundra kilometer norr om södra Frankrike. Där fanns Hallstatt kulturen. Även här domineras de importerade föremålen av objekt som har med dryck att göra. Olika kontexter förekommer dock inom de olika områdena. Man har förklarat det här utbytet av objekt mellan så avlägsna kulturer med att "barbarerna" önskade komma i kontakt med samt ta del av Medelhavsområdets "högre kultur". Författaren anser dock att detta är en felaktig förklaring, om det nu är en förklaring alls. Befolkningen i södra Frankrike samt Hallstatt området var, enligt Dietler, helt enkelt båda intresserade av vin och festliga tillställningar. Dessutom bevisar antropologiska studier, att efterfrågan aldrig är en enkel respons på tillgängligheten av gods; den följer en social logik, vilken är fastställd av maktrelationerna inom samhället. De områden som tas upp här, hade helt olika samhällsorganisationer. Makt och hierarkisk politisk kontroll var t ex viktig inom Hallstattkulturen, medan det i de lägst belägna områdena i Rhone dalen fanns samhällen som hade låga grader av institutionaliserad social rankning och ingen regionalt omfattande politisk centralisering.
När det gäller Hallstatt kulturens import av goda från Medelhavsområdet, står det klart att det aldrig var fråga om något betydande inflöde av vin från Medelhavsområdet. Det var snarare fråga om exklusiva och exotiska dryckeskärl som importerades av eliten. Eliten använde de importerade lyxartiklarna vid festliga tillställningar. Dessa varor förekom enbart bland det absoluta toppskikten i samhället. Varornas värde i detta kontext stammar från deras exotiska prägel och deras exklusiva och vackra utseende. De var förbehållna endast ett fåtal människor i samhället.
Det skall nämnas att det från denna tid finns kvinnogravar inom Hallstatt kulturen med uppsättningar av "festserviser", bl.a. importföremål från Medelhavsområdet. Ett exempel är Vixgraven. Detta indikerar att mannen och kvinnan var förenade som en klass i den symboliska användningen av festtillställningar som en framställning av social ojämnhet. Det kan också indikera ett möjligt skifte i kvinnans roll som hustru inom elitklassen, från "husa" till vinstbringande partner.
I Rhone dalens lägre områden var situationen en annan. Författaren menar, att det noterbara inflödet av vin från Medelhavsområdet hade en effekt liknande den koloniala introduktionen av hjulaxlar eller värdet av snäckskal i New Guinea eller pengar och löning i många småskaliga samhällen. I småskaliga samhällen utan specialiserad eller institutionaliserade politiska roller, utgör den konkurrenskraftiga manipulationen av vinstbringande gästvänlighet en större uppfartsväg för förvärvandet av informell politisk makt och ekonomiska fördelar. Principiellt sett står det öppet för alla hushåll att ställa till med festmåltider, men i praktiken är det ett fåtal individer som innehar speciell tillgång till systemets fördelar. Framgångsrik manipulation på hög nivå kräver stora resurser av mat och dryck, kontroll över arbetskraft i syfte att producera detta, samt etablissemang och skötsel av ett nätverk av sociala resurser för att sörja för ytterligare uppehåll. Det krävs år av planerade "investeringar" i symboliskt kapital och socialt anseende. Det krävs också att man organiserar och sponsrar kommunala fester, att man representerar kommunen utåt vid gemensamma tillställningar mm. Den plötsliga tillgången på en främmande dryck inom ett sådant system, kan av dessa speciella individer eller grupper som redan etablerat ett försteg i den politiska sfären, ha tagits som en chans att visa sin makt och prestige. Vinet kan ha setts som ett element i gästfriheten; det eftertraktades för att det var lätt att förvara och transportera samt för att det inte krävde någon egen produktion (kanske också för alkoholens effekt på psyket).
Med denna artikel hoppas författaren att två saker har framgått; för det första att arkeologin har potential att bidra med en förståelse för den historiska utvecklingen över lång tid då det gäller mat i jakten på makt och status, och för det andra att ett närmande av den arkeologiska datan, via ett perspektiv av "vinstbringande politik", har potentialen att avslöja nya och viktiga inblickar i sociala processer och relationer i gångna samhällen.

8. Feasting in prehistoric and traditional societies, av Brian Hayden.
På basis av sitt tio år långa arbete inom området, vill Hayden med sin artikel undersöka möjligheterna för festmåltiden, och då framför allt konkurrenskraftiga sådana, att ha utgjort en medelpunkt i den kulturella evolutionen. Han föreslår, att konkurrenskraftiga festmåltider var en livsviktig mekanism i vissa samhällen, varmed överskott av mat användes för att skapa fordringar, hierakisk och centraliserad politisk kontroll samt ökad produktion. Även om man i stort sett alla samhällen ställer till med festmåltider, är det inte alla som är konkurransbetonade av naturen. Generellt bland jägare/samlare uppträder delande och jämlikhet. Den obligatoriska delningen av mat, bristen på privat äganderätt inom de flesta områdena och en proskription på egocentrerat, självförstorande beteende är typiskt för generaliserade jägare/samlare, och är förmodligen högst anpassande efter dessa gruppers tillgång på resurser. Festmåltider i dessa samhällen är bl.a. relaterade till ritualer och skapandet av nya sociala band. Den konkurrens som skulle kunna existera bland jämlika jägare/samlare, kretsar vanligtvis runt kunskap och förmågan att förvärva kamrater.
Hayden använder sig av en något annorlunda klassificering av festmåltider än Dietler, eftersom Haydens specialområden är konkurrens och praktiska förmåner. Då det gäller vinstbringande festmåltider, delas dessa in i tre typer:
1.Ekonomiska: som kan brytas ner till konkurranskraftiga-produktiva festmåltider involverande lån och intresse i relation till matproduktion, och "festive work-party feasts", där organisatörer försöker attrahera människor (arbetskraft) att arbeta för dem tillfälligt, t ex med att samla järnmalmen eller smälta den.
2.Fördelande: söker sammanlänka (eller kontrollera) arbetskraft (människor) med organisatörer på en mer permanent basis än den föregående. I båda fallen används materiell distribution för att nå de uppsatta målen. Kvantiteten, värdet och typerna av material som används är ofta ganska olika. När kontroll över arbetskraft är nyckeln till välstånd eller militär framgång, blir denna typ av festtillställningar högst konkurrenskraftiga.
3.Markeringar/kännetecken: används för att skapa exklusiva elitklasser, vilka helt utesluter lägre klasser, visar upp medlemmarnas status och tillhörighet samt deltar i konkurrensen om rankning inom den egna gruppen. Den konkurrenskraftiga festmåltiden har, enligt Hayden, fyra karakteristiska basdrag:
1.Ekonomi: konkurrens inom konkurrenskraftiga festtillställningar har alltid en ekonomiskgrund. Den grupp som kan producera samt visa upp det största förrådet av mat med kvalitet, och som har bra arbetskraft, ses som en vinnare i tävlingen.
2. Själv-förstoring: Självförstorande arter och beteenden är framstående endera det gäller organiserande individer eller grupperna under dessa. Typiskt för arter som kan ståta med fullbordandet av Big men, hövdingar, klaner eller kommuner. Framträdande individer frestas att demonstrera sin framstående styrka genom uthållighetstester involverande rök- ning, förtäring av dryck, smärta, fysisk styrka eller andra liknande demonstrationer.
3. "Mattävlan": Medan många olika tekniker kan användas för att förstora sig själv eller den egna gruppen, är alltid mat framstående i tävlingsbetonade framträdanden. Mat spelar så stor roll, dels på grund av definitionen av en festmåltid; andra tävlande beteenden, som t.ex. konkurrerande utbyte mellan individer, kan äga rum utan inblandning av mat. Åberopandet av delikatesser och dryck används för att dra in individer i konkurrensen, medan de känslomässiga banden skapade via givandet och accepterandet av värdefull mat, tjänar till att underbygga lojaliteten mellan supportrar och organisatörer. Dessa känslor kan ha sina rötter i vårt arv som primater, där givandet och accepterandet av mat är ett tecken på hierarkiska förhållanden eller ömsesidigt stöd.
4.Praktiska motivationer till egenintresse: Det ultimata syftet med att organisera konkur- rerande festmåltider och att delta i dem, är att skaffa praktiska förmåner. Med praktiska förmåner menar Hayden 1) direkta materiella förvärv i form av gåvor eller vinster från investeringar, 2) indirekta förmåner som ökar i kraft eller kontroll inom ett samfund, och 3) mindre uppenbara förmåner, som att dra till sig skicklig eller villig arbetskraft till den arbetande gruppen. Dessa finns bland de deltagande familjerna, släktgrupperna eller samfunden. Det gäller att få dem att förstå, att de bidrar med sin arbetskraft till gruppen i utbyte mot olika förmåner som gruppen i gengäld kan förse dem med.
Hur exakt översätts den konkurrenskraftiga måltiden till praktiska förmåner? Här måste flera viktiga faktorer tas med i beräkningen. Främst av dessa är, att den konkurrenskraftiga måltiden är beroende av tillgången till, eller potentialen för, lager på föda. För det andra finns det alltid en eller flera företagsamma personer som förstår denna förutsättning och frestas att utnyttja den osv. Kan man spåra utvecklandet av de konkurrenskraftiga måltiderna i det arkeologiska materialet? Kan det spåras i termer av kulturell evolution? Naturligtvis kan man inte göra detta i minsta detalj, men det finns ändå användbara spår att gå efter. Det blir nödvändigt att ta till indirekta indikatorer, t.ex. de som berör produktionen, utbytet och förtärandet av det som finns vid måltiden. Som tur är, är det just sådant som arkeologerna vanligtvis har att göra med i sitt material. Sex olika arkeologiska lämningar kan användas för att indikera närvaron till den konkurrenskraftiga måltiden: 1) Uppvisandet av ett överskott/överflöd 2) Speciell mat som använts till just festmåltider 3) Speciella kärl att servera maten ur vid festmåltider 4) Användandet av prestigefulla föremål, vilka överskottet av maten kunde omsättas i 5) Uppträdandet av speciella grunder och strukturer, där sådana festliga tillställningar kunde hållas 6) Uppträdandet av "trippel A" individer, vilka hade större rikedom och inflytande än andra i ett samhälle.
Konkurrenskraftiga måltider finner vi bland komplexa snarare än generaliserade jägare/samlare; komplexa jägare/samlare karakteriseras av överflödiga och oantastliga resurser. Den mat som förknippas med festmåltider är extra delikat. Den är ofta ovanlig och kräver mycket arbetskraft för att produceras. Hayden har tidigare argumenterat att de domnestiserade grisarna i New Guinea är mycket värdefullare för folket än de vilda grisarna, därför att de är fetare till följd av yamsen. Att de kräver arbete och att de dessutom ger ett fetare kött, anses mycket framstående och önskansvärt. Det samma torde t.ex. gälla domnestiserad boskap. Sådan speciell och värdefull föda kan upptäckas i det arkeologiska materialet, då det avviker från det normala på exempelvis en boplats. Ett djur kan visa sig ha varit större än normalt etc. Man finner dessutom ofta rester efter måltiderna, där man ätit både "bättre" och mer än vanligt. Speciella serveringsfat och kärl är vanligt förekommande vid konkurrenskraftiga festmåltider. De kan dock vara svåra att identifiera arkeologiskt ibland. Stora, dekorerade och/eller "svåra-att-skaffa-sig" föremål av ibland ovanliga material, används frekvent som serveringsateraljer och utensile, för att imponera på deltagare och gäster/konkurrenter. På så sätt uppvisas välstånd, framgång och hög kvalitet på arbetskraft. För att få tag i dessa ovanliga material/föremål, upprättas ett handels/utbytesnät. Så kan det också ha sett ut under forntiden.
Tyvärr är arkeologiska utgrävningar i hopp om att identifiera eller till och med spåra strukturerna runt festmåltiden, ytterst ovanliga. Ännu värre är, att etnografernas arbeten på samma område generellt har varit otillräckliga för arkeologer i strävan att bygga modeller av sådana strukturer. I situationer där konkurrenskraftiga festmåltider är viktiga, förväntar sig arkeologen att finna materiella bevis efter starka/framstående Tripel A personligheter, tillsammans med tecken på den välstånd och makt som de eftersträvat att behålla. Den säkraste och vanligaste indikatorn finner arkeologerna i gravarna, där påkostade gravgåvor och ovanliga begravningssätt då uppvisas.

