Om Malinowski och hans arbete "The sexual life of savages"

(Hemtenta i etnoarkeologi vid Högskolan på Gotland. Av: Malin Eriksson)

Först och främst vill jag säga att Malinowskis bok, "The sexual life of savages", erbjöd många intressanta, stimulerande och roliga stunder av läsning! Två olika sidor av antropologen växte dock fram med "A diary in the strict sense of term"; dels den vidsynte forskaren, dels den rasistiske europén. Att studera andras liv gör nog att man börjar begrunda sin egen existens. Malinowskis fältanteckningar ger ett intryck av detta. Antropologen och etnologen är ju en del av det som studeras och inte bara en distanserad åskådare. Forskaren och privatmänniskan, den tänkande och den kännande, frontalkrockar. Den sistnämnde ser man sedan inte mycket av i den färdiga texten. Vid skrivbordet skall alla möten, upplevelse, samtal osv förvandlas till vetenskapligt godtagbar text.

Under 1920 och 1930 fick funktionsbegreppet sin huvudsakliga tillämpning inom den brittiske antropologin, men även i den europeiska etnologin samt den amerikanska sociologin. Man talade om olika system inom ett samhälle, där en förändring som inträffar i en del av systemet orsakar obalans och förändringar i andra delar av systemet eller yttervärlden. Det viktiga var att se hur olika komponenter i ett samhälle fungerade i förhållande till varandra. Detta synsätt avvek onekligen från de ditintills varande evolutionistiska och diffusionistiska inriktningarna. Bronislaw Malinowski var en av männen som grundade inriktningen inom antropologin. Han lanserade en övervägande psykologiskt präglad variant.

Malinowski ville studera helheter av sociala och kulturella komplex ( t.ex. vad är det för intressant med en pil om det inte fans någon båge, jägare eller en grupp människor som är beroende av jakten?) Ingen enskild sak eller enskilt beteende kan förstås annat än inom den sociala och kulturella ram i vilken den hör hemma. Varje kulturellt element (seder, bruk mm.) måste tolkas och förklaras utifrån sina specifika miljösammanhang. Malinowski ansåg att fältarbetet behövde en empirisk laddad teori; en teori som inte gick utöver föranledda bevis, utan som bäddade för en klar förståelse för hur mänskliga kulturer i dess primitiva former fungerade. Förmodade och rekonstruktiva teorier hade, sade Malinowski, ett dåligt inflytande på fältarbetet. Så här uttrycker sig Bronislaw Malinowski i sin fältdagbok:

"Evolutionistens främsta intresse = överlevnad från ett gånget skede. Diffusionisten = ser en mekanisk överföring från en geografisk region till en annan. Den ene placerar den mänskliga kulturen i gången tid, den andre till en avlägsen plats. Båda bortser de från det faktum att det är den omgivning som nu finns som är viktig. Varje kulturellt element - sederna, organisationsformerna, ordet - måste tas ut ur sitt kontext och passas in i något slags schema"

Ta t.ex. myten; funktionalisten skulle, enligt Malinowski, studera myten i dess konkreta inkarnation. Är vissa berättelser helt och hållet av rituell karaktär? Refererar andra berättelser ständigt till diskussioner om moral och samhällsregler? Är återigen andra sådana som enbart berättas vid speciella tillfällen? Dessa frågeställningar kan man, menade Malinowski, endast få svar på genom "den svåraste typen av fältarbete", nämligen att leva sida vid sida med det folk man vill studera, att följa dem i deras åtaganden och aktiviteter och inte enbart skriva ner olika påståenden och uttalanden på papper.

"När en etnograf undersöker djupt rotade institutioner som äktenskap eller familj borde han, om han vill göra ett komplett fältarbete, lita mer till sina observationer än till vad de infödda informanterna berättar för honom. Då man har att göra med mer hårfina skeden i det mänskliga beteendet, kan denna regel dessvärre inte alltid följas. Studiet av den sexuella attraktionen och den groende passionen är ett exempel. Detta är svårt och i bland omöjlig att observera och mycket information måste samlas in via förtroende och skvaller. Etnografen måste vara uppmärksam på allt som händer runt om honom. Han måste tålmodigt vinna sin väg in i byns liv och göra sig sådana personliga bekantskaper som uppmuntrar spontant förtroende och upprepning av intimt skvaller (---) Jag kunde ofta gå bakom de tydligt uttryckta påståendena gjorda av infödingarna; observera att deras handlingar och känslor inte stämde överrens med deras ord. Därefter kunde jag följa ledtrådarna som gavs mig (---) Vad jag vill göra klart (genom att kontrollera kärnpunkten i infödingarnas påståenden mot resultatet av direkta observationer) är att det finns en allvarlig avvikelse mellan de två. Påståendena innehåller stammens ideal vad gäller moral; observationen visar oss hur långt det verkliga beteendet överensstämmer med det. Påståendena visar oss alltså den polerade utsidan (---) Skulden ska inte läggas på de infödda informanterna, utan snarare på etnorafen och hans helhjärtade tro på fråga-svara-metoden."

Malinowski tyckte alltså, att en bra kombination mellan direkt observation och intervjuer med informanter var det bästa tillvägagångssättet i fält. Dessutom kompletterade han texten med foton och förklarande skisser.
I Agars "The professional stranger" säger författaren att många funderar över varför en informant överhuvudtaget skulle bry sig om att gå in i ett nära förhållande med etnografen. Han tycker att det finns flera anledningar varför. Först och främst är fältarbetaren en person som intresserar sig för och respekterar en annan människas åsikt. För det andra; de flesta människor tycker om att berätta sin historia för en intresserad lyssnare. För det tredje; fältarbetaren är intresserad av att anpassa sig till gruppliv; att dela deras levnadsförhållanden, deras mat osv. Och för det fjärde; fältarbetaren är mer än villig (antagligen insisterar han/hon) att på rimlig väg ersätta de människor han/hon arbetar med. Agar nämner också att det är viktigt att man väljer ut informanter som verkligen kan informera. De måste t ex ha tid över för ändamålet. Informantens jobb är att samla in, bevara och överlämna information, samt att ha motivationen att göra detta. Det grundläggande i fält bör vara, enligt Agar, att samla in kunskap om vad folk tycker och tänker om världen genom att notera vad de säger om den. Denna metodiska orientering genomsyrar för övrigt boken. Malinowski talade sig också varm om lingvistikens viktighet:

"Det finns (kanske) inget farligare instrument för etnografen att hantera än de inföddas vokabulär, om man inte assisteras av en kunskap om de inföddas språk (---) Det är lätt, då man ignorerar vikten av språkets betydelse, att missuppfatta och misstolka fragment av infödingarnas vokabulär. Många sådana missledande fel har gjorts inom antropologin (---) Det är viktigt att lyssna till tonfall i ord som kan betyda flera saker. Ordet "gaga" kan t ex i ett kontext betyda motbjudande, ohygglig eller avskyvärd, medan det i ett annat kontext refererar till naturlig oaptitlighet och föraktliga handlingar som chockerar infödingarna. I detta fall pendlar tonfallet mellan klart äcklad och halft om halft road elakhet".

