Östersjöländernas historia 1772-1993

(Sammanställt av Malin Eriksson 1999, inför tentamen vid Högskolan på Gotland)

Kapitel 1, Sturm und drang - Östersjöområdet i en revolutionär epok, 1772-1815

Den långa raden av krig som utkämpades i och utanför Europa vid mitten av 1700-talet blottade brutalt många staters militära och ekonomiska svagheter. Krigen följdes av betydande politisk oro. Som denna bok kommer att avslöja, visade sig Nordeuropas "gamla regimer" vara fullt och fast i stånd att överleva oroligheterna och anpassa sig, och det är graden av kontinuitet snarare än graden av förändring som ofta är det mer slående inslaget i 1800-talets svenska (och i synnerhet finska) eller danska historia. Att det gick så bra för de skandinaviska länderna berodde på att de hade ett socialt och politiskt samförstånd och ett styrelseskick som kunde anpassa sig allt eftersom. Det hela byggde på kända traditioner och lagar. En sådan grad av samförstånd existerade inte i t ex den polsk-litauiska unionen, som var dömd att gå under.

Det kungliga enväldet befästes i den danska kungalagen 1665 och det motstod motgångar som dåliga regenter(då den verkliga makten låg hos ministrarna), britternas attack på Köpenhamn och förlusten av Norge 1814. Det danska enväldet överlevde faktiskt ända till 1848 och det skedde inte med något krig eller någon revolution, utan i all tysthet. Redan under 1700-talets senare hälft drog en reformentusiasm genom Danmark, vilket bidrog till att omvandla det danska bondesamhället. Tidigare hade det knappats funnits någon självägande bondeklass i landet. Efter 1733 fick ingen man mellan 14 och 36 år lämna födelsegården utan godsägarens tillstånd, en bestämmelse som kallade stavnsbåndet. Det avskaffade på 1780-talet under inflytande av upplysningens idéer. De viktiga åtgärder som upphävde böndernas livegenskap inledde redan i reformepokens inledning. De nya lagstiftningarna innebar att allt mer jord snabbt övergick till privata händer och 1837 var endast 1% av jordbruksmarken allmänning. I 1803 års fattigvårdslag kan man utläsa den nya ekonomiska och sociala skiljelinjen mellan välmående självägande bönder och lantarbetarproletariatet. I samband med att livegenskapen slutligen avskaffades (1805), spreds en humanare och mer upplyst syn på bönderna och de jordägande klasserna i Danmark. Ett mer reformvänligt klimat uppkom därmed.

I Sverige rådde missnöje och besvikelse under 1780-talet. 1772 hade Gustav III gjort en oblodig kupp i Stockholm mitt i tider av rungande partistrider (hattar och mössor) och svåra missväxter. Den nye kungen, vilken många satte sitt hopp till, förklarade att han inte tänkte agera envåldshärskare. Rådet var ansvarigt endast inför kungen och den lagstiftande makten delades mellan kungen och ständerna. Det rådde alltså en maktdelning, möjligen inspirerad av Montesquieus principer. Gustav var gärna med och deltog i rikets affärer. Ett reformarbete sattes i gång, vilket bl a innebar att valutan fick en stabilare grund, tullar och restriktioner på handeln upphävdes successivt, tortyren avskaffades, rättsskipningen humaniserades och husbehovsbränningen på brännvin monopoliserades (upphävde senare då kungen sökte stöd hos de ofrälse stånden mot adeln). Trots adelns protester lyckade Gustav III att genomföra författningar som stärkte kungamakten och i praktiken avskaffade rådet. Adeln tvingades betala ett högt pris för det kungliga enväldet. Under 1780-talet hade de ofrälse stånden flyttat fram sina positioner på adelns bekostnad och adelns privilegier var inskränkta. Till och med ofrälse personer kunde nu nå rikets höga ämbeten. De gamla feodala kvarlevorna avskaffades och alla skattebönder fick full äganderätt till sin jord.
Det skvallrades om att Gustav tänkte överlämna Finland till Katarina II av Ryssland i utbyte mot en hjälpande hand med att vrida Norge ur greppet på Danmark. Många var missnöjda med kungens sätt att tänka i detta ärende och tyckte att det vore bättre att ge Finland sin självständighet i stället för att låta lägga det under Ryssland. Ryktet om kungens förmodade planer var inte helt ogrundade; han tänkte verkligen ta Norge från Danmark med Katarinas hjälp. Hans planer gick dock i stöpet och han fick i stället en idé om att genomdriva en allians med Danmark mot Ryssland. Ett anfall mot Ryssland 1788 planerades och tidpunkten var inte så illa vald; de flesta av Katarinas trupper var upptagna med att slåss mot turken. Det hela skulle bygga på ett överraskande anfall, med tyngdpunkten på sjöslag i Finska viken. Trots en liten fördel till sjöss, lyckades man inte få ryssen på fall. Det hela tedde sig så pass allvarligt att kungen funderade på att abdikera för att krångla sig ur ett hotande katastrofalkrig! Det kan ha varit detta som fick en del officerare att, utan kungens vetskap, vädja till Katarina. De antydde att skulden för att kriget över huvud taget satts i gång låg hos Gustavs gunstlingar och rådgivare. De framhöll att den bästa garantin för fred vore att återställa den forna gränsen mellan Sverige och Ryssland (från 1721). I Katarinas svar fanns glödande försäkringar om kejsarinnans välvilja mot det finska folket, men det ordades inget om återställande av forna territorier. Idén om finsk självständighet stannade dock inom armén. Kejsarinnans uppmuntran av den finska separatismen sådde bara förvirring bland de sammansvurna (dvs Anjala förbundet), samtidigt som hon hetsade danskarna till att gå in i kriget. En dansk-norsk här föll in i Västsverige, men kriget fördes inte med någon större entusiasm från dansk sida. Fred kunde slutas utan landavträdelser. Gustav III hade därmed lyckats omvandla en överhängande katastrof till en personlig seger över sina fiender 1789. Med hjälp av de ofrälse ståndens stöd, genomdrev kungen den sk förenings- och säkerhetsakten, ett tillägg till regeringsformen. Ständerna förbjöds att komma med lagförslag och rådet avskaffades. Gustav hade nu ensam makten att styra och försvara riket, föra utrikespolitik, förklara krig och utnämna ämbetsmän. Detta kan ses som en symbolisk övergång från ett samhälle baserat på ståndsanknutna privilegier till ett klassbaserat samhälle. Söder om Östersjön, där livegenskapen alltjämt härskade, var denna övergång nära nog osannolik. Detta gällde bl a för Katarinas Östersjöprovinser, där adeln och borgarna slog vakt om sin rätt till självstyre och där reformer visserligen innebar en lättnad för bönderna, men som inte alls reducerade den djupt rotade jordägardominansen.

1790-talet var gynnsamt för danska och svenska handelsfartyg som trafikerade oceanerna från västindiska öarna till Levanten. De krigförande länderna var i starkt behov av de neutrala ländernas fartyg som kunde frakta livsviktiga förnödenheter. Den brittiska regeringen var till och med beredd att upphäva de bestämmelser som sade att utländska kölar inte fick angöra brittiska hamnar. De krigförande länderna kunde å andra sidan också ställa till med problem för de neutrala länderna, allt för att förhindra fartygen att nå fram till fienden med förnödenheter. I bland avlossades skott och fartygen tvingades stryka flagg. Britterna angrep t ex danskarna. Man föreslog därför att det förbund som tillkommit 1780 om väpnad neutralitet åter skulle tas upp. Förbundet stängde Östersjön för brittisk handel och berövade den brittiska flottan livsviktiga förnödenheter. I England beslöt man sig för att utmana förbundet, särskilt då det kom i tider av missväxt och stigande priser. Det hela utmynnade i strider, i vilka den danska flottan fick se sina skepp erövras. I vapenvilan beslöts att Danmark skulle lämna förbundet så länge vapen stilleståndet höll i sig. Sverige hann inte dras in i striderna och kunde försiktigt dra sig tillbaka till tryggheten. Förbundet för väpnad neutralitet upplöstes slutligen. Den gamla konflikten fick dock nytt liv i början av 1800-talet, vilket ledde till britternas brutala agerande i Köpenhamn. Efter att ha besegrat den danska milisen och vållat stor förödelse i huvudstaden, seglade den brittiska expeditionsstyrkan sin väg med nästan hela den danska flottan på släp. 1806 drabbades Storbritannien av Napoleons kontinentalsystem, upprättat i syfte att tvinga landet till kapitulation genom berövandet av dess marknad på kontinenten. Blockaden innebar att all handel med öriket förbjöds och att alla varor som kom från Storbritannien eller dess kolonier skulle beslagtas. Bojkotten, som den väl snarare kan kallas, skulle ge britterna överfyllda lager och överproduktion med arbetslöshet och social oro som följd. Praktiskt taget hela Europa (ej Sverige) anslöt sig till systemet, men i praktiken fick inte bojkotten den avsedda effekten. Den fungerade inte i mer än tre år, bl a på grund av all smuggling. Däremot verkade det i stort till kontinentens nackdel och gjorde att Napoleon stötte ifrån sig den handels-, sjöfarts- och industiidkande medelklass som han tidigare sökt gynna.

År 1800 fanns det bara två kungariken i Norden; Danmark-Norge och Sverige-Finland. Båda länderna försökte hålla sig utanför Napoleonkriget nere på kontinenten, men tvingades slutligen med. Sverige var Frankrikes motståndare tillsammans med Storbritannien och Ryssland, medan Danmark var Frankrikes allierade. Överenskommelsen i Tilsit 1807 mellan Napoleon och ryske Alexander, då man beslöt sig för att dela in Europa i varsin intressesfär, förändrade med ens situationen för Sverige. Ryssarna hade plötsligt fria händer att besätta svenskt område. Dessutom tvingades Sverige utrymma Svenska Pommern. Året därefter anfölls Finland och 1809 stod ryssen vid Umeå. Även Danmark förklarade krig mot Sverige. Sveaborg var en nyckelfästning och den föll utan större motstånd. Följden blev att Sverige till Ryssland förlorade allt svenskt land öster om Ålands hav, Bottniska viken och Torne älv. Gränsen gick tvärs igenom det gamla Västerbottens län. Besvikelsen mot Gustav IV Adolf ledde till dennes avsättning och den nya regeringsform som antogs enligt Montesquieus maktdelningsprincip. Näste svenske kung hette Karl XIV Johan (Bernadotte), en duktig militär som man hoppades skulle ge Ryssland en dust. Kungen ville dock annorlunda och slöt ett avtal med Ryssland, samt tvingade in Norge i en union med Sverige år 1814. Norge lyckades ändå behålla grundlagen från Eidsvoll. Riksdagen bestod av en enda kammare (stortinget) och kungamakten var betydligt svagare än i 1809 års svenska författning. I övrigt bestämdes att förhållandena mellan de båda länderna skulle regleras så att kungen och utrikespolitiken var gemensam och att vartdera landet styrdes efter sina egna lagar. Någon exakt reglering mellan de båda unionsländerna gjordes inte 1824. Norrmännen slog vakt om sin egen kultur; man ville ha ett eget riksspråk som var mer likt det norska talspråket än det danska skriftspråket. Via folklivsberättelser och folksagor ville man visa att Norge ägde en kraftfull och ärorik forntid. Unionen mellan Sverige och Norge upplöstes utan blodspillan 1905. Norge var kritiskt inställda till att båda kungarikenas utrikespolitik i praktiken låg i svenska händer. Den radikala vänstern i Norge bildade en ny regering under Johannes Steen och den förde in de båda länderna på en ordentlig kollisionskurs. Steen förklarade att han skulle göra allt för att bryta unionen om stortingets rättigheter i konsulatfrågan inte erkändes (han ville ha separata norska konsulat). Krisen kulminerade 1895, då riksdagen röstade för att unionens stadga skulle rivas. Unionssymbolen avlägsnades från den norska handelsflottans flagga, en lag som Oscar II tvingades att underteckna. Själva upplösningen av unionen skedde i en tid av stark internationell spänning som ingen av de större europeiska staterna ville skärpa ännu mer genom en utdragen kris i norr. Upplösningen underlättades av stormakternas inställning, men i grund och botten berodde det på att Sverige inte var berett att gå i krig för att vidmakthålla bandet med Norge. Under 1700-talet deltog Ryssland, Österrike och Preussen i en rasande kamp om herraväldet i Centraleuropa. Trots att Polen inte varit inblandad i dessa affärer, beslöt de tre parterna att dela på området första gången 1772. Den slutliga styckningen skedde 1793 och 1795 och tillät Ryssland att konsolidera sin under Peter den Store påbörjade expansion och Preussen att lägga grunden till 1800-talets stormakt. I Polen hade man precis samlat sina krafter för att reformera sitt land. Författningen från 1791 lovade ett starkare och effektivare styre, en författning som Katarina trampade på och ödelade. Polen förvandlades till en rysk provins, vilket underblåste "jakobinismen" (att avskaffa kungadömet och till fullo genomföra kraven på total frihet och jämlikhet) i området. Startade uppror fick henne övertygad om att revolutionens eldar brann på hennes tröskel och att dessa måste släckas! Detta ledde till den tredje delningen av Polen, då landet helt utraderades från kartan. Katarina förmådde inte att omvandla Ryssland till ett balanserat och väl fungerande kooperativt samhälle trots reformförsök. Här fanns, precis som i Polen, en okunnig och förslavad bondebefolkning, en avsaknad av en blomstrande köpmannaklass och av en bildad och självmedveten klass av fria yrkesutövare. Katarinas fruktan för jakobinismen var säkerligen överdriven, men det fanns tecken på oro längs Östersjöns kust. Det klagades över stigande livsmedelskostnader och den klyfta som hela tiden växte mellan de som hade det bra ställt och de som hade det dåligt ställt. Dålig ekonomi underblåste oroligheterna.

