Hemtenta för kursen ”Människa och landskap”
Högskolan på Gotland 2000

Det historiska landskapet (Av: Malin Eriksson)

1. Kartan som källa för förståelsen av det historiska landskapet

Innan man utför ett fältarbete, där landskapet avläses med hjälp av ögonen och känseln i fötterna (inte att glömma det sunda förnuftet!), måste värdefulla och nödvändiga kart- och arkivstudier genomföras. Kartmaterialet kan består av ett antal kartor från olika tidsperioder. Det äldsta kartmaterialet består av geometriska kartor, de äldre och de yngre. Den äldsta karta jag har erfarenhet av är Skattläggningskartan, vilken hör till de yngre geometriska kartorna. Den är från slutet av 1600-talet - första hälften av 1700-talet och har ett tillhörande register/protokoll. Orginalkartan kan ibland vara svårläst, men man bör ändå gå till denna i första hand och sedan komplettera med den eventuell renritningen. De yngre geometriska kartorna hade delvis till syfte att skattlägga nytillkomna gårdar, men man önskade även att sätta tydligare gränser mellan olika ägor och byar så att konflikter kunde undvikas eller redas ut. På det svenska fastlandet, där kronan delat ut gods och gårdar till herremännen i det 30-åriga kriget, utgjorde kartan även en del i Karl XI:s reduktionsarbete.

Skattläggningskartan, som förekommer i olika skalor, innehåller detaljer som vägar, vattendrag, myrar, gårdar, inhägnader (även om de ibland är otydliga), åker- och betesmark/äng etc. Den vanligaste skalan för denna typ av karta över Gotland är 1:8000. I övriga landet förekommer även skalorna 1:4000 samt 1:2000. I det tillhörande protokollet finner vi uppgifter om varje gård/äga, dess åkrar, ängar och skogar. Var jorden god, kanske av svart och bördig mylla, eller fanns där fullt med kalkstensflis och stenar? Hur mycket hö kunde bärgas på gårdens ängar och hur många gärdesstörar och hur mycket tjärved kunde hämtas i skogarna på ägan? Karta och register kan ge svar på sådana frågor. Du kan till och med få veta hur många hästar eller kor en hage kunde föda, samt om djuren hade tillgång till vatten på sin betesmark, t ex ”…har vatten, men ligger nu på gatmark. Har nyligen varit inbråtat (inhägnat, min anm.). Är tämligen sidlänt. Har vatten och gott bete, kan föda 15 kreatur.” Via Skattläggningskartan kan man även lokalisera ödegårdar med hjälp av suspekta namn och områdesplaceringar. Namn som Tomptåkern och Tompthagen är vanligt förekommande på Gotland och indikerar på att det kan finnas övergivna gårdar i närheten. Åkermark som finns med på de historiska kartorna från 1600-, 1700- och 1800-talen kan lokaliseras i dagens landskap och dessa ligger ganska ofta dolda i skogsmark. Namn som innehåller ordet sojde (kan även benämnas t ex soide, söide eller söde i det historiska kartmaterialet) förekommer i flertalet socknar på Gotland och i bästa fall kan man finna ett sojde i ett sådant område, särskilt om det talas om mycken tall- och granskog till "skattetjära och tjära för husbehovsbränning" i närheten. Anläggningar som sågar och kvarnar kan också finnas med på Skattläggningskartan. Under ett inventeringsarbete i Sanda socken på Gotland upptäcktes t ex en såg på kartan, belägen mellan gårdarna Stenhuse och Smids invid ett vattendrag. Enligt protokollet låg anläggningen på mark som ägdes av Stenhuse. Samma gård skall ha haft en vattendriven kvarn på sina ägor, med vilken man kunde mala säd ”till det egna hushållet samt till närmaste grannar om hösten och våren när vattnet tillstöter”. En dammvall från sågen mellan Stenhuse och Smids återfanns senare i fält.

För vissa socknar är karteringarna mycket väl utförda, i andra fall stämmer de mindre bra. Att göra ett kartöverlägg med kombinationen ekonomen/ Skattläggningskartan kan vara ett smått invecklat företag. Ofta har vägar och vattendrag ”rätats ut” och gårdarna kan hamna något snett. Hägnader är ofta otydligt utmärkta och kustlinjen stämmer ibland inte alls. Jag tycker att Skattläggningskartan är spännande att arbeta med. Den är ytterst användbara, men skall absolut nyttjas i kombination med andra kartor samt arkivmaterial och fältundersökningar. Detta naturligtvis för att en helhetsbild skall träda fram. Lösenordet är kontinuitet.