Även Agar finner lingvistiken är viktig. När lingvisten arbetar i fält med ett nytt språk, sitter han ner med ett fåtal informanter. Han får lite information och kommer därefter upp med några preliminära regler som klargör den underförstådda strukturen i uttalandena. Sedan samlar han mer information, testar vidare dessa uttalanden, samlar mer information osv.

Dagen efter Malinowskis ankomst till Nya Guinea, kontaktade han en informant (Ahuia Ova) och dagen därpå började han samla in fältdata om sociala strukturer. Det dröjde inte länge förrän han noterade två huvudsakliga problem med sitt arbete; han observerade inte människorna nog och han talade inte deras språk. Detta försökte han därefter att rätta till.
Dagboksanteckningarna svämmar inte precis över av kommentarer rörande fältmetodik. Vad som är intressant är att man tydligt kan utläsa hur en antropolog kan reagera i en främmande miljö i fält. Emellanåt verkar arbetet inte intressera honom det minsta och han flyr ständigt in i dagdrömmeri och billiga noveller. Han kan inte koncentrera sig, men känner ofta "det moraliska tvånget att dra sig själv tillbaka till uppdraget", att "eliminera alla element av lathet" och att "inte glömma de kreativa idéerna". Malinowski uttrycker ofta sin längtan efter civilisationen. Infödingarna tjattrar, är högljudda och grova i sitt språk, vilket stör hans arbete och sömn. Ofta infinner sig "a feeling of ethnographic disappointment". "Vad etnologin beträffar; jag ser infödingarnas liv som fullkomligt ointressant och oviktigt, något så avlägset från mig som en hunds liv". I bland säger han sig hata "the bloody niggers" och deras "grymma seder". Samtidigt attraheras och fascineras han av dem; "Jag mötte kvinnor vid vattenhålet, såg hur de drog upp vatten. En av dem var mycket attraktiv (---) Jag tänkte på hur lätt jag skulle kunna ha en förbindelse med henne. Beklagade att denna oförenlighet existerar: fysisk attraktion och personlig motvilja (---) På vägen tillbaka följde jag efter henne och beundrade den mänskliga kroppens skönhet." Andra stunder tänker han enbart på sitt etnografiska arbete och han gör det med stolthet. Då samlar han sig; "allt som betyder något är vad jag gör just nu." Han vill åstadkomma en revolution inom den sociala antropologin. Han anser sitt arbete vara "bättre än Spencer och Gillen, bättre än alla de andra." Då han väl lyckats arbeta fram ett system för det lingvistiska och etnografiska materialet, får inte en minut slarvas bort. Han plockar ut tre punkter (Wawela, Tubowada, Sinaketa) och ser sedan till att hålla sig till dom. Alltför mycket omkringflyttande skulle inte ge något bra resultat.

Jag vill här nämna den fransk-ungerska etno-psykoanalytikern George Devereux, vilken i sin bok "From anxienty to method" (1967) funderar över hur en forskare reagerar på sina egna observationer. Den som studerar andra är känslomässigt inblandad i sitt material. Överlappningen mellan observatören och dem han betraktar väcker enligt Devereux ångest, därför att jagets gränser hotas. Denna ångest skjuts oftast undan med hjälp av vetenskapliga metoder. I fält möts man av människor som inte låter sig tämjas som "forskningsobjekt." De bryter igenom forskarens frågor och definitioner och ställer anspråk. I ytterlighetsfallen väcker de hat eller kärlek. Forskningen blir då en genomgripande livserfarenhet, ett "kulturmöte" med oanade följder. Om detta handlar dock sällan de färdiga rapporterna. Som titeln på Malinowskis bok antyder, handlar innehållet om en folkgrupps sexualitet. Han ville visa, att endast en syntes av flera delar rörande sex i ett samhälle kan ge en korrekt tanke om vad sexualitet betyder för ett folk. Ämnet måste, enligt Malinowski, behandlas utifrån sin speciella plats i omgivningen. Sexualiteten är en del av kulturen. Sexuellt närmande, erotik, kärlek, kärleksmagi och kärleksmytologi är alla delar av den brukliga kurtisen på Trobrianderna. Kurtisen i sin tur är en förberedelse inför äktenskapet, och äktenskapet en del av familjelivet. Själva familjen är förgrenad inom klanen samt inom olika relationer mellan kvinnligt och manligt släktskap. Alla dessa delar, som enligt Malinowski är så oerhört tätt knutna tillsammans, utgör i slutändan ett enda stort system; en helhet. För att visa läsarna vad han menar, försöker Malinowski att ge dem en så fullständig bild som möjligt av detta system. Boken fick dock inte det mottagande som Malinowski hade hoppats på. Han ville att den skulle ses som en insats för fältmetodiken; en insats (eller kanske ett experiment) att ifrågasätta, diskutera, kritisera, itudela - inte att ignorera.

I kapitel 1 i "The sexual life of savages" behandlas de olika relationer som finns mellan könen på Trobrianderna. För den genomsnittliga normal personen, i vilken typ av samhälle vi än finner honom, innebär attraktionen av det motsatta könet samt de passionerade och känslomässigt laddade akter som följer, de mest betydelsefulla händelseförloppen i hela hans existens. Dessa är djupt rotade i människan och direkt associerade med hans intima lycka, entusiasm och mening med livet. Enligt Malinowski borde sociologen, vilken studerar en speciell typ av samhällen, ha detta i särskild åtanke."Individens lycka utgör en fundamental faktor i den vetenskapliga behandlingen av mänskliga samhällen." (Enligt Weiner har Malinowskis teoretiska tankar om det funktionella förhållandet mellan människans primära behov och de sociala institutionerna ersatts med andra, mer sofistikerade teorier). Det erotiska kapitlet är endast ett av flera i vilket de båda könen möts och ingår relationer med varandra. För att kunna placera in erotiken i sitt rätta kontext, måste den lagenliga status som man resp. kvinna innehar, deras relationer i hushållsgöromål och i samband med ekonomiska funktioner mm studeras. Malinowski börjar med att redogöra för förhållandena mellan mor - barn, far - barn och mor - far på Trobrianderna. När det gäller relationen mor - barn, tror Trobrianderna att det enbart är kvinnans kropp som "bygger" barnet. Informanterna uttryckte som följer: "The mother makes the child out of her blood" samt "Brothers and sisters are of the same flesh, because they come of the same mother". Mellan far - barn existerar, enligt infödingarna, inga fysiska band. Far betyder här "mannen som är gift med modern och som bor i samma hus som henne och som tar del av hushållsarbetet." Om en yngling tillfrågas vad far betyder för honom, kanske han svarar "min mors man". Tomakava (dvs fadern) är sedan modern flyttat till hans by och bosatt sig under hans tak, en nära kamrat och följeslagare till barnet. Han är också "The master of the household". Han tar aktiv del i omvårdnaden av barnen och visar oftast stor ömhet. Då barnet vuxit upp så pass att det börjar intressera sig för saker och ting utanför hemmet, tillstöter plötsligt vissa förändringar, vilka gör att ordet tama (far) får en annan mening. Barnet får lära sig att hans tama inte tillhör samma klan som han och hans mor. En ny man, som kallas kadagu (dvs "min moders bror"), gör entré. Fadern blir en outsider. Där kada (moderns broder) bor, där har också barnet sitt riktiga hem, sin framtid och sina egna rättigheter till medborgarskap. Där finns hans "riktiga" släktingar, dvs de som stammar från barnets moder. Detta system är, enligt Malinowski, viktigt att förstå då det styr infödingarnas hela sociala liv.
I Weiners studier av infödingarna på Trobrianderna (1971, 1972, 1976, 1980 och 1981 i sammanlagt tjugotvå månaders fältarbete), dök en annorlunda sammansättning av manliga släktled upp. Hon menar, att fadern på Trobrianderna inte alls är en främling eller ett tredje parti i relationen mellan kvinnan och hennes bror. Fadern är en av de viktigaste personerna i sitt barns liv och förblir det även efter det att barnet växt upp och gift sig.

En av byarna som Malinowski var verksam i heter Omarakana och ligger i det centrala distriktet på Trobriandöarna. Han beskriver detaljerat byns utseende och visar dess plan i en skiss längre bak i boken. Han delar in byn i en manlig och en kvinnlig domän; den öppna platsen i mitten (bakù), på vilken alla offentliga och festliga tillställningar hålls, samt de lagerhus som ligger i dess närhet (bl a yams-husen) är männens; den gata som löper mellan de två koncentriska ringarna av hyddor och som utgör scenen för hushållssysslor och andra dagliga sysslor, är kvinnornas. I anslutning till byns bakù ligger hövdingens stora yamshus samt hans bostad. Omarakanas hövding Toùluwa har ett flertal fruar, vilka tar upp mer än hälften av byns yta. Hans släktingar på modersidan (tillhörande sub-klanen Tabalu) har en separat del i byn för sig själva. De "vanliga" invånarna i byn består av personer som inte är relaterade till hövdingen och hans släkt. Hövdingens söner får, som enda undantaget i stammens stadgar, stanna i sin födelseby genom sin fars personliga inflytande. Malinowski illustrerar detta genom att ta upp ett exempel; en händelse som skakade byn då han var på besök och som han själv kunde observera. Genom denna berättelse förstår man, enligt Malinowski,hur stark och kraftfull "modersrätten" är för stammen och dess lagar. I detta första kapitel tar författaren också upp vad som är typiskt manliga resp. kvinnliga sysslor i byn och i hushållet. Som typiskt manliga göromål kan nämnas jakt, fiske, expeditioner och kanotbygge. Han utför oftast de tyngre sysslorna, men vilar ut i byn under de heta eftermiddagstimmarna, medan kvinnan jobbar på med hushållsgöromålen. Andra typiskt kvinnliga är bl a insamling av skaldjur, frukter och vegetabilier, påfyllande av vattenförrådet samt tillverkning av smycken och kjolar. Malinowski beskriver ett typiskt Trobriandskt hem för läsarna. Texten kompletteras av ett fotografier.

Kapitel 2 handlar om kvinnans status i infödingarnas samhälle. Malinowski tar åter upp det som för övrigt löper som en röd tråd genom hela boken; infödingarnas sätt att grunda släktskap på mödernet. Han menar att med tanke på kvinnans exklusiva del i fortplantningen, hennes position i hushållet samt hennes betydande arbetsinsats i det ekonomiska livet, intar hon en inflytelserik roll i samhället. Hennes status kan varken vara låg eller oviktig. När Malinowski diskuterade stamtavlan med några informanter, besvarades bl a frågan kontinuiteten i släktledet alltid med tanke på hur många kvinnor som fanns i livet. Fanns det ett stort antal kvinnor, betonades detta med nöje.
I detta kapitel tar Malinowski också upp innebörden av ordet rang. En person med hög rang innehar en social överlägsenhet redan vid födseln. På Trobrianderna är detta system högt utvecklat. Personer av hög rang tillhör olika klaner och subklaner; en del står högre än andra, men erkänner samtidigt sin underlägsenhet gentemot ytterligare andra. Varje bysamhälle tillhör eller ägs av en subklan och den äldste medlemmen - dock alltid en man - agerar byns överhuvud. När en subklan är av högsta rang, agerar denne äldste inte bara överhuvud i byn, utan också i ett helt distrikt; han är alltså hövding. Med rang följer ett komplext system av tabun. Att bryta mot ett tabu kan vara förenat med stora faror. För personer av hög rang är t ex bushsvinet tabubelagt. Malinowski tar sedan upp hur personer av lägre rang måste uppträda i närheten av de högt rankade. Även om en kvinna av hög rang visas samma raspekt som en man i samma ställning, kan hon aldrig bli ledare för någon klan och därmed aldrig heller hövding. Malinowski menar alltså att det är kvinnan som för släktledet vidare, men att det är mannen som representerar det.
Weiner anser att Malinowski enbart behandlade männens välstånd i sitt arbete. Hon tillägger också att detta egentligen inte är så konstigt; antropologer har precis börjat förstå vikten av att ta kvinnans sociala ställning seriöst. Tidigare levde kvinnan i skuggan av mannen - upptagen med privata snarare än offentliga sektioner (hon skötte t ex om barnen snarare än engagerade sig i ekonomiska eller politiska sysslor. Vissa ceremonier och festliga aktiviteter har kvinnan stor del i. Malinowski tar bl a upp begravningscermonierna som exempel. I slutet presenterar Malinowski en rekonstruktion av hur livet i en by kan te sig.

Kapitel 3 behandlar den sexuella friheten på Trobrianderna. Läsaren får veta att infödingarna har mycket fria händer redan som små. Hårda ord, uppmaningar till lydnad osv existerar knappt och informanterna häpnade då fältarbetaren föreslog straff för olydnad genom att aga barnet. Att slå ett barn skulle vara omoraliskt.
Friheten resulterar i att barnen bildar egna små samfund inom byn. De tas upp i ett sådant samfund vid 4-5 års ålder och stannar till puberteten. De vuxna har ingen chans att stoppa deras påhitt. Malinowski arbetade direkt med barnen; han observerade dem, lekte med dem, ställde frågor till dem och fotograferade dem. Inte minst utifrån de direkta observationerna fann han att barnen, redan då de var mycket små, härmade de vuxna och att de i stor utsträckning förstod och formade sig efter stammens traditioner och seder. Barnet invigs tidigt i det sexuella livets mysterier, eftersom de bl a får sitta med och lyssna till de äldres prat om sex. Det finns inte heller något som hindrar de små från att bevittna föräldrarnas kärleksakter. De apar tidigt efter de äldre kompisarna; till att börja med mycket oskyldigt och sedan allt mer allvarligt. Malinowski fastslår flickans sexdebut till 6-8 års ålder och pojkens till 10-12 års ålder. Här fick han lita sig mycket till skvaller samt informanters påståenden. Eftersom Malinowski trodde sig veta att folket på Trobrianderna hade en tendens till att ibland överdriva saker och ting, i bland till det groteska, var han beredd att stryka ett sådant uttalande ur noteringarna.

Vid 12-14 års ålder intar pojken en vuxen roll i bysamhället och Malinowski beskriver vad detta innebär vad gäller status, striktare observationer av tabun mm. Pojken lämnar hemmet och flyttar in i ungkarlshuset (bukumatula), eller till släkt och vänner. Flickan övergår från barndom till vuxenliv via "den uppenbara kroppsförändringen". Även hon flyttar från hemmet. Hon bosätter sig hos en kvinnlig släkting eller dy.

Kapitel 4 handlar om förberedelserna inför äktenskapet. Malinowski tar först upp skillnader i inställningar till sexualitet och äktenskap hos européer resp. trobriander. Det är viktigt att se saken ur infödingarnas synvinkel och inte ur en europés perspektiv. Han nämner olika skäl (främst för mannen) till att gifta sig i infödingarnas samhälle, vilka som får och inte får gifta sig med varandra (rangberoende), varför det i slutändan är flickans familj som skall godkänna äktenskapet (Malinowski berättar att han vid flera tillfällen sett och hört hur flickor släpats tillbaka hem på grund av misstycke) mm. Det kan verka som om äktenskapet inte erbjuder några nyheter mellan man och kvinna eftersom de redan åtnjutit sexuell frihet en lång tid, men längtan efter att binda sig finns där. Dessutom når inte mannen på Trobrianderna full status i det sociala livet förrän han gifter sig.

När det gäller gåvoutbytet mellan flickans och pojkens familjer i samband med giftermål, är de stora distributioner av yams som flickans familj ger till pojkens familj den viktigaste. Äktenskapet dömer flickans familj till permanenta ekonomiska obligationer; de måste ständigt bidra till det nya hushållets uppehälle. Malinowski beskriver också den typ av äktenskap som planeras redan då barnen är mycket små. De personer som anses passa bäst ihop är kusiner. Malinowski viger några sidor till beskrivningen av kusinäktenskap inom hövdingafamiljer. En synvinkel på denna typ av äktenskap erhöll Malinowski av den blivande hövdingen Bagidoù, vilken ville gifta bort sin lilla son med sin yngsta systers dotter. "Jag vill ha en svärdotter som är av min egen släkt. Jag vill, när jag blir gammal, ha någon i min egen familj som tar hand om mig; som lagar min mat (---) Det är inte bra att ha en främling till att göra detta. När det är någon av mitt eget folk, behöver jag inte vara rädd". Malinowski berättar också informanten Gomaya`s historia. Den handlar om ett planerat kusinäktenskap som i slutändan inte blev av. Uppgifterna kom dels från mannen själv, dels skvaller och personliga observationer.

Kapitel 5 handlar om själva äktenskapet. Malinowski berättar hur mannan och kvinnan bygger upp ett eget hem och hur deras liv förändras i och med att de ingår det äkta ståndet. Mannen och kvinnan visar aldrig sin kärlek utåt. En av Malinowskis informanter uttryckte sig som följer: "Om man lägger armen om sin hustru på bakùn är han en dåre. Om vi tar tag i vår frus hand, bär vi oss dåraktigt åt. Om en man och hustru plockar löss på varandra offentligt, är detta fullt korrekt". Malinowski säger att han sällan bevittnade bråk mellan gifta människor. Han minns dock paret i hyddan bredvid hans tält, vilka störde hans fältarbete med sina högljudda gräl (detta par nämns också i fältdagboken med mindre trevliga ordalag…). Svartsjuka och äktenskapsbrott (vilka ibland till och med leder till självmord) är de faktorer som, enligt Malinowski, mest sliter på det trobrianska äktenskapet.

Polygami bland hövdingar tas åter upp. Denna typ av äktenskap är även tillåtet för andra betydelsefulla personer, som t ex ryktbara magiker. När det gäller hövdingen, visar han upp sitt välstånd med ett flertal fruar. Malinowski delar in dessa fruar i tre klasser och konstaterar samtidigt att han via observationer inte kunde märka någon rivalitet mellan dessa kvinnor. Skandalöst skvaller gick dock om att flera av dem begick äktenskapsbrott.

Kapitel 6 handlar om olika slag av skilsmässor. Mannen, vilken är mycket lite behindrad av de äktenskapliga banden, kan lätt finna tröst utanför det egna hushållet i händelse av gräl; allt medan han fortfarande tar del av alla förmåner som hustruns familj förser hemmet med. Det händer också att kvinnan lämnar mannen, vilket Malinowski ger exempel på i boken. Därefter tar han upp formaliteterna runt en skilsmässa. En annan typ av skilsmässa är den "naturliga", dvs då döden skiljer ett par åt. Här tar fältarbetaren upp vad som händer med en mans kropp efter dödsögonblicket; hur änkan och hennes släktingar skall bete sig och hur den avlidnes släkt skall agera. Begravningsceremonien beskrivs ingående. Det gör även de ritualer som följer då kroppen åter grävs upp en tid därefter, för att sedan återbegravas. Malinowski närvarade vid sådana tillställningar och blev ibland illa berörd (framkommer tydligast i fältdagboken). Han säger att dödsritualen ter sig smått otroligt för sociologen. Samtliga fotografier till detta kapitel visar begravningsritualer och änkor.

Kapitel 7 tar huvudsakligen upp infödingarnas mycket speciella kroppsuppfattning (ett i mitt tycke väldigt intressant och roande kapitel). Här har Malinowski använt sig av ett flertal informanter, vilka bl a redogör för njurarnas viktiga funktion när det gäller sexuella impulser (!). Infödingarna har egna ord för flera av kroppens organ, men deras kunskap om organens verkliga funktioner är minst sagt bristande. Deras syn på menstruation och havandeskap är t ex mycket speciell: de är medvetna om att utebliven menstruation är ett tecken på graviditet, men de har ingen egentlig uppfattning om varför det är så. Blodet stannar, enligt infödingarna, i kvinnans kropp för att ge fostret näring och för att bygga barnets kropp. Kvinnan blir inte gravid via samlaget; det sker med hjälp av en ande. Informanten Tomwaya Lakwabulo gav en redogörelse för hur en sådan "befruktning" går till. Det ofödda barnet flyter omkring i vattnet utanför byn. Det färdas på drivved, sjögräs och vågornas skum. Barnet upptäcks där av anden, vilken tar barnet med sig till byn under natten och placerar det i kvinnans hår. Detta orsakar kvinnan huvudvärk, kräkningar och magont. Hon säger, "Det (barnet) har redan funnit mig; de (andarna) har redan hämtat ett barn till mig". Ingen av informanterna kunde dock ge någon riktigt klar beskrivning av hur ett "andebarn" ser ut. Det sades dock finnas ett flertal magiker som kunde se baloma (ande). Tomwaya var en av dem.