Den bästa kandidaten för ett system, där konkurrenskraftiga festmåltider kan ha funnits under förhistorisk tid, är Europa under neolitikum. I det här fallet kan en överflödig och oantastlig resurs identifieras, speciella jaktbyten eller odlad föda kan identifieras, vissa keramiska kärl kan ha använts primärt vid festliga tillställningar, regionala nätverk för utbyte av varor existerade bevisligen, platser där festmåltider har ägt rum är identifierade, och Tripel A individer är begravda i megalitiska gravar, ibland tillsammans med prestigefulla föremål som t.ex. ceremoniyxor. Hayden tror att konkurrenskraftiga festmåltider också hölls läns den rika kuststräckan, samt längs de stora floderna i Europa under Mesolitikum. Här utgjorde fisk, hjortdjur och skaldjur den oantastliga basfödan. De arkeologiska bevisen är mycket mer utspridda än under Neolitikum. Regionala nät för utbyten är dock belagda. Tiden före Mesolitikum (dvs. Paleolitikum) är bevisen ännu färre. Hayden föreslår dock, att människor som bodde i områden som på olika sätt var rika (t.ex. många djur och växter), också utvecklade ett system för konkurrenskraftiga festmåltider.

9. Food production and social status as documented in proto-cuneiform texts, av Peter Damerow.
I detta kapitel presenterar Peter Damerow de observationer på den etappen i mänsklighetens utveckling, som verkar mest kritisk Dessa observationer, gjorda på den forna Uruk civilisationen, indikerar att matransonerna medvetet knöts till rang, och att ransoneringen hade ekonomiska och maktfulla mått.
Vi vet mycket om de så kallade primitiva folken idag därför att dessa människor och deras kulturer fortfarande kan studeras direkt. Vi vet också en del om tidigare civilisationer eftersom ett antal skriftliga källor och arkeologiska lämningar finns oss till handa på platser som Mesopotamien, Kina och Egypten.
De sociokulturella mekanismerna för matproduktion och distribution skiljer sig åt mellan olika kulturer. Det samma gäller för social status. Tillsammans med arkeologen Hans Nissen och assyriologen Robert Englund, har Damerow under några år arbetat med arkaiska texter från det forna Mesopotamien och dess grannar. Vår kännedom om dessa texter är ännu så länge mycket bristfällig. Fastän de utgör en fascinerande inblick i matproduktionen och distributionen, är det för tidigt att dra några generella slutsatser.
Det är välkänt att Mesopotamien var centret för ett skriftspråk kallad kilskrift, vilken användes under ca 3000 år. De flesta tecknen visar på ekonomiska och administrativa affärer/uppgörelser. Ett exemplar är skrivet under den tredje dynastin i Ur, och är daterad till ca 1000 år efter uppfinnandet av skriften (2034 B.C.). Texten är typisk för en viss subgrupp av de administrativa dokumenten från denna period och uppvisar ett högt utvecklat bokföringssystem. Det täcker en tolv månader lång period och innehåller en redogörelse från en förman ansvarig för ett arbetslag på 37 kvinnliga arbetare. Arbetarna sysslade med sädesproduktion. De var anvisade till produktionen hela året. Kreditsektionen innehåller en lista på allt arbete utfört av arbetarna under året. Vi kan se att kvinnorna huvudsakligen var sysselsatta med att mala olika sorters mjöl. Alla deras aktiviteter registrerades med det exakta antal dagar som arbetet tog. Gick det illa, stod man slutligen i skuld hos arbetsgivaren.
Ett andra exempel är en gammal arkaisk text, skriven ca 200 år tidigare än den föregående. Den ger några indikationer för distributioner av mat som t.ex. sädesslag, samt ölprodukter som förvarades och kontrollerades av centraliserade, hierarkiska institutioner. Tabletten innehåller femton registrerade sändningar med sädesprodukter (för bröd och öl), levererade till speciella personer. Varje registrering slutar med en persons namn. Dessa personer var antagligen förmän, vilka ansvarade för produkternas vidare leverans. En av dessa personer hette KU.ŠIM. Han har bl.a. tagit emot en stor del malt. Han var antagligen en betydelsefull man, fastän han troligen inte tillhörde den lilla grupp som fanns i den administrativa toppen. Dessa hade standardiserade titlar, vilka är välkända via en grupp skoltexter som liknar en listor i ett lexikon från Babylonien. Kan vi få ut någon information av en sådan lista, vad gäller officiella personers funktioner och status under den arkaiska perioden? Det är faktiskt möjligt, trots att situationen är lite knepig. En lista toppas av kungen och några välkända och högt rankade officiella personligheter. Har den arkaiska listan (t.ex. nämnd i fallet KU.ŠIM) samma eller en liknande struktur? För tillfället vet vi att personerna i de nämnda arkaiska texterna tillhörde en grupp med hög social status. De hade kontrollen över ansenliga summor produkter. Av de arkaiska texterna framgår också att det fanns manliga och kvinnliga slavar. ibland finns det direkt information om dem. Tillgången till resurser, speciellt till matleveranser, berodde till stor del på ens sociala position i samhället.

10. Leveling the hunter-Constraints on the status qest in foraging societies, av Polly Wiessner.
Man har den senaste tiden upptäckt, att kategorin jägare/samlare införlivar samhällen som uppvisar en stor dos variation på flera områden. Som ett resultat av detta, har flera försök gjorts att dela in jägare/samlare i grupper efter deras strategier och grad av social komplexitet. Litteraturen om födosamlande folk är rik vad gäller mat och status. För denna studie valdes 27 födosamlande samhällen från olika delar av världen ut. Majoriteten av dessa lever inte i jägarens värld, men har en lång historia vad gäller kontakt och utbyte med omgivande, och ofta dominanta, agrikulturella befolkningar. Fokuseringen görs, av praktiska skäl, på kött snarare än vegetabilisk föda. Informationen om införskaffandet, konsumeringen och distributionen av kött finns i de flesta etnografiska arbetena, medan liknande information om vegetabilisk föda är ytterst ovanlig.
Status, prestige, aktning och högtstående anseende, är alla termer som förekommer i etnografierna när det gäller de flesta födosamlande samhällena. Rankning på basis av högtstående aktning, verkar börja i tidig ålder hos jägare/samlare. Då Wiessner frågade om status, kunde !Kung San i samhället /Xai/xai klassificera män och kvinnor efter individer med social styrka, vanliga människor, människor med liten social styrka och människor som i stort sett inte var vatten värda. Utvärderingen av status eller inflytande visade ett samröre med en rad variabler.
Kött har potentialen att bli en av de bästa transportmedlen för ett underbyggande av status i ett födosamlande samhälle, eftersom det är ett attribut som drar till sig uppmärksamhet. Köttet utgör näringsrik och begärlig föda. Införskaffandet och distributionen av kött borde kunna leda till ökande i status. Många etnografier talar också om att så är fallet. Det beror dock på vad de olika samhällena räknar som status. 3 av de 27 samhällen som Wiessner tittat närmare på beviljar prestige till bra jägare. Det är inte direkt förvånande, att man i samhällen, där jakten är viktigare än samlandet, associerar jakten med status. Man är dock mycket noga med att denna status inte övergår i dominans. Detta förhindrar man t.ex. genom att 1) inte ge jägaren för mycket uppmärksamhet 2) hedra flera personer i samband med distributionen 3) jägaren delar med sig av bytet (som en slags avbetalning på en skuld till samhället).
Äganderätt betyder mer än rätten att distribuera kött eller att bestämma vem som skall göra detta. I endast 5 av de 27 samhällena utgör ägandet av själva kadavret, samt rätten till att distribuera köttet, den jägare som skjutit den första träffande pilen mot djuret. I andra samhällen är en sådan äganderätt inte specificerad.
Hadza folket säger att köttet är "Guds kött", och att det skall delas av alla. Andra folk ser Köttet som en gåva från förfäderna. Hos G/wi San och !Xo San besvaras gåvan av kött med en "returgåva". Distributionen kan gå till på olika sätt, men det vanligaste är följande: Först delas en stor kvantitet kött ut av ägaren till kadavret (eller av dennes närmaste) till dennes släkt och andra närstående. Dessa delar sedan med sig vidare av det erhållna köttet till gäster och vänner. Då detta är gjort, kokas köttet och delas ut inom hushållen och till andra i lägret som inte fick något kött under de två första distributionerna. Men blir det då något över till jägaren och hans familj? Hos de flesta får de ut lika stor portion som de övriga. I vissa samhällen får jägaren inte äta köttet över huvud taget.
För att summera det hela, visar studien att man i 14 av 25 samhällen associerar jakten med status. I samtliga samhällen bestäms statusen av ideologier och speciella sätt att dela med sig av t.ex. kött. Uppmärksamheten läggs inte helt och hållet på jägaren, vilket hindrar dennes grad av status att glida över i dominans.

11. Food and the status qest in five African cultures, av Igor de Garine.
Här undersöks olika typer av jakt på status och hur mat kan användas i detta syfte. Studien görs bland fem populationer i Cameron; Koma, Massa, Mussey, Yassa och Mvae. Vad har dessa gemensamt när det gäller jakten på status och ämnets samröre med mat? Följande kan konstateras: I alla fem samhällena observerades tre huvudsakliga ansatser till att vinna status via maten och drycken:
1) söka en privilegierad tillgång till mat och, liksom bland icke mänskliga primater, upprätthålla såväl "närande" som sociala fördelar,
2) festa med mat och dryck vid speciella rituella tillfällen,
3) visa upp sin status genom att framhäva sin konsumering av mat och dryck (både kvalitativt och kvantitativt). Observationen föreslår, att det kulturella användandet av mat i jakten på status inte nödvändigtvis samstämmer med den "optimala biologiska anpassning" som Darwin uttryckte det.

12. Food, competition, and the status of food in New Guinea, av Pierre Lemonnier.
Att distribuera mat är ett ypperligt sätt att erhålla politisk makt på Nya Guinea. Det är mycket väl dokumenterat att så är fallet. För att nämna ett exempel, kan det symboliska värdet hos kött kopplas samman med speciella sociala funktioner i samband med ceremoniella utbyten.
Att ge och ta emot mat är ett vardagligt göromål på Nya Guinea. Att vara den som ger är det bästa; då finns det goda möjligheter att skapa nya kontakter. Vid dessa utbyten byter också prestige föremål ägare. Dessa sammankomster kan utvecklas till rena tävlingarna, där anordnaren utmanar gästen/gästerna till att överträffa honom vad gäller givmildhet. Huvudorganisatören är alltid en man. De mest kända organisatörerna är de så kallade "Big Men", vilka lever i de västra delarna av Nya Guineas högländer. Organisatören kan använda sig av resurser han från början inte har (t.ex. grisar, vilka används som ett substitut för liv och spelar en viktig roll i samhället). Dessa resurser kan han låna från släktingar. Efter den (förhoppningsvis) lönsamma ceremonien, kan han betala tillbaka och ändå äga en större personlig rikedom än innan festen.
Att grisen spelar en viktig roll, bevisar Lemonier genom att studera två andra sorters samhällen. Det första av dessa är ett så kallat "Great Man" samhälle. Det är ett till största delen jämlikt samhälle, där stormännen antingen ärver eller förvärvar sin position genom att lyckas på olika sätt i samhället. Vid de stora ceremoniella utbytena, vilka äger rum inom stammen, bidrar alla i samhället med gåvor. Manlig initiation och krig är huvudfokus hos hela gruppen. Status kommer inte utav manipulering av rikedom. Det andra samhället liknar "Big Men" samhället, men har en annorlunda socioekonomisk organisation. Här finns inte några kopplingar mellan kompensation, tävling och grisar. Grisarna hos "Big Men" är ursprungligen vildkultingar som sedan tämjs. De används vid olika ritualer.

13. Of harvest and hierarchies-securing staple food and social position in the Trobriand islands, av Wulf Schiefenhövel & Ingrid Bell-Krannhals.
Varför ger man på Trobrianderna bort mängder av yams i skördegåvor? Varför följer människorna här inte de vanliga mönstren, vilka innebär att ta sin egen skörd och sedan, vid behov, dela med sig av den lite då och då? Traditionerna på Trobrianderna innebär ofta rituella element av tävlan. Detta är särskilt tydligt under kayasa, vilket är en tävling bland männen i byn vad gäller produktion, uppvisande, distribuering och mottagande av enorma kvantiteter yams. (Det skall tilläggas, att yamsen lagras i en typ av hus i byns centrum. Männen av hög rang har speciella, höga hus, så kallade liku). En ambitiös man, som har samlat ihop tillräckligt med värdesaker av olika typer, är värd för den kostsamma ceremonin. Han inleder processen med ett tal, i vilket han utmanar de andra att vinna de prispengar som han erbjuder.
Det finns tre termer för att beteckna olika trädgårdar:
1)kemugwa, en trädgård för familjens behov,
2)kemata, en trädgård för den yams som används som skördegåvor,
3)tapopwa, en trädgård för taro.
Den trädgård som man lägger ner mest tid på är kemata. Dessa är mycket större och iögonfallande än de andra typerna och kräver större arbetsinsatser och mer omvårdnad. Marken ägs av få individer, flest män, som lånar byns medlemmar bitar av den. I utbyte får de en del produkter odlade i trädgården.
Trobrianderna har väldigt fiffiga metoder för att värdera volymen på de individuella familjernas skördar när det gäller kayasatävlingarna. Så fort yamsen i kemata trädgårdarna har grävts upp ur jorden, visas de upp i familjernas respektive trädgårdar. Detta görs genom att man placerar dem så att de formar en brant kon. För att imponera på förbipasserande, placeras de största och mest välväxta yamsen ytterst. Man tar mått på "yamskonans" omkrets. Du måste kunna ge mycket för att kunna få mycket igen senare. Det gäller att sköta sin trädgård väl….
Den lokala befolkningen har givit klara indikationer på, att det mest effektiva och socialt accepterade sättet att stiga i status, är att göra detta via succeartat trädgårdsarbete och generösa yamsgåvor. På så sätt kan du klättra upp mot "högre höjder". Den högst värderade positionen har du nått då du är mottagare av skördegåvor. En man som låtit bygga en liku och sedan ständigt fyller upp den med yams, står på livets absoluta topp och är en högt aktad medborgare. Alla kan inte nå så långt. Ett annat sätt att tävla innebär kula-expiditionerna.
Trobrianderna har en intressant mix av hövdingaskap och män som jobbar för att nå högre rang. Den senare positionen kan som regel inte omvandlas till den förstnämnda positionen. Det kan konstateras, att mat används i kampen om status.

14. Food and household status in Nepal, av Catherine Panter-Brick.
Det här kapitlet undersöker förhållandet mellan mat och status inom det individuella hushållet, inom och mellan olika fall, samt verkan av statusen på införskaffandet av mat, konsumtionen av mat och den nutriella statusen. Panter-Brick undersöker tre huvudpropositioner: (1) låg socioekonomisk status framtvingar en jakt efter föda, (2) status har effekt på matdistributionen inom hushållet, och (3) status har en inverkan på det nutriella välmåendet. Nepal utgör en förträfflig "måltavla" för en sådan utredning, eftersom deras hierarki länkar samman flera etniska grupper, i det stora hela indelade i kategorierna Tibeto-Burman och Indo-Aryan, vilka adopterar väldigt olika strategier vad gäller uppehällen.
Följande fem punkter visar de huvudsakliga handlingssätten och deras specifika sociala och ekonomiska kontexter:
Emigration: Tillfälliga emigrationer är vanliga; mest för att det finns en önskan om ett bättre liv bakom det hela. Pengar som tjänas så här utanför hemmet kan förse familjen med matvaror. Lån kan betalas av fortare. En del återvänder hem tomhänta, men deras frånvaro har ändå inneburit att det funnits färre munnar att mätta där hemma. Då mannen är borta förs allt ansvar för hemmet över på kvinnan. Som en kvinna uttryckte det: "När mannen är hemma, innebär det lätt arbete. När han är borta, innebär det lättförtjänta pengar".
Timavlönat arbete: Hur många tillfällen det finns till timavlönat arbete i samhällena, beror helt på de ekologiska och sociala förhållandena i kommunerna.
Andra inkomster: Man kan sälja boskap och andra djur. Man kan också livnära sig på olika hantverk.
Lån: Att ta lån är lätt och ofta förödande för dom familjer som sätter sig i skuld så pass att de inte kan betala tillbaka pengarna. Många använder lånet till att investera i t.ex. land.
Att ändra diet: Under perioder då det är särskilt dåligt med mat, kan familjen ändra sin diet för att spara in på mat och pengar. Den lokala befolkningen påpekar, att de rikaste hushållen är de som drar åt bältet ordentligt för att spara eller låna ut säd, medan andra (Tibeto-Burmese) konsumerar allt säd och kött som kommer i deras väg. Människorna i de glest befolkade områdena lider ofta brist på föda, men det kan inte jämföras med de "hunger perioder" som finns i t.ex. Afrika. Här äter man så mycket mat som man kan köpa, och man äter bra mat även om det innebär att man måste skuldsätta sig. Deras problem är inte tillgången på mat, utan bristen på planering.
Mat är distribueras sällan jämt inom hushållet; männen sätts oftast före kvinnorna, de äldre före barnen, de ekonomiskt aktiva före hemmafruarna, de förstfödda före de sistfödda, de starka före de svaga osv. Det finns också olika sätt med vilken distribueringen går till; det finns allt ifrån servering till självservering. Vilken typ som är aktuell, beror på den person som skall tilldelas mat. Den mat som har bäst kvalitet på alla sätt, serveras till familjens "högstatuspersoner".

15. Nutritional security and the status qest in developing countries, av Rainer Gross & Günter Dresrüsse.
Nutriella problem har flera rötter. För majoriteten av världens populationer är nutriell säkerhet inte garanterad. Nutriell säkerhet måste förstås i termer som garanterar att alla människor i alla tider har ett behov av adekvat nutriell status för att säkerställa ett psykiskt och emotionellt hälsosamt liv. I detta kapitel tar Gross och Dresrüsse upp följande frågor:
1)Hur ser förhållandet ut mellan nutriell status, födointag, nutriella seder och social status?
2)Vilka aktioner är effektivast i länder under utveckling när det gäller den roll som mat spelar för en individs status?
För att nå tillgången till resurserna, vilket inkluderar pengarna och den tid det tar att köpa in varorna, lagra dem, förbereda/laga till maten samt distribuera den, är födorelaterade beteenden influerade av fyra konsumeringsrelaterade faktorer vilka är mer eller mindre fristående. Dessa tre faktorer är (1) biologiska (2) kognitiva (hur människan tänker och agerar gentemot andra saker) (3) emotionella, och (3) sociala. Ålder, kön, hälsa och fysisk aktivitet måste tas i beaktande. 1)Individens sociala status är en viktig faktor i formeringen av respektive beteenden när det gäller mat, och det är kopplat till ekologiska, omgivande och kulturella element. För att förbättra sin egen rang i ett speciellt samhälle, t.ex. genom att dela med sig av sin mat, måste man se till att rätt sorts mat har valts ut, förbereds ordentligt och serverats. Därför kan inte matens betydelse för jakten på status diskuteras utan att man tar med matens egen status i beräkningen. Matens status är influerad av fyra faktorer. Dessa är:
1. Den eko-själsliga faktorn: Den agrikulturella matproduktionen i de tidigaste samhällena var beroende av lokala ekologiska förutsättningar. De korresponderande matrelaterade beteendena kodades och upprätthölls av socioreligiösa traditioner. Som exempel kan nämnas det forna Peru, där 90% av energin och proteinet kom från växtföda för de som bodde på höglandet. Bland de Indo-Europeiska populationerna spelade tvärtom de animaliska resurserna en mycket stor roll. Allt beror på den omgivande ekologin och topografin. I de Indo-Europeiska kulturerna i den gamla världen, integrerades boskapen (speciellt tjuren) eller symboler som liknande dessa, i den religiösa tron, medan majsen stod i centrum för den nya världens religiösa liv.
2. Den koloniala faktorn: När ett samhälle invaderade och koloniserade ett annat, introducerade eller belade det ofta produktions system och födorelaterade beteenden som inte nödvändigtvis passade de ekologiska förutsättningarna i det erövrade området. Även här nämns de gamla Indo-Europeèrna.
3. Den urbana faktorn: Eftersom urbana samhällen köper sin mat med pengar, är de mindre beroende av ekologi och inre födoproduktion.
4. Den internationella faktorn: Den kraftiga kolonisationen introducerade ofta en blandad matkultur och olika matvanor i de invaderade kulturerna. Detta gjordes med hjälp av dominans och administrativ kontroll. I dag är ordet mångkulturellt ett hett ord. Internationella företag, lokala affärsmän och andra lokala eliter marknadsför framgångsrikt nya sorters mat över världen. Det "ligger i tiden". Kedjorna som säljer snabbmat organiserades först i USA, men finns nu på alla fem kontinenterna. Det handlar om designad mat. Det finns ingen tvekan om, att jakten på status måste tas i beaktande om beräkningar för förbättrad nutrition skall planeras och uppfyllas.
Jakten på status och användandet av mat för att nå ett speciellt mål, spelar en stor och viktig roll för det födorelaterade beteendet. Det ser ut som om alla individer i samhällen och grupper använder matproduktion, ,atdistribution och matkonsumtion som ett viktigt verktyg för att nå högre status. Vidare kan viss mat införskaffa assisterade sociala värden vilka ofta härleds från elitens företräden och uppskattning. Vid flera tillfällen i mänsklighetens historia har problem skapats då nya matvanor m.m. har introducerats med våld eller övertygelse, trots att den ekologiska omgivningen inte passat detta. Vi måste få mer kött på benen vad gäller information om matens roll i strävandet efter högre status för att kunna planera och genomföra "mataktioner" i de samhällen som i dag står under utveckling.

Tillbaka till Stenröse och Teg