Det finns även äldre geometriska kartor, dock ej över Gotland eftersom ön vid den tiden tillhörde Danmark. De är vanligtvis ritade i skalan 1:5000 och kom till under första hälften av 1600-talet. De går under beteckningen jordeböcker. Hela byar eller socknar karterades, men även enstaka hemman. Det var inägomarken som var intressant då kronans främsta syfte med kartläggningen var att ta reda på hur mycket mark som kunde beskattas. Jag har själv ingen erfarenhet av de äldre geometriska kartorna, men har förstått att de är ganska enhetligt ritade. Detta innebära att lantmätare över landet har använt sig av samma typ av symboler i sitt arbete. Kartorna verkar vara hyfsat detaljerade; liksom på de yngre kartorna finns inhägnader, vägar, åkrar mm inritade och i det tillhörande protokollet redovisas uppgifter om vilken typ av jordar som fanns i det aktuella området (krono/skatte/frälse), åkrarnas bonitet och storlek samt hur mycket skörd de beräknades ge, hur mycket hö som kunde bärgas på sidvalls- resp. hårdvallsängarna osv. Ibland kunde ett hemman bestå av ett flertal gårdar och varje hemman märktes ut på den äldre geometriska kartan med en enda hussymbol. Varje kameralt hemman finns representerat i kronans jordeböcker från 1500-talet.

De geometriska kartorna utgör de äldsta beskrivningarna rent fysiskt av gårdarna. De ser i mitt tycke ganska lika ut när det gäller symboler och figurer. De yngre kartorna är dock mycket tydligare i sina färger och mer stilistiskt förskönade. Protokollen som tillhör Skattläggningskartan verkar ge fler användbara uppgifter om de olika gårdarna. Detta kan säkert variera också beroende var i landet den plats man vill studera ligger. Jag tror att de äldre geometriska kartorna kan ge mer än de yngre i vissa områden. Eftersom jag har erfarenhet av den yngre kartan kan det vara så att jag stirrar mig lite blind på just den och har svårt att se fler fördelar med den äldre kartan. Det skall nämnas att det finns flera typer av geometriska kartor, men att de som jag har tagit upp här är de väsentligaste.

Storskiftets syfte var att minska ägosplittringen och det genomfördes från mitten av 1700-talet fram till 1820-talet. Ägor slogs ihop, men gårdarna flyttades inte. Jordbruket skulle effektiviseras. Inägomarken karterades alltid, medan utägomarken fick komma med på ett hörn ibland. Husen är skalenligt ritade och med på kartan finns också detaljer som t ex kål- och humlegårdar, broar, backstugor och fiskevatten (fiskevatten finns för övrigt med även i äldre kartmaterial/protokoll samt i Revisionsboken). Som tidigare nämnts ritades även fornlämningar in, antingen man visste om det eller ej. Liksom på de äldre geometriska kartorna kan sågar och kvarnar finnas med i materialet, liksom väderkvarnar. Inte heller i dessa protokoll har man glömt jordarnas bonitet, markernas avkastning osv. Detaljer som dessa var av vikt eftersom storskiftet avsåg att dela upp den goda och den mindre goda jorden mellan gårdarna. I protokollen kan man även finna viktig topografisk information. Kartorna är detaljerade och har jämförelsevis små vinkelfel. De är utförda i skalan 1:4000 eller 1:2000. Genom att jämföra den med äldre kartor kan man se att landskapet drastiskt började förändrades i samband med skiftet. Nya tankar och idéer var i omlopp. Kartorna erbjuder ett digert material när det gäller studiet av situationen i 1700-talets odlingsbygd. Storskiftet var inte framgångsrikt överallt. Ägorna låg fortfarande väldigt spridda.

1803-1827 genomfördes enskiftet. Det är begränsat till enstaka områden på det svenska fastlandet. I varje by skulle jorden delas upp i ungefär lika stora lotter och till varje lott skulle finnas en gård. Enskiftesstadgan utkom 1807 och innebar att en hel by kunde skiftas bara en enda bonde önskade det. Företaget blev endast framgångsrikt i Skåne där gårdarna ligger jämt utspridda över den öppna slätten. När beslutet om Laga skifte kom i början av 1800-talet avbröts stor- och enskiftesverksamheten.

Laga skiftet genomfördes i huvudsak mellan 1827 och 1926. På vissa platser pågick karteringarna ända in på 1970-talet. Detta var det mest dramatiska skiftet. Kartorna är i huvudsak utförda i skalan 1:4000 och ytterst detaljerade. Endast obetydliga vinkelfel kan uppträda. De mest detaljerade kartorna kom under 1900-talet. Man kan kopiera den till ekonomens skala på 1:1000 och gränsdragningarna stämmer exakt. Även vägsträckningarna stämmer in. De långa och raka skiftesvägarna med tvära krökar är en vanlig syn i dagens landskap och alltså en kvarleva efter skiftets dagar. Kartan är stor och ganska otymplig att jobba med. Den är tidskrävande, men kan vara mycket användbar. En brist är att hägnader är otydligt eller inte alls markerade. Protokollet är lika detaljerat som kartan och det finns en hel del text att gå igenom, bl a namnen på backar, kullar etc. Åkermarken är ingående beskriven. Till skillnad från de tidigare kartorna skilde man nu på jord som var odlad, jord som kunde odlas upp och jord som inte var brukningsbar, inrösningsjord samt avrösningsjord. Tidigare hade det mesta av betet skett i skogarna, men nu började skogen betraktas mer som ”virkesförråd” där det fanns pengar att hämta. Även ängsmarken värderades. Samfälligheterna dyker upp i och med laga skiftet. På en samfällighet kan man finna resterna efter en kvarn eller en såg som användes av flera gårdar. Dessa kan också lokaliseras i fält. Gårdar flyttades ut och av denna anledning kan det vara bättre att använda sig av äldre kartmaterial för att utröna en gårds ursprungliga läge. Nya gränser drogs, nya gårdar kom till osv. Allt hade en del i de stora omdaningar som var i gång runt om i landet. Det finns dock områden som inte har påverkats av skiftet, däribland Ölands sk radbyar. Jag är född i Dalarna och där finns det också oskiftade byar; man kan få en känslan av att färdas över ett lapptäcke då man åker genom landskapet.

Arbetet med kartorna kan förenklas genom kalkering. Då kan de detaljer man är intresserad av i ett specifikt område urskiljas från andra mindre viktiga detaljer. En tydligare bild framträder. Vid kartöverlägg måste skalorna räknas om. Man måste förstå att precisionen inte är precis på de äldre kartorna. Även på de yngre kartorna (skifteskartorna) kan vinkel- och skalfel förekomma.

2. Fältmaterialets vittnesbörd om förhistoriska landskap

Som tidigare sagts är det nödvändigt att göra noggranna kart- och arkivstudier inför en inventering i fält. Kartöverlägg, där de olika kartornas skala förslagsvis omvandlas till den ekonomiska kartans skala på 1:1000, är viktiga.

Äldre kartmaterial kan avslöja såväl kulturhistoriska lämningar som fornlämningar. I protokollen nämns ofta stenrösen, stenbunden mark samt åkrar som inte odlats i mannaminne. Den stenbundna marken kanske i själva verket är ett gravfält från järnåldern, stenröset ett gravröse eller spår efter tidigare odling och åkern en lämning efter forna dagars bruk. På laga skifteskartan är små ringar ifyllda med prickar utritade och benämns ofta som "stenrösen" i protokollet. Även detta kan röra sig om gravrösen eller röjningsrösen. Är det fråga om ett röjningsröse kanske du kan finna den åkern det stammar från. När man väl lokaliserat platsen på den ekonomiska kartan finner man nästan uteslutande att dessa stenrösen är inprickade som fornlämningar i Fornminnesregistret (FMR, utarbetat av RAÄ). Genom att placera en historisk karta över dagens kartbild i form av den ekonomiska kartan kan alltså intressanta platser lokaliseras och därefter återfinnas i fält.

De ekonomiska kartorna från 1930- respektive 1970-talen med utsatta fornlämningar och tillhörande FMR, tycker jag är oumbärliga som ett komplement till det historiska kartmaterialet när det gäller att läsa det förhistoriska landskapet. Om det ligger en ensam husgrund/kämpgrav i skogen kan man ana att t ex stensträngar, spår efter odling samt eventuella utmarker med hamlade träd återstår att finna däromkring. Det kan även finnas enstaka stensträngssystem registrerade på avskilda platser utan övrig indikation på bebyggelse. Genom ytterligare kartstudier samt efterföljande fältundersökningar kan den gård som stensträngarna hör till i bästa fall lokaliseras. Är enstaka gravar utsatta på ekonomiska kartan kanske ytterligare gravar kan återfinnas i dess närhet. Det kan även vara värt att undersöka områden där inga lämningar tidigare registrerats, särskilt om de har en för gotländska förhållanden intressant topografi. På höjder i landskapet ligger t ex ofta gravar och huslämningar. Vägar kan hittas med hjälp av samtliga historiska kartor.

