En samlande term för yttre och inre gravform och begravningsmetod. Hur den döde omhändertagits och begravts.

Redan under tidig stenålder visar det faktum att man begravt de döda, att människan hade föreställningar kring livet efter döden. Före 1975 då de stora gravfälten i Danmark upptäcktes, kände man endast enstaka gravar från mesolitisk tid i Norden. Sedan också Skateholm i Skåne upptäckts och undersökts har antalet mesolitiska gravar i Norden mångdubblats liksom kunskapen om dessa. I mesolitiska gravar har de döda placerats dels i sovställning (s.k hocker), dels utsträckt i ryggläge. Gravgåvorna har synbarligen varit avsedda att användas i nästa liv. Ej sällan har den döde beströtts med rödockra (= järnförening, av grekiskans ojhra, dvs. blod), vilket tolkats som ett slags symbolisk livsbevarande handling. Många gravar saknar i dag markering ovan mark, men har sannolikt haft någon form av markering i forntiden.

Under yngre stenålder anlades av trattbägarkulturens människor gravar under flat mark. Gravgodset var ganska litet och någon social skillnad kan ej iakttagas. Från slutet av tidigneolitikum och början av mellanneolitikum började uppförandet av megalitgravarna (dös och gånggrift, gravar byggda av sten synliga ovan mark) som i många fall, åtminstone så småningom, blev gravplats för ett stort antal människor (upp till 100 st per grav). Särskilt utanför gånggrifterna kan man ana en form av kult av de döda i och med fynden av mängder av keramik framför gångmynningarna. Man kan ana att de som begravts i megalitgravarna hade någon slags social status i samhället och således börjar en skiktning i samhället att skymta.

Under mellanneolitikum var det vanligast att de döda lades under flat mark i en 1,5-2 m djup grop i sovställning/hockerställning. Oftast har gropen och den ibland förekommande träkistan omgivits av klumpstenar som skyddat graven. Stidsyxekulturens gravar bildar ibland mindre gravfält och stundom ligger gravarna enstaka utan idag synlig markering ovan jord. Sporadiskt har denna kultur också praktiserat brandgravskicket. De använde även de gamla megalitgravarna för återbegravningar.

Under senneolitikum varierar gravskicket, men gemensamhetsgraven blir allmänt rådande. Man begravde sina döda i större och mindre gravkistor av sten, hällkistor, som kunde ligga under flat mark eller vara täckta av en låg kulle eller ett flackt röse. I södra Sverige förekommer även jordande i utsträckt läge, utan stenkista, under flat mark eller hög.

Gravhögen eller gravröset får under äldre bronsålder ofta monumentala proportioner. I Danmark finns det ca 15 000 gravhögar. Ursprungligen räknar man med att antalet varit minst 4-5 gånger fler. Högarna har byggts upp av grästorvor från omgivningen. Vanligen har man eftersträvat ett högt läge i landskapet vid anläggandet av dessa gravar. Även sedan brandgravskicket blivit dominerande, fortsatte man att begrava i storhögarna genom att man inrättade s.k sekundärgravar (= grav i en tidigade anlagd och använd grav). De brända benen lades i en keramikurna eller annan typ av urna som ofta placerades i en liten stenkista under högens eller rösets yta, som regel i den södra delen. Gravgåvorna var små och anpassade till de små gravarna. Under ett övergångsskede lades ibland den dödes brända ben i en manslång kista.

Under yngre bronsålder förekommersmärre gravfält med låga rösen eller gravkullar med urnor. I Skåne, Blekinge och Halland uppträder även urnegravfält under flat mark. Under yngre bronsålder framträder skeppssättningar av sten som gravmarkeringar. De är alltid kustbundna och förekommer särskilt vanligt på Gotland. Under slutet av bronsåldern hände det att de döda brändes på bål tillsammans med sina gravgåvor. Resterna placerades i en grop i marken, s.k brandgrop och täcktes med jord. I s.k urnebrandgropar ställde man urnan och bålresterna placerades i och run själva urnan.

Det hedniska gravskicket, som praktiserades under järnåldern i Sverige, var mycket varierat, både regionalt och socialt. Under vikingatiden förekommer såväl likbränning som jordande. Med undantag för Gotland och Sydsverige, där båda praktiserades jämsides och också den yttre gravformen uppvisar stor variation, dominerade likbränningen fram till sen vikingtid. Då blev i stället jordandet, sannolikt under påverkan från kristendomen, allenarådande. Vid den tidpunkten gick man också ifrån seden att gravlägga de döde i nord-sydlig riktning, en sed som anses höra hedendomen till. Då gick man istället över till en öst-västlig orientering, där huvudet skulle vara vänt mot öster för att den döde skulle kunna se uppståndelsen på den yttersta dagen.

Det vanligaste gravskicket under 800- och 900-talen är brandlager under hög eller stensättning. Sådana högar eller runda stensättningar ligger samlade i gravfält, mindre för en gård eller större för en hel by, en hel bygd eller en "stad" (t ex Birka). Höggravfälten är ett karaktäristiskt inslag i landskapsbilden i en stor del av Sverige. Under sen vikingatid utgörs den yttre gravformen ofta av rektangulära eller runda, gärna ofyllda stensättningar, vilka vanligtvis innehåller venkla schaktgravar med eller utan kista. I Sydsverige (Blekinge, Skåne, Halland), varifrån det vikingatida gravmaterialet är betydligt mindre än från det övriga Sverige, saknas höggravfälten. Här förekommer istället en stor variation på stensättningar; runda, fyrsidiga, treuddar, skeppssättningar och domarringar samt resta stenar. Den inre gravformen utgörs här av brandlager, brandgrop, benlager eller enkla skelettgravar. Inte heller på Gotland förekommer höggravfält. En karaktäristisk gravform är här istället stensättningar med kallmurad kant över brandlager, brandgropar eller enkla skelettgravar.

Det kristna kravskicket innebär, som tidigare nämnts, att den döde gravlagts obränd orienterad i öst-västlig riktning. De kristna har jordats med få eller inga gravgåvor, i svepning eller iblandi sina gångkläder. Högt uppsatta kyrkans män begravdes i full ornat. Redan tidigt förekom att förnäma människor, andliga som värdsliga, begravdes inne i kyrkan, helst i koret. Den förnämsta gravplatsen utanför kyrkan var den i takdroppet.Ytterst, strax utanför kyrkogårdsmuren, gravlades trälar, odöpta barn och övriga lågt stående personer. Under tidig medeltid fanns i Skandinavien ytterligare en uppdelning: män begravdes söder om kyrkan och kvinnor norr om kyrkan. Av kistorna bestod många av tråg- eller stockkistor, tillverkade av urholkade trädstammar, framför allt av ek. Många av kistorna var lådkistor av rektangulär eller trapetsoid.

När det gäller markeringen av graven ovan mark, vet vi mindre. Vi känner visserligen till en rad eskilstunakistor, kistor av hällar mellan höga gavelstenar, med de torde representera praktgravar. Möjligen har man haft träkonstruktioner, t ex stupor = gravmonument i husform, förekommande inpå 1700-talet.

Tillbaka till ordboken