Detta med att själva sexakten inte har att göra med havandeskap, och därmed att far och barn inte har några fysiska band, är mycket intressant. Malinowski berättar om hörsägner som på ett mycket övertygande sätt förespråkar infödingarnas tro på att en flicka kan bli gravid utan föregående sexakt. De berättar bl a om kvinnor som är så fula och motbjudande, att ingen skulle kunna tro att de någonsin haft umgänge med en man. Trots detta har dessa kvinnor fött ett eller flera barn. En av hörsägnerna berättar om Tilapo`i, en kvinna som var vida känd för sin uppenbara otäckhet. Malinowski tar också upp myten om kvinnan Mitigis som lyckades med konststycket att bli gravid trots att hon ännu var oskuld.

Malinowski var inte först med att försöka förklara för infödingarna hur ett barn verkligen blir till; missionärerna var där före honom. Informanterna stod på sig och kallade missionärerna för lögnare; "The spirit indeed bring (children) at night time". Men hur förökar sig ett djur då? Malinowski tar svinet som exempel och ställer frågan till informanterna. Svaret blir att svinet förökar sig självt. Bushsvinet går fritt omkring bland byns tama svin. Infödingarna kastrerar de tama hannarna, vilket innebär att de svin som föds av honorna är en avkomma efter bushsvinet. Som redan nämnts är bushsvinet tabubelagt för personer av hög rang. När Malinowski nämnde för byns hövding att han faktiskt äter bushsvinets barn, tog denne detta som ett dåligt skämt.

Malinowski tar åter upp frågan om faderskap. Han beskriver det i detalj ur infödingarnas synvinkel, därför att ämnet utgör ett karakteristiskt exempel på hur svårt det är för oss västerlänningar att befria oss från vår egen trångsynthet och våra egna styva strukturer av sociala och moraliska fördomar. Malinowski fann att alla på Trobrianderna förnekade att direkt utseendemässig likhet kan existera mellan mor och barn eller mellan två syskon. En trobriand blir helt enkelt irriterad och förolämpad om några slående likheter pekas ut för honom. Att likna barnet vid fadern, är däremot helt i sin ordning. Malinowski poängterade för informanterna att de barn som hade en infödd mor och en vit far ibland mer liknade en inföding än en europé. Detta förnekades och informanterna vidhöll envist att dessa barn visst hade vita mäns ansikten.

Kapitel 8 tar upp havandeskapet och barnafödandet, samt alla speciella ceremonier och tabun som är förknippade med detta. Det är framförallt förstföderskorna som behandlas i texten. Speciella kläder, bl a en mantel som kallas saykeulo, tillverkas och offras till igavaù (förstföderskan). Den tillverkas enbart av kvinnor utanför den havande kvinnans fars hus eller, om fadern är hövding, på byns centrala plats. Inga män är tillåtna att medverka, men Malinowski hade ändå chansen att studera dessa riter på plats. Han beskriver dom i detalj. Till texten tillkommer ett flertal foton. Han lyckades också ta upp de magiska formler som är förknippade med dessa riter. Förutom direkta observationer och fotografier, diskuterade fältarbetaren ceremonierna med de inblandade samt med kvinnor från andra byar. Den huvudsakliga ceremonien är väl dokumenterad. Att gå igenom och beskriva det hela skulle ta för lång tid, men jag kan nämna att ceremonien är förknippad med flertalet magiska formler och strikta tabun. Kvinnan genomgår bl a ett rituellt bad samt ett flertal skönhetsritualer. De specialtillverkade kläderna är till för att skydda huden mot solens strålar. Man strävar hela tiden efter att behålla huden så vit som möjligt. Informanterna berättade att en havande kvinna med alltför mörkt skinn är en dålig kvinna; då har hon blottat för mycket hud och kanske utövat sin lockelse på männen. Under denna tid får hon inte ens verka lockande inför sin egen man. Om de uppsatta tabuna bryts kan barnet bli bråkigt, sjukt eller i värsta fall dö. Själva förlossningen tog Malinowski enbart del av via informanterna. Beskrivningen är ändå utförlig. Fotografier saknas förstås.Efter graviditetens slut gäller ytterligare tabun. Nya magiska riter utförs. Kvinnan och barnet stannar inomhus (vanligtvis hemma hos sin mor och aldrig hos mannen) i sammanlagt två månader med ett kort avbrott då hon går ut i byn och visar upp sitt barn. Mannen och kvinnan träffas inte. Speciella regler gäller för män med flera fruar (Malinowski tar upp dessa i boken).

I kapitel 9 beskriver Malinowski infödingarnas erotiska och sexuella närmanden. Genom året pågår periodvisa ökningar av lek och sökande efter välbehag och lusta vid fullmåne. Under dessa ljusa perioder stannar infödingarna uppe längre på kvällarna, besöker andra byar eller företar sig andra nöjen som bara kan avnjutas vid fullmåne. Fester förenade med resor, fiske eller skörd, liksom flertalet spel, lekar och festivaler, hålls vid fullmåne. Malinowski observerade själv vid ett flertal tillfällen hur hela folkgrupper samlades på bakùn, där de aktiva medlemmarna deltog i leken medan de äldre såg på. De huvudsakliga deltagarna är unga män och kvinnor och lekarna är associerade till sex; den nära kroppskontakten, månljuset och skuggorna, de rytmiska rörelserna, uppsluppenheten och lättsinnigheten i leken och sången. Lekarna inleds med en slags ringlek kallad kasaysuya. Den beskrivs i detalj med text och foto. Fotografierna togs medan barn och unga demonstrerade leken under dagtid; annars utförs de endast efter mörkrets inbrott. Malinowski tar också upp ett antal sångtexter som förknippas med lekarna. Dessa innehåller sexuella anspelningar. I vissa lekar deltar bara män, i andra bara kvinnor och i ytterligare andra bägge könen. Supeponi, dvs kurragömma, är mycket populärt och leks sent på kvällarna. Det sexuella motivet är uppenbart; par letar efter varandra eller möts på bestämda platser.

Under fina dagar arrangerar pojkarna och flickorna ofta exkursioner till någon favoritplats. De går gärna till stränderna eller vattenhålen för att leka i vattnet. Malinowski säger att det är svårt att säga exakt hur långt det erotiska intresset går i dessa vattenlekar, men utifrån samtal med inormanterna samt via personliga förtroenden verkar det stå klart att många amorösa intriger inleds under dessa exkursioner. Plaskandet i vattnet övergår ofta i brottning och därmed direkt kroppskontakt.

