Hemtenta för kursen ”Människa och landskap”
Högskolan på Gotland 2000

Det moderna landskapet (Av: Malin Eriksson)

1. Från mångfald till förenkling

Mellan 1890 och 1940 drogs flera riktlinjer upp för de svenska småbrukarna, samtidigt som regeringen försökte stoppa den emigration som skedde från landsbygden. Många människor gav upp sina jordbruk och sökte sig in till städerna. Under 1930-talet ville man ha en sammanslagning av jordbruksenheter och rationaliseringstänkandet tog fart. Man skulle odla varsamt men ändå effektivt. Många av de ingrepp som infördes under detta årtionde gällde jordbruksproduktion och handeln med livsmedel. Moderniseringsprocessen var igång. I slutet av 1940-talet var siktet helt inställt på rationalisering, inkomst, produktivitet och effektivitet, både inom skogs- och jordbruket. Målet var, enligt det jordbrukspolitiska beslut som kom 1947, att få pengarna att rulla in så effektivt som möjligt. En hjälp på vägen mot den önskade effektiviseringen av jordbruket utgjordes av kemikalierna. Det fanns ett behov efter kriget och världsdepressionen att skapa ett nytt och modernt samhälle som på något sätt befriade människan från den tid som varit. Den tekniska utvecklingen tog fart och det dröjde inte länge förren man såg början på en överskottsproduktion inom jordbruket. Ändå sjönk stadigt antalet jordbruksföretag under 1940- och 1950-talen. Folk flyttade in till städerna där det fanns bättre arbetsmöjligheter och service. Man försökte dock begränsa utflyttningen och lyckades på en del platser, bl a genom att förbättra landsbygdskvinnans tillvaro.

1967 beslutade regeringen att komma till rätta med överproduktionen, men man ville ändå fortsätta effektivisera jordbruket. Småbruksstödet togs bort. Överskottsproduktionen, främst på spannmål, mjölk, ost mm, fortsatte och priserna på världsmarknaden sjönk under 1980-talet. Då livsmedelspriserna sköt i höjden började folket reagera och intressera sig för jordbrukspolitiken. Allt färre sysselsatte sig inom jordbruket. Regeringen beslöt att minska produktionen och sam-tidigt ersätta bönderna för ekonomiskt bortfall. Marker lades i träda och på dessa skapades sedan bl a energiskog. Man avsåg också att minska de miljöproblem som uppstått med åren. Under 1950-talet kan man tala om produktivism, där kvantitet, storskalighet och specialisering be-tonades. Från 1985 är det däremot tal om en slags post-produktivism, då man avsåg att minska produktionen (avreglering), satsa på kvalitet, småskalighet och differetiering. ”Omställning 90” var en del i avregleringsfasen, där bönder erbjöds att plantera skog på den åkermark som lades i träda. Programmet följdes av ett riksdagsbeslut som innebar att det avregleringen skulle styras av utbud och efterfrågan på livsmedel.

Avregleringen kom alldeles av sig då Sverige gick med i EU (EG) 1995. Nu uppstod ett flöde av pengar, arbetskraft, varor mm mellan medlemsländerna. Nu fick inte Sverige längre själv bestämma om sin jordbrukspolitik. 53% av EU:s budget är tillägnad jordbruket (den gemen-samma jordbrukspolitiken = CAP), endast 2% till miljö, energi och andra (viktiga) avdelningar. Man har ett antal gemensamma och bland dessa kan nämnas ökad produktivitet i jordbruket (!), enhetlig marknad och priser samt skäliga priser på livsmedel. Man eftersträvar en gemensam preferens och en gemensam och solidarisk finansiering.

Med den fortsatta effektiviseringen och överproduktionen inom EU kommer de ökade miljö-problemen. Samtidigt gör man satsningar på miljön, där man syftar till att bevara odlingsland-skapet och miljökänsliga områden. Bönderna har inte bara sig själva att ”ta hand om”; de har ett arv att förvalta och de har en miljö att förvalta. 3% av Sveriges befolkning är idag sysselsatta med jordbruket, vilket gör att det annars så öppna landskapet håller på att växa igen. Lant-brukarna har dock möjlighet att med hjälp av statligt ekonomiskt stöd använda sin åkermark till annan produktion än livsmedel, t ex plantering av lövskog. Via EU uppmuntras bönderna till diversifiering och det finns stödpengar att söka inom olika områden. De större enheterna specialiserar sig dock ofta, t ex på ekologiska grödor. Avbefolkning av den perifera glesbygder fortskrider, men det blir allt vanligare att trötta storstadsbor söker sig ut till landsbygden för rekreation under ferierna.

