|
Kort Introduktion
till arkeologisk undersökningsmetodik Sammanställt av Susanne Pettersson
vid Högskolan Karlstad 1996 med
Projektbeskrivning och ansökan om tillstånd Inledningsvis sammanställs syfte, frågeställning, metod och förväntat resultat till en projektbeskrivning, vilket ligger till grund för Länsstyrelsens beslut. Projektformuleringen kompletteras vanligen med med förtryckta blanketter där eventuellt fornlämningsnummer från RAÄ:s fornlämningsregister, fastighet/fastighetsnummer, socken, kommun, län och den ekonomiska kartan över området. Man skall även redovisa för projektets omfattning och yta. Till blanketten bifogas bl a ett markägartillstånd, ansvarig institution (måste man alltid ha i ryggen), ansvarig fältledare samt vem som har det ekonomiska ansvaret. Vanligen krävs också uppgifter om grävningens omfattning och åtgärder efter avslutad utgrävning/undersökning. Till dessa åtgärder hör bl a rapportskrivningen. Om projekybeskrivningen övertygar och undersökningen inte hindrar, eller medför obehag för markägaren, beviljas tillståndet och fältarbetet kan inledas ca tre veckor efter erhållet beslut (sk besvärsperiod). Uppläggning av grävning Undersökningsområdet har redan i ansökan grovt placerats i landskapet, men inför själva undersökningen krävs en betydligt större noggrannhet. Den största detaljeringspgraden får man genom ett koordinatnät med X, Y och Z väde, alltid återgivna i redovisad ordning. X-värdet anger den nord-sydliga riktningen, Y-värdet den öst-västliga riktningen och Z-värdet meter över havet (förkortas möh). Avvikelser från detta koordinatsystem kan i vissa fall förekomma. Ett koordinatnät kan vara lokalt, regionalt eller anslutet till rikets allmänna nätverk. Som arkeologer får vi ofta hjälp med inmätningen av en fast punkt, en sk Fixpunkt eller Polygon. Om man själv vill mäta in sig kan man använda markerade polygoner av järn som finns vid vägkanter, som metallkilar i fast berg, på kyrktrappan eller i städerna även på andra byggnader. Det fungerar dock inte så bra i större skogsområden med långa avstånd och kuperad terräng. Även om man använder ett koordinatnät kan man dela in grävytan på olika sätt. En variant är att redovisa koordinatvärdet (t ex X 16, Y 24), medan andra anpassas efter den aktuella grävningen med andra siffer- eller bokstavskombinationer, t ex Schakt 1, ruta 3 eller ruta B. En ruta kan vara 1x1, 2x2 eller 5x5 m i diam. Koordinatnätet utgör vanligen grunden för den horisontella dokumentationen, planritningen. Många fynd återfinns på sin ursprungliga plats (in situ) och skall därmed dokumenteras med exakt planangivelse. Fyndet skrivs då in på en sk fyndplan, där den får sitt exakta koordinatvärde. Många fynd påträffas dock i sållet, sk sållfynd, och de kan därmed endast anges med ruta eller anläggningstillhörighet samt lagerföljd. I den arkeologiska dokumentationen ökar alltid X-värdet mot norr och Y-värdet mot öster. När man skall ange en ruta med ett koordinatvärde använder man det lägsta värdet vilket motsvarar rutans sydvästra hörn. Koordinatnätet läggs på traditionella grävningar ut med hjälp av kompass, måttband och ett avvägningsinstrument eller en teodolit. Båda instrumenten används för avståndsmätning, nivåangivelser och kompassvinkelmätning, men endast teodoliten är rörlig vertikalt. Vid större undersökningar används i dag allt oftare en sk totalstation, en slags elektronisk teodolit som mäter avstånd med laser. Totalstationen lagrar den inkomna informationen i ett minne som kan anslutas till en dator där informationen omvandlas till en grafisk framställning i form av kartor. Det är mycket viktigt att avvägningsinstrumentet hanteras med stor noggrannhet och man bör komma ihåg att långa avstånd förstärker vaje liten felmarginal. En centimeter på en kort sträcka kanske inte betyder så mycket, men på en längre sträcka kan det ge stora fel. Det är lika viktigt att ställa in instrumentet korrekt från början, som att kontrollera inställningen vid varje avläsningsmoment. Varje justering av instrumentet kräver en ny inläsning av den aktuella instrumenthöjden. För att kunna väga av en yta eller ett föremåls nivå krävs den aktuella instrumenthöjden, vanligen benämnd "dagens instrumenthöjd", förkortat DiH. Instrumentet monteras fast på sitt stativ och korrigeras med hjälp av ett inbyggt vattenpass. När vattenpasset markerar en jämn nivå, roteras instrumentet runt med en fjärdedels förskjutning åt gången till ett helt varv har passerats. Först därefter kan man läsa av instrumenthöljen. Vattenpasset skall hela tiden befinna sig på samma nivå. Avläsning med avvägningsinstrumentet sker genom att man placerar en latta (avläsningslinjal) på den angivna fixpunkten. När du tittar in i instumentet kan du se lattan. I instrumentet finns ett mittkors och du läser av lattan vid detta. Det finns både korta och långa linjer på lattan med siffror bredvid. De övre, alltså de korta linjerna, är till för avståndsmätning. Genom att addera fixpunkten med den avläsning du gör får du ut dagens instrumenthöjd.När du skall mäta in ett fynd tar du dagens instrumenthöjd minus din avläsning och skriver in detta uträknat och klart på fyndplanen. Grävningen När schaktet är placerat i rummet börjar grovarbetet.Grästorv, mossa eller annat växtmaterial skall bort från grävytan. För att man i ett senare skede skall kunna återställa ytan igen, försöker man från början ta av den översta ytan i mindre fyrkantiga bitar som är lätta att hantera och återplacera. I bland sållar man den jord som kan följa med torvan upp, men oftast är detta inte nödvändigt. Grovarbetet görs vanligen med spade och skottkärra, men ibland används en liten grävmaskin kallad bobcat och i andra fall, främst vid exploateringsgrävningar, större grävmaskiner och hackor. Efter torven följer ett sk ploglager eller ploggång. Arbetet sker oftast med skärslev/murslev i ganska grova drag ca 10 cm ned så att man får en plan yta i schaktet. Det kan vara vanskligt att använda hacka då man i värsta fall kan förstöra något fynd i ploglagret. Jorden här sållas oftast.
Efter ploglagret kan man gå till väga på flera olika sätt. Landsbyggdsgrävningar skiljer sig t ex från stadsgrävningar. All jord sållas. Man kan grovt dela in metoderna i fyra kategorier: 1) Grov stickgrävning 2) Fin nivillerad stickgrävning 3) Hybridmetod 4) Stratigrafisk lagergrävning
Resultatet påverkas också av hur man gräver
inom ett rutsystem, t ex kan en ruta grävas självständigt
och rekonstrueras i efterhand eller ska man hålla samman rutorna
i samma nivå? Stickgrävning: Bygger på ett fast djup för varje nivå (ex 5 eller 10 cm). Ett stick är inte förankrat i det verkliga händelseförloppet på platsen, men det är ett hjälpmedel att sortera fynden och vissa anläggningar framträder här med varierade former i de olika nivåerna. Lager-/Anläggningsgrävning: Följer ett bestämt lager som kan urskiljas genom sin färg eller avvikelser i materialsammansättning. Till lager räknas även enskilda anläggningar. Varje lager representerar en speciell händelse, aktivitet eller konstruktion. Syftet med denna metod är är att kunna studera den enskilda händelsen och det specifika fyndmaterialet. Stora anläggningar kan delas in i minder eller fler nivåer. Det finns i huvudsak två sätt att sålla; vatten -eller torrsållning. På grund av behovet av rinnande vatten överväger torrsållningen. I bland bör vattensållningen också undvikas, t ex när man skall analysera matrester från olika kärk eller rester av kärl. Oberoende vilken sållningsmetod man använder bör man alltid överväga storleken på sållets maskor. Om jorden är tung av t ex lera kan det vara jobbigt att använda såll. Då kan man istället at till et sk hackbord. Jorden förs upp på en plan yta där den finfördelas och söks igenom systematiskt efter eventuella föremål.
I exploateringssammanhang sållas endast vissa delar som t ex gravgömmor eller andra fyndtäta områden. Sållfynden läggs i påsar som märks med nummret på rutan, lagerföljd och fyndnummer. Många skriver också till socken, fastighet, typ av materal på fyndet samt antal. I vissa fall antyder man även fyndets/fyndens vikt. Är det ben som läggs i en plastpåse skall påsen ha lufthål för att undvika skadlig kondens. Sållfynden, som alltså ej har hittats in situ, läggs i en och samma påse för varje ruta. De kan också placeras efter material, dvs ben för sig, lerklining för sig osv. Fynd som återfinns på ursprunglig plats får egna påsar om det rör sig om speciella föremål. Gräver du ut en grav skall samtliga ben samlas i en eller flera stora påse eller samma kartong och märks väl. I övrigt läggs t ex allt flintavslag, alla benrester osv i påsar för varje lager.
Det är viktigt att alltid hålla plana ytor och lodräta profiler för att inte missa små färgvariationer som kan indikera t ex förmultnade träkonstruktioner. Försök gräva tunt i många "svep". Om en profilkant sluttar kan det ge felaktiga värden. Under grävningens gång kan man behöva ta prover som t ex kol, ben och matrester på keramik. Ta alltid fler prover än förväntade analysmöjligheter. För all provtagning gäller det att provet skall isoleras till ett specifikt lager eller konstruktion eftersom allt material som tillvaratagits utan ett sammanhang inte ger lika mycket information. Kolprover samlas i dagens läge från alla grävningar, främst för datering. I samband med boplatsgrävningar är också jordprover vanliga. Dessa används främst till pollen-, makrofossil- och spårämneanalyser. Den första ritningen över anläggningen brukar vara en chaktplan och/eller en anläggningsplan. Skala för schakt-/anläggningsplan väljs med hänsyn till området och de olika lämningarnas storlek. Medan schaktplanen vanligen omfattar alla lämningar i området kan en anläggningsplan anpassas till en mindre skal för ökad detaljeringsnivå. Den mest omfattande planritningen upprättas i skala 1:20 (5 cm=1 m). På denna ritning införs alla urskiljbara färgförändringar, anläggningsbegränsningar,stenar och nivåangivelser. Om inte en separat fyndplan upprättas omfattar planritningen även fyndplatserna. I bland måste man åskådliggöra en anläggning med en större detaljeringsgrad, eller sammanföra en större anläggning till en enda ritning. Skala väljs efter syfte. Oftast gör man också en profilritning som vid behov kompletteras med fotodokumentation. Profilritningen är till för att återskapa områdets stratigrafi och anläggningarnas uppbyggnad. Skalan 1:10 eller 1:20 används beroende av detaljbehov. Profilritningar kan göras på två olika sätt; antingen väger man av markytan med täta intervaller varefter man mäter från torvkanten och ned, eller så utgår man från ett avvägt horisontellt snöre.
Textdokumentation Vid grävningar förs inte sällan sk grävdagbok som redovisar fältarbetet dag för dag. Dagboken är ett bra stöd när du sedan skall skriva din rapport. Planritningar skall kompletteras med information om färg- och materialsammansättning, vaga mönster och egna tolkningar. Dessa kallas schaktbeskrivningar, planbeskrivningar eller stickbeskrivningar. Då man gräver anläggningar skall det finnas anläggningsbeskrivningar som omfattar uppgifter om lämnings form, typ, mått osv. Har det framkomit fynd under grävningen skall dessa sammanställas och redovisas på en fyndlista innehållande bla fyndtyp, nummer, nivå, fyndomständigheter, material, vikt och mått. Har det tagits några foton skall det föras fotolistamed bla datum, bildnummer, bildmotiv och vädersträck. Alla ritningar, listor, påsar och liknande måste märkas noga. Alla ritningar skall renritas och förses med norrpil samt skalangivelse. Till ritningarna används vanligtvis millimeterpapper på vilket man ritar med en speciell penna som inte kladdar eller lossar från underlaget i händelse av väta. |
