|
Anteckningar järnålder
Att de långväga varuutbyteskontakterna nu alltmer
koncentrerades till betydelsefulla handelscentra och handelsplatser
visar med all önskvärd tydlighet fynden från Hegö
i Mälaren. De nära Dankirke/Jylland: Här etablerades ett veritabelt handelshus redan under 400- och 500-talen e.kr och har sin motsvarighet på Helgö. Dankirke framstår som en stormansgård med flera speciella funktioner. I ett av långhusen har ett ovanligt stort material av importerat glas hittats tillsammans med flertalet metallföremål, gjutfragment och bearbetad metall. I och omkring huset har även vikter och betalningsguld påträffats. Kan detta ha varit en handels- och marknadsplats? Staraja Ladoga/Ryssland: Platsen ligger vid floden Volkhov och har identifierats med Nestorkrönikans Aldeigjuborg. Arkeologer har undersökt området och menar att här låg ett stadsliknande samhälle med samma karaktär som Hedeby och Birka. Ett gytter av hus och trånga gränder omgärdat av en halvkretsvall har framkommit vid fältarbetet. Den äldsta bosättningen har daterats till 600-talet. På 800- och 900-talen får bebyggelsen en helt skandinavisk karaktär (enligt ovan nämnd krönika kom ruserna till slaverna på 860-talet), för att på 1000-talet överlagras av en slavisk bosättning. Lager I visar stora timmrade hus med eldstaden i mitten (700-tal). I lager II blir husen mindre med en kvadratisk grundplan och eldstaden placerad i ett hörn (900-tal). I båda dessa lager har ett artefaktmaterial med rent nordiska former påträffats, t ex kammar med direkt motsvarighet i Birka. I leger III har dessa föremål trängts undan och istället ersatts med slaviska former och ornamentik.Vid denna tidpunkt tror arkeologerna att nordborna slaviserats. Novgorod/Ryssland: Nestorskrönikan berättar om hur Rurik och hans
två bröder tillsamman med folket "rus" kom till
Ryssland på 860-talet för att skapa ordning bland de slaviska
stammarna. Rurik själv skall ha slagit sig ned i Novgorod invid
sjön Ilmen och vissa källor talar till och med om att det
var han som grundade denna huvudstad och hövdingasäte för
Gårdarike (=begynnelsen till Ryssland). Novgorod var vikingarnas
Holmgård, ett namn som bl a påträffats i runinskrifter
i Sverige. Området är belägen på en plats där
en korsning mellan handelsvägar från väster, öster
och söder möttes under vikingatiden.
Med vikingatiden introducerades en ny bebbygelseform i Skandinavien; staden. Den fungerade som ett slags centrum för handel, religion, ekonomi mm. Vid sidan om handeln var hantverket den viktigaste faktorn. Vissa städer fungerade som led i ett större fjärrhandelsnät genom att vara omlastningsplatser för varor. En förutsättning för bebbygelseenheter av denna typ var ett välutvecklat transportsystem som tillät regelbundna kontakter med omvärlden. Vidare måste jordbruket kunna prestera ett överskott stort nog att föda stadens befolkning. En tredje förutsättning var goda internationella konjunkturer. Omkring 800 e.kr överfördes alltså all internationell handelsverksamhet till olika centra. Birka tog över efter Helgö i Mälardalen. Liksom Hedeby i Schlesvig-Holstein och Kaupang i Oslofjorden skulle staden komma att utgöra ett centrum för den omfattande vikingatida handeln i Östersjöområdet.