Det var skandinavismens tid i Norden. Skandinavismen var en nationell rörelse som ville att de skandinaviska folken skulle knytas närmare varandra till en enhetsstat. Man menade att nordborna en gång talat samma språk och att de hade en gemensam historia och likartad kultur. Skandinavismen fick en politisk betydelse då de båda despotiskt styrda stormakterna Ryssland och Preussen stod i vägen för den nordiska enhetsstaten. Under 1700-talet hade man sett skandinaverna som ett hårdfört och tungsint folk. I slutet av århundradet började denna bild att förändras. Folket i norra Europa sattes i samband med kelterna och deras gamla mytologi och poesi. Den genomsnittliga resenären i området var dock fortfarande av den uppfattningen att klimatets makt uppe i norr hade en märklig makt över invånarnas kynne. En person som vågade bege sig till platser som ansågs vara märkliga, som t ex Nordeuropa, visste aldrig vad han eller hon hade att vänta, sade man. Och att resa på vintern var ännu modigare! Dock lovordades i allmänhet det svenska transportsystemet av resenärerna, något som det talas om i reseskildringar. Ryssland fascinerades man av i Västeuropa, liksom av den slående skillnaden mellan fattig och rik.

I hela Östersjöområdet förblev adeln den dominerande sociala och politiska klassen, trots reformatorernas och revolutionärernas angrepp och de ofrälses intrång på deras status och position. Den svenska adeln började tappa mark redan på Gustav III tid och denna utveckling fortsatte, även om de allra högsta ämbetena var förbehållna dem. De ostpreussiska jordägarna behöll rätten att ha en egen domstol fram till mitten av 1800-talet och utövade polismakt på sina ägor fram till 1872. Privata domstolar avskaffades i Danmark ungefär samtidigt som i Ostpreussen, skatteprivilegierna strax därefter. Adeln i de baltiska provinserna Estland, Livland och Kurland utgjorde dock en klass för sig som upprätthöll många av sina gamla privilegier, ända fram till det ryska tsardömets fall. Fattigdomen och förnedringen av bönderna i dessa provinser var stor. I början av seklet frigavs bönder öster om Elbe ur sitt livegenskap, men detta innebar föga förbättringar eftersom de var fattiga och hade stora svårigheter att betala skatt. Tittar man hur det såg ut på gränsen mellan Sverige och Norge, i östra Finlands inre eller kanske på de många öarna längs kusten, finner man också fattigdom. De egendomslösas fattigdom var ett hett debattämne i början av seklet och resenärer som vågade sig in i dessa trakter chockerades av vad de såg och upplevde. Det man talade mest om var den enorma alkoholkonsumtionen. På flera håll började man förstå att allmogen måste ges en större frihet. De som ville lyfta upp allmogen stod inför många svårigheter, inte minst böndernas egen brist på självaktning. Naturligtvis gjorde man skillnad på de som levat i lång livegenskap och de fattiga "fria" bönderna i Norge, Sverige och Finland. I Norden över lag pågick en social skiktning av landsbygden. Det expanderande lantbruket på bondgårdar och gods behövde inhyrd arbetskraft och på detta sätt skedde en "proletarisering" med nya grupper på landet. Agrarsamhällets kommersialisering., borgerliga gruppers frammarsch och liberala idéers spridning skakade de gamla samhälleliga formerna. De ideologiska uttrycken för spänningarna kunde växla - religiösa väckelser, liberala politiska krav, nationalism - men i hela Norden ledde de till nya politiska former. I Danmark kom folkrörelserna på bred bas, vilket inte var fallet i Preussen, trots lovande tendenser på 1840-talet. I Sverige hade den liberala oppositionen svårare att slå sig fram än i Danmark. Det första genombrottet skedde under en riksdag 1840-41, där en allians av moderata godsägare, intellektuella, köpmän och bönder bl a lyckade skära ned i utgifterna på förvaltning och militär.

När den långvariga europeiska krigsepoken var över 1815, hade kontinentens politiska karta förändrats avsevärt. Och den skalle ritas om än en gång under Wienkongressen. Det ryska tsardömet hade förskjutit sin gräns västerut och därmed vunnit en blandning av folkslag med vitt skilda kulturella, religiösa och etniska bakgrunder. Sverige förlorade mark i Baltikum och befann sig i union med Norge. Belgien och Holland slogs samman och blev Nederländerna, Preussen fick Rhenprovinsen, Schweiz förklarades som ständigt neutral stat. Det nya polska kungariket fick en författning 1815, vilken tycktes ge landet bättre utsikter för en framtida politisk utveckling än tsarens gammalmodiga bekräftelse av rättigheterna och privilegierna för ständerna i storfurstendömet Finland. Författningen innebar bl a att landet skulle ha en egen regering, utsedd av kungen-tsaren, sitt eget rättsväsende och sin egen armé. Trots detta utbröt efter en tid revolt i de polska områdena. Revolten spred sig till Litauen, med kvästes så småningom.

Ingenstans hade den provinsiella separatismen stadigare fäste än i de baltiska provinserna Estland, Livland och Kurland, där adeln svartsjukt bevakade sina rättigheter och privilegier. Den balttyska adelns ställning var mycket starkare än den preussiska. Förvaltningen av provinserna låg i deras händer. I de baltiska provinserna var adeln oroade för framtida "förryskningsangrepp" inom undervisningsväsendet. I provinsförsamlingarna österut i Preussen hade den jordägande adeln lika många företrädare som de båda andra stånden tillsammans. De konservativa hade makten och överläggningarna begränsades mestadels till jordfrågorna. I Danmark ingicks en allians mellan liberaler och bönder. En del ansåg att jordfrågan måste lösas genom att staten tvingade godsägarna att avstå från sina privilegier och gav bönderna fullständig och oinskränkt rätt att äga jorden. Jordbruket och handeln i Danmark kom in i en blomstringstid på 1840-talet, vilket skapade självförtroende och optimism, och det i sin tur förstärkte möjligheterna till reformer. I Finland lovade tsaren att upprätthålla ständernas rättigheter och privilegier i synnerhet och undersåtarnas i allmänhet. Landets gamla band med Sverige hade börjat försvagas på flera sätt. Finnarna förlorade rätten att exportera jordbruksprodukter tullfritt till Sverige och de finska handelshusen började söka tsardömets marknader. Omkring 1845 utgjorde handeln med Ryssland ca 40% av Finlands hela handelsvolym. I Ryssland fanns det en enorm klyfta mellan de reformvänliga och tsardömets realiteter; massorna av illitterata och utfattiga bönder, avsaknaden av en välmående och säker medelklass. Det fanns inga samhällselement eller institutioner som kunde ha utmanat enväldets makt och auktoritet.

Februarirevolutionen i Paris 1848 sände chockvågor genom Europa. Danmark befann sig i en politiskt labil situation, då kung Kristian VIII hade dött och förhållandet till den Tyskspråkiga majoriteten i hertigdömena var spänd till följd av nationella tankegångar från båda hållen. Hertigdömena stod på randen av uppror. I Köpenhamn hölls politiska möten med krav på allmän rösträtt och regeringsskifte. Den nye kungen skrev 1849 under den nya danska grundlagen; landet skulle styras av en tvåkammarriksdag med folketing och landsting, där rösträtten var allmän för män över trettio år som förestod ett eget hushåll. Det danska enväldet gick därmed tyst i graven, lika oblodigt som det fötts. Danmark hade nu en grundlag. Men vilket Danmark gällde det för? Det stora problemet bestod förstos av hertigdömena. Frågan kom till sin spets på 1880-talet, då man i Slesvig och Holstein klagade på danska övergrepp. De fick dessutom stöd från preussiskt håll. Man hoppades också på stöd från Sverige. Det hela slutade med en väpnad uppgörelse där de båda hertigdömena tillföll Preussen. Därefter utarbetades en ny grundlag i Danmark. I hertigdömena sopades det gamla lapptäcket av medeltida friheter, fögderier och socknar bort och ersattes av preussisk distriktsindelning, och en störtflod av preussiska lagar och bestämmelser dränkte de sista resterna av hertigdömenas urgamla privilegier. Den attack av förtyskning som välde över de tidigare danska hertigdömena förenade den danska minoriteten i området som ingenting annat tidigare hade gjort. Ett brett nät av sammanslutningar sattes upp, vilka vilade på en solid bas av välbeställda bönder. De tyska sammanslutningar som fanns kunde inte mäta sig med dessa. Den preussiska förvaltningen mötte också hårt motstånd från de talrika polackerna i de östra provinserna. Liksom i Nordslesvig bidrog de ekonomiska omständigheterna till att forma konfliktens konturer och utgång. I början av 1900-talet inleddes en skolstrejk i protest mot den tyskspråkiga undervisningen. Den engagerade tusentals människor i en ny typ av politisk aktivism. Det fanns också ett mer öppet upproriskt polskt socialistparti, men dom hade föga stöd hos polackerna i Preussen.

Februarirevolutionen i Paris fick också andra folk att resa sig, där i bland tjecker och ungrare inom det habsburgska väldet. Det tjeckiska upproret krossades, medan det ungerska var svårare att kväsa. Den ungerska självständigheten varade dock inte länge; sedan Österrike fått hjälp av ryska trupper fick ungrarna ge upp. I Polen ropade man nu högt efter rätten till självbestämmande och de fick stundtals stöd i sin strävan på flera håll i Europa, i synnerhet från liberalerna. Myndigheterna fick sätta in medborgarmelisen för att lugna de missnöjda bönderna, vilka gick till angrepp mot byråkrater och godsägare och som vägrade betala skatt. Finlands framtid kom i rampljuset omkring 1855 i samband med Krimkriget. Ryssland expanderade och befolkningen ökade. Att landet faktiskt framstod som kontinentens starkaste makt väckte oro bland de andra stormakterna och jämvikten var hotad. Främst reagerade Storbritannien och Frankrike på ryssarnas anfall mot Turkiet och 1854 gick det sk Krimkriget av stapeln. Halvön Krim var den främsta krigsskådeplatsen, men brittiska och franska flottstyrkor seglade även omkring i Östersjön och orsakade oro. Såväl Sverige som Danmark förklarat sig neutrala till en början. På Gotland upprättade man sk ”krigshamnar”, till vilka fartyg från de stridande länderna inte var välkomna annat än för att hämta proviant. Dessutom uppfördes befästningar vid Slites hamn till försvar mot eventuella anfall eller intrång, och soldater transporterades över till ön från fastlandet till förstärkning. Gotland slapp dock strider. Sveriges neutralitet höll på att brytas då den svenske kungen Oscar I såg en möjlighet att frigöra Finland från Ryssland under det pågående kriget. Därför förde han hemliga förhandlingar med brittiska och franska företrädare. Att fientligheterna plötsligt upphörde blev ett hårt slag för honom och Sverige hann aldrig gå med i kriget. I stället tog kungen upp idén om en skandinavisk dynastisk union. Ett tag verkade det gå vägen, men bubblan sprack då Oscars erbjudande om en allians och mannar för att försvara Danmark ned till Eidergränsen avböjdes av den danska regeringen med hänvisning till att det uteslöt Holstein. Dessutom dämpade den danske kungen Karl XI politik kraftigt en skandinavisk union.

Krimkriget inledde en serie krig som medförde territoriella förändringar och uppkomsten av nya nationalstater. Före 1860 fanns det bara två stora nationalstater i Europa, nämligen Storbritannien och Frankrike. Enandet av Tyskland under Preussens ledning skedde med militär styrka och krigshot; en statsbildning som skulle komma att sätta djupa spår i den kommande utvecklingen i Europa. För att uppnå enandet måste Österrikes starka inflytande brytas. Detta skedde via strider. Även Danmark drogs in i oroligheterna, då danskar och tyskar var oense om vem som egentligen skulle styra över Schleswig-Holstein. I freden fick Danmark ge upp de nämnda områdena. Också Frankrike oroades över den tyske Bismarcks framfart och Preussens makttillväxt. Bismarck lyckades slutligen tvinga fram en fransk krigsförklaring mot Preussen, på vilken sida alla tyska stater slöt upp. 1871 utropades slutligen kejsardömet Tyskland, men enandet hade gett landet en hämndlysten fiende i Frankrike. Enande, nationalistiska känslor och expansion bidrog tveklöst till att spänningen mellan olika stormakter ökade.

Balttyskarna kritiserades för att de underlät att lösa frågan om böndernas frigivning ur livegenskapen, de blev uppskrämda av de våldsamheter som blossade upp i norra Livland 1858 och oroade sig för vad de centraliserande makthavarna i S:t Petersburg kunde ha för planer. De klagade över att de ryska nationalisterna var mindre fientliga till polackernas revolutionära krav än till de lojala balterna. Esterna och letterna kunde tänka sig ett visst samarbete med balttyskarna, men de var inte villiga att försvara den "Landeskirche" som var så nära förknippat med balttyskarna. Även prästerna betraktades som tyska herrar. I det låga loppet kunde nationalisterna stödja sig på sin katolicism, utan gav vika för den lutherska kyrkan. Detta efter vilda beväpnade protester. Bönderna i de baltiska provinserna hade inget nationellt forum där de kunde framföra sina krav utan deras öde låg helt i händerna på de balttyska herrarna. I stället vädjade de upprepade gånger till tsaren, bl a på 1840- och 1880-talen. Det nationalistiska uppvaknandet på 60- och 70-talen breddades till organisationsverksamhet i de baltiska provinserna och i Finland. En hel del material är bevarat och man kan bl a utläsa att nationalisterna på landet i regel kom från den mer välmående jordbruksklassen och att orsaken till att de fattiga och egendomslösa var färre nog berodde på att de varken hade tid eller råd att gå med i rörelserna. I slutet av 1800-talet reducerade tsaren den balttyska godsägarklassens makt till följd av de estniska radikalernas krav på reformer, men gjorde föga för att öka effektiviteten och stödet för esterna eller förbättra administrationen. När balttyskarna inte längre fick bestämma över skolväsendet, vägrade de att samarbeta. Antalet elever och skolor minskade därmed. Tyskarna i städerna lyckades skickligt undvika skyldigheten att använda ryska i alla offentliga sammanhang och upprätthöll dessutom sin politiska makt över städernas angelägenheter med hjälp av genomtänkta allianser. Det kejserliga Tyskland gav dock föga uppmuntran eller stimulans år balttyskarna. För esterna och letterna innebar de ryska reformerna både för- och nackdelar. Många av dem fick jobb i statens tjänst och adelns eftergifter bidrog till att en självägande bondebefolkning uppstod. Men många bönder som köpte sin mark slet med amorteringarna på sina lån, många tvingades sälja och gå in i de egendomslösas svällande led.
Också i Finland utgjorde språkfrågan ett stort problem. Hela den bildade eliten talade och skrev svenska, medan majoriteten i större delen av landet hade finska som modersmål. Redan på 1820-talet hade det bland de intellektuella uppstått en föreställning som menade att finska måste bli huvudspråket. A.I Arwidsson uttryckte dilemmat som så: "Svenskar kunna vi icke vara, ryssar vilja vi icke blifva, låtom oss vara finnar". Denna åsikt fick i viss mån stöd från ryskt håll, eftersom man såg den som en motvikt till tanken på en återförening med Sverige.