Under skördetid sjuder byarna av sociala aktiviteter. Människor från olika byar möts. Alla seder under denna period gynnar erotiska sysselsättningar. Extra vikt läggs ned vid den personliga skönheten. Skördetiden följs direkt åt av milamala; en högtid förknippad med återvändandet av förfädernas andar till byn. Den huvudsakliga ceremonien hålls vid fullmåne och följs åt av en månads dansande och festande, vilket trappas upp och avslutas vid nästa fullmåne. Under dessa perioder av dans håller man olika typer av kayasa, dvs ceremoniella samlingar och danser. Varje kayasa organiseras efter ett speciellt fastställt mönster och de är ur vissa aspekter bundna av stammens lagar. Det finns speciella kayasor för exempelvis ekonomiska aktiviteter, fiske och trädgårdsarbete. De flesta danserna utförs enbart av män. Malinowski berättar om kimalikayasan. Uppgifterna om den är hämtad från "hörsägendokument" tillkommna innan Malinowski besökte platsen ; han närvarade alltså inte själv vid en sådan tillställning. Den liknade dock en annan kayasa som fortfarande utfördes då Malinowski var på besök. I kimalikayasan skulle både pojkar och flickor ha deltagit. De vandrade sjungande omkring på bakùn och började så småningom att reta varandra och utbyta rappa repliker. En del av flickorna gick till handgriplighet; pojkarna attackerades med musselskal, bambuknivar och diverse andra vassa föremål. Pojken fick springa sin väg, speciellt om han inte var intresserad av den attackerande flickan. Att ta emot stryket ansågs dock manligt och var pojken fäst vid flickan stannade han kvar och tog attacken som en invit. Det gällde för flickan att ge sig på så många pojkar som möjligt och för pojken att besvara så många inviter han bara orkade. Redovisningen för skärandet och rivandet stämmer överens med fakta Malinowski själv observerade. Han såg därför inte någon anledning till att tvivla på uppgifternas riktighet. Informanterna berättade för honom att denna kayasa förr i tiden kunde mynna ut okontrollerad frihet och att sexuella akter ibland utfördes på den öppna platsen blad folket. I detta kapitel beskrivs också ulatile- och katuyausi expeditionerna, då pojkar resp. flickor besöker andra byar i sökandet efter erotiska och sexuella äventyr. Enligt sed och tradition, samt med hänsyn till spelets regler, krävs det att speciella försiktighetsåtgärder vidtas i samband med expeditionerna (speciellt pojkarnas). Trolldom och magi är alltid inblandat. Speciella sånger, sk loùwa, sjungs då expeditionen är på väg. Malinowski tar upp och översätter två av dessa. Pojkarnas ulatile kan gå via djungeln eller vattnet och kan i bland vara svåra att urskilja från andra typer av expeditioner. Malinowski hörde talas om ulatileexpeditioner som förr i tiden slutade med osämja och till och med krig mellan de inblandade byarna. Han fick också höra talas om yausa-seden. Den skulle utspela sig i ett område långt söderut. Där sades de sexuella affärerna vara tveklöst råare än hos folk i norr. Malinowski reste aldrig till dessa trakter; dels för att han aldrig fick chans till det, dels för att han blev varnad för att åka dit. Seden går i huvudsak ut på att då kvinnor i området är ute på fälten och jobbar får de ge sig på alla främmande män som passerar dem. De förnedrar honom och lämnar honom sedan till sitt öde. Då Malinowski inte kunde kontrollera uppgifterna genom att själv observera seden, försökte han (som alltid i sådana situationer) att testa de generella påståendena mot historisk fakta. Hur många män hade utsatts för denna typ av överfall? Vid vilka tillfällen skedde det och hur? Papperet förblev blankt; han fick alltid samma svar: "oh, människor är så rädda att de inte vågar gå nära". Rörde det sig om en sed som verkligen praktiserades, eller existerade den bara i tro och legend? Malinowski talade med män både från norr och söder om yausa`n. Männen från norr fann uppenbarligen seden som en skamfull och barbarisk ovana, medan männen från söder skröt om främlingarna som inte vågade sig in i deras distrikt och om hur maktfulla de var på ön.(Tror jag det; tänk vilket perfekt skydd mot eventuella fiender!).

I kapitel 10 går Malinowski in mycket på fältmetodiken, vilket jag ju redan har behandlat. Han vill i huvudsak visa, att vi skall försöka se infödingarna som de ser varandra; att vi ska följa upp deras attraktion och deras motvilja. Vad anser de vara vackert resp. fult? Vad är det han ser hos just henne? Malinowski visar läsaren hur trobriandernas skönhetsideal ter sig, både i text och bild. Han visar även motsatsen, dvs vad som anses fult och motbjudande. En man eller kvinna som är motbjudande lämnas alltid utanför gemenskapen. Att detta påstående verkligen stämde kunde Malinowski konstatera efter direkta observationer. En del informanter erkände att det fanns människor som umgicks med fula personer, men att dessa inte var riktigt friska i sitt beteende.
Renhet är ytterst viktigt för infödingarna. De tvättar ansikte och händer flera gånger om dagen och smörjer därefter in sig med kockosnötsolja. Goda dofter och vacker kroppsbemålning uppskattas högt.

Flera etnologer som observerat infödingarnas sexuella frihet har påstått att svartsjuka inte existerar på Trobrianderna. Malinowski konstaterade dock motsatsen; svartsjukan fanns där både i kärleken och i jakten på ambition och makt. Detta kom han fram till genom egna observationer och personliga förtroenden. Vad gör de älskande tillsammans och vad pratar de om? Dessa stunder är privata och svåra att observera. Fältarbetaren får lita sig till skvaller och spontana förtroenden. Malinowski fick på detta sätt fram att de älskande gärna ger sig ut på enkwadwadu (möte i kärlekssyfte), under vilken de söker sig till vackra platser, studerar blommor och djur, smyckar sig med blommar mm. En trevlig stund av samhörighet är att plocka varandras löss och äta dessa. Detta kan för oss européer te sig ytterst obehagligt och inte alls förknippat med kärlek. Åter igen gäller det att se det ur infödingarnas synvinkel. Vad talar de om? Det råder ingen tvekan om att den trobrianska pojken skryter vitt och brett för sin hjärtevän och att han i "gengäld" förväntar sig en sympatisk och entusiastisk lyssnare! I övrigt talar man om skvaller, naturens skönhet, om saker de gör under dagarna mm. Kapitlet innehåller också beskrivningar av förspel och kärleksakt. Uppgifterna kommer uteslutande från informanter.

Kapitel 11 tar upp kärleks- och skönhetsmagi. Megwa (=magik) är för trobrianderna en styrka inneboende i människan, överförd till honom från generation till generation via traditionens medium. All magi som har med kärlek att göra är av stor betydelse. Magin kan skänka charm och engagerad kärlek, samt producera eller förhöja personlig skönhet. Malinowski ger några exempel för att vi ska förstå hur högt värderad skönhet är för infödingen och går bl a tillbaka till ritualerna runt en kvinnas första graviditet. Skönhetsmagin är en mycket viktig del i de personliga förberedelserna inför alla stora festivaler, t ex vid en usigola (=dansfest). Denna festfyllda månad har redan beskrivits, men nu går Malinowski in på den speciella magi som är förknippad med den. På den första dagen utförs magi som skall förhöja festens ståt. Tyvärr kunde Malinowski inte erhålla formlerna. Han bevittnade dock det hela personligen. Under de tre sista dagarna av festperioden skruvas tempot upp. På den tredje dagen, vilken kallas luvayam, rundas festligheterna av. Då strömmar människor till från ett flertal byar. Danserna utförs av män i praktfulla kläder. Vid middagstid tar den huvudsakliga ceremonien vid. De som framför den måste rituellt tvätta, klä och smycka sig. Undertiden engagerar sig resterande bybor samt besökarna med matdistributioner och festande. Malinowski beskriver ritualen, vilken skiljer sig från kulaexpeditionens skönhetsmagi, då var man utför sin egen magi. Här utförs ritualen av en kvinna kallad tabu. Malinowski tar upp tre formler som är förknippade med ritualen. Han har själv bevittnat utförandet, samt tagit några fotografier. Undertiden förbereds annan magi i byn. Den är till för att skydda dansarna mot elak svart magi. Malinowski kunde dock inte finna ut någon trollformel för den svarta magin, men han observerade män förbereda den. Magin mot det onda utförs av samme man som inledde festligheterna. Han kallas Toùributu och detta är hans viktigaste framträdande. Malinowski tog inte del av någon formel i detta sammanhang.
Fältarbetaren går sedan över till kärleksmagin. Den utövas närhelst tillfälle ges. Kärleksmagin blir bara olovlig om kärleken också är det, t ex då den riktas mot hövdingens fru eller någon annan tabubelagd person. Malinowski berättar om det system av magi som finns på Trobrianderna. Den innefattar flertalet serier med formler och typer av förtrollningar. Han vill att läsaren skall förstå kärleksmagins speciella plats i detta system. Därefter konstruerar han ett exempel på hur kärleksmagin kan användas. Uppgifterna kommer från egna observationer och från samtal med informanter. Magin utövas främst av pojkar. Varje rit har en positiv effekt på pojken och vanligtvis också på hans hjärtevän. Magin som hör den rituella "avtvättningen" till ger honom en känsla av ökad kraft och styrka att attrahera. Den får honom att hoppas på att flickan drömmer om honom. Han närmar sig henne med självförtroende. De andra ritualerna i samband med kärleksmagin, bjuder till direkt kontakt med flickan; en gåva, en erotisk beröring osv. Han tror på sin magiska kraft och hon märker att han jobbar på att fånga hennes hjärta. Båda påverkas de av influenser från tro och sed. Infödingarna är övertygade om att magin verkligen hjälper. En av Malinowski informanter uttryckte sig så här: "Om en man ser bra ut, dansar bra och är en god sångare men inte har någon magi, medan en annan man är ful och lam men har god magi; kommer den förste att misslyckas och den andre att bli älskad av kvinnan". Även kärleksmagin har sitt motstycke. Den kallas generellt för buluwalata och hör till "familjen" svart magi. Malinowski ger exempel på tre formler av denna typ.

Kapitel 12 handlar om drömmar och fantasier. Malinowski skriver att de observationer som han här gjorde inte togs upp med hjälp av någon elektrisk maskin, utan av hans egna ögon och öron, kontrollerade av hans egen hjärna. Tricket med att utföra relevanta observationer består, enligt Malinowski, i just denna kontroll. Spontana drömmar (den typ som alla människor har) har ingen direkt betydelse för infödingarna; det finns inga speciella koder eller symboler inblandade i dessa. En annan klass av drömmar är de "standardiserade", vilka är föreskrivna och definierade via seder. Dessa är accepterade och efterlängtade. En stor roll i de standardiserade drömmarna spelar de avlidnas andar. De framträder under människans nattsömn vid speciella tidpunkter och under bestämda förhållanden. En magiker kan t ex se andarna i sina drömmar under milamala. En trädgårdsmästare kan te x få råd av sina hädangångna föregångare och därigenom få "tur" i sitt arbete. Malinowski skriver att som cynisk etnograf kan det te sig frestande att misstänka att sådana drömmar är dubbeleggade: om de slår in är det inte bara praktiskt användbart, utan bevisar även förfädernas goda vilja samt värdet i magin; om de inte slår in, är det ett tecken på att förfädernas andar är onda och att de bestraffar samhället av någon anledning. Sexuella och erotiska drömmar är alltid förenade med magi. Med stor möda fann Malinowski ut att drömmar om incest förekommer.(Speciellt bror - syster).

Så går Malinowski över till de uttryck för erotik och sex som man finner i folkkulturen. Han berättar bl a om de mycket populära snörfigurerna som kallas ninikula (en typ av cat`s cradels) och som roar både stor och liten. Varje figur har sitt eget namn och sin egen historia. En del av dem har också en egen visa. Många berättelser blottar totalt det sexuella temat. Malinowski lyssnade till ett dussintal berättelser, varav en var rent pornografisk. Denna plus ett flertal andra är nedskrivna i boken. De illustreras också med skisser. Därefter tar Malinowski upp de äventyrliga folkberättelserna, eller kukwanebu som infödingarna kallar dem. De är menade att egga fantasin och att locka fram ett gott skratt. Några av dem blottar ett sexuellt motiv, bl a "Ormen och de två kvinnorna", "De båda bröderna och hövdingens fru" och "Berättelsen om Digawina". Malinowski redogör för legenden om Inuvaylaù, vilken ska berättas med en blandning av allvar och humor. Den kommer ursprungligen från byn Kwabulo och innehåller bl a en sång (finns nedtecknad i boken). Det finns flera varianter av legenden. En annan legend som tas upp är den om kvinnorna på ön Kaytalugi. Infödingarna tror absolut att ön existerar. Myter (liliù) innehåller nästan aldrig sexuella motiv. Tuma är infödingarnas andevärld. Den ligger på en ö i nordväst. Malinowski får hjälp av informanten Tomwaya Lakwabulo, vilken är ett känt medium och därtill siare, att beskriva Tuma. Han säger sig ha varit i Tuma ett flertal gånger och kan bekräfta att allt som sägs om den är sant. Då han besöker andevärlden föll han i trans; ibland under flera dagar i sträck. Malinowski lyckades dock muta mannen med mat och tobak vid ett sådant tillfälle…. Många sånger är komponerade av andar och några av dem jorden via medier. Malinowski visar ett exempel på en sådan sång (5 verser), komponerad av ett spöke i Tuma och förd till jorden av ett medium.