Birka/Mälardalen: (informationen är till större delen tagen från ett informationsblad från Birkas arkeologer och andra medarbetare. Se även länken: http://www.raa.se/birka/) Birka är belägen på Björkö i Mälaren. För handel och produktion hade platsen ett stort omland och viktiga inlandsvägar möttes här där det centrala Sverige hade förbindelser med havet via Mälaren. I samma område låg Helgö, vars funktioner Birka möjligen övertog i tidigt 800-tal. Under 700-talet var många nya ideér i omlopp i Skandinavien och viktigast för oss var anläggandet av staden Ribe i sydvästra Jylland i början av 700-talet. Ribe är troligen förebilden för Birka som anlades i mitten av samma århundrade. Vid samma tidpunkt ser det ut som om platåhusområdet vid Hovgården på Adelsö kommer till. Anläggandet av Birka och kungsgården på Adelsö bör i allafall ses i samband med varandra. Grundläggandet av Birka är att betrakta som resultatet av en noga genomtänkt idé, kanske kung Eriks. Att det är han som vilar i den största storhögar pvid Hovgård torde inte vara en alltför djärv gissning. Andra kungar i dynastin är Olof och Björn som alla styrde över Birka. Kungen stod som beskyddare av långväga handelsmän och garanterade att vissa platser och tider ställdes till förfogande för deras verksamhet. För att undvika rövare och oärliga köpmän, skedde all handel öppet under bevakning. I utbyte mot sitt beskydd kunde kungen kräva avgifter av handelsmännen samt begära förköpsrätt på alla varor. Kungarnas makt regelerades dock noga; de fick inte inkränka
för mycket på stormännens gamla rättigheter. Stormännen
antas ha ägt tomter i den nyanlagda staden, tomter som de kunde
disponera som de behagade. Samhället på den tiden var stratifierat;
stormän, bönder, landbor och slavar i tur och ordning. De
sociala relationerna upprätthölls av en ideologi där
ömsesidigt utbyte av gåvor utgjorde en grundval. Generositet
och överdådig gästfrihet visade hur mäktig stormannen
var. Hans prestige mättes efter antalet män som omgav honom.
Generositeten kunde baseras på de nyttovaror i form av mat och
dryck som stormannen kunde producera på sin gård. För
att upprätthålla den maktpolitiska strukturen behövde
eliten prestigevaror som te x ädelmetaller, fina textilier, vapen
och glas. Även viner, kryddor och exklusiv mat var av stort intresse.
Det blev viktigt för härskareliten att kontrollera handelsplatserna
och att ta aktiv del i produktionen och distributionen av prestigevaror.
För att komma över de önskade varorna kunde de också
plundra med sitt väpnade följe. Människorna i Birka var landets första egentliga stadsbor. De levde inte av jordbruk, fiske och jakt, utan tjänade sitt leverne som hantverkare. De bodde tätt i små ramverksbyggda hus som rests på rad i en rak linje upp från stranden. Varje tomt var lika stor. Säkert var det möjligt för dem att hålla någon gris samt några höns, men i stort sett torde de ha erhållit sina förnödenheter och råvaror i utbyte mot de egenpruducerade hantverksprodukterna. Det kunde röra sig om smycken och andra dekorativa föremål av brons, vackra färgrika band av ull och lin, skor och andra läderarbeten. En enkel populationsberäkning grundad på gravantal och tid visar ett befolkningen i genomsnitt var 700-1000 individer. Medellivslängden var inte hög. Endast en ringa del av befolkningen fick en enskild stor begravning och ett väl synligt gravminne. På Björkö finns ca 3000 gravar, varav 1500 har undersökts. Nekropolen omfattar idag de stora gravfälten Hemlanden, Borg, Borgs hage, Kvarnbacka samt de mindre Grindsbacka, Kärrbacka och Ormknäs. Av dessa är Hemlanden störst med över 1600 synliga gravplatser på ca 16 hektar. Gravhögarna ligger tätt och är av varierande storlek. Här finns kammargravar där den döde eller de döda gravlagts sittande med mat, dryck och all slags utstyrsel med sig. I vissa fall finns skelett av en eller flera hästar med i kammaren (offer). Kammargravarna står i skarp kontrast till de kristna gravarna som är orienterade i öst-västlig riktning (det finns dock avvikelser) och där den döde lagts i en enkel grop i marken utan gravgods. Det har varit lika vanligt att begrava den döde bränd som obