Fångstkultur i Sverige, på Åland, i södra Norge och längs Danmarks nordöstra kuster. Kulturen tillhör mellanneolitikum och är till sin äldre del samtida med Trattbägarkulturen och till sin yngre del samtidig med Stridsyxekulturerna. Gropkeramikerna synes friktionsfritt ha kunnat samexistera med först den ena och sedan den andra av de båda bondekulturerna. Dessa utmärker sig för att de strikt fasthåller vid sin egenart beträffande föremåls- och gravformer, ekonomi och samhällsorganisation. Gropkeramikerna lånar däremot fritt föremålsformer och beteenden från dessa och andra kulturer i det neolitiska Norden, vilket bidrar till att gropkeramikerna visar ringa egen enhetlighet och i stället är splittrad i många olika lokalgrupper. Mest orginell är keramiken, som knappast påverkats av deb finska keramikstilen utan snarare är en version av trattbägarkulturens och stridsyxekulturens enkla förråds- och hushållskeramik. Från kamkeramikerna har gropkeramikerna däremot troligen fått intresset för djurskulpturer i bränd lera. Arbets. och stridsyxor är av samma typer som i trattbägar- och stridsyxekulturerna. Typisk för gropkeramikerna är spånpilspetsen, dess troligen viktigaste jaktvapen, och det cylindriska spånblocket, som är en nödvändig förutsättning för spånpilarna. Dessa flintformer förekommer dock huvudsakligen på den sbenska västkusten och i Norge. Svenska östkustens boplatser har mycket få flintföremål men i gengäld enorma mängder gropkeramik, som däremot i stort sett saknas på Västkusten. I Norge har gropkeramikerna en keramik som är påverkad av stridsyxekulturens.

Namnet gropkeramisk kultur går tillbaka på kärltypen som användes. Kärlen försågs nämligen ofta med horisontella rader av instuckna gropar, enbart eller i kombination med andra mönsterelement som kamstämpelintryck, nagelintryck och streckrader. Såväl mönstertyper som dekorelement kan variera mellan olika boplatser och olika områden. Att förse keramiken med intryckta gropar kan ha haft en teknisk snarare än en dekorativ bakgrund. Gropintrycken skulle under bränningsprocessen i viss mån kunna fördela uppkomna värmechocker i godset och därmed förhindra attkärlet spricker.

Gropkeramikerna livnärde sig på jakt, fiske och insamling av hasselnötter, äpplen och andra viltväxande vegetabilier. Jaktbytet växlar mycket från boplats till boplats. På svenska östkusten dominerar säl och fisk starkt. Med stor sannolikhet har boplatserna endast använts säsongsvis, så att en och samma befolkning kan ha företagit ganska långa årliga förflyttningar mellan kust och inland. Spannmål har möjligen erhållits via byteshandel med bondekulturernas människor.

Talrika gravar med rikt gravgods är kända från Gotland och föremålen visar på livliga förbindelser med det svenska fastlandet.

Se gärna denna länk om Ajvideboplatsen på Gotland!