I inledningen till kapitel 13 säger Malinowski att den sexuella friheten på Trobrianderna inte felaktigt får kallas "omoralisk" eller placeras in i någon slags "icke-existerande kategori". Faktum är, att trobrianderna har lika många regler för anständighet och korrekthet som de har frihet och släpphänthet. En trobriand skulle bli chockad över en europè vid vissa tillfällen, liksom tvärt om. Trobrianden reagerar t ex då han ser eller hör talas om att vi europeèr pressar oss mot varandra då vi dansar eller att vi visar ömhet mot våra kära öppet. Faktum är faktiskt att hans attityd till sin uppfattning om moraliska regler är mycket lik vår egen. I bland ter sig hans moraliska reglement biologiskt sundare än våra; i andra fall mer raffinerade och subtila; och i ytterligare andra fall mer effektiva och säkra. Vad anses då korrekt? Malinowski tar upp måltiderna som exempel. När, var och hur äter man på Trobrianderna? Allt är relaterat till rang och tabun. Han nämner också att infödingarna inte ser någon koppling mellan mat och kroppens fysiologiska behov; på Trobrianderna äter man för att man har aptit eller är glupsk. Även då det gäller mat finns det magi. Ett exempel är vilamalia`n som riktar in sig på den elementära impulsen att äta och tar bort aptiten. Malinowski tar åter upp infödingarnas inställning till renhet och smuts, samt goda dofter och dåliga lukter. Han beskriver hur man håller byn och hemmet rent, hur och var man utför sina "dagliga behov" mm.
Hur ter sig den moraliska hållningen till sex? Malinowski räknar upp 5 punkter med generella tabun: 1) Avvikelser i de normala sexuella impulserna (t ex homosexualitet eller exhibitionism) 2) Offentligt uppvisande av sexuella angelägenheter 3) Omåttliga sexuella begär 4) Brist på smak (skönhet-fulhet) 5) Blandade och mindre tabun. Samtliga punkter beskrivs mer i detalj med exempel och uppgifter tagna från informanter, skvaller och hörsägner. Han tar också upp 5 punkter över sociologiska tabun rörande sex, t ex barreärer utgjorda av rang och släktskap. Är man frispråkig på Trobrianderna? Är det någon skillnad då t ex en europé är närvarande? Malinowski berättar att sex ibland utgör ett populärt samtalsämne. När ingen person av hög rang är närvarande, diskuteras sexuella spörsmål hejdlöst.

I detta kapitel tar Malinowski åter upp klanen och subklanen; denna gång mer i detalj. Varje klan har sitt eget namn, t ex Malais eller Lukuba. Namnet används av både manliga och kvinnliga medlemmar och utgör en definition av hans/hennes sociala ställning. Malinowski redogör för den speciella Malasi-klanans historia. Han berättar också att det finns en myt om de olika klanernas uppträdande på jorden; vilken som kom före eller efter en annan. På detta sätt är klanerna rangordnade i verkliga livet. Myten tar också upp vissa regler som måste följas. Trots respekten mot rang, är det subklanen snarare än klanen som räknas; klanen är primärt en social kategori snarare än en grupp och den uppträder i sin helhet enbart vid större ceremonien. Den del av klanen som intresserar Malinowski mest är exogamin, dvs sexuellt umgänge inom den egna klanen. Klanincest = suvasova. Det är högst opassande att ens visa sexuellt intresse för varandra inom klanen. Personer inom samma klan gifter sig aldrig med varandra. På frågan om vad som händer om ett incestfall uppdagas, svarar infödingarna att utgången för den skyldige blir självmord; han får begå loù (hoppa från ett högt träd). Om incesten inte upptäcks då? Ett av svaren löd som följer: "På samma sätt som en mask krälar incesten omkring likt en liten orm i den skyldiges kropp; runt, runt; det gör att ögonen svullnar upp, ansiktet svullnar, buken sväller". Därav blir personen sjuk och tynar bort. Malinowski tar upp ett problem med fältarbetet. Det händer att infödingen tycker att etnografen lägger sig i hans sexuella affärer, kommer mellan honom och hans hustru eller, ännu värre, försöker moralisera och "förbättra" honom eller, farligast av allt, instifta lagar och regler i hans stams organisation. Infödingen blir då på sin vakt och avslöjar inte mer än nödvändigt; etnografen kommer aldrig in under ytan. Slutresultatet blir, för den fältarbetare som helt förlitar sig på fråga-svara-metoden, en livlös kropp av lagar och regler. Denna "kropp" stämmer oftast inte överens med det verkliga beteendet. Malinowski betonar alltså ännu en gång hur viktiga dom direkta observationerna samt lingvistiken är. Även om informanterna säger att incest verkligen ogillas, säger beteendet ibland något helt annat. En man tillhörande subklanen Malasi berättade sin historia för Malinowski. Mannens hjärtevän tillhörde samma klan och de skulle ha gift sig om inte han blivit mycket sjuk efter att ha brutit mot tabut. Magi räddade honom från döden. Han valde fortfarande gärna flickor ur den egna klanen under skydd av magi. Medlemmarna i Malasi-klanen är för övrigt de mest ihärdiga exogami-brytarna och incestförövarna över huvud taget på Trobrianderna. De äktenskap som har stiftats mellan personer i en och samma klan, har instiftats i just Malasi-klanen. Malinowski presenterar en stamtavla med tillhörande relationer och tabun. Han visar också en lista över infödingarnas vokabulär för släktskap, äktenskap mm, och diskuterar i samband med detta bl a individuellt släktskap på moderns sida och inom hushållet. Därefter tar Malinowski upp sexuellt umgänge mellan far och dotter. Han ger ett exempel på ett viktigt fall som tidigare dokumenterats. Genom att grundligt observera infödingarna och genom samtal med informanter, kan Malinowski skissa upp en lista över olika sextabun efter "styrka". Det värsta är bror/syster incest.

I kapitel 14 presenteras den barbariska myten om incest (orginaltext och fri översättning till engelska). Den handlar om hur den speciella kärleksmagin, med vilken t ex en bror kan förföra sin syster, kom till och hur den skall användas. Myten visar hur stark magi verkligen är; den kan till och med bryta ner barriären mellan bror och syster och förmå dem till att begå incest. Under tiden som den engelska versionen presenteras, avbryts berättelsen emellanåt av någon informents kommentar eller svar på fältarbetarens frågor. Malinowski berättar också att det finns fall där incestförrövare försökt använda sig av denna myt för att skydda sig. För övrigt stammar myten från byn Kumilabwaga. Till kapitlet hör bl a en skiss över byns strand. Det skall tilläggas att Weiner nämner att hon liksom många andra, trots de brister som hon tycker finns i Malinowskis bok om Trobrianderna, beundrar Bronislaws metoder och hans detaljerade etnografiska arbete. Hon skriver också att de svar som hennes informanter gav henne mycket ofta liknade de som Malinowski en gång erhöll från sina infödda medarbetare. Hon kunde förstå hur Bronislaw hade analyserat den information han fick. Det handlar alltså mycket om sättet att tolka materialet. Dessutom har t ex synen på kvinnans roll samt inställningen till sex förändrats sedan Malinowski gjorde sitt arbete. Kanske är det också så att manliga och kvinnliga fältarbetare tolkar olika?

Tillbaka till Stenröse och Teg