”Deo soli gloria”?

Från hedendom till kristendom i Vest-Agder

Författare: Malin Eriksson, Högskolan på Gotland
Utdrag ur D-uppsats i arkeologi

Efter de första tre årtiondena av 900-talet finns det i Vest-Agder så gott som inga gravar med ”hedniska förtecken” (Stylegar 1998). Med hedniskt gravskick avses vanligtvis bränd gravläggning i hög tillsammans med gravgåvor av olika slag. Skelettgravarna under flat mark förknippas oftast med kristen påverkan och vanligtvis är gravgodset i dessa ytterst sparsamt (Vibe-Müller 1986). När det gäller att utröna när ett visst områden/fylke varit färgat av hedendom resp. kristendom, kan man stödja sig på ett antal mer eller mindre säkra kriterier. Dessa berör inte enbart gravarna och de eventuella gravgåvorna; man kan även vara behjälpt av runinskrifter, sagalitteratur och platsnamn. Denna artikel skall med hjälp av kriterierna söka ge svar på följande frågeställningar: vari ligger anledningen till att det finns så få fynd och hedniska gravar i Vest-Agder från och med ca 930 e.Kr.? Har det något samröre med ett tidigt kristnande av fylket, eller handlar det om ett ännu så länge oupptäckt gravskick? Om det handlar om ett tidigt kristnande; kan övergången från hedendom till kristendom spåras i gravmaterial, skriftliga källor, platsnamn etc? Tonvikten skall läggas på gravmaterialet.

Under loppet av några hundra år, från vikingatid till högmedeltid, omvandlades det gamla ättesamfundet i Norge till ett statssamfund. Samtidigt infördes kristendomen i landet, vilken efter hand ersatte hedendomen (Steinsland 1994). Det djupt förankrade ättesamfundet baserades på mycket vida kretsar av blodsförvanter. Ätten fungerade som samhällets sociala bas genom ett inbyggt lojalitetssystem, och förmodligen även kultgemenskap (Lamm 1995). Statssamfundet innebar att folket organiserades i stater; en ”rikssamling”, där kungen stod i spetsen. Den ideologiska basen för dessa riken blev kristendomen. Den första säkert belagda och daterbara benämningen Norge (Norðweg) finner vi skriftligen från ca 890 e.Kr. (Andersen 1977). Impulserna som skapade de sociala, politiska och ekonomiska förändringarna i landet, kom från det kristna Europa. Norrmännen mötte kristendomen på kontinenten långt innan hemlandet började ta till sig den ”nya” läran. Vad är det som får människor att lämna något som är så djupt rotat i traditioner? Nere på kontinenten värjde sig t ex västgoterna mot den kristna läran under en lång tid. I Rimberts berättelse om munken Ansgars missionsarbete i Birka under 800-talet, står det att läsa hur en hednisk kung talar om Kristus som ”den starkaste bland gudarna”. Detta antyder att Kristus inte var den ende guden för honom, men att han ändå var den starkaste. Samma intryck får man då man läser om en annan nordman i en av de isländska sagorna; han säger att han i det stora hela är kristen, men att Tor är bra att kalla på vid sjönöd (Paasche 1948). Det talas också om den s.k primsigningen, vilket kommer av latinska prima signatio. Översatt blir detta ”första märkning med tecknet”, dvs. korsets tecken. Primsigningen kunde man ta emot före dopet och den innebar att man hade möjlighet att ”umgås fritt med kristna män och även hedningar”, samt ”ha till sin tro det som tilltalade mest”. Av den äldre Gulatings boken (Ældre Gulathings Lov) framgår det att den kristna kyrkan mötte motstånd i hedendomen; följdes inte de uppsatta lagarna, hotade böter eller landsförvisning. Det fanns bestämmelser mot blot, spådom, månggifte m.m. och utformningen av dessa regler pågick under en längre tid (Steinsland 1994). Den äldsta Gulatings bokens texter har daterats till ca 1060-1090 e.Kr. (Knudsen 1960).

Texterna i den yngre Eddan, Landnámabók m.fl., utgör mer eller mindre trovärdiga informationskällor när det gäller kristningsprocessen i Norge. Det är viktigt att vara källkritisk inför texterna; Snorre Sturluson var inte bara författare, utan även konstnär och politiker, vilket naturligtvis bör ha färgat det han skrev. Dessutom är många av texterna nedtecknade långt efter det att de händelser som det berättas om utspelade sig. I Harald Hårfagers (d. omkring 940) saga, säger Snorre att ”det var sed att vattenösa (döpa) ädla människors barn och ge dem namn”. Även vuxna individer kunde låta döpa sig. Vägen till ”det totala kristnandet” var brokig och lång. Med Olav Haraldsson, sedemera kallad Helige Olav, ser kristendomen slutligen ut att ha slagit igenom. Agder nämndes vid ett flertal tillfällen i Snorres kungasagor, men endast flyktigt och fåordigt. Snorre talar oftast om området som enbart Agder. I andra fall förekommer benämningar som Nord-Agder och Öst (Aust)-Agder, men aldrig Vest-Agder. Något kyrkbygge i Agder nämns inte (Johansson 1994). Att använda sagorna i syfte att söka utröna när Vest-Agder berörts av kristna impulser ter sig ytterst osäkert.

Den stora summan hedniska platsnamn i Skandinavien (över 1000) i jämförelse med resten av Europa, har bidragit till diskussionen om när de nordiska länderna kristnades. Man måste dock vara ytterst varsam då man t.ex. skall dra paralleller mellan ett fynd och en namngiven plats, eftersom fyndet teoretiskt sätt kan vara äldre än namnet. Fyndet kan också ha flyttats från en plats till en annan och därmed är dess relation till den namngivna platsen osäker (Helleland 1998). Rydving har delat in olika sakrala platsnamn i ett flera grupper och undergrupper. Den första huvudgruppen innehåller kultiska platsnamn (kultnamn), där huvudleden betecknar en kultplats, te.x Hov, hof = tempel (Rydving 1990). Den andra gruppen är de teoforiska namnen, vilket innebär att det ingår ett gudanamn (t.ex. Tor-) eller en gudabeteckning (t.ex. áss = gud) i dem. Den övergripande termen sakrala platsnamn innefattar även, förutom de två nämnda huvudgrupperna, övriga namn som refererar till religiösa föreställningar och bruk. Dessa kan, utan närmare specifikation, ange att en plats är helig. Vad kan man utläsa om förkristen resp. kristen aktivitet bland de i matrikkelutkastet namngivna egendomarna i Vest-Agder? Namnen Tor, Frø och Ull förekommer på sina håll, t.ex. Torsheim och Frøisland i Søgne socken, samt Ulland i Hidra socken. Dessa hör, enligt Rydvings mall, till den teofora namngruppen. Exempel på kultnamn är Lunden i Lyngdal socken, Hov i Oddernes socken samt Hofstad i Vennesla socken. När det gäller spår efter kristen påverkan kan Helgoland, Helgeland och Krossheim i Gyland socken tas upp, men inte heller dessa är några säkra kort. Helgoland och Helgeland kan mycket väl innehålla kristen påverkan i huvudleden, men det kan också vara tal om mans- eller kvinnonamn. Namn som innehåller ordet kross kan syfta till en vägkorsning (Helleland 1998). Sammanfattningsvis kan konstateras att man inte heller kan stödja sig nämnvärt på platsnamnen i syfte att utröna när Vest-Agder kristnades. Återstår då det möjliga esset i leken; gravarna.

1978 kände man till sammanlagt 232 fynd från yngre järnålder i Vest-Agder på det norska Sørlandet. Detta är en förhållandevis låg siffra vid jämförelse med grannfylket i väst, Rogaland, vilket stoltserar med en summa av 1073 fynd från samma period. Även Aust-Agder i öst uppvisar ett större antal fynd, närmare bestämt 291 stycken, stammande från yngre järnålder. I samtliga områden rör det sig om gravfynd, lösfynd och skattfynd/depåfynd, av vilka gravfynden dominerar. Gravfynden är funna i högar, rösen, sekundärgravar, stensättningar, låga gravförhöjnader och flatmarksgravar. Den döde har gravlagts bränd eller obränd, med varierande antal gravgåvor (Larsen 1978). Sedan ovan nämnda siffror registrerades, har antalet gravfynd från yngre järnålder inte ökat nämnvärt i Vest-Agder (Stylegar 1998). Gravar som på ett eller annat sätt är markerade ovan mark, är av naturliga skäl lättare att finna än de som saknar synlig markering. Gravar under flat mark är ytterst sårbara; de kan under tidens gång ha odlats bort eller ödelagts på annat sätt. En analys av gravskicken bl a i Vest-Agder utförd av Jan Henning Larsen visar, att antalet flatmarksgravar ökar markant i Vest-Agder under 900-talet (Larsen 1978). Några sammanhängande fält med enbart flatmarksgravar är inte kända i området (Stylegar 1998). De kriterier som anses känneteckna hedendom resp. kristendom i fråga om gravskicket är dessa:

• Kremering av den döde anses allmänt utgöra ett tecken på hednisk begravning. När kristendomen gjorde sitt intåg i landet, gick man över till skelettbegravningar. Det bör dock tilläggas att några krav på att en död person inte skall kremeras inte står att finna i Bibeln. Även i dag kremerar vi våra döda, antingen vi är kristna eller ej. Skälen till valet mellan kremering och icke kremering kanske delvis låg på andra plan då än vi tror i dag.

• Orientering av graven i öst-västlig riktning förknippas med kristet bruk. Detta kan dock inte godtas som ett fullgott kriterium. Ett typexempel utgör Birka på Björkö i Mälaren, där de flesta gravarna som stämplats som hedniska utefter dess innehåll är lagda i öst-västlig riktning (Hærnes 1995).

• Som tidigare nämnts, hör höggravskicket vanligtvis hedendomen till. Återigen finns det anledning att ifrågasätta och återigen får Birka stå som exempel. Det ser här ut att ha funnits ett slags övergångsstadium, vilket innebär att gravhögar inte utesluter kristna begravningar, och att flatmarksgravar inte automatiskt innehåller kristna begravningar. Man kan också tänka sig att det i vissa fall kan ha fallit på de efterlevandes lott att besluta den dödes slutliga vilorum.

• I en grav som stämplas som typiskt hednisk kan man oftast vänta sig att finna ett flertal gravgåvor, bl.a. vapen, hästutrustningar och köksredskap. Från många germanstammar har det bevarats stora mängder vapen, framförallt därför att seden varit att lägga sådana i männens gravar. Goterna, i synnerhet östgoterna, frångick dock tidigt detta bruk. Den kristne Teodorik den store ivrade för att man inte skulle nedlägga några gravgåvor överhuvudtaget; inte bara för att det inte var kristen sed, utan också för att han ansåg att det var slösaktigt (Hermodsson 1993). De kristna jordades i sina kläder eller kanske en svepning. Med sig i graven kunde de också få personliga smycken, kammar, pungar etc.

• Det finns en rad gravinventarier som har tolkats som kristna. Däribland kan nämnas korsfigurer och bergskristall. Bergskristallen användes som dopgåva på kontinenten och antas ha symboliserat dopets renhet (Hærnes 1995). I Norden har man funnit gravar som innehållit både torshammare och kors, tillsammans med vapen och redskap (Stene 1990). Hur skall dessa tolkas?

• Ett säkert kort när det gäller kristna gravar torde vara de som är belägna på kyrkogårdar. En kyrkogård skulle vara avgränsad och vigd. Där fick inga odöpta, hedningar och icke troende gravläggas. Dessa bestämmelser trädde dock i kraft först ett stycke in i kristningsfasen. Det finns påvisade kristna gravar utan tillhörande kyrka i Norge (Vibe-Müller 1993). En rad arkeologiska utgrävningar som gjorts under nu stående stav- och stenkyrkor, har visat att det ofta har stått äldre träkyrkor på platsen. Dessa har varit resta som s.k stolpkyrkor. Många av dessa är svåra att datera, men en del har tidsfästs till andra halvan av 1000-talet (Skre 1995).

Genom att applicera de nämnda kriterierna rörande gravskicket på ett antal gravar med tillhörande gravfynd i Vest-Agder, kan ett närmande göras vad gäller frågan om den tidigaste kristningen av området. Är det möjligt att urskilja klart kristna gravar och vilken datering har dessa i sådana fall? Gravarna som tas upp här nedan är indelade i tre grupper och presenteras närmare i fyndkatalogen. Förutom de fynd som presenteras här, finns det ytterligare förmodade gravfynd från Vest-Agder, samt ett stort antal lösfynd av bl.a. yxor, pilspetsar och klapperstenskärl. Dessa föremål kan härröra från bortodlade gravar eller utgöra tappade eller kasserade ägodelar. Många av fynden som tas upp i bilagan har hittats under flat mark. Det kan dock inte tas för givet att dessa verkligen utgjort flatmarksgravar, eftersom spåren efter det eventuella gravmonumentet kan vara bortodlat eller på annat sätt avlägsnat från platsen. Man bör också ha i åtanke att det var långt ifrån alla som fick ett uppseendeväckande gravmonument uppfört över sig. Den ”vanliga lilla människan”, hur gravlades hon? Av de undersökta gravarna, som är trettiosex till antalet, innehöll två dubbelgravar. Utifrån kriterierna rörande gravskicket kan följande konstateras om det material som har funnits till förfogande :
Skelettgrav/brandgrav: Endast två gravar är säkra skelettgravar då dessa innehöll bevarade ben. Den ena graven dolde dessutom en brandgrav från samma period. För övrigt finns det ett flertal gravar som kan tänkas utgöra skelettgravar. I tjugoåtta av trettiosex fall nämns det ingenting om eldpåverkan eller förekomst av kol, aska eller brända ben. Ofta har jorden eller sanden i själva graven varit mörkare än den som omgav graven, vilket kan tyda på att någonting organiskt har förmultnat på platsen. I det undersökta materialet tycks det med andra ord finnas trettio skelettgravar och tre av dessa individer hör hemma i dubbelgravar. Eftersom benknotor i viss mån kan sägas vara oförgängliga och under gynnsamma förhållanden rent av kan bevaras i tusentals år, har de på många håll uppfattas som ”frön till återuppståndelsens kropp” (Biedermann et.al. 1992). I det undersökta gravmaterialet finns det endast sex säkra brandgravar och en av dessa är funnen i en dubbelgrav. Aska har symboliserat många saker genom tiderna. Den kan t.ex. stå för sorg, ånger eller hopp om ett nytt liv. Bland katolikerna finns den sk askonsdagen, då den rättrogne katoliken får ta emot ”askans korstecken” på pannan. Det hela är förknippat med ånger och sorg (Biedermann et.al. 1992). Själva elden som orsakar askan kan också symbolisera olika saker; ett tillsynes levande element som både förtär, värmer och lyser. Enligt katolsk tro renas själen från syndens skamfläck i skärselden, med denna lära var ännu inte utbildad under missionstiden (Beskow 1994). Det är nog inte så enkelt att uteslutande hänvisa brandgravskicket till den hedniska tron, eller skelettgravskicket till den kristna tron.
Orientering: Upplysningar om gravens orientering saknas i alla fall utom tre. Två av dessa tillhör 900-talet och var inte orienterade i öst-västlig riktning. I den tredje graven däremot, låg det medföljande svärdet i gravens syd-östliga hörn. Det kan innebära att även den gravlagde legat vänd i samma riktning. Graven är daterad till ca 800-900 e.kr.
Gravens yttre utformning: De förmodade flatmarksgravarna är sexton till antalet, varav två innehöll båtgravar (Spangereid socken). Fjorton av flatmarksgravarna är troligen skelettgravar. De flesta av dem är från 900-talet eller tidigare; ingen från 1000-talet. När det gäller gravinventarier, uppvisade samtliga gravar under flat mark en eller flera gravgåvor utöver personliga smycken. Antalet gravar under låg förhöjning är fem och samtliga ser ut att vara skelettgravar. Shetelig konstaterade för en tid sedan, att sådana låga och oansenliga gravar är påverkade av kristet gravskick; man gjorde helt enkelt högen mindre (Birkeli 1995). Tre av gravarna kan dateras till 900-talet, en till 900-1000 och en till 800-talet. Det rör sig om två kvinnogravar, två mansgravar och en ej könsbestämd. Två av kvinnorna hade enbart sig sina smycken i graven och båda dessa hör till 900-talet. I dessa fall kan det, enligt de kända kriterierna, röra sig om kristna gravar. Den tidigaste graven är en mansgrav och innehöll ett svärd. Högarna är tretton till antalet. Det är särskilt två av höggravarna som utmärker sig. Den första är en mansgrav (trolig skelettgrav) och innehöll, förutom smycken och vapen, ett svärdhjaltbeslag med inristade korsfigurer. Med hjälp av beslaget och ornamentiken på ett av de medföljande smyckena, kan graven dateras till första halvan av 900-talet. Då man avlägsnade monumentet hittade man en keramikkruka innehållande ett treflikigt spänne på botten av högen. Dessa föremål har ej daterats, men härrör troligen från en tidigare grav. Den andra gravhögen som förefaller intressant, innehöll en man och en kvinna med ett flertal gravgåvor. Kropparna var delvis brända, delvis skeletterade. Graven hör till första halvan av 900-talet. Hur skall graven tolkas? De flesta flatmarksgravarna ligger i kustområdet, medan höggravarna dominerar i inlandet. Stensättningarna uppgår till två stycken och båda är brandgravar. Den ena låg på ett gravfält med ett flertal skeppsgravar med olikartade markeringar ovan mark. I graven fanns det inga vapen, men personliga smycken och textilrester. Här fanns den enda biten bergskristall i hela materialet. Den andra graven under stensättning är en mansgrav, vilken innehöll vapen, järnfragment, kol och aska mm. Graven kan dateras till 1000-tal och är en av de äldsta i det undersökta materialet. I detta fall är det främst brandgraven i sig samt de många gravgåvorna som borde utesluta en kristen begravning. Stämmer detta, kan det vara en av de sista hedniska begravningarna i Vest-Agder som vi har framför oss. Bortser vi från de nämnda kriterierna, kan fallet dock bli ett helt annat.
Antalet gravgåvor: tjugotre av gravarna är mansgravar (+ två män i dubbelgravar) och i samtliga fall utom två, antingen det rör sig om gravar under flat mark eller ej, hade den gravlagde fått med sig ett eller flera vapen. I kvinnogravarna, vilka är sju säkra till antalet (+ två kvinnor i dubbelgravar), fanns det smycken med två undantag. I alla fall utom två, innehöll graven även t.ex. en vävsked eller ett spinnhjul. Om vi betänker att en typiskt kristen begravning inte skulle innehålla annat än personlig utsmyckning, skulle endast två kvinnogravar ”godkännas” utifrån detta kriterium, medan ingen av mansgravarna skulle ses som kristen. Seden att mannen gravlades med sina vapen, ser ut att ha varit svår att bryta; gravarna med sådana gravgåvor spänner över en lång period, från tidigt 800-tal till första delen av 1000-talet. De flesta härrör från 900-talet. Elva gravar innehöll ett vapen, medan hela femton stoltserade med ett flertal vapen. Vapnen symboliserade säkerligen både manlighet och styrka och var kanske på sätt och vis en ”naturlig del” av mannen. Men svärdet kan också förknippas med kyrklig och världslig makt. Enligt en del påvars doktrin skulle kyrkan förläna det ”världsliga svärdet” åt den rättmätige härskaren. I Johannesapokalypsen framspringer ett svärd ur Kristi mun (Upp. 1:16) som symbol för den obetvingliga kraften och den himmelska sanningen, vilken slår ner som en blixt från himlen. I Västerlandet framställs svärdet som ärkeängeln Mikaels vapen. Mikael som själavägare och själaförare finns omtalad i tidig kristen skaldediktning; han var den som skulle befria den döde från helvetet och leda honom/henne genom mörkret till ljuset (Beskow 1994). Liturgiska texter som bl a omtalar Mikael bör ha nått Norge i samband med missionen, men få av dem är bevarade i sin ursprungliga form (Andersen 1977). När det gäller yxan blev den under kristen tid en symbol eller ett kännetecken för Jesus fosterfar sankt Josef, vilken ju var timmerman (Biedermann et.al. 1992). Vad symboliserar egentligen svärdet och yxan i gravarna från 800-talet och därefter? Att lägga vapen i graven förknippas med förkristet skick, men kanske måste vi tänka längre än så.
”Kristna” gravinventarier: När det gäller korssymboler, förekommer sådan endast i ett fall; på svärdhjaltbeslaget från gravhögen i Feda socken. Den här typen av ornering är av frankisk härkomst och var vanligt på just sådana svärd. Frankerna var kristna vid den tid då svärdstypen nådde Norge, dvs. under 900-talet. Hade korsfiguren samma innebörd för franker och nordmän? Det är viktigt att ha i åtanke, att korset är det mest universella av enkla symboltecken och inte alls begränsat till det kristna kulturområdet. För att ta ett exempel, förknippas korsvägar ofta med ställen där de levandes och de dödas gator möts. Troligen förde dock de första missionärerna med sig korset till Norge som en direkt symbol för kristendomen. I övrigt hade vikingen varit på resande fot och mött kristna människor på flera håll i världen vid den aktuella tidpunkten. Det som skulle motsäga att mannen i graven inte var kristen är att han lades i en hög och att han fick med sig gravgåvor. Den ständiga frågan är om detta verkligen utgjorde något större hinder för ”kristet utövande”. I början av 1000-talet kände man i alla fall med säkerhet till korsets kristna innebörd och ett bevis på detta finner vi på Galtelandstenen från Setesdal i Aust-Agder. På stenen finns en runrad lyder som följer: Arnsteinn reisti Þenna eptir Bjór, son sinn. Sá varð dauðr í liði, þá´s Knútr sótti England. Einn es Guð †, dvs. ”Arnstein reste denna sten efter Bjor, sin son. Han dog i hären då Knut angrep England. En är Gud †” (Knirk 1997). Bergkristall, vilket också har föreslagits som kristen symbol, står att finna i ett fall (bränd båtgrav under stenläggning).
Gravar på kyrkogårdar: I det undersökta materialet finns det endast en säker grav från vikingatiden på en kyrkogård. På Oddernes kyrkogård hittades resterna av ett tveeggat svärd samt en yxa; troligen från 900-talet. Vid fyndtillfället fanns det inga indikationer på att föremålen skulle härröra från någon höggrav. Det kan ha ett samband med att hedniska och kristna begravningar en tid förekom sida vid sida på ett och samma gravfält, och att den första kyrkan i området restes på den plats som sedan länge förknippats med gudadyrkan. Det kan, logiskt sett, ha legat både hedniska och kristna gravar på området; gravar som med tiden ödelagts eller överlagrats för att lämna plats åt nya gravar eller byggnader. Ca 300 m sydväst om Odderneskyrkan har man funnit ett par skelett under flat mark (ej upptagna i undersökningen). Det nämns ingenting om gravgåvor eller spår efter gravmarkering. Några närmare undersökningar är ännu inte utförda. Enligt Jan Henning Larsen föreligger det troligen unika möjligheter till att studera övergångstiden mellan hedendom och kristendom vid Oddernes, då det ser ut att finnas en kontinuitet i gravläggandet i området (Larsen 1990). Dagfinn Skre har presenterat flera alternativ till valet av placering av de första kyrkorna. Han föreslår bl a att de stormän som kungen hade knutna till sig via allianser, visade sin politiska tillhörighet genom att finansiera uppförandet av kyrkor. Ett exempel på ett sådant kyrkbygge, skulle runstenen vid storgården Oddernes i Vest-Agder i så fall berätta om (Skre 1990). Oddernesstenens inskrifter, en på smalsidan och en på bredsidan, har tolkats ett flertal gånger. Skriften på smalsidan är yngst och stammar från slutet av vikingatiden, närmare bestämt runt 1030 e.kr. Den talar om uppförandet av en kyrka och lyder, enligt James S. Knirk, som följer: Eyvindr gerð kirkju þessa, gudðsunr Óláfs hins Helga, à óðali sînu, dvs. ”Eyvind gjorde denna kyrkan, gudson (gudbarn) till Olav den helige, på sin Odel(sgård)”. Det ligger nära till hands att tro, att det har stått en tidigare kyrka någonstans på Oddernes, och att det är den som omtalas i inskriften. Sommaren 1990 skulle runstenen flyttas inomhus till följd av förfall, vilket medförde en utgrävning på området omkring stenens fot. Det visade sig att stenen inte stått på samma plats sedan den restes. Var den tidigare stått vet man inte, men den kan knappast ha flyttats någon längre sträcka. Detta stärker hypotesen om att det funnits en tidigare kyrka på området (Knirk 1992).

Man kan så här långt konstatera att det är ytterst svårt att särskilja en hednisk grav från en kristen med hjälp av de kriterier som hittills brukats. Kanske måste vi sträcka oss utöver de kriterier som redan finns och t.ex. ta mer hänsyn till vad föremålen i gravarna hade för symbolvärde i ett land där stora förändringar uppenbarligen var på gång; nämligen ett riksenandet och övergången från en tro till en annan. Det är också av vikt att ta hänsyn till människan i sig; hur reagerar hon på någonting nytt och omvälvande? Följer hon med strömmen eller reagerar hon med motstånd? Det finns många variationer när det gäller gravskicket under yngre järnålder. Att direkt lämna invanda seder och bruk, kan bevisligen inte vara något lätt företag. Frågan är hur lång tid det tog innan övergången mellan hedendom och kristendom verkligen blev synbar i det arkeologiska materialet. Jag är inne på samma linje som Hærnes; att ett område bör ha kristnats i etapper under en längre tids påverkan och att man under denna period också successivt lämnade seden att begrava sina döda i hög och/eller med gravgåvor. Frågan är bara under hur lång tid. Man kan också fråga sig om folket hade något att vinna genom att gå över till den nya läran och om det var Kristi budskap om kärleken till den näste som lockade i första hand. Kyrkan var mäktig nere på kontinenten redan på 600-talet. Att samarbeta och knyta allianser med kyrkans män var säkerligen fruktsamt för nordmännen. Vände kanske kyrkans män seden att gravlägga männen med sina vapen till sin fördel? Jag anser att detta kan vara en möjlighet, om nu svärdet har ett symbolvärde vi tidigare förbisett. Eventuellt skyddade svärdet mot de mörka makterna på andra sidan jordelivet eller utgjorde männen Guds krigare efter (även före?) döden? Kanske var det frågan om en slags kompromiss från kyrkans sida för att vinna över folket till kristendomen och kyrkan. Ett sådant fenomen uppträdde bland goterna nere på kontinenten, innan de slutligen accepterade kristendomen fullt ut. Dessförinnan hade oändliga lärostrider hemsökt kristenheten och den stora frågan var; är det verkligen möjligt att Fadern och sonen är av samma väsen? De s.k arianisterna hävdade att detta var en omöjlighet; sonen måste var ett annat väsen än Fadern. Kyrkan rasade mot arianismen och stämplade den som villfarelse och kätteri. Till slut försökte man kompromissa; Kristus hade ett liknande väsen som Fadern. I denna ”halvarianska” tro kristnades goterna, samt en del andra germanska stammar på kontinenten. Inom den arianska tron hade kungen en stark ställning, något som kanske var ett arv från den gamla germanska förbindelsen mellan kungamakt och kult (Hermodsson 1993). Även i de norska kungasagorna framstår kungarna som mycket viktiga och centrala. Också här handlade det säkerligen om den förbindelse som sedan länge fanns mellan kungen och kulten. Vem skulle bättre kunna förmedla kristendomen till folket, om inte en högt uppsatt person, en ledare?

Varför är gravarna så få efter de tre första årtiondena av 900-talet i Vest-Agder? Det kan röra sig om en övergång till flatmarksgravar, med eller utan markering ovan markytan. Sådana gravar är ytterst sårbara, särskilt då de ligger på jordbruksmarker. Ett annat alternativ är att det finns flatmarksgravar på gravfält med i övrigt hedniska gravar, och att det på sådana platser har funnits en kontinuitet i gravläggningen sedan lång tid tillbaka. I ett senare skede började gravarna läggas i anknytning till kyrkan. De tidigaste kyrkorna är sedan länge försvunna, vilket troligen också gäller för gravarna i dess närhet. Nya generationer har tagit platsen i besittning, en ny kyrka eller andra byggnader har anlagts och med dessa eventuella nya gravar. Det kan också finnas kristna gravar på platser där det varken finns tidigare gravar eller kyrkor, platser där jorden ändå vigdes till förmån för kristna begravningar. Har det funnits en synlig markering på en grav, exempelvis i form av ett träkors, finns det inga rester kvar av det i dag. Landsdelen är dessutom mycket fattig på kalk, vilket kan resultera i att bl.a. ben bevaras mycket dåligt. Alternativen är alltså många. Jag tror inte att det handlar om ett gravskick som ännu inte är känt. Enligt min mening har de fåtaliga gravfynden och hedniska gravarna med kristningsprocessen att göra. Följer man de kända kriterierna är det ytterst få gravar som ser ut att vara kristna, men jag är övertygad om att det finns ett flertal ”kristet färgade” gravar redan på 800-talet, förmodligen ännu tidigare. Om kristningsprocessen var ett fredligt företag eller låter jag vara osagt, men visst lockar tanken om vad vapnen i mansgravarna egentligen stod för…

Deo soli gloria - Ära vare Gud allena

Fyndkatalog

Gravarna har jag daterat med hjälp av Petersens dateringssystem för svärd, smycken och redskap från vikingatid. Systemet är från början och mitten av 1900-talet, men är fortfarande brukligt för att datera norska gravar. Det skall dock tilläggas att Petersens datering är något sen, närmare bestämt ca 50 år (Hærnes 1995). De dateringar som har satts ut under presentationen av gravarna skall vara så korrekta som möjligt.

·Förmodade flatmarksgravar:

22678 Nome, gnr. 80, Øyslebø s. Graven innehöll en yxa, ett förrostat tveeggat svärd, en svagt böjd nål av brons tillhörande en liten ringnål, ett bryne av skiffer, obearbetad flinta och obestämbara järnfragment. Fyndet gjordes på brukad mark, ca 70 cm under markytan. Fyndplatsen ligger i en brant backe innehållande sand och grus. På platsen finns inga spår efter någon gravhög. Graven var orienterad NV-SO, och gruset i botten av graven skall, enligt upplysningar, ha varit mörkare än den som låg omkring. Bronsnålen låg inte på botten av graven, utan ca 5 cm högre upp. Ingen eldpåverkan. Graven kan dateras med hjälp av svärdet, som är av typen M. Dessa svärd är vanligast vid mitten av 900-talet . Yxan, vilken är av typen F, hör hemma i 900 och 1000-tal. Hagen daterar graven till sista delen av 900-talet (Hagen 1969).
23196 Øyslebø, gnr 81, Øyslebø s. En yxa påträffades på en plats där det tidigare skall ha påträffats ”en stensatt gravplats med några prydnadssaker i”. Yxan ser ut att vara av typen L, vilket skulle placera den eventuella graven i den andra delen av 1000-talet.
23492 Ekill (Eikild), gnr. 19, Åseral s. Graven innehöll en yxa, två ovala spännen i brons av huvudtypen R652, en vävsked av typen R 440 och en sax av typen R 442. Sakerna hittades under nyodling på tidigare brukad mark. Det är inte säkert om yxan hittades samtidigt med de andra föremålen. Inga spår efter eldpåverkan nämns. Yxan är av typen K, vilken hör till 900-tal. Spännena av huvudtypen R652 placeras i sent 800-tal och 900-tal. Vävskeden hör hemma i 800- och 900-tal. Saxen har tidsfästs till 800-900 e.kr.. Graven ser ut att höra hemma i den första delen av 900-talet.
26315 Tveit, gnr 38, Åseral s. Gravfynd innehållande två ovala spännen av brons av huvudtypen R652, en cylindrisk glaspärla, en liten mosaikpärla samt en vävsked av typen R440. Föremålen hittades under grävningsarbeten i en brant backe. På samma plats skall det ha hittats en stor häll av sten med ”en eller annan inskrift”. Stenen står nu inte att återfinna. Spännena hör framför allt till 900-talet. Vävskeden fanns under 800- och 900-tal. Graven hörrör förmodligen från första halvan av 900-talet.
25827 Rome østre, gnr. 155, Lyngdal s. Grav innehållande starkt förrostat tveeggat svärd (svårbedömt) och en spjutspets i lika dålig kondition. Föremålen hittades ca ½ m under flat mark. Svärdet låg i det syd-östligaste hörnet av graven. Den svarta jorden i graven skilde sig åt från den omgivande sanden. Svärdet ser närmast ut att tillhöra typen H-I, vilka hör till perioden 800-900 e.kr. 26786 Velle, gnr. 92, Lista s. Föremålen, en starkt förrostad yxa och ett stort skifferbryne, hittades nära varandra under flat mark vid nyodling på tidigre brukad mark. Yxan är troligen från 900-talet.
25783 Vestre Hauge, gnr. 91, Lista s. En yxa av huvudformen R 153 hittades under plöjning på åker. Vid tidigare plöjning på samma plats, fann man en del aska, vari det låg ”åtskilligt av det slagg som framkommer vid bränning av ben”. Ingen datering. 29331 Kvarenes, gnr. 81, Randesund s. Rester av ett gravfynd innehållande del av ett tveeggat svärd av typen M, en spjutspets av typen A, samt en hacka av typen R403.. Föremålen hittades på ca 12 m djup i svart jord mellan två stenar. Svärdet hör till 800-talet. Spjutet placeras i slutet av 700-talet och början av 800-talet. Typen av hacka användes från ca 800-900 e.kr. Graven kan vara från början av 800-talet.
35080 Leire, gnr. 29, Søgne s. Gravfynd innehållande ett starkt förrostat tveeggat svärd, antagligen av typen I-H, samt en yxa, vilken ser ut närmast som på Pertersens fig. 34. Svärdets möjliga datering är 900-tal. Yxan kan vara från 900-talets första halva. Detta gör att graven troligen hör hemma i första delen av 900-talet.
6706 och 36427 Prestehus (154/4), Spangereid s. En serie båtgravar undersöktes 1977 och 1978 av Jan H. Larsen. Två av dem presenteras här och en under rubriken ”gravar under hög eller stensättning”. 36706: I ett omrört brandflak hittades ett flertal klinknaglar och spikar, en yxa av typen B, delar av en sköldbuckla, ett skrinbeslag av järn, kol och brända ben, bitar av en skära och delar av genomrostiga föremål av järn. Graven kan, med tanke på det omrörda brandflaket, ha blivit ödelagd vid ett tidigare tillfälle. Yxtypen hör huvudsakligen till 700-talet, men följer också med in i 800-talet. 36427: Detta är också en båtbegravning, men denna gången obränd och under flat mark. Den innehöll en hel och minst två hundra förrostade delar av järnnaglar, skärvor av ett kärl av klappersten, järnbitar, en slipsten, delar av två bärnstenspärlor, en bit flinta och delar av två revben. De flesta naglarna är framgrävda in situ och inritade på planritningen. En del av fynden hittades vid sollning. Båten kan ha varit ca 5 m lång och 1,6 m bred.
26090 och 25774 Mosby ytre, gnr. 28, Oddernes s. Fragmentariskt tveeggat svärd hittades på samma plats som en yxa, ca 1 m under flat mark. Underhjalten på svärdet ser ut att tillhöra 900-talet, men svärdet är mycket svårbedömt eftersom stora delar av det är fragmentariskt. Yxan utgör däremot en huvudtyp under första halvan av 900-talet, men finns troligen fram till 1000 e.kr. Graven tillhör 900-talet. 23353 Oddernes kyrkogård, Oddernes s. Gravfynd från vikingatiden bestående av resterna av ett tveeggat svärd (svårbestämt) och en yxa. Föremålen hittades under grävning på kyrkogården, ca 1 ½ m under jordytan. På platsen fanns alltså ingen hög. Graven är daterad till 900-talet (Larsen 1990).
26803 Grindheim yttre, gnr. 14, Grindheim s. Spjutspets funnen under flat mark. Upphittaren berättade att ”det i en fyrkant omkring fyndet låg sten som inte var synliga ovan mark, och att det i fyrkanten fanns jord som var mörkare än den utanför”. Föremålet var starkt förrostat och defekt, vilket gör att en datering inte kan sättas ut i detta fall.
26548 Virak, gnr. 5, Bakke s. Ett starkt förrostat eneggat svärd av typen C hittades under plöjning i en åker. Artefakten kan inte höra till den hög som fanns på platsen några år tidigare. I högen hittades föremål från romersk järnålder och folkvandringstid. Svärdet dateras till slutet av 700-talet eller tidigt 800-tal.
24063 Torås (Tosaas), gnr. 43, Herad s. Del av ett tveeggat svärd av typen Q, en yxa och en del järnfragment, troligen från en spjutspets. Funnet två spadtag under flat mark i en gammal åker. Svärdet hör till början av slutet av 900-talet. Yxan är närmast lik Petersens fig. 349 och dateras då till andra halvan av 900-talet.

Gravar under låg ”förhöjning”:

23669 Slevdal, gnr. 90, Lista s. Ett par spadtag ned i en låg förhöjning hittades fragment av ett tveeggat svärd utan hjalt. Graven bör tillhöra början av vikingatiden, eftersom de eneggade svärden utan hjalt slutade användas strax efter vikingatidens begynnelse.
27149 Maberg, gnr. 99, Lista s. Sammanblandade fynd från äldre järnålder och vikingatid. Föremålen från vikingatiden är följande: en yxa, en klinknagel samt fragment av ytterligare klinknaglar samt en del obestämbara trästycken och järnfragment. Hittades två spadtag ned i en förhöjnad, ca 1,50 m under markytan. I graven fanns resta stenar, vilka högst troligt utgjorde resterna av en kista. Yxan ser närmast ut att likna Petersens fig. 39, vilket skulle placera graven i perioden 900-1000 e kr.
23562 Harmark, gnr. 2, Harkmark s. Vid arbete i ett grustag, fann man två bronsspännen av huvudtypen R 652, ca 1,50 m under markytan. På fyndplatsen fanns också en del sten som kan tillskrivas gravens anläggning. Innanför den sandmo där fyndet gjordes, låg ett flertal ”förhöjelser”, vilka kan ha innehållit gravar. Då fyndet lades ut på internetadressen för Dokumentations-projektet, hade inga närmare undersökningar av dessa förhöjnader gjorts. Graven hör hemma i 900-talet.
24955 Ormestad, gnr. 50, Halse s. Parspännen = två ovala bronsspännen av typen R 652, ett bronsstycke med filigranarbete i guld, en nyckel av järn, ett spinnhjul av sten, fragment av en skära av typen R 384 och obestämbara järnfragment. Funnet i en låg gravförhöjnad av sand och jord. Graven är daterad till 900-talet (Hagen 1969). En annan grav som kan nämnas, är kvinnograven från Rosseland i Halse s. (gnr. 60), i vilken man fann vackra smycken. Det rör sig om ett stort, långt och rikt ornerat bronsspänne, tvpå ornerade ovala spännen samt två armringar stöpta i brons. Smyckena är ornerade i Borrestil. Fyndet gjordes i en backe av jord och kvinnan var obränd då hon gravlades (Hagen 1969). Borrestilen användes under 900-talet.

Gravar under hög eller stenläggning:

34005 och 32842 Opofte, gnr. 37, Feda s. (”Dæsehaugen”) I en stor hög fann man vid olika tillfällen följande fynd: ett svärdhjaltbeslag från svärd av typen D, delvis förgyllt med silverinläggningar och geometrisk dekor. Ytterst på över- och undersidan av beslaget finns ett inristat mönster som består av en korsfigur. Man fann samtidigt en yxa av typen A, en kniv eller ett svärd (troligen ett eneggat svärd eller svärd av typen A, B eller C), ett hängsmycke med ornamentik som påminner om den som finns på hjaltbeslaget och en trolig ring: 1920-21 tog man bort högen och fann då en kruka innehållande ett treflikigt spänne. Dessa är nu försvunna. Svärd av typen D brukade dekoreras på olika sätt, t.ex. med djurmotiv eller, som i detta fall, med korsfigurer. Svärdet hör för övrigt till vikingatidens tyngsta. Den här typen av svärd var främmande då den kom in bland vikingatidens svärdformer. Den hör till 900-talet . Yxan passar in i 800-talet. Det treflikiga spännets ornamentik är, liksom ornamentiken på hjaltbeslaget, av frankisk härkomst, och stämmer överens med de andra två dateringarna .
23030 Sådland, gnr. 137, Lyngdal s. I en hög av sten och jord, fann man ett tveeggat svärd av typen H-I och en yxa av typen R 561. Kol eller aska upptäckte ej. Svärdstypen användes 800-900 e.kr, vilket också gäller för yxan .
27604 Halse (Halsaa), gnr. 52, Halse s. Då man tog bort en hög vid tomtarbete, hittades en fragmentarisk yxa vars blad ser ut att tillhöra typen R 555, och ett bryne av sandsten. Yxan hör troligen till äldre vikingatid. 25987 Sånum (Saanum), gnr. 75, Halse s. I en ganska låg gravhög fann man en skära av järn, en liten silverring, en liten bronsring (ej fingerring), en smält glaspärla, en klump smält brons, brända ben och träkol. Fyndet låg i ett lager med mörkfärgad jord. Ingen datering
23992 och 23989 Hollen, gnr. 151, Spangereid s. I en hög fann man sammanlagt åtta lerskivor med hål i samt fragment av ytterligare exemplar, fem små klinknaglar, tolv glaspärlor och en del järnfragment. Föremålen låg ca 1 m under marytan i lös och mörk sandblandad jord utan sten. Lerskivorna är troligtvis vävlod. Vid tidigare dateringar av denna typ av lod, har de flesta exemplaren tidsfästs till 1000-talet. Det finns dock sådana lod även från 900-talet. 23865 hittades på samma område. Det rör sig om en hög innehållande ett lerkärl av grovt gods, en vävsked av typen R 440, del av en stor sax av järn, två runda järnstänger, obestämbara järnfragment och järnstycken, träkol och brända ben. Vävskeden hör hemma i 800- eller 900-tal. På Spangereid finns det för övrigt många gravhögar.
36701 Prestehus (154/4), Spangereid s. Tidigare presenterades ett par skeppsgravar under flat mark från ett gravfält. Följande grav fanns på samma område, men under en synlig stensättning. Stensättningen dolde ett trägolv, varpå det låg ett brandflak. Brandflaket innehöll 96 mer eller mindre fragmentariska klinknaglar, ett spänne av järn med textilrester, en bit bergskristall, trälol och brända ben, en del fragment av klinknaglar och rostklumpar. Med tanke på antalet naglar, rör det sig om en bränd båtbegravning. Ingen datering.
30197 Stoveland, gnr. 52, Holum s. Mansgravfynd innehållande ett mycket medtaget svärd, troligen av typen H, en yxa av typen D samt en större samling båtnaglar med vidsittande trärester. Antagligen rör det sig om en båtbegravning under hög. Själva högen förstördes delvis av en bulldozer. Samtliga föremål låg i ett mörkt lager av stenblandad jord, men det talas inte om någon aska eller något kol. Svärdet tillhör huvudsakligen 900-talet, men finns också något tidigare. Yxan kan dateras till ca 850-900 e.kr. Graven hör hemma i slutet av 800-talet eller början av 900-talet.
14983 Greipsland (gnr. okänt) Holum s. I en gravhög fann man delar av ett mycket förrostat tveeggat svärd, resterna av en yxa, ett kärl av klappersten, del av ett bryne i kvartsit och ett skifferbryne. En skafthålhålyxa av sten hade också förvillat sig in i det vikingatida fyndet; troligen tillhör den högfyllnaden. Graven är daterad till andra halvan av 900-talet (Hagen 1969).
27269 Østhassel, gnr. 29, Lista s. En man och en kvinna har gravlagts i en stor hög på ett område som kallas ”Marka”. I högen hittades såväl brända som obrända ben, ett bronskärl av huvudtypen R 726, fragment av ett svärd troligen av typen O, fragment av en ellet två spjutspetsar av typen R 529, två yxor av typen E, en yxa med utsvängd egg, fragment av två deformerade sköldbucklor av typen R 562, en panna av järn, ett städ av typen R 393, två hundra klinknaglar eller delar av naglar, ett ovalt spänne med låga knoppar, tre spelbrickor i ben, en liten grön glaspärla, enkelt ringspänne av brons, träkol och askbeblandad jord, ett skifferbryne, ett sänke (för fiske) och obestämbara rostklumpar. Mannen, vars kranium var bränt, låg i det S-Ö hörnet av högen, medans kvinnan var placerad vid sidan av den S-V halvan an högen. Svärdet ser ut att tillhöra 900-talet. Spjutspetsar av typen R 529 hör hemma i 900-talet. Yxtypen är vanlig omkring 950 e.kr. Sköldbucklan tillhör perioden 850-900 e.kr. Bronskärlet användes under 900- och delvis 1000-talet, och städet 800-900 e.kr. Graven kan dateras till första halvan av 900-talet.
23642 Tisland, gnr. 17, Laudal s. Under tre stenhällar, vilka tillsammans var ca 2, 5 meter lång och 70 cm bred, hittades förutom kol och aska en spjutspets av K-typ, en yxa av K-typ, fragment av bladet till såg, skärvor av ett kärl i klappersten, en förrostad järnplatta samt järnfragment av en trolig låsfjäder. Graven kan dateras till andra halvan av 900-talet.
31484 Ronås, gnr 96, Gyland s. En spjutspets hittades i en hög på åvan nämnda gård. Den tillhör typen K, dvs. yngre vikingatid.
23208 Nedre Moi, gnr. 95, Kvinesdal s. Höggravfynd innehållande ett fragmentariskt tveeggat svärd av typen Q och en slank spjutspets av typen R 532. Högen var byggd av grus, sand och jord. Svärdet hör hemma i slutet av 900-talet. Spjutspetsen fanns i slutet av 900-talet och under första delen av 1000-talet. Graven kan dateras till slutet av 900-talet, eller början av 1000-talet.

1997 mottog fylkeskonservator Frans-Arne Stylegar ett inkommet gravfynd från Ytre Ågedal, Audnedal s (ej reg.). Det bestod av svärd, yxa, spjut och bryne och daterades till sent 800-tal. Föremålen härrör från en mansgrav (i hög), vilken framkom vid plöjning (Stylegar 1998). Från Tregde i Halse s. (bl.a. 8894 & 8895) känner man bl a. till en stor gravhög. Det är länge sedan som föremålen togs omhand och de ser ut att tillhöra såväl en mans- som en kvinnograv. Det kvinnliga inslaget representeras av två ovala parspännen, medan stridsyxan är ett typiskt manligt föremål. Tidigare fann man också delar av ett svärd, ett spjut och en fil; troligen stammande från samma hög. Järnföremålen är ytterst dåligt bevarade. Underhjalten på svärdet är silverbelagt och har ett möster av sammanslingrade linjer och band. Hjalten ser ut att tillhöra ett svärd av typen O, vilket skulle betyda att graven troligen anlades under sent 900-tal.

Referenser:

Andersen, P.S. 1977. Samlingen av Norge og kristningen av landet 800-1130. Handbok i Norges historie, bind 2. Oslo/Bergen/Tromsø.

Beskow, P. 1994. Runor och liturgi. Nordens kristnande i europeiskt perspektiv. Occasional Papers on medieval topics no. 7. Skara.

Biedermann, H.et.al. 1992. Symbollexikon. Stockholm.

Birkeli, F. 1995. Tolv vintrer hade kristendommen vært i Norge. Oslo.

Hærnes, P. 1995. Kristen innflytelse i Rogalands vikingtid. Møtet mellom hedendom og kristendom i Norge. Red. Lidén, H-E. Oslo.

Helleland, B. 1998. Place names: a source used in the study of relilious activity in pre-christian society. Some methodological aspects. In print. Oslo.

Hermodsson, L. 1993. Goterna-ett krigarfolk och dess Bibel. Stockholm.

Johansson, G. 1994. Från ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Snorre Sturluson Nordiska kungasagor 1. Stockholm.

Knirk, J.E. 1993. Runsteinen ved Oddernes kirke i Kristiansand. Universitetets oldsaksamling. Årbok 1991/1992. Oslo.

Knirk, J.E. 1997. Galteland-steinen rekonstruert. Univeritetets oldsaksamling. Årbok 1995/1996. Oslo.

Knudsen, T. 1960. Kulturhistorisk leksikon for nordisk middelalder fra vikindtid til reformasjonstid, bind V. Oslo.

Lamm, J.P. 1995. Vikingatidens ABC. Stockholm.

Larsen, J.H. 1978. Utskyldriket-arkeologisk drøfting av en historisk hypotese. Avhandling til magistergraden i nordisk arkeologi vid Univeritetet i Oslo.

Oslo. Larsen, J.H. 1983. Graver fra sen hedensk tid i Aust-Agder. Universitetets oldsaksamling. Årbok 1982/1983. Oslo.

Paasche, F. 1948. Hedenskap og kristendom. Studier i norrøn middelalder. Oslo.

Petersen, J. 1919. De norske vikingesverd-en typologisk-kronologisk studie over vikingetidens vaaben.Kristiania.

Petersen, J. 1928. Vikingetidens smykker. Stavanger.

Petersen, J. 1951. Vikingetidens redskaper. Oslo.

Petersen, J.1955. Vikingetidens smykker i Norge. Stavanger.

Rydving, H. 1990. Ortnamn som religionshistoriskt källmaterial. Namn och bygd, no. 78/90. Uppsala.

Skre, D. 1995. Kirken før sognet. Den tidligste kirkeordningen i Norge. Møtet mellom hedendom og kristendom i Norge. Red. Lidén, H-E. Oslo.

Steinsland, G. 1994. Fra hedendom til kristendom. Fra hammer til kors-1000 år med kristendom, brytningstid i Viken. Hansen. J.I & Bjerva K.G (red.).Oslo.

Stene, E. 1990. Gravskikken i kristningsprosessen. Spor 2/90. Trondheim.

Stylegar, F-A. Fylkesarkeolog vid Vest-Agders fylkeskommun. Muntl. medd. 980212 & 980223.

Vibe-Müller, I.H. 1986. Gravskikk som kilde til stadium av kristningsprosessen. Nicolay 46/1986. Oslo.

Vibe-Müller, I.H. 1993. Norm og praksis-middelalderske kilders opplysninger om kristne begravelser. Spor 1/1993. Trondheim.

Tillbaka till Stenröse och Teg