Under 1950-talet slog nya skogsbruksmetoder igenom; man totalavverkning hela bestånd och kalhyggen uppstod, som i sin tur återplanterades. Skogsarbetet mekaniserades alltmer och man riktade in sig på storskalighet. I samma veva började kemiska preparat att användas för utrotning av skadeinsekter och bekämpning av ovälkommet lövsly på hyggena. Allt detta för produktions-effektivitetens och den ekonomiska vinningens skull. Skogsbönderna startade upp egna industrier socialdemokraternas protester till trots. I slutet av 1960-talet började dock röster höjas angående miljön. Det ledde till att de nya skogsbruksmetoderna kom i konflikt med naturvårds-intressena. Ekosystemet hade störts och mångfalden minskat i och med de moderna teknikerna. De kemiska preparaten som användes i skogs- och jordbruken hjälpte till att försura vattendrag och sjöar. Nu började man se konsekvenserna av sitt handlande; naturen gav vika för teknikens och den ekonomiska vinningens skull. Trots detta intensifierades avverkningstakten och i början av 1970-talet översteg avverkningen tillväxten. Den höga takten höll i sig till slutet av 1970-talet, då fritids- och naturvårdsintresset i stället tog ett stort steg framåt. En diskussion om ett mång-sidigt skogsutnyttjande kom igång. Först 1992 antog Riksdagen ett beslut som innebar att mång-fald skulle eftersträvas samt att landskapet skulle ge möjligheter till rekreation och friluftsliv.

I mitten av 1980-talet hade trenden från det föregående årtiondet vänt; nu var tillväxten be-tydligt större än avverkningen. Skadan var dock redan skedd; efter 1950 ökar t ex rapporterna om allt större områden med syrefria och döda sjöbottnar till följd av den ökade tillförseln av näring (dvs övergödda sjöar). Naturligtvis är inte skogs- och jordbruken ensam bovar i dramat. Riksdagen antog en stadga som syftade till att halvera de vattenburna utsläppen av kväve från mänskliga aktiviteter mellan 1985 och 1995. Andra mål för framtiden är att begränsa de klimat-påverkande gaserna. Utsläppen av svavel har minskat, men de gaser som befrämjar växthus-effekten oroar. Man har diskuterat, och diskuterar fortfarande, hur skogs- och jordbruks-produktionen samt priserna på i huvudsak mat skall kunna hållas på en skälig nivå. Vårt engagemang för miljön och den biologiska mångfalden har ökat alltsedan 1980-talet, även om ingreppen i landskapet fortfarande är stora. Man har anlagt naturreservat, ordnat vattendammar för att hindra kvävet att ”vandra vidare” till sjöar och vattendrag, upprättat skyddszoner, planterat energiskog och lövskog på gammal åkermark, utarbetat naturskydd, lagt fram förslag om sophantering, diskuterat alternativa energikällor som t ex vindkraften, man tar fram energi-grödor som biogas och vegetabiliska oljor (det finns ännu ingen stabil marknad för energi-grödorna) etc. Vi måste hushålla med naturen. Det vill till att det blir ekonomiskt möjligt att satsa på de miljövänligare valen inom jord- och skogsbruk. Biologisk mångfald anses idag vara en stor tillgång och i framtiden kommer det att vara av vikt för kommunerna att kunna visa upp ett tillvaratagande av naturtillgångarna. Ekoturismen blir vanligare.

Eftersom jag sysslar med våra forn- och kulturhistoriska lämningar i skogsmark måste jag också orda lite om dessa spår i landskapet. I slutet 1999 slog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) larm via media; över 60% av landets fornlämningar beräknas vara skadade, ofta till följd av skogs-bruket. Att många lämningar bortodlats i och med det moderna åkerbruket är allmänt vedertaget, men nu visar RAÄ:s undersökning att även fornlämningar belägna i skogsmark befinner sig i riskzonen. Odlingslandskapet och dess biotoper är grundade på äldre tiders markanvändning. Genom att så långt det är möjligt bevara den gamla markanvändningstraditionen skapar man förutsättningar för många arters överlevnad. Vi ser när vi är ute och inventerar hur de odlingsspår som finns i skogsmarkerna successivt raderas. Med dessa försvinner också t ex mossor och lavar som funnits i urminnes tider. En uppfattning är att skadegörelsen troligen beror på nonchalans och okunskap. För att undvika vidare förstörelse av det gamla kulturlandskapet måste kommunikationen och samarbetet mellan å ena sidan RAÄ och skogsbranschen, och å andra sidan landets skogsägare förbättras. Man ser tack och lov inte bara negativa saker; nu städar man t ex inte upp efter röjning i skogsmark på samma sätt som man gjorde för några år sedan, dvs man lämnar den sk dödveden på platsen och ger därmed hotade insekter, mossor och lavar chansen att överleva. Under 60-talet togs inte mycket hänsyn till kulturmiljön. Impediment i åkermarken odlades t ex bort för att förenkla det tidigare så varierande landskapet.

2. Identitet och landskap

Vid 1900-talets början kom en reaktion mot stadslivet och det nya statsidealet blev en förening mellan stad och land, ”trädgårdsstaden”. Som alltid var det bara de mest välbärgade som hade råd att förverkliga detta ideal; övriga fick hålla till godo med koloniträdgårdar och trädgårdslanden hemma vid husknuten. Det var alltså fråga om klass. Bondens och torparens egna täppa flyttade in i stadsmiljön och så är det ännu idag. Naturen är med andra ord även närvarande i staden. De som levde i den verkliga lantliga miljön, dvs bönderna, såg landsbygden med andra ögon än stadsborna. Att livnära sig som bonde var allt annat än glamoröst och det landskap som borgarklassen såg som det ideala för rekreation och avkoppling såg bönderna som arbete och enda möjligheten till försörjning. I staden anlades flertalet parker och människan hade ingenting emot att ha ”svampskogen” i sin omedelbara närhet. Idealiseringen av landsbygden i början av 1900-talet hängde ihop med de romantiska strömmingar som under 1800-talets andra hälft förhärligade allmogekulturen. En slags dyrkan till den vilda och ursprungliga naturen uppstod i samma veva. Folket läste gärna Linné och drömde sig bort. Även konstnärer som målade det vackra svenska landskapet med dess kuster och fjäll var populära och bidrog till den romantiska och nationalistiska stämningen. Det fanns någonting magiskt med den orörda naturen och människan var redo att gå på upptäcktsfärd. Stadslivet var inte bra för den mänskliga naturen och man gjorde gärna utflykter ut i det gröna, antingen över dagen eller via längre resor. Att skilja på arbete/vardag och ferier/ledighet var viktigt. Borgarklassen startade upp Svenska turistföreningen 1885 och Naturskyddsföreningen 1895. Som turist sökte man sig gärna till platser med vad man kallade ”orörd natur”, t ex fjällen i Norrland som ansågs utgöra ett slags ”primitivt landskap.” Vår fascination för de svenska fjällen håller i sig ännu idag och det finns ett otal vandringsleder att välja mellan. I dag kan man också få bo i lappkåta, kasta lasso efter renar och fiska öring i fjällbäcken för en slant. Befolkningen i Lappland tar med sig turister ut i det landskap som de själva knyter samman med arbete och försörjning. Att människor från södra delen av landet aldrig har sett en livs levande ren och ännu mindre kastat lasso efter en, ställs mot de människor som har sitt ursprung i norr och som ser djuret som en del av sitt levebröd. Den ene tycker att det är exotiskt, medan den andre ser det som sin vardag. När man talar om de norra landskapen i dag måste man också nämna hur populära anläggningar för skidåkning har blivit.

Turistandet var i början av 1900-talet inte bara en fråga om klass, utan lika mycket om kön. Mannen ansågs sedan läge representera det ”starka könet”; det var han som hörde hemma i det vilda landskapet, det var han som skulle fotvandra över de karga slätterna och det var han som skulle tämja de höga fjällen. Det var också männen som nästan uteslutande skrev reseskildringarna i turistböckerna. Kvinnan stod i bakgrunden och intog en serviceroll. Hon skötte hemmet och hjälpte till med bl a uthyrning av bostad till turister. Att det fanns kvinnor som trotsade mansidealet visas med tydlighet i Inger Lövkronas artikel ”Två flickors vandringsminnen från sommaren 1895.” Här framgår även hur olika män och kvinnor ser på fenomenet turism. I just denna artikel är det kvinnorna som kommer lokalbefolkningen närmast, medan männen söker de stora utmaningarna och i möjligaste mån tycks vilja undvika lokalbefolkningen. I dagens Sverige är det kvinnan som är den flitigaste resenären och dessutom den största kulturkonsumenten. Män och kvinnor väljer samma resmål. Även kvinnan kan forspaddla och klättra i berg!

Under 1900-talet har också kusten fått en ny betydelse som rekreationslandskap. Borgerskapet ägde eller hyrde sommarhus, alternativt besökte de många badorterna. Här var även kvinnan med som fritidsidkare. Med tiden har kusten som rekreationsområde skapat konflikter; dels mellan de bofasta och fritidsboende, dels mellan olika typer av utnyttjande av kusten för fritidsändamål. 1950 kom ett beslut om strandskydd och det skulle komma att hindra privatisering av attraktiva kustområden. Dagens fritidsboende är också fråga om klass; det är medelklassen som äger de flesta fritidshusen. Fritiden över huvud taget kostar i allmänhet pengar, t ex sportaktiviteter.

En annan form av rekreation var under det tidiga 1900-talet att åka till en kurort för att dricka brunn. Det goda vattnet ansågs göra under för olika sjukdomar. Det var borgarklassen som hade råd till sådana resor. Även idag är det fråga om klass då kvinnor och män besöker dyra hälsohem för avkoppling och rekreation.