Det historiska kartmaterialet samt topografiska kartor finns på Lantmäterikontoren med huvudkontoret i Gävle. På länsstyrelserna kan man finna ekonomiska och geologiska kartor, samt tillhörande register. Här finns också renritningar till skattläggningskartan och renskrivningar till ett antal protokoll (åtminstone för Gotlands del). En del av materialet finns också att hämta hos Länsmuseerna samt hos Landsarkiven.

Att många lämningar skadats eller bortodlats i och med det moderna åkerbruket är allmänt vedertaget. En handfull har säkert jämnats till marken på grund av skogsbruket. Detta innebär att FMR, liksom allt annat arkeologiskt material, måste bedömas källkritiskt. Det är bara toppen på ett isberg vi ser i kartmaterialet och du kan upptäcka så mycket mer genom att gå ut i fält. Mycket döljs även under markytan och inte ens ett vältränat öga eller de känsligaste fötter kan upptäcka dessa, möjligtvis ana. Då kan det vara nödvändigt att fosfatkartera, gräva, flygfotografera mm om det är så att man önskar gå vidare i ett enskilt intressant område. Även tips från markägare och socknens övriga invånare kan betyda mycket. Bönderna vet i regel vad de har på sina marker och hemma i skrivbordslådan ligger allt som oftast upplockade lösfynd som kan ge värdefulla ledtrådar.

Exempel: Under några dagar i februari och mars 2000 besöktes Guldrupe, eller Gulldrop som det stavades under 1700-talet (Skattläggningskartan 1702), av deltagare ur inventeringsprojektet ”I trädgudars land” från Skogsvårdsenheten vid Länsstyrelsen. Man använde sig av Skattläggingskartan, Laga skifteskartan samt ekonomiska kartan från 70-talet med tillhörande FMR under arbetet i socknen. Området som skulle kontrolleras ligger i skogsmark. Ägaren av gården Krasse hade upptäckt en stensträng på sina ägor då han röjde skog. Objektet är beläget i NS riktning och är ca 550 m långt. Vid en titt på ekonomiska kartan upptäcktes att lämningen gick i hop med en sedan tidigare registrerad stensträng. Under vidare undersökningar i området hittades en brya ca 70 m S om objektet. Ser man till Skattläggningskartankartan ligger bryan på betesmark i början av 1700-talet. Vidare påträffades ytterligare en stensträng. Den sammanstrålar med fornlämning nummer 76; två stensträngar och två skärvstenshögar. Den nyregistrerade stensträngen är 230 m lång och de sista metrarna är belägna längs med en väg. Vägen återfinns på Laga skiftes kartan men inte på Skattläggningskartan, vilket kan säga en del om dess ålder. Stensträngen tar sin början i närheten av ytterligare ett intressant objekt; en tidigare ej registrerad husgrund av typen kämpgrav. I den åker som är belägen V om husgrunden har tre tidigare fynd gjorts; förekomst av skärvsten (nr. 75 i FMR), en oval spännbuckla av brons (nr. 94 i FMR) och ett bronsbeslag (nr. 96 i FMR). Strax NV om den nyregistrerade husgrunden ligger en tidigare känd husgrund, även den en kämpgrav. Intill denna husgrund upptäckte inventeringsgruppen ett område med fossil åkermark som inte fanns med i FMR. Till följd av markens utseende bedömdes åkerområdet vara forntida och troligen samtida med de nämnda husgrunderna och stensträngarna. Även lösfynden i åkern intill indikerar på forntida aktivitet i området. I utkanten av åkerområdets Ö del ligger låga och övertorvade röjningsrösen. Härifrån löper i ÖV riktning en 30 m lång stensträng. Den åker i vilken lösfynden hittats brukades även då Skattläggningskartan uppfördes över socknen. Jorden i den sägs vara mycket bördig. Människor har troligen levat på platsen under många hundra år. Här har sannolikt en järnåldersgård, troligen med anor i bronsåldern, legat. Åkern är belägen nära husen och stensträngarna avgränsar in- och utägomarken från varandra.