Utsikten till ett krig med Norge och rädslan för Ryssland gjorde det angeläget att modernisera det svenska försvaret. Många riksdagsmän stod utanför alla partier och de grupperade sig mer efter frågorna, t ex för eller emot en försvarsreform, för eller emot skyddstullar. 1901 ersattes indelningsverket med allmän värnplikt. Moderniseringen ingick i den process som frigjorde landet från dess föråldrade arv av självförsörjning med jordbruksprodukter. Under intrycket av unionskrisen 1905 kunde andrakammarliberalerna under Karl Staaff få bilda en majoritetsregering, men Staaffs försök att genomföra en författningsreform med utökad rösträtt ledde till att högern kom tillbaka till makten. Kraven från liberaler, socialdemokrater (en ny politisk kraft som började göra sig gällande under 1800-talets sista fjärdedel) och kvinnor på en reform var dock starka. Mot slutet av 1800-talet märktes en positivare inställning till staten som en reglerade kraft i samhället, såväl till höger som till vänster, och centralregeringen och förvaltningen fick betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Bönderna i Sverige och Danmark bedrev framgångsrika påtryckningar för tillskapandet av ett separat jordbruksministerium och företagarna lyckades skaffa sig subventioner så att de kunde konkurrera på internationella marknader. Det fanns dock ett motstånd mot att staten blandade sig i relationerna på arbetsmarknaden. Tidningar och tidskrifter spelade en mycket stor roll i utformningen av de politiska attityderna. Man tog också hänsyn till utländska tidningar. 1906 infördes en finländsk enkammarriksdag med i stort sett allmän rösträtt. Över en natt hade Finland gått från en av Europas ålderdomligaste till den kanske modernaste författningen med bl a kvinnlig rösträtt före något annat europeiskt land. Men 1910 hårdnade ånyo den ryska linjen i Finland, då det stadgades att den översta lagstiftningsmakten låg i Ryssland. 1914 publicerades ett program för en omfattande förryskning. Samtidigt var den sociala situationen i Finland spänd med starka motsättningar mellan socialister och borgerliga. Urladdningen kom som bekant vid världskrigets slut och den skulle bli våldsam.
1917 ersattes Hammarskjölds hårt kritiserade regering och ersattes av en högerregering. Samma år hölls val till andra kammaren och liberalerna och socialdemokraterna fick bilda en koalitionsregering. Liberalen Nils Edén var statsminister och Hjalmar Branting finansminister. Kungen Gustav V lovade att följa de parlamentariska spelreglerna. De reformer som infördes av 1919 och 1921 års riksdagar gav bl a alla män och kvinnor övar tjugotre i Sverige rösträtt, med vissa undantag. Den politiska demokratin var därmed genomförd. Kring 1920 växte nya partier fram och samtidigt förändrades partigrupperingarna. När de ekonomiska frågorna kom upp på tapeten, hamnade liberalerna och socialdemokraterna på olika sidor i de nya grupperingarna; de borgerliga och socialistiska partierna tog form. Att tillämpa parlamentarismen under 1920-talet var inte lätt, eftersom ingen av riksdagspartierna fick absolut majoritet. För att få igenom sina förslag måste regeringarna söka stöd hos än det ena än det andra partiet. Socialdemokraterna underhandlade t ex med bondeförbundet för att stärka regeringens ställning. Samarbetet ledde till en koalitionsregering på 30-talet. I Danmark hade systemförändringen 1901 satt stopp för en epok av konservativt välde, vilket hade vilat på kungens stöd. Inom tio år satt en radikal regering med socialisternas tysta stöd vid makten, en koalition som antog mer konkret form 1913-20. 1915 års författningsändringar innebar att egendomskvalifikationerna för medlemskap i landstinget (första kammaren) avskaffades, samt att kungens makt att utse medlemmar slopades. Rösträtten utökades. Avgörandet av Slesvigfrågan införde dock ett spänningsmoment i den danska politiken. När Tysklands nederlag framtonade som en möjlighet under kriget, ökade agitationen för ett danskt övertagande av hertigdömet. Danmark bearbetade segermakterna och freden i Versailles gjorde Slesvig till ett folkomröstningsområde. Det fanns dock en dansk oenighet om hur långt man skulle gå. Vissa ville ha hela Slesvig oavsett befolkningens språk och vilja, medan andra strikt ville följa nationalitetsprincipen och sålunda dela Slesvig efter folkomröstningens resultat. Regeringen följde den senare linjen, vilket ådrog sig kritik från högernationellt håll. Ord som landsförräderi hördes och stämningen trappades upp (påskkrisen). I folkomröstningen fick endast norra Slesvig dansk majoritet.

1904-1905 utkämpade Ryssland och Japan ett krig, där ryssarna råkade ut för en rad svåra nederlag. Det här blottade liksom Krimkriget tsardömets brister. 1905 utbröt strejker och bonderesningar ut i Ryssland, vilket tvingade tsar Nikolaj II att tillmötesgå kraven på reformer. Även jordbruksproletariatet i de baltiska provinserna organiserade sig och de anföll hejdlöst de herresäten som den balttyska adeln hade samlat ihop. I hela tsardömet trotsade pressen censuren och skrev om strejkerna och oroligheterna. Tsaren saknade både viljan och möjligheterna till att slå ned revolutionen. Han lät landet få en folkvald riksdag som skulle ha rätt att delta i lagstiftningen. Det visade sig dock att motsättningarna mellan tsaren och de folkvalda var så stora att något samarbete inte var möjligt och tsaren upplöste riksdagen. Den nya som tillträdde fick inget inflytande. Oroligheterna tvingade dock tsaren att göra något åt läget på landsbygden och han gav därmed bönderna rätten till att bli självägande. De kunde köpa och byta jord med varandra som de ville. Detta ledde till att en jordägande klass med storbönder uppstod. Den stora massan på landsbygden kom dock att sakna jord och de flesta av dem blev jordbruksarbetare hos en storbonde eller adelsman. En kris uppstod då Ryssland drogs in i världskriget, då bristen på livsmedel ökade förutsättningarna för revolution. 1918 arkebuserades tsarfamiljen och bolsjevikerna (dvs majoritetsmännen) tog makten under Lenin. Revolutionen spred sig snabbt till de baltiska provinserna, där hatade företrädare för den gamla regimen avskedades och fängslades eller bara försvann. Stora mängder soldater och arbetare demonstrerade, alla med frihetens röda kokard. De politiska partierna stod handfallna inför det snabba händelseförloppet och det dröjde inte länge förrän deras ledare kunde återvända från fängelserna eller landsförvisningen och etablera sin auktoritet. De olika nationaliteterna i de baltiska regionerna krävde dock allt större självstyre och slutligen hade regeringen praktiskt taget ingen auktoritet i området. Det var istället de bolsjevikdominerande regionala sovjeternas befallningar som åtlyddes.
Marsrevolutionen i Ryssland 1917 ställde Finland i ett oklart läge. Man kunde öppet diskutera känsliga frågor som t ex en eventuell självständighet. Livsmedelsbristen och social oro skärpte motsättningen mellan socialisterna och de borgerliga. I december 1917 förklarade slutligen en borgerligt dominerad lantdag Finland oberoende och några veckor senare erkände bolsjevikregeringen i Ryssland självständigheten.
Oron i samhället var ingalunda begränsade till det forna tsardömets områden. Prisstegringar och livsmedelsbrist ledde till strejkhot och utlöste en skur av förhandlingar och kompromisslösningar i de neutrala skandinaviska länderna. Vid valet 1917 fick de svenska socialdemokraterna stora framgångar. Vid 1920-talets början hade alla nordiska länder etablerat en borgerlig demokrati med allmän rösträtt och parlamentarism.

Att bolsjevikregeringen hade erkänt den finska självständigheten ställde till problem. I Finland uppstod motsättningar mellan de borgerliga, som hade regeringsmakten, och socialisterna. De senare satte sig inte emot att Finland blivit självständigt, men de ville ha förhandlingar och samarbete med bolsjevikerna i Ryssland. Sammanstötningar mellan borgerliga och socialistiska grupper förekom och oron spred sig under 1917. De borgerliga satte upp skyddskårer och arbetarna organiserade sig i röda garden som samarbetade med de ryska trupper som fanns kvar i Finland. Socialisterna kallades för de vita. 1918 kom en urladdning varefter ett blodigt inbördeskrig startade. De vita fick hjälp av Tyskland, de röda av Ryssland. Efter de vitas seger bestämdes det att Finland skulle vara en republik och i grundlagen slogs det fast att parlamentarismen skulle tillämpas. Fredsförhandlingarna hade dock dragit ut på tiden och då passade tyskarna på att tränga långt in i Ukraina och ockupera resten av de baltiska provinserna. Ryssland tvingades avstå från sina krav på Polen, Litauen och Kurland och gick med på att dra tillbaka alla trupper från återstoden av de baltiska provinserna.

Den tyska ockupationen välkomnades av balttyskarna som såg det som en befrielse. Folket utsattes för ett hårt förtryck, medan balttyskarna gjorde allt för att återinföra sina förrevolutionära institutioner. Den tyska militära närvaron i de baltiska provinserna upphörde inte bara för att vapenstillestånd undertecknades mellan de allierade och Tyskland i november 1918. Det var inte heller slut på fientligheten i området. Sovjetregeringen drog tillbaka Brest-Litovskfördraget (Ryssland avstod från anspråket på Kurland men inte på Livland, som var tyskockuperat, och Latgate) och inom två veckor var bolsjevikiska styrkor på väg västerut. Mot dem ställdes i all hast olika trupper, var och en med sina mål. Brittiska flottstyrkor kommenderades till Östersjön 1918-19 för att se till att en blockad av Tyskland upprätthölls och för att säkra passagen genom de danska sunden, samt hålla stånd mot bolsjevismen. Enligt tyskarna försökte britterna att bygga upp sitt inflytande i Östersjön. Bolsjevikerna drevs ut ur Lettland och Estland. 1919 beslöt man från brittiskt håll att upphöra med att sända krigsmaterial till de baltiska staterna och avstå från att uttrycka någon åsikt om de förestående fredsförhandlingarna mellan dessa och Ryssland. Det fanns en allt starkare önskan att få frigöra sig från den fortlöpande konflikten i Ryssland. Den sovjetiska sidan tvingades slutligen till ett vapenstillestånd och fredsförhandlingar i Dorpat 1920. Den viktigaste punkten i de finsk-ryska fredsförhandlingarna var Östkarelens framtid. Många finnar hade haft en dröm om ett Stor-Finland. Finnarna lyckades dock inte övertala varken de allierade eller Östkarelerna själva att acceptera deras annekteringsplaner och de hade inte heller haft någon framgång med de militära expeditioner som de skickat över gränsen 1919. Det fredsfördrag som slutligen slöts 1920 ansågs av många som ett svek mot finska intressen, då det fanns en finsk stat i Karelen.
Fredsfördraget mellan Ryssland och Polen 1921 blev slutpunkten i upprättandet av relationer mellan RSFSR och de forna västra utkanterna av tsarväldet. Det återstod att se hur varaktiga de relationerna skulle bli. Av de fem nya republikerna var Polen den utan jämförelse största räknat i folkmängd, och Finland var den minst krigshärjade.
Ryssland var utanför och de var själva dystert medvetna om att de inte var accepterade. Länderna längs Östersjön blev inte Rysslands fönster mot Europa, alla vände sig istället mot marknaderna i väst på 1920-talet. Det land som förlorade mest territorium i Östersjöområdet var inte Tyskland utan Ryssland. I takt med att de nya internationella relationernas bräckliga struktur, med NF som som högsta symbol, började falla sönder, blev de nya länderna i Nordösteuropa föremål för ett allt farligare spel som gick ut på att dra om gränserna.

De tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen valde efter freden ett statsskick där makten vilade hos en enkammarförsamling, vald av vuxna medborgare med allmän och lika rösträtt. Deras regeringar var undantagslöst koalitioner som satt ganska kort tid. Partier som sade sig företräda böndernas intressen intog en central position i alla nya stater längs Östersjön. De sk agrarpartierna hämtade de flesta av sina röster hos de mer välbärgade bönderna i bl a Finland. För dem som tillhörde minoriteterna i Estland och Lettland fanns det också bondepartier. I Litauen representerades jordbruksintressena mest av det kristdemokratiska partiet. Bondepartiernas dominans speglade inte bara dessa länders starka jordbrukskaraktär utan även att de stod för eller framhävde en folklig nationalism. I inget av de nya länderna tilläts kommunistpartier att verka fritt och de stod ständigt under polisövervakning. Det begicks övergrepp på kommunister och de reducerades till små grupper av hårt trängda aktivister. Med tiden upprättades personliga diktaturer i de tre baltiska staterna och de liknade varandra på vissa punkter. Alla tre männen hade t ex spelat en ledande roll i kampen för sitt lands självständighet. De väckte dock ingen entusiasm hos folket och alla började visa tecken på svaghet under 1930-talet. Varför överlevde den parlamentariska demokratin i Frankrike men inte i de baltiska staterna? Det fanns bl a ett klart antidemokratiskt inslag i de traditionella högerpartierna och tämligen få försvarare av den parlamentariska demokrati som upprättades under självständighetens första år. Det fanns ingen näring för demokratin i dessa stater och därför dog den helt enkelt ut. Att demokratin i Finland blev kvar beror utan tvivel på att den vilade på en mycket stabilare grund än i någon av de övriga nya staterna i nordöstra Europa. Här fanns inte heller något direkt hot från den kommunistiska vänstern efter inbördeskriget.

Till följd av krig, revolution och fredsfördrag skapades nya territoriella kombinationer i Europa. Mängder av människor hade svårt att smälta in i de nya nationalstaterna. De skiftande minoriteterna i de tre baltiska staterna var alltför splittrade och alltför misstrodda av den inhemska majoriteten för att ha spelat någon effektiv eller konstruktiv roll i nationens uppbyggnad. Den ryska kulturens rikedom fick inget stöd i dessa stater under mellankrigstiden. Ryssarna var den största majoriteten i Lettland, men de var mycket splittrade. De lettiska judarna var något fler än den balttyska minoriteten, som hade krympt avsevärt till följd av kriget och utvandringen till Tyskland. Judarna var dock mer splittrade politiskt, kulturellt och andligt. Förutom ryssar, judar och tyskar fanns i Lettland minoriteter som vitryssar och polacker. Alla var de förtryckta på något sätt. Då hade den svensktalande minoriteten i Finland det mycket bättre!

1918-19 hade strider brutit ut mellan polska trupper och de hemvärnsförband som tyskarna i Posen och Västpreussen hade satt upp. Försök att upprätta en separat östtysk stat, som kunde hindra de östra regionerna föll i polska händer, gick om intet. I fredsfördraget gick så Posen och en stor del av Västpreussen till Polen. Det tyska Ostpreussen lämnades åt sitt öde, avskuret via den polska korridoren. I västra Polen fanns en tysk minoritet. Till skillnad från detta hade Danzig, vilket hade blivit en fristad under NF:s beskydd, en övervägande tysk befolkning.

1930-talets depression försvårade demokratiseringsarbetet. I Sovjet tog Stalin över makten och det kollektiva ledarskapet ersattes av en enmansdiktatur. Därefter satsades allt kapital på den industriella uppbyggnaden, vilket innebar att det enbart var USA som kunde stoltsera med en större industriproduktion än Sovjet i slutet av 1930-talet. En omfattande upprustning sattes i gång och landets ledare fruktade anfall från flera håll. Denna fruktan förstärktes då nazisterna var på frammarsch i Tyskland. Detta skedde i samband med depressionen då folket var som mest mottagliga för nya inriktningar och idéer. Medelklassen hade t ex helt tappat tron på demokratin. Inom riksvärnet utformades dolkstötarlegenden, vilken sade att tyskarnas nederlag i första världskriget berodde på att de tappra trupperna hade svikits av hemmafronten. Hitler infogade denna legend i sin politik. Tyska arbetarpartiet bildades 1919 och döptes året därpå om till NSDAP, dvs Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet. 1921 blev Adolf Hitler partiets ledare och nio år senare segrade nazisterna framgångsrikt i riksvalet. Tyskland gick från Weimarrepublik till nazidiktatur.

Det tyska anfallet på Polen startade och tyska trupper intog staden Danzigs nyckelpositioner, samt övervann det tappra polska motståndet. Några veckor senare gick sovjetiska trupper in i östra Polen. Polen delades en fjärde gång. Den icke-angreppspakt som Hitler och Stalin hade gav Stalin inte bara halva Polen, utan också fria händer i Baltikum. I de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen fick Sovjetunionen starkt inflytande. Staterna hade inte kunnat samordna sina försvarsplaner och strategier under fredsåren, och nu hade de inget annat val än att gå med på de sovjetiska kraven. Sommaren 1940 ockuperades länderna. I november 1939 gick Sovjet till angrepp mot Finland, som vägrade gå med på det ryska kravet på landområden i Finska viken. Finland bjöd segt motstånd (finska vinterkriget) men måste efter tre månaders kamp ge upp inför denna enorma övermakt. I freden fick finnarna avstå en del områden, bl a Karelska näset. När Tyskland 1941 anföll Sovjetunionen, gjorde Finland gemensam sak med Tyskland och hoppades på detta sätt att få tillbaka de förlorade områdena. Detta gällde även Östkarelen. Men när kriget började gå dåligt för tyskarna, insåg finnarna att de måste dra sig ur. Finland tvingades 1944 att avträda stora områden.

Innan tre månader hade gått var situationen i Nordeuropa dramatiskt förändrad. I april ockuperade tyskarna Danmark (där regeringen samarbetade med tyskarna till 1943) efter minimalt motstånd, och invaderade sedan Norge där striderna varade i två månader. Hitler startade ett blixtkrig i väst, och under tiden passade Stalin på att förstärka sitt grepp om de olyckliga baltiska staterna. Men 1941 vällde tyska trupper in i Baltikum på en front som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Nästan genast fördrevs röda arméns trupper ur hela Litauen. I norra Estland bjöds i alla fall ett litet motstånd. De tre baltiska länderna samt Vitryssland ställdes under tysk administrativ kontroll, med ett sk generalkommissarie i varje territorium. Många balter såg säkerligen tyskarnas ankomst som en befrielse, men det gav också några ett tillfälle att vädra sin bitterhet mot den judiska minoritetsbefolkningen. Att de baltiska folken hamnade mitt i krigets korseld i öst var mindre välkommet. Balttyskarna hade dock turen att åtnjuta Hitlers beskydd.

1943 blev en vändpunkt i kriget. Krigslyckan vände för Tyskland. Också för det neutrala Sverige och det ockuperade Danmark blev 1943 en vändpunkt. Under krigets första år hade den svenska samlingsregeringen, med alla partier utom kommunisterna, gått mycket långt för att göra de allierade tillfredsställda. Neutralitetspolitiken var en balanspolitik som syftade till att till nästan varje pris hålla Sverige utanför kriget. 1943 satte regeringen under Per Albin Hanssons stopp för transittrafiken, vilket underlättade relationen med de allierade. Grannländerna bad om allt mer bistånd och Sverige blev en mellanhand i kriget mellan Sovjetunionen och Finland, tog emot flyktingar osv. I september 1943 upprättades Danmarks frihetsråd, som skulle samordna motståndets verksamhet. Dess mål var att återupprätta demokratin och att se till så att alla som hade brutit mot lagen fick sitt rättmätiga straff. Frihetsrådet hade fullt klart för sig att kommunisterna kunde ta makten, och dess ledare och politikerna inledde överläggningar som pågick till alldeles för befrielsen av Danmark från ockupationen.

Röda arméns återkomst till de baltiska staterna 1944 gav ingen lindring eller glädje för det krigströtta folket. Tusentals flydde över Östersjön till Sverige eller hamnade i flyktingläger i Tyskland efter kriget. Det tog dock lång tid att etablera sovjetmakten ute på landsbygden till följd av hårdnackat motstånd. Man lockade med lägre skatter och mindre leveranskvoter för de som anammande kollektivjordbruket, men inte ens detta innebar någon tillströmning. Mot slutet av 1947 inleddes en ny fas, då kollektiviseringens fördelar blev mycket omskrivna, och förkrossande höjningar av inkomstskatten undergrävde den privata jordbrukssektorn. De mest välmående bönderna utsattes särskilt för angrepp. Antalen gårdar som kollektiviserades började stiga märkbart. Därefter drev en deportationsvåg dem som fanns kvar in i kollektivjordbruket. Kollektiviseringen grusade alla kvardröjande illusioner bland de baltiska folken om sin ställning inom Sovjetunionen. Bland kollektiviseringens uppgifter fanns att rasera de sociala, ekonomiska och ideologiska grundvalarna som de självständiga republikerna hade vilat på. De baltiska folkens historia och kultur omdefinierades och ingenting sades om deras revolutionära prestationer genom tiderna. Sovjetunionens övertag förhärligades och man letade ständigt nya sätt att rättfärdiga den sovjetiska närvaron i Baltikum. Varje tecken på vaknad nationalism tystades ned. Då industrialiseringen tog fart i Baltikum, flyttade många från landsbygden för att söka arbete i städerna. De som blev kvar på landet hade det svårt att klara sig, bl a till följd av dålig social- och hälsovård. Alkoholism var ett vanligt problem, liksom bostadsbrist. Efter Stalins död började situationen ändras till det bättre. Inkomsterna steg och mer resurser satsades på jordbruket. Jämfört med de skandinaviska länderna var dock standarden mycket låg.
När det gäller Nordeuropas jordbruk i framtiden ser det tyvärr inte så ljust ut i Baltikum. Det är också ovisst hur det kommer att gå för många fabriker och andra arbetsplatser i städerna. Det är i dag trångbott i städerna, kriminaliteten ökar och den snabba industrialiseringen har skapat stora problem med ekonomin.
Hela det finska krigsskadeståndet var betalt 1952, vilket torde ha inneburit en kraftig stimulans för den finländska återuppbyggnaden efter kriget. Förhållandet till Moskva reglerades i en pakt 1948, som tillät Finland att formellt framträda som en alliansfri stat. Enligt denna vänskaps- och biståndspakt skulle Finland förhindra att Tyskland eller stater förbundna med Tyskland angrep Sovjetunionen från finskt område. Om Sovjetunionen angreps på andra håll skulle detta inte beröra Finland. Relationen mellan Finland och denne granne sattes på prov vid ett tillfälle och det var då ett återupprustat Tyskland gick med i NATO och därmed ökade risken för en utmaning mot Sovjetunionen. Finland vann flera fördelar med avtalet, medan den sovjetiska sidan fick en rimlig säkerhet och skydd på den norra flanken. Sovjets fall upphävde slutligen fördraget 1991.

I Polen gjorde sig en opposition gällande vid flera tillfällen. Dels krävde intellektuella grupper större åsiktsfrihet, dels strejkade arbetare då livsmedelspriserna höjdes under 1950-talet. Under år 1980 svepte åter en strejkvåg över Polen och nytt var nu samarbetet mellan arbetarna och den intellektuella oppositionen. De strejkande hade en sensationell framgång då de tillkämpade sig rätten att bilda en oberoende fackförening Solidaritet, som fick lagfäst strejkrätt. Genom att införa militärstyre 1981 sökte de kommunistiska makthavarna i Polen att kväsa oppositionen mot den rådande samhällsordningen. 1988 insåg de att det var nödvändigt att komma till tals med Solidaritet för att få bukt med den dåliga ekonomi som drabbat landet. Året därpå vann Solidaritet alla mandat i valet till senaten och en stor del av mandaten i nationalförsamlingen. Polen fick en koalitionsregering ledd av en icke-kommunistiskt.

USA och Sovjet framträdde nu som världens supermakter och någon av dem skulle komma att få ge vika för den andre. Spänningarna mellan öst och väst visade sig redan under mötet i Potsdam sommaren 1945, där de dominerande frågorna rörde det tyska krigsskadeståndet och Polens gränser. I de länder som kom att kontrolleras av ryssarna spreds kommunismen, vilket inte minst oroade USA. Redan 1946 på ett möte i Fulton, Missouri hade Churchill konstaterat att Sovjet hade dragit ned en järnridå för Östeuropa och att ingen visste vad som utspelade sig bakom den. Sovjetväldet återinfördes i Estland, Lettland och Litauen och ryssarna dominerade den allierade kontrollkommissionen i Finland. De käbblade med norrmännen om suveräniteten över Svalbard och med svenskarna om hur gränserna för territorialvattnen skulle dras.

En direkt kraftmätning mellan de båda supermakterna Ryssland och USA kom att gälla Tyskland och Berlin, vilka hade delats in i ockupationszoner mellan ryssar, amerikanare, britter och fransmän. Berlin låg i den ryska zonen. En het konflikt uppstod när det gällde krigsskadeståndet, då Sovjet gjorde allt för att kompensera förstörelsen på hemmafronten genom att ekonomiskt utarma även de andra ockupationszonerna. Missnöjet från västmakternas sida ledde till att Berlin sattes i blockad och alla varor till öst stoppades. Berlin klövs i en östlig och en västlig del och från den västra sidan upprättade västmakterna en luftbro över vilken mat flögs in. När blockaden släpptes 1929 bildade västmakterna Västtyskland av sina zoner, medan Sovjet slog samman sina områden till Östtyskland/DDR. En förening tycktes absolut omöjlig och fastare blockbildningar tog form. NATO bildades och några år senare kom WP till med Sovjet i spetsen. Det sovjetiska kommunistpartiet beslöt samtidigt att bygga en stark oceangående kärnvapenbestyckad flotta. WP började patrullera till havs och i luften samt bevakade kontinuerligt in- och utpasserande genom Öresund. Östersjöområdet delades upp i tre från varandra klart skilda och konkurrerande ekonomiska zoner. Inloppet till Östersjön, dvs de danska sunden, liksom Kattegatt och Skagerack samt Kielkanalen, fick ånyo strategisk betydelse. NATO planerade att vid behov gå in på motståndarens sida (Polen, Vitryssland och Baltikum) för att störa WP:s oroväckande luftherravälde. Läget var under en tid mycket spänt.

1987 skrev dock Reagan och Gorbatjov på ett nedrustningsavtal. Under Gorbatjovs dagar föll också alla Östeuropas folkdemokratiska kommunistregimer. Nyckelord inför framtiden blev öppenhet och nydaning, glasnost och perestrojka. Den 9 november 1989 meddelades det att DDR:s medborgare fritt fick resa överallt; muren hade fallit. 1990 tilldelades Gorbatjov Nobels fredspris för sitt arbete för nedrustning och fredlig samexistens. Sovjetunionen upphörde formellt att existera hösten 1991. De baltiska republikerna återupprättades och Warsawa Pakten (WP) upplöstes. Alla Ösersjöstaterna har numera säte i Östersjörådet och FN. Ryssland har slagit igen många av sina fönster mot väst, men man har helt klart fortsatta stormaktambitioner. De internationella orosmolnen i Östersjöområdet kvarstår trots avsevärda framgångar i fråga om demokratisering.
De ekonomiska framsteg som tas producerar fler utbildade män och kvinnor än det slutligen är praktiskt möjligt att tysta ned och hindra från att delta i det allmännas angelägenheter. Vetenskapsmän, ingenjörer, journalister, högt utbildade m fl - alla dessa skapas och stöds av den ekonomiska utvecklingen. De är vad denna utveckling både behöver och frambringar. De kan inte heller utestängas från att säga sin mening och från att ta del i besluten om rikets affärer. Så har det också blivit i alla länder när deras ekonomi utvecklats. Kommunismen försökte dock kombinera en avsevärd (om än bristfällig) ekonomisk utveckling med förtryck; en kombination som inte var livsduglig i längden. Det ledde till återkommande revolutioner. 1990-talets inledning dominerades av revolutioner i Sovjetunionen och övriga delar av Östeuropa. Ett bristfälligt ekonomiskt system hade fallit samman, kommunismen hade misslyckats.

Stockholm i bottniska farvatten

I Mälardalen fanns flera förutsättningar för framväxten av en stark statsorganisation. Här fanns t ex nära tillgång till den viktiga sjö- och myrmalmen, ur vilka järn utvanns. Vegetationen passade utmärkt för ett rikt jordbruk. Det kanske viktigaste av allt var att man levde inpå förträffliga kommunikationsleder sjövägen. Under vikingatiden gav vattenvägarna tillfälle till expansion, samtidigt som fjärrhandeln erhöll ett uppsving. Att det i Mälardalen uppkom allehanda handelsplatser och stationer för de omfattande handelsförbindelserna, är därför inte konstigt. Ett betydande handelscentra uppstod på Helgö och under 800-talet grundades den första stadsbildningen på Björkö, nämligen Birka. Birka var ett kommersiellt centrum för handeln mellan öst och väst. På 1000-talet tog ”det kyrkliga Sigtuna” över efter Birka. Bland de efterfrågade varorna i Birka och Sigtuna fanns skinnvaror och det är här som frågan om det bottniska intresset kommer in i bilden. Fanns det en rent av livlig kontakt mellan Norrland och Mälardalen redan under vikingatiden? En del forskare menar det. I Norrland var man i behov av brödsäd från de bördiga trakterna i söder, eftersom kornet och i viss mån rågen var de enda tillgångar man hade uppe i norr till följd av klimatet. Man kan tänka sig att mälarområdet fick ta emot bondeköpmän och fiskare norrifrån som kom för att byta till sig säd mot fisk, kött och skinn.

Under 1100- och 1200-talen sker den viktiga landhöjning som innebar att sunden runt den nuvarande Stadsholmen grundas. Stockholm strömmar börjar bildas. Trafiken mellan hav och inland koncentreras och Stadsholmen vinner i såväl strategisk som ekonomisk betydelse. Genom att de inre vattenlederna blir grundare, försämras läget för de gamla handelsplatserna kring Mälaren. Enligt Erikskrönikan anläggs Stockholm på nuvarande Stadsholmen. De utrikes transporterna från staden skedde naturligt nog sjövägen, men även med orter inom Sverige försiggick övervägande med båt. De för Stockholm bevarade längderna över Lilla tullen visar att huvudstadens inrikes tillförsel ännu i början av 1600-talet till dryga 80% ägde rum via sjötullarna. Därefter sjunker siffran något successivt. Närmaste uppland till Stockholm blev det vidsträckta mälarbäckenet. Upplandet fick en stor betydelse i och med uppblomstringen av bergshanteringen i Mellansverige under 1200-talet. Genom sin kontroll över mälarbäckenet, tog Stockholm automatiskt i arv en stor del av uppstädernas inrikes- och utrikeshandel. När det gällde den inrikes ingick här förbindelserna med det bottniska farvattnet. Bottniska viken kom att spela samma roll av förbindande insjövatten som Mälaren längre söderut. Det var dock endast under seglationsperioderna som landsdelarna låg i nära beröring med varandra.

När det gäller den finska handelns äldre struktur, är vi ganska väl underrättade om denna. De stora huvudstråken löper på havet längs kusterna, dit så gott som hela fjärrsamfärdseln länkades i ett fåtal banor. Vid mötespunkterna uppstod ofta kommersiellt viktiga platser. Finlands södra kust tangerades av den internationella handelsvägen mellan västern och östern och frammanade en livlig avsättning av landets exportprodukter (t ex skinnvaror, fisk, virke, tjära, vax , smör och levande djur). Redan tidigt har längs Bottenvikens kust uppstått marknadsplatser. Viktigast av dessa var utan tvivel Torneå med sin marknadsplats på Björkö. Där ägde den stora internationella marknaden rum vid midsommartid.

Den finska handeln låg inte helt i händerna på tyskar och andra utlänningar; detta är bondeseglationen ett bevis för. Kusttraktens människor brukade ta sina egna båtar och ge sig ut på handelsresor för att avsätta både egna varor och varor som de köpt upp på andra håll. Särskilt livlig var denna seglation på kuststräckan vid Finska viken samt i Egentliga Finlands skärgård. Seglationen var viktig också för allmogen i Satakunta och Österbotten.

Eftersom Stockholms äldsta privilegiebrev tyvärr gått förlorade, är det omöjligt att utröna huruvida staden redan från början får vissa rättigheter när det gäller det bottniska varuutbytet. Men i Stockholms äldsta stadslag, förmodligen avfattad mot slutet av 1200-talet, finns den sk Bjärköarätten, i vilken varor som t ex sill och lin utgör typiska exportprodukter från Norrland. Att det är just den norrländska handeln det talas om stärks av den sk Olofsgärden, en avgift som varje handelsskepp med besättning skulle erlägga vid insegling till Stockholm. Lin nämns som en viktig skattevara i detta sammanhang. Bjärköarätten reglerar egentligen inte alls olika orters eller regioners seglations- och handelsrättigheter, medan sådana bestämmelser är rikligt förekommande i den lag som kom på 1300-talet. Kung Magnus Eriksson företog nämligen på 1340-talet en allmän översyn och reglering av den finska bondehandeln. Det är möjligt att särskilda privilegier rörande den bottniska handeln utfärdats för stockholmsborgarnas del under 1300-talets förra hälft. Mer tydligt framträder det dock i Magnus Erikssons stadslag vid 1300-talets mitt. Här finner vi det lagbud som med rätta betecknats som det sk ”bottniska handels- eller stapeltvånget”. Den avsåg att reglera hela den norrländska och finska bondehandeln och var ett led i kungens handelspolitik, en politisk och ekonomisk viktig realitet. Genom det bottniska handelstvånget inskärptes rätten för alla inbyggare i Österlanden att idka köpslag i Stockholm. Stockholmsborgarnas rätta att handla med allmogen begränsades i stadslagen; när de besökte uppstäderna utanför marknadstider fick de endast handla med städernas invånare. Vidare förbjöd lagen all handel utanför städer och marknader.
Fanns det goda förutsättningar för att genomföra det bottniska stapeltvånget? Då de bottniska kuststräckorna ännu långt in på 1300-talet saknade egentliga stadsbildningar, hade man praktiska taget bara att välja mellan Stockholm och Åbo. Stockholm var dock störst och hade en stark dragningskraft. Dessutom hade staden ett rikt omland som de anländande bondeköpmännen kunde dra nytta av. Stockholm hade med andra ord stora förutsättningar för att tjäna som centralpunkt för de bottniska handeln. I stadslagen stod Åbos rätt till utrikeshandel fast, eftersom staden hade ungefär samma betydelse för finnarna som Stockholm hade för svenskarna. Hotande för det stockholmska handelsmonopolet blev så småningom de städer som växte fram vid Bottenhavets kuster. Regeringsmakten sökte inte förhindra att städer uppkom, då de betydde fler skatteobjekt där skatten dessutom erlades i form av reda penningar. Regenterna tvärt om utfärdade privilegiebrev mycket välvilligt! En av dessa städer, Östhammar, skulle dock komma att ställa till en del problem för stockholmarna. Staden innebar en första kil i huvudstadens bottniska stapelområde. Östhammars borgare tilläts som tidigare att driva sin köpenskap både in- och utrikes i likhet med andra köpstäder i riket, med motiveringen att staden skulle bli rik och därmed kunna vara den svenska kronan behjälplig.

Ett stycke in på 1400-talet kan vi se nya exempel på regeringsmaktens ingripande på handelns område. Tack var unionens bildande hade ett politiskt lugn uppkommit och handeln tilläts blomma ut. I de bottniska områdena innebar detta en snabb utveckling av de gamla marknads- och handelsplatserna. Många utländska köpmän drogs till de bottniska hamnarna. Av denna anledning ansåg kung Erik av Pommern att det var på sin plats att reglera den bottniska handeln och man kan tydligt se att hans syfte var att isolera Bottniska viken från främmande köpmäns inflytande och reservera de bottnsika områdena för inhemska handelsidkare. 1420 utfärdas ett påbud om tulluppbörd i Norrbottens sk lagliga hamnar. Exempel på svenska hamnar var Östhammar, Gävle och Härnösand, på den finska sidan Ulvsby och Raumo. Den bottniska bondeseglationen upptogs till behandling under kung Kristoffers regering. Allmogen fick en gång för alla lagstadgad rätt till obehindrat varuutbyte var som helst. Hälsingarna erhöll t ex år 1446 tillåtelse att fritt och obehindrat segla inrikes för att köpa upp varor som salt, råg, vadmal och järnsmide. De fick också tillåtelse att handla av anländande köpmän och att köpslå med dem om varor. Under 1400-talet kan man lätt observera att Stockholm inte längre intar samma framstående position inom det norrländska och finska varuutbytet som tidigare. Detta beror främst på de bottniska handelsorternas frammarsch. Gävle, Raumo och Östhammar framstod som särskilt hotfulla.
År 1461 befann sig kung Kristian I i ekonomiskt trångmål. Stockholmarna lyckades då avtvinga denne ett privilegiebrev med två viktiga handelsekonomiska fördelar; det ena var att de många olaga hamnarna i kring Bottniska viken skulle förbjudas; det andra var att stockholmarna tilläts samma rätt som andra köpstäder (dvs närmast uppstäderna vid Mälaren) att handla med Dalarna. Bestämmelserna pålystes i form av ett burspråk, i vilket man inte drog sig för att väsentligt skärpa privilegiebrevets innehåll. T ex kan man se att hamnarna i Norrtälje, Gävle och Raumo såg ut att utgöra ett besvärande inslag för stockholmarna. Detta gällde även landsköpet i Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Någon klagan över Norrbotten (landet norr om Karelen) märks inte, så man får anta att det inte fanns några hinder där för stockholmarna.

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä lyssnade inte mycket till stockholmarnas krav på rättigheter. Under sin vistelse i Finland utfärdade han till och med ett privilegiebrev till Raumo, vari staden fick rätt att bedriva både in- och utrikes seglation. Stockholm fick på egen hand bedriva sin kamp mot konkurrenthamnarna kring Bottniska viken. Man försökte bl a med hamnblockader mot Gävle och Raumo. Inte heller denna gång berörs handeln på Norrbotten. Något stöd till Stockholm från regeringsmaktens sida kom inte heller framöver. I ställer försämrades förhållandet mellan riksföreståndaren och huvudstaden. En av anledningarna var att Stockholm hade fått en mycket god ekonomisk ställning till följd av handelns uppsving under den senare delen av 1400-talet och därför faktiskt framstod som en hotfull stat i staten! Efter hand började Sture till och med att bedriva en ekonomisk politik som var riktad mot huvudstaden. Te x beviljade alla bottniska städer utom Raumo rätten till in- och utrikes seglation 1491. Stures skärpta handelspolitik gick hand i hand med ett uppmjukande av hållningen mot hansestäderna. Årliga frimarknader i södra Sverige beviljades utlänningar och tullen sänktes till hälften. Först efter 1500-talets inledning vann stockholmarna gehör för sina åsikter. Kungen kommer till insikt med att den segling som bl a Gävles och Raumos borgare företar till Lybeck, Danzig och Reval inte kan vara nyttig för riket och Stockholm. Det kan snarare komma riket till skada och fördärv. Av denna anledning beslutar man att den utrikes seglationen från samtliga bottniska städer skall upphöra och att de endast får föra sina varor till Stockholm eller Åbo, dvs avsätta sina varor inrikes. Överträdelser skulle bestraffas med förlust av liv och gods. Sture d.ä. dog dock året därpå och därmed var privilegiebrevets rättsgrund bortfallen. Under Svante Nilssons riksföreståndarskap vann en del av de här städerna ändå en viss frihet, men den blev kortvarig. Dessutom uteblev seglationen nästan helt till följd av den danske kungens sjöröverier. Då Sture d.y började regera kom frågan om den bottniska utrikeshandeln åter upp på tapeten. Det rådde nödtid och dyrtid och det är därför inte komstigt att den nye riksföreståndaren sökte stimulera till utländska handelsfärder på olika sätt. 1512 förnyade han sin faders tidigare privilegiebrev för Raumo och Ulvsby, samt att han fick förköpsrätt på varorna. Stockholm fick blott en allmän stadsfästelse av forna val och rättigheter. Några nya privilegier var det inte tal om.
Kristian II hade planer på ett nordiskt handelskompani och avtalet var klart 1520. Visst kan man se en klar aktivering av Stockholm, men det politiskt spända läget gjorde aldrig verklighet av kungens planer. I stället gällde det nu att se till stadens egna behov av livsmedel och andra förnödenheter. Delar av avtalet infriades, för i slutet av 1520 sattes en kraftig aktion in mot Öregrund, en stad som sedan det grundats ställt till en hel del för handelsstaden Stockholm. Öregrundsborna uppmanades att flytta till huvudstaden, men befallningen blev knappast åtlydd då det fortfarande året därpå klagades över den olagliga handeln i Öregrund och Gävle. För att rätta till detta sändes en flottexpedition ut. Den for först till Öregrund och sedan vidare till Gävle och därefter Hälsingland. De kraftiga åtgärderna gjordes för att driva den bottniska varuströmmen till Stockholm.

Man kan utgå ifrån att åtskilliga under den här tiden utfärdade påbud blev rena slag i luften, krusningar på ytan. Det ekonomiska livets huvudströmmar följde på djupet sina gamla naturgivna banor. Vad gäller källäget är detta inte det bästa. Siffermaterialet lyser i stort sett med sin frånvaro och många av medeltidens tullängder har gått förlorade. Vad som återstår är i stort sett hanseaternas sporadiska journaler samt enstaka utländska köpmäns kontoböcker (som dock bara ger upplysningar om vår utrikes handel). När det gäller Stockholm har vi en grupp källor som ger både talrika och berättande upplysningar, nämligen stadsböckerna. Just huvudstaden har en mängd senmedeltida jordeböcker, tänkeböcker, räkenskapsböcker och matriklar. I stadsböckerna kan man finna notiser som gör att man kan våga dra vissa slutsatser om intensiteten av olika trakters förbindelse med huvudstaden. Det är särskilt jorde- och tänkeböckerna som lämpar sig för statistik. I fortsättningen skall vi följa utvecklingen mellan Stockholm och de bottniska farvattnen i ljuset av de senmedeltida källorna.

Bottnakarlar = Karlar i huvudsak födda i Norrbotten, vilka började handla med Stockholm och sedan fann det så lönande att de bosatte sig i huvudstaden. På så vis uppkom i både Stockholm och Åbo samt en del andra inhemska städer en hel kår med köpmän kallade bottnakarlar, vilka specialiserat sig på färder till området vid Bottniska vikens nordända. Skatteböckernas namnlängder utgör värdefulla källor här, då det varje år finns personer med benämningen bottnakarl i dessa. Mot medeltidens slut kan man se att de ökar i antal och att de blir mer förmögna samt får en fastare ställning. Det allmänna språkbruket med den sammanfattande beteckningen bottnakarlar avsett alla borgare som drev handel på Norrbotten. De ser ut att ha varit en grupp, ett skrå för sig själva, skilda från de övriga köpmännen. Väl komna till de norrbottniska farvattnen kvarstannade köpmännen där hela sommaren och seglade ofta från hamn till hamn. På de stora marknaderna, särskilt i Torneå, utbytte man så sina varor som man samlat ihop under året från allmogen och landsköpmännen. Av vikt var att komma i kontakt med bikarlarna, som under medeltidens senare del hade sitt starkaste fäste i trakterna nordväst om Bottenviken. Då de hade ensamrätt på handeln lapphandeln och dessutom seglade ända ut till Västerhavet, samlade de på sig många dyrbara och eftertraktade varor.

Minst lika omfattande som den ovan nämnda handeln var den norrbottniska kustbefolkningens egen aktiva handel. Här får vi närmast söka svaren på våra frågor i stadsböckernas digra protokoll. Av anteckningarna att döma for allmogen från norr på hösten (ung. oktober) med den last som de samlat på sig under den gångna vintern och sommaren. Väl i Stockholm ankrade man upp, sålde och köpslog vid Munkbron. Norrbottningarna hade rätt till att sälja sina varor i öppna bodar. I bland tog man andra varor i utbyte som man sedan sålde vidare till en liten förtjänst. Denna mellanhandel gällde främst spannmål. Sädevikar = skärgårdsbönderna böt till sig säd, vilket kompletterade deras kost. Denna företeelse sågs det inte på med blidhet av huvudstadens borgare. Kronan och borgarna gillade inte heller farböndernas sätt att söka logi hos sina inarbetade handelskontakter i Stockholm, sk ”majmiseri”. Varorna såldes ofta till de privata handelskontakterna och drogs på så vis undan den allmänna marknaden, vilket i sin tur hade en negativ inverkan på prisbildningen. Det var omöjligt att upprätthålla en effektiv kontroll på detta område, men allmogens köpenskap i Stockholm gällde egentligen bara för deras egen avel och inget annat. De infödda bottnakarlarna låg inte sällan kvar i Stockholm över vintern (vinterliggare) och tog undertiden olika arbeten för att försörja sig, samtidigt som man lade upp ett lager av varor för att ta med sig hem. Förutom spannmål (ca 95% av lasten) tog man alltid med sig salt tillbaka. Norrbottniska orter som hade Stockholm som sin stapelstad: Luleå, Torneå, Piteå och Skellefteå m.fl. På den finska sidan av Stor-Norrbotten: socknarna Mustasaari, Pedersöre och Kyro. Detta kan utläsas i tänkeböckerna.

Det var inte bara stockholmare som var intresserade av att bedriva handel på Norrbotten. Här uppträdde också en brokig skara med köpmän från ett flertal svenska och finska städer. Från landsidan hotade dessutom de opålitliga ryssarnas merkantila aktivitet. Det är därför inte svårt att förstå att köpenskapen inte alltid kunde hållas inom de gränser som satts upp genom stadslagens och sedvänjans fasta hävd. Det ser ut som om det var speciellt på den svenska, stadslösa sidan som olaga köpslag bedrevs. Utförseln från Norrbotten bestod främst av skinnvaror, tran, sälspäck samt olika slag av fisk. I Österbotten frambringade boskapsskötseln ett exportöverskott av smör och hudar. I Närpes-området utgjorde näver och båtar viktiga exportvaror. I Vakkasuomi tillverkades kärl av olika slag och det var tal om en storskalig produktion. Från söder fick man i utbyte i huvudsak salt, spannmål och malt. Tyvärr finns det inga möjligheter att beräkna den kvantitativa omfattningen av varuutbytet i Norrbotten.

Under medeltidens senare del måste norrbottenhandeln ha fått en helt annan omfattning än tidigare. I samband med den fortgående folkökningen, särskilt i norra delen av Norrbotten, skapades förutsättningar för en stor export av fiskvaror och boskapsprodukter som t ex smör och hudar. Samtidigt uppstod ett stort importbehov av livsmedel, salt och bruksvaror. Den norrbottniska marknaden blev alltså en allt viktigare del av Stockholms bottniska handelsfält.

Åland: brofäste mellan det finska och svenska fastlandet. Handeln blev tidigt ett viktigt inslag bland ålänningarna, då ögruppen låg vid den stora internationella allfarvägen, vilken utgjorde en viktig länk mellan Sverige och Finland. Främmande köpmän gick ofta i vinterkvarter i de åländska farvattnen, varför ålänningarna kom i närmare kontakt med folk från bl a de tyska hansestäderna. Frukten av denna kontakt var att ålänningarna började företa seglationer till Reval, i synnerhet under första hälften av 1400-talet. Långt större betydelse för ålänningarnas handelsfärder fick emellertid Stockholm, dit man kunde bege sig utan några större risker och med relativt små farkoster. I Stockholm kunde man också få skälig betalning för sina varor. Underrättelserna om den kommersiella kontakten mellan Åland och Stockholm är relativt sparsamma under 1400-talets första hälft, men blir mot slutet av medeltiden talrikare och fylligare. Av dokumenten framgår att åländska skeppare ingalunda var illa sedda i huvudstaden, utan att man snarare sökte stimulera kontakten. En vanlig exportvara från Åland var fisk. Vedexporten var också omfattande. Under medeltidens sista årtionde gör en ny och viktig produkt entré; kalken. Stockholm med alla sina byggen var ständigt i behov av denna vara och Gotland hade en kraftfull konkurrent i Åland som ”kalkleverantör”. De intensiva kontakterna mellan Åland och huvudstaden ledde till en snabb utveckling av den åländska skeppsfartens utveckling. De socknar som ser ut att ha haft den mesta kontakten med Stockholm var t ex Saltvik och Sund på den östra sidan och t ex Lemland och Eckrö på den västra sidan. Av öarna vid den internationella leden nämns bl a Kökar. Det ser ut som om Stockholm har varit den främsta inrikes avsättningsorten, medan Åbo intog en sekundär roll.

Efter Kristians belägring av huvudstaden gällde det först och främst för stockholmarna att råda bot på sin egen nöd och sedan att blås nytt liv i den sedan en tid tillbaka helt avstannade utrikeshandeln. Beroendet av hansestäderna sökte man motarbeta genom att ingå avtal med Nederländerna 1525, samtidigt som man strävade efter att inskränka hansestädernas handelsprivilegier.
Huvudstadens bottniska och finska förbindelser hade naturligt nog råkat i starkt olag. Norrlänningarna med gävleborna i spetsen hörde till dem som särskilt hade undvikit den stockholmska marknaden under belägringstiden och i stället sökt sig direkt till utrikes orter. Denna förbjudna seglation pågick även en tid efter belägringens slut.

Gustav Vasa vakade noga över att huvudstadens makt inte skulle växa honom över huvudet utan i stället tjäna hans intressen. Den första regeringstiden kan betraktas som en mer eller mindre fortsättning på medeltiden, eftersom kungens ställning var något osäker. Under denna period levde stundom huvudstadens gamla självständighetssträvan upp på nytt och ledde faktiskt till vissa fördelar inom den inrikes handeln. Under Vasas senare regeringstid, då riket vunnit stadgas, uppträder mer självständiga tendenser i den kungliga politiken, vilket till stor del hänger samman med kungamaktens alltmer ökade befogenhet och verksamhetsområde. Stockholmarnas självständighetssträvanden bildade inte längre den viktigaste bakgrunden till de privilegier som utfärdades, utan den konungsliga viljan blev i regel utslagsgivande. När det gäller kungens talrika ingrepp i den bottniska och finska handeln kan man inte spåra något visst system eller ständig logisk konsekvens i dem. Han handlade utefter den rådande situationen. Ett exempel: Från Dalarna kom en klagan över att bl a gävleborgare och hälsingar seglade och förde med sig varor ut ur landet. Eftersom läget var spänt mellan kungen och dalkarlarna vid just denna tidpunkt, uppmanade kungen snabbt hälsingarna att inte segla till Tyskland utan i stället föra sina varor till Stockholm. Under det oroliga året 1525, då huvudstaden varit Gustavs ovärderliga stöd, sökte kungen till Stockholms fördel reglera varuutförseln från övre Bottenhavet. Han ber bafallningsmännen i Finland och Åland att utpostera jakter överallt som skall kontrollera så att inga bottnekarlar seglade utrikes till Riga eller Reval, utan begav sig till Stockholm. Året därpå uppmanas allmogen i Norrland och Finland att skick varor till huvudstaden som var attraktiva för de holländska köpmännen, t ex älghudar och råg. Förhållandet upprepade året därpå. 1527 lyckade stockholmarna genom sin välvilliga inställning till kungen tillförsäkra sig vissa privilegier när det gällde inrikeshandeln. Städerna Raumo och Ulvsby fick hädanefter lov att endast föra sina varor till Stockholm eller Åbo.

På den svenska sidan tilldrar sig Gävle det största intresset. För både Gävle och Stockholm utgjorde bergslagen en stor konsument och producent. Fisket och varuutbytet i de bottniska områdena hörde lika väl till bägge städernas mer givande förvärvskällor. Gävle intog en position mellan Bergslagen och det bottniska området. Staden låg också förmånligt till när det gällde utrikes handel och hade även kontakter inåt landet. Samfärdseln underlättades av Gavleåns vattensystem. Gävle var med andra ord en farlig konkurrent till huvudstaden, varför deras seglationer ständigt var föremål för bekämpning. Den slutande medeltiden bringade dock goda tider i händerna på Gävles borgerskap. Det framkommer tydligt att staden mer än andra bottniska städer har åtnjutit kungens ynnest och 1527 framhåller kungen speciellt att borgarna i Gävle ägde rätt att segla och köpslå vart de ville.

Gustavs tidiga ingripanden mot landsköpet var ett led i åtstrypningen av den bottniska seglationen. Denna handelsform var speciellt spridd i de norrländska och finska områdena, där städer var sällsynta och avstånden stora. Kustbefolkningen kunde under seglationsperioderna knyta sitt varuutbyte till städerna och deras köpmän, men för invånarna längre norrut var det nästan omöjligt att hålla sig inom gränserna för köpenslagen. Kungen använde landsköpmännens skadliga verksamhet som en del av sin politiska agitation och lade skulden för den dyra tiden samt en hel del andra missförhållanden på dem.

Det bottniska handelstvångets principer upprätthölls även i fortsättningen och särskilt hårt tillämpades de mot Öregrund under 1520-talet. All slags köpenskap i Öregrund förbjöds och stockholmarna kunde därmed känna sig ganska trygga beträffande den tidigare konkurrensen från norra Roden. 1529 förbjöds alla i Nordlanden att segla utrikes och uttrycket Nordlanden torde i detta fall ha avsetts Bottniska vikens kusttrakter, kanske främst på den svenska sidan. 1531 uppmanades de bottniska städerna att endast föra sina varor till Stockholm och detta gäller även Åbo. Samma år sades det att alla olagliga hamnar i Nordlanden skulle avläggas och seglatsen norrut inskränkas till hamnarna Torneå, Uleå, Kemi och Ijo, de ter sistnämnda i Österbotten. Till och med Gävle fick känna av vissa inskränkningar. De sistnämnda bestämmelserna sattes senare delvis ur funktion, vilket ledde till stockholmsborgarnas missnöje och ett ökat spänt läge mellan kung och huvudstad. I Raumo fick man tillåtelse att segla till Tyskland, åboborgarna fick under året göra en resa till Danzig, gävleborgarna tilläts segla till Narva m.m.
I nära samband med dirigeringen av den inrikes varuomsättningen stod kung Gustavs intentioner och mål på den utrikes handelspolitikens område. En av huvudlinjerna var att bygga ut handelskontakterna med Västeuropa och de var sammanknippade med planerna på att göra Sveriges enda hamn i väster Nya Lödöse (Älvsborg) till en central uppsamlingspunkt för en stor del av Sveriges exportvaror. En andra huvudlinje innebar ett utbyggande av den ryska handeln, vilket framdrev en tvångsdirigering av de bottniska och finska produkterna. Stockholmarna tillskrivs inte längre vittgående privilegiebrev för att gynna sina allmänna merkantila intressen i de norrländska och finska områdena. De ingrepp som nu företas till Stockholms förmån berör till en början bara en huvudsaklig grupp av varor, nämligen livsmedel. Man skall dock inte säga att stockholmarna missgynnades under Gustavs senare regeringstid.

Norrlandsstäderna var bättre lottade än sina kolleger på den finska sidan. Vid ett flertal tillfällen erhålls bevis för att Gävle kontinuerligt behållit sin rätt att driva handel med utlandet. Såväl Östhammar som Öregrund ser ut att under senare delen av Gustavs regering ha återvunnit en del av sin forna ställning och alltmer betraktas som en kommersiell knutpunkt. Dessa städer låg i de sydligaste delarna av Norrland, varför de lätt blev avkopplade från stockholmsborgarnas omedelbara inflytande, även om de också här sökte att i möjligaste mån upprätthålla sitt gamla herravälde under sina egna handelsexpeditioner. Raumo tycks inte ha beviljats annat än temporära tillstånd att driva handel på utrikes ort. Ingrepp gjordes ibland även mot åboborgarnas rätt till utrikes handel. Frihetsperioderna var mycket korta. För den finska exporten utgjorde framförallt Reval en ständig lockelse och fara. Att motarbeta dess inflytande i Finska viken var därför från början ett viktigt mål för Gustav Vasa. Helsingfors uppkomst förde inte med sig några särskilda fördelar för Stockholms räkning, men möjligheterna till handel med ryssarna och även holländarna underlättades. Gustav hade storslagna planer för Helsingfors och dess utrikes förbindelser, men de kom aldrig att förverkligas. I stället riktades kungens intresse mot Viborg.
Försöken att styra den finska seglationen till Stockholm ser ut att kraftigt ha avmattats mot slutet av Gustavs regering. Hertig Johans övertagande av sitt finska hertigdöme bidrog inte heller till att befästa relationen mellan huvudstaden och områdens öster om Bottenhavet. Snarare gick utvecklingen i motsatt riktning.

Som så många andra delar i det svenska 1500-talssamhället reglerades också den ekonomiska delen av ståndssamhället. Bonden förväntades bruka landets jord och fick bara bedriva handel med sina egna producerade produkter. Borgarna i städerna förväntades sköta handeln inom och utom landet, medan prästerskapet enbart fick bedriva handel i den egna aveln samt med andra präster. Det fanns dock bönder som bedrev handel och borgare som höll boskap och brukade jorden. Präster, adelsmän och fogdar missbrukade sin ställning för att skaffa sig ekonomisk vinning, men mot dessa vågade kronan inte gå så hårt åt. Även bönder, pigor och drängar var besvärliga och alla hjälpte de till att bidra till att landsändan gick under. Det var besvärligt att få kontroll över den olaga handeln och de sk landsköpmän som bedrev den. Olika system testades men ingenting var effektivt nog. En särskilt livlig lansköpargrupp var Vakkafinnarna med sin träkärlstillverkning. De till och med inkräktade på Åbo stads handelsområde och kungen hade fullt upp med att söka hålla dem i styr.

Tack vare slottstullängderna är det inga svårigheter att klart skilja allmogeseglarna i Österbotten från Västerbottens handlande bönder. Längderna ger ett starkt intryck av den bottniska seglationens stora livaktighet vid 1500-talets mitt. Österbottens bondeseglare har på hösten dragit i väg i stora skaror ner till Stockholm för att avyttra sina egna eller sina sockenbors medsända varor. Särskilt betydande var invasionen 1556 då över sju hundra österbottningar finns med i slottstullböckerna. Det här året bidrog man med sina varor till den ryska fejdens lyckliga utgång. Dessutom tvingades de delta i krigstransporterna till Finland. Ryggraden i den österbottniska bondeseglationen synes vara fisk; hela 65% av hela exportvaruvärdet kommer från fiskefångsten, främst strömming. 1556 har det också levererats stora mängder tran (ca 10%). När det gäller pälsdjur har det spelat en försvinnande liten roll för Österbottens del; det är tal om någon enda procent. Boskapsskötselns produkter var då av större betydelse och huvudprodukten är smör och därefter hudar. De skiftande skörderesultaten spelade en viktig roll för omfattningen av den österbottniska allmogeseglationen; under dåliga år för spannmål tvingades befolkningen att i större utsträckning avyttra fiskets, jaktens och boskapsskötselns produkter för att skaffa sig brödsäd från söder. Det fanns för övrigt en till varutyp som exporterades i ganska stor omfattning från det här området och det var skogsvaror, bl a brädor, båtar och tjära.
Bondeseglationen har varierat i omfång mellan olika socknar i Österbotten. Ett centralt område var Mustasaariområdet, ett annat Pederöre med den närbelägna socknen Karleby. Något som är uppenbart är att språkförhållandena spelat en viss roll för utbredningen av den österbottniska bondeseglationen på Stockholm vid 1500-talets mitt. Det var övervägande svenskspråkiga österbottningar som for till huvudstaden. Genom att kombinera tullängderna och jordeböckerna, kan man få fram hur många procent av befolkningen i en socken som deltog i seglationen. Man kan också studera syd- och mellanösterbottningarnas handelsverksamhet på Nordösterbotten, dvs på de stora marknaderna kring översta Bottenhavet = Torneå, Kemi, Uleå och Ijo. Hamnpenninglängderna visar utgående hamnpenningar för alla köpmän som brukade handel i dessa hamnar (fast penning per bod). De visar att syd- och mellanösterbottniska köpmän regelbundet besökt de nämnda hamnarna fram till och med 1526. Särskilt stark är den finska aktiviteten i området. Olika socknar riktar in sig på olika hamnar och en del återkom år efter år till samma plats.

Undersökningar har gjorts som visar att särskilt de finsktalande österbottniska landsköpmännen tillhörde det mest förmögna skiktet bland befolkningen, att de ägde stora gårdar och mycket kreatur samt betydande fiske i skärgården. Vid förhandlingar med kungen och högre myndigheter uppträdde de som representanter för sina landsmän. Hur ställde det sig med den ekonomiska statusen för de österbottniska exportörerna på Stockholm vid 1500-talets mitt? Det rör sig om ett väsentligt bredare skikt av befolkningen än i fråga om norrbottensfararna. Undersökningar i materialet visar att allmogeexporten från Mustaari socken till Stockholm inte karakteriseras av någon högre ekonomisk status och att detta utan tvivel sammanhänger med att det inte var fråga om någon egentlig yrkesmässig handel.

Att kontrollera om det fanns någon kontinuitet i bondehandeln är svårt eftersom materialet sällan är komplett. Man kan dock göra vissa iakttagelser rörande seglationens stabilitet, t ex i vilken utsträckning österbottningarna upprepade sina stockholmsleveranser från det ena året till det andra. I bokens undersökning visade det sig att engångsleverantörerna var i påtaglig majoritet. Då kan man anta att resorna gjordes i händelse av överskott på t ex spannmål. Situationen inom Österbottens skilda delar visade sig dock olikartade och antalet flergångsleverantörer var betydligt fler inom Syd- och Nordösterbotten än i mellersta Österbotten. Typerna av varor skiftar inte nämnvärt mellan engångs- och flergångsleverantörerna.
I tullängderna kan man tydligt se att den österbottniska seglationen i hög grad var ett lagarbete. Genom att studera skepps-, skut- eller båtlagen där man hur många personer som seglade med ett visst skepp, deras namn och hemorter. Den vanligaste storleken på båtlagen var 6-11 personer, men det förekommer en viss regional differens.
Borgarna hade ett krav på bondeseglarna och det var att de endast skulle avsätta den egna aveln jämte byalagets. Bondeseglarna motsatte sig detta med motiveringen att det aldrig skulle gå att fylla ut ett skepp med enbart sådan last. Det kan vara intressant att titta på hur skeppen var lastade, dvs var varorna kom ifrån. Ibland kom de från flera olika byar. Genom fartygslasternas genomsnittliga omfattning kan man också få fram ungefär hur stora båtarna var.

Ålands befolkning (skeppare, fiskare och bönder) fortsatte under Gustav Vasas tid att odla sina starka förbindelser med Stockholm. Under året, men särskilt under hösten, invaderades huvudstaden av ålänningar, vars antal uppgick till minst ett par hundra personer. Det var framförallt torsken och strömmingen som utgjorde grunden till landskapets allmogeseglation. Även veden och kalken var viktiga produkter. Hur var det med de åländska stockholmsfararnas ekonomi? Någon generell belysning av samtliga åländska varuleverantörers ekonomiska status går tyvärr inte att åstadkomma med hjälp av slottstullängderna. Ser man till silverskattelängderna kan bilden dock klarna. Att på grundval av slottstullängderna genomföra en undersökning om hur många åländska handelsbesök som gjordes i Stockholm vid 1500-talets mitt är omöjligt och att avgöra hur pass stora båtlagen varit är också svårt att avgöra. Några direkta uppgifter rörande båtarnas storlek vid 1500-talets mitt föreligger tyvärr inte, men man vet att relativt stora båtar har byggts vid den här tiden. Man kan också gå till de tullförda lasternas omfattning och därmed avgöra ungefär hur stor båtarna varit och då kan en viss geografisk differentiering iakttas.

Norrlandstullen visar ett mycket nära samarbete mellan Stockholm och Västerbotten, även under Vasatiden. Ett tjugotal allmogefartyg med ibland över hundratalet intressenter har årligen seglat ned till huvudstaden för att leverera sina varor och hämta andra upp igen. De stora västerbottniska byarna har synbart orienterat sin verksamhet efter denna sjöfart, något som även satt spår i grupperingen av bebyggelsen. Det omedelbara varuutbytet med allmogen togs till större delen omhand av särskilda landsköpmän, vilka regeringen trots allt måste tolerera i de norrländska bygderna (de var alltså privilegierade). Antalet landsköpmän varierade från område till område och särskilt starka koncentrationer fanns bl a vid Pedersöfjärden, Pitfjärden och vid Umeälvens nedre lopp. Ett viktigt inslag bland dessa landsköpmän var arvtagarna till medeltidens ryktbara bikarlar, vilka vid den nya tidens inträde fanns med i de svenska byalagen, oftast i egenskap av traktens största jordägare. 1553 hade de gått miste om rätten att själva beskatta lapparna, men sin handel nyttjade de fortfarande, dock i konkurrens med de kungliga uppköparna i lappmarkerna. Bikarlarnas upphandling i Lappmarkerna kan knappast och i alla fall inte i längden alltför mycket ha överskridit värdet av tillförseln. Dessa män hade i stort sett samma lokaliseringsmönster som landsköpmännen och de knyts nästan alla till de goda hamnlägena vid kusten. Över hälften av dem var legaliserade landsköpmän och ägde alltså full rätt att bedriva handel med kustområdenas bönder. Via räkenskaper kan man se skillnaden mellan de olika handlarkategorierna bland bikarlarna, bl a genom att granska olikheterna i omsättningen per person. Gränsen mellan bikarlar, landsköpmän och farbönder i den västerbottniska handeln var tämligen flytande och det ringa materialet tillåter inte en närmare bestämning av varje grupps skilda insatser i varuomsättningen i området. Inte heller när det gäller handel med Stockholm är rullängdernas register långt ifrån homogena. Det första förtullningsåret (1556) redovisas dock noggrant. Uppenbart i undersökningen är att bikarlarna och bikarlssläkterna spelade en mycket framträdande roll i den västerbottniska allmogeexporten söderut vid 1500-talets mitt. Åtminstone 30% av samtliga exportörer har tillhört bikarlsfamiljer i Torneå, Luleå och Piteå.

Fisket var den överlägset ledande exportnäringen i Västerbotten mot slutet av Gustav Vasas regering (75-80%), mest lax. Med hjälp av tullängderna kan vi se hur de atlantiska fiskvarorna inkommit till Norrland och det ser ut som om det var genom bikarlarnas vittspännande färder i Skandinaviens nordliga delar. Av vissa anteckningar att döma kan bikarlarna också ha skaffat sig rätten att själva få fiska vid Atlantens kuster.
Även boskapsskötseln lämnade ett bidrag till exportkontot (12-15%), men märkligt nog med en obetydlig del smör. Skinn och hudar av olika slag var dock ganska vanligt. Farbönderna från Västerbotten var inte inställda på handel med tran och det ligger nära till hands att tro att säljakten inte varit så viktig för befolkningen i detta område. Avkastningen från pälsjakten kan man inte få något grepp om i kronoräkenskaperna för Västerbottens del under 1500-talet. För lappmarkernas del har man endast den gamla lappskattens uppgifter att tillgå. Undersökningar i det ringa materialet visar att lappmarknadshandel med skinn relativt sett inte utgjort någon särskilt betydelsefull ekonomisk företeelse. Utgår man från skinntiondelängderna för Västerbottens del ser man att en mycket betydande del av befolkningen ägnade sig åt pälsjakt. ibland rörde det sig om samtliga bönder i en by, oftast minst hälften.

De som hyrde bodar vid marknaderna i Torneå torde ha varit borgare och enstaka andra storhandlare. Den gemena allmogens köphandel liksom ryssarnas har sannolikt övervägande ägt rum under bar himmel, om man bortser från de bodägande böndernas. Höjdpunkten för marknaderna låg vid midsommartid då även de långväga gästerna från öster anlände. Omsättningen på Kemi, Ijo och Uleås marknader lång inte så långt efter Torneås. Genom förteckningarna över boduthyrningen kan man bl a få reda på antalet uthyrda bodar och marknadsmenighetens geografiska rekrytering (här fanns vitryssar, lappar, finnar, svenskar m.fl.). Otvivelaktigt är att ryssarna även under Vasas regeringstid utgjorde ett av de mest karakteristiska inslagen i tornemarknaden. Gustav Vasa gillade inte ryssarnas benägenhet att driva ett fullständigt okontrollerat landsköp och därmed beröva riket mängder av förträffliga varor. Därigenom förstörde de köpet för de svenska städernas borgare samt inte minst för honom själv. För att förminska och reglera denna rysshandel satts det redan på 1520-talet in en särskild tull på varje ryssbåt, samtidigt som även de norrländska landsköpmännens omsättning började beskattas. Det gällde dock att inte stöta sig med Ryssland för mycket eller att gå allmogens intressen för nära. Den ryska våldspolitiken var i gränstrakterna lika svår att få bukt med som ryssarnas kommersiella penetration. 1551 måste kungen till och med sätta in väpnat motstånd för att bevaka sina undersåtars, och särskilt då bikarlarnas rättigheter. Det gick så långt att man tvingades sätta ut knektar för att skydda bönderna då de var ute och fiskade! Ryssarna fortsatte dock med sin handel i Sverige. Att få ett klart grepp om betydelsen och storleken av den ryska trafiken i den norrbottniska intressesfären är tyvärr mycket svårt. En viss föreställning kan man få genom att titta på antalet håpar, dvs forsbåtar, som olika år besökt de mest kända hamnarna. Här framgår att Torneå var ett mycket välbesökt färdmål för ryssarna. Arten av de varor de hade med sig kan utläsas av fogderäkenskaperna = hampa, lin, vadmal m.m. Även kvantiteten kan utläsas från samma källa. Med sig tillbaka förde de gärna pälsvaror, hampa, tyger, tagel, humle och vissa hantverksalster. Rysstullen gjorde att smuggling av varor var vitt spridd och allmän, särskilt i Österbotten där ryssarna lättare kunde göra sig förstådd.

Tornemarknaden var främst en fiskmarknad för de inrikes besökarna. Flitiga besökare var borgare från Stockholm, Uppsala, Åbo, Raumo och Ulvsby. De flesta på marknaden var dock bikarlar och landsköpmän. Det finns en möjlighet att i någon mån skapa en uppfattning om västerbottenhandelns volym vid 1500-talets mitt genom de sk köpmanspenningarna, dvs den omsättningsskatt som landsköpmännen var skyldiga att erlägga för att få driva yrkesmässig handel på landsbygden. Hur väl man kan lita på siffrorna är oklart, då kontrollen troligen varit slapp.

Bland Västerbottens socknar hade Luleå ledningen i kommersiellt avseende. Här fanns en vidsträckt åkerbruksbygd och det största antalet landsköpmän och bikarlar. Lule älv var näst Torne älv den laxrikaste på västerbottenskusten. Luleå överträffar vida de övriga socknarna i fråga om utförsel av alla slags varor utom lax och strömming. Skinn och hudar var betydelsefulla varor, liksom den atlantiska fisken och sältranet. Torneås befolkning kunde vid mitten av 1500-talet inte på långa vägar mäta sig med Luleå i fråga om handel på den svenska huvudstaden. Endast beträffande laxen inton orten en förnämlig ställning. Den västerbottniska befolkningens seglation till mälarmynningen vid 1500-talets mitt kunde visserligen inte mäta sig med den samtida från Österbotten varken i volym eller värde, men ägde ändå rum i en betydande omfattning och uppgick värdemässigt till minst hälften av systerlandskapets. Västerbottens deltagande i handel med utlandet har förmodligen inte varit så stor som i Österbotten.

Bikarlarna utgjorde en slags överklass i Västerbotten. Även landsköpmännen från området var rika. Många av dem hade stora belopp i penningar och silverföremål.

Mellan Torneå och Amsterdam

I 1595 års betänkande, som aldrig genomfördes, framhölls Stockholm som den idealiska platsen för en stapel. Dit skulle om möjligt all inrikeshandel koncentreras och därifrån skulle stockholmsborgarna med egna skepp segla på hela världens hamnar. Det sägs samtidigt att denna handel skulle delas med sjöstäderna söder om Stockholm. Uppstäderna och Stockholm skulle dock förbjudas att segla på Norrland och Finland, och allmogen och skärgårdsbefolkningen där skulle förbjudas att segla förbi Stockholm och in i Mälaren. Att Stockholm skulle vara den enda staden som bedrev utrikes handel står emot orden om att utrikes handeln även skulle vara öppen för städer i södra Sverige. Det har sagts att Karl IX sökt markera det var önskvärt om Stockholm kunde spela den centrala rollen, men att detta ändå var förhandlingsbart. Hur folket reagerade på förslagen i betänkandet är föga känt, men av allt att döma ställde sig stockholmarna negativa till det.

De flesta av betänkandets komponenter kom igen i 1614 års handelslagstiftning. Den utfärdades av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna utan städernas medgivande. Utrikeshandeln begränsades till ett antal sjöstäder. Liksom i betänkandet avskars uppstäderna från egen seglation på utlandet och Stockholm förbjöds att handla på uppstädernas frimarknader och i Bergslagen. Skärgårdsbefolkningen fick behålla rätten att dra in i Mälaren för att byta sin fisk mot spannmål. Denna handelslag/ordinantia kom att utgöra stommen i de kommande handelslagstiftningarna 1617 och 1636, då cirkeln slöts. Kungen fick dock backa på en del punkter i och med 1614 års handelsordning eftersom alltför många människor tvärt hade blivit avskurna från marknaden utan ersättning. Det hela fungerade helt enkelt inte friktionsfritt. Många, bl a stockholmsborgarna, förde en högljudd klagan över lagen. Ibland delade kungen ut dispenser, bl a till Åbo och Raumo som gavs tillåtelse att som vanligt bedriva handel med allmogen i Österbotten. Till och med bönderna tilläts ibland att segla utrikes. De största och mest betydelsefulla undantagen från handelsordningen gavs dock till Stockholm. I 1617 års upplaga tilläts stockholmarna åter att handla på uppstädernas frimarknader och detta utan att borgarna i uppstäderna fick någon ersättning för förlorad omsättning. Efter 1617 är eftergifternas tid förbi. De som nu klagar är främst städerna i Stockholms omland; de var missnöjda med det kapitalstarka Stockholms ekonomiska rörelsefrihet. De andra städerna fick ta vad som fanns kvar.
1636 inrättas frimarknader mellan Åbo och Stockholm och det motiverades bl a med att uppstäderna skulle kompenseras för stapelstädernas utvidgade rättigheter. Men i frimarknaderna förbjöds uppstadsborgarna att handla med utländska köpmän direkt, trots att motsvarande förbud inte gällde mellan stapelborgarna och allmogen på uppstädernas marknader. Den senkomna kompensationen för stockholmarnas friheter på uppstädernas marknader stannade alltså i praktiken vid en tom gest. 1646 är frågan aktuell igen då uppstäderna skickade representanter till drottningen för att klaga över sjöstäderna, och då särskilt Stockholm, som under marknadstider hade full rätt att obehindrat bruka handel i uppstäderna, medan uppstädernas borgare inte ägde rätt att handla med de främmande sjöstäderna. När missförhållandena blev alltför stora tog man till en ny metod; man grundade städer och öppnade marknader.

Under 1600-talets första hälft ansåg kronan att det främsta vapnet mot landsköpen, vilka var svåra att kontrollera och dessutom ej skattbara, att grunda nya städer och frimarknader. Det var främst i Stockholms bottniska och finska omland som detta togs i flitigt bruk, men också i Bergslagen. Många av dagens norrländska och finländska städer är tillkomna just för att få landsköpet under mer kontrollerbara former. Principen var att grunda en stad under vilken man lade ett antal socknar eller liknande som handelsområde. Det var stadens uppgift att köpa upp de varor som socknarna producerade samt se till att allmogen fick de varor som de behövde utifrån. Exempel på städer tillkomna på detta vis är Uleåborg, Torneå, Kemi och Umeå. Om de nygrundade städerna inte räckte till ekonomiskt för att fylla sin funktion i stapelstadssystemet, inrättades marknader där kapital utifrån fick hjälpa till. Det finns två typer av marknader; frimarknader och enskilda marknader. Frimarknad innebar att borgare från vilken stad som helst ägde rätt att handla där, medan de enskilda marknaderna endast var tillåtna för vissa bestämda städers borgare. De var som uppstädernas uppstäder i stapelstadssystemet.

Även om landsköpen fortsatte också efter de stora handelsregleringarna under 1600-talet, så lyckades kronan strama upp handelslagstiftningen på ett nytt sätt. Handelsutbytet inom riket gavs fastare ramar till skillnad från vad som gällt under medeltiden och 1500-talet.

Åland: Stommen för den åländska exporten till Stockholm var under 1600-talets fösta hälft fisk och boskap (fisk 59%, boskap 37%). De varor som hämtades i huvudstaden var nästan uteslutande spannmål och salt. Källmaterialet räcker till för att kunna kontrollera de åländska farkosternas laster både in och ut ur Stockholm. Trafiken är intensiv i maj och juni och avtar sedan för att åter ta fart och faktiskt bli ännu intensivare under oktober och november. För att följa den åländska seglationens utveckling kan det var fördelaktigt att titta närmare på hamnpenninglängderna (t ex vilka båtar som ämnade segla vidare upp i Mälaren = en tredjedel valde att stanna i Stockholm. 1642 förbjuds dock ålänningarna liksom övriga skärkarlar att fara upp i Mälaren och därmed ökar seglationen på Stockholm). I övrigt är det slottstullen och lilla tullen som gäller. Dessa kan ge en fingervisning om båtarnas storlek och antal. Från 1620 finns det möjlighet att komma åt boskapsbeståndet i samband med införda boskapsskatten, även om de åländska längderna är ojämnt bevarade. Åke konstaterar att det var ungefär vart femtonde till tjugonde djur som under 1620-talet kunde se fram emot en resa till huvudstaden! För att avgöra skördarnas storlek är vi hänvisade till tiondelängderna (spannmålstiondet), även om dess pålitlighetsgrad har diskuterats. Åke beräknar en medelskörd på runt 12 000 tunnor spannmål/år, även om det varierade från år till år, och att ungefär var fjärde tunna levererades över Ålands hav. Vid en beräkning av hur många hemman som varje år sände sina laster till mälarmynningen visar det sig att det var i genomsnitt tre laster årligen per hemman.

Västerbotten: Vid 1600-atelts ingång existerade inga städer i Västerbotten, även om kronan gjort sig mycket besvär med att försöka grunda nya städer i landskapet (t ex Umeå och Torneå). De flesta valde att ”stanna hemma och fortfara med sitt lansköp”. Detta landsköp, dvs att bedriva borgerlig handel utan att äga burskap i någon stad, var speciellt i just Västerbotten (och Österbotten) eftersom det faktiskt tolererades här av kronan (dock ej med någon glädje). Traditionerna omkring landsköpen var starka och lät sig inte brytas så lätt. Antalet stockholmsbesök minskade efter stadsgrundningarna, men det bortfall i farkoster som detta medförde kompenserades i stället av allt större skutor som seglade på huvudstaden. Man kunder mer eller mindre hela 1600-talet följa västerbottningarnas seglation till mälarmynningen. Landskapet profilerar sig tydligt som stor exportör av hudar, skinn och pälsverk, vilket troligen kan förklaras med traditionen av skinnhandeln med bikarlarna och lapparna. Även tjära var en viktig vara och landskapet var den västra riksdelens i särklass viktigaste exportör till Stockholm. Tjärans ställning ökade i betydelse under 1610- och 1620-talen. Fiskan var dock alltjämt själva basvaran i exporten till Stockholm, främst laxen. Importen till Västerbotten bestod främst i spannmål och mjöl, salt, järn.

Österbotten: Inte heller i Österbotten existerade det några städer vid 1600-talets början, men det fanns landsköpmän i rikligt antal och de flesta riktade in sin handel på Stockholm. Stadsgrundningen i Österbotten var tidigare och mer effektiv jämfört med Västerbotten. Uleåborg nämns som stad redan 1606, men fick sina stadsprivilegier fyra år därefter. 1611 förnyades Korsholms privilegier sedan 1606, och döptes samtidigt om till Vasa. Hur förändrades då seglationens karaktär av dessa stadsbildningar? År 1600 framstår tjäran, strömmingen och tranet som de viktigaste exportvarorna. Tjäran ökar många gånger om under århundradets först år. Liksom fallet var med Västerbottens seglation efter städernas grundande, minskade antalet resor till Stockholm, men de skutor som for blev större (i större utsträckning än Västerbotten). De österbottniska städernas övertagande av landskapets frakter till huvudstaden var mycket omfattande. De socknar som fortsatte att angöra Stockholm med sina små skutor utgjorde bara en blek motsvarighet av den omfattande bondeseglation som en gång varit. Storleksordningen på deras båtar var mycket mindre än de som seglade från städerna. Förlorare var den allmoge som inte flyttade in till de nygrundade städerna från landsbygden och ibland kan man läsa klagomål över att borgarna i städerna inte hade råd att lösa in böndernas varor. Då de begärde att själva få segla till Stockholm avslogs denna. I samband med tjärans allt större betydelse under 1600-talets två första årtionden fick skeppsbyggarindustrin ett uppsving och denna industri var allmogebaserad. Beställarna av skeppen var städernas borgare.

Ur kompendium skrivet av Papp

Under perioden 1800-1940 exporterade den åländska allmogen främst ved, färsk fisk och salt strömming till Stockholm, men även produkter som t ex levande kreatur, ägg, smör och skinn av olika slag. Hemslöjdsvaror förekom i någon utsträckning. Exporten av kalksten avtog under 1700-talets slut och förekom endast sporadiskt därefter. Mot slutet av 1800-talet började man att exportera roddbåtar. Importen bestod främst i salt, spannmål, järn och lin, men även vin, tobak och apoteksvaror. Den näst efter Stockholm viktigaste destinationen för den åländska seglationen under 1800-talet var Åbo (för avvikelse se nedan). För de östliga socknarna var också Helsingfors av relativt stor betydelse, medan det fasta Åland mer riktade in sig på bl a Gävle och Grisslehamn. Kökarborna är kända för sina årliga fraktresor med lantmannavaror till höstmarknaden i Hälsingfors.

När det gäller export och import är tullängderna och tulljournalerna intressanta källor att studera. Här kan vi också se att tullarna för de skutor som anlände till huvudstaden ökade omkring 1840, och att Stockholm under en tid efter detta ser ut att ha upphört att vara ålänningarnas huvudsakliga inköpsort. Det man behövde kunde man få till ett billigare pris på hemmaplan. I detta läge tog Åbo över den ledande ställningen. Därefter skärptes tullbestämmelserna gradvis och smuggling blev allt vanligare.

Arkivalier rörande antalet av skutornas resor på Åland saknas för den svenska tiden, men av de fåtaliga skrivelser som finns ser det ut som om sjöfarten under 1700-talets slut och fram till början av 1800-talet har pågått med samma intensitet som under de därpå följande årtiondena, vilka är bättre kända. I samband med kriget 1808-09 var ålänningarnas bestånd av skutor av intresse för de stridande och därför före man noga anteckningar över skeppens antal, storlek, djupgående, hemmahamn m.m. En del av fartygen togs i bruk för transportering av militärtrupper. Då fredstraktatet mellan Sverige och Finland gick i kraft bestämde detta formerna för den fortsatta finska seglationen på Stockholm. De finska skeppen behövde nu endast betala halva tullavgiften med undantag för det viktiga saltet. Många svenskar var dock missnöjda med avtalet, varför tull- och hamnavgifterna åter höjdes efter en tid. År 1838 uppgavs Ålands handel på Stockholm genom de höga tulltaxorna i Sverige vara nästan alldeles hämmad. I början av 1840-talet upphörde exporten av exempelvis smör och salt kött i det närmaste helt. 1847 kom dessutom en koleraepedemi till Sverige och landet gick i karantän för inkommande skutor. Detta ledde till en ytterligare minskning av seglationerna på Stockholm. Nu kan man se hur betydelsefull leveranserna från ålänningarna var. Nästa år var behovsseglationen åter i full gång, trots de i Sverige åtsatta tullavgifterna. På 1860-talet började man segla med de mest omväxlande laster mellan olika finska och åländska hamnar, och till Sverige. Samtidigt fortsatte småskutorna att under fiskesäsongen frakta färsk fisk till Stockholm och Åbo. De mindre skutorna tog hand om vedseglationen (med uppehåll under första världskrigets år enligt ryskt förbud). Husbehovsseglationen fortsatte alltså, men i en modernare tappning. Seglationen var som livligast under juni och september, men seglationsrytmen var olika beroende på lastens art. Besättningarna hämtades nästan uteslutande från den egna socknen och besättningen kom oftast från samma by. I regel var skepparen delägare i skutan.

Mot slutet av 1930-talet minskade den åländska exporten av strömming till Stockholm kraftigt och upphörde helt omkring år 1940. Exporten av levande fisk blev mer seglivad och stoppades först på 1950-talet genom att all import av utländsk levande fisk förbjöds i Sverige. Vedseglande fartyg slutade gå på Stockholm på 1940-talet.

Slottstullängden: berättar om alla varor som kom med skepp från Väste- och Österbotten till Stockholm.

Jordeböcker: underlag för skattelängder.

Älvsborgs lösen: 1571 och 1610-talet. Vad man levde av m.m. Detaljerad.

Tingsprotokoll: För att kartlägga det sociala livet.

Tillbaka till Stenröse och Teg