Under 1900-talet har även resmål med historisk eller annan känd anknytning lockat. I dag besöker vi t ex gärna Carl Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn (som för övrigt ligger i det landskap som anses vara så svenskt = Dalarna) och Selma Lagerlövs Mårbacka i Värmland. Vi kan också tänka oss att rida i Karl XII:s fotspår mellan Sverige och Norge eller vandra i Gustav Vasas sjumilaskog i Svärdsjö (Dalarna).

Den alltmer stressade stadsmänniskan i dagens samhälle känner ett behov av att komma bort från det hektiska livet åtminstone några dagar om året, att få andas frisk luft och njuta av tystnaden i motsats till trafikbullret. Vi är ju från början ämnade att leva i ett med naturen. Forskningen visar att vi mår bättre av att vistas i naturen. Landsbygden har avbefolkats sedan 1800-talets senare hälft, men idag återvänder många människor till landet. Med teknikens hjälp har det blivit möjligt att jobba på distans inom flera arbeten. Dessutom är kommunikationerna fler och snabbare. ”Risken”, som jag ser det, med våran kärlek till fritid och rekreation, är att många platser riskerar att bli för exponerade. Överallt byggs det fritidshus i rasande fart och vi bygger dem gärna på natursköna platser. Andra platser glömmer vi istället bort därför att de inte ter sig nog intressanta.

Vi intresserar oss mycket för naturen och ekoturismen kommer sannolikt att växer sig starkare i framtiden. Majoriteten av oss vet egentligen ingenting om flora och fauna, men har ett gediget intresse av naturen och de upplevelser den förmedlar. Som tidigare sagts (under uppgift 1) blir det allt viktigare för kommunerna att ta väl hand om samt visa upp sina naturtillgångar. Det lockar de alltmer miljömedvetna turisterna. Vi besöker gärna de ekologiska bönderna och köper deras obesprutade grönsaker och vi stannar gärna en natt eller två vid en bondgård som tar emot turister med öppna armar och nyvärpta ägg till frukosten. Att landet är en idyll tycker vi fortfarande idag, dvs den del av befolkningen som inte försöker livnära sig som bönder mitt i EU:s byråkratiska spindelnät. Det finns en anledning till att det i dag bara är 3% av Sveriges befolkning som sysslar med jordbruk.

Vi ser inte längre den vilda och orörda naturen eftersom den inte finns och vi vet idag alltför väl vad vi har gjort och fortfarande gör mot naturen. Vi försöker dock att rekonstruera/återskapa kulturmiljöer. Svenska turistföreningen är fortfarande högst levande och många av oss väljer att åka runt i Sverige i stället för att resa till Medelhavet under semestern. Jag åkte själv ut på sådana bilsemestrar med mamma, pappa och syster då jag var liten. På vandrarhemmen lever man enkelt men billigt och det är det som är själva charmen!

Den perifera bygden levde tidigare nästan uteslutande på jordbruket och i viss mån skogen och hantverket. I dag är det inte alls lika självklart. Det vill till att man kan locka människor till dessa bygder, varför många av de urbana funktionerna har tagit sin plats på landsbygden. Service kan erbjudas även i glesbygden. Dessutom är det många som satsar på turism och lyfter fram de tillgångar de har som kan fungera som dragplåster, t ex natur- och kulturmiljövärden.

En analys utförd av Marie Stenseke visar att markägare har olika relationer till och syn på den mark de besitter. Den visar bl a att nästan lika många procent brukar marken för ekonomisk vinnings skull som de som inte har något ekonomiskt intresse. En del ser alltså marken som en rent ekonomisk yta, medan andra lägger tonvikten på bevarandet av marken. Det finns även en grupp däremellan. Jordbruk kan också bedrivas på ”hobbynivå.”

Skogsägare och bönder på Gotland har olika syn på kulturmiljön i landskapet. En del är mycket intresserade av de kulturhistoriska värden de kanske har på sin mark och vårdar t ex fornlämningar med öm hand samtidigt som de bedriver sitt arbete. Andra ser fornlämningen som ett hinder i sin markanvändning; de kan inte fälla skog ett antal meter runt lämningen och de kan inte röja undan impedimentet i åker eftersom det är R-märkt. Är det däremot en person som har lämningen på tomten intill sitt fritidshus är det nog vanligt att han/hon ser det som spännande och intressant.

”The landscape also plays a role in the creation of social identities and cultural meaning. The farmera of the Méjan traditionally perceived their natural environment in functional terms, as food for themselves and their animals. Today, the farmers still discover this landscape via their animals. The present-day overgrowth and closing of the landscape is undoubtley a reflection of the pastoralists´inability to ”control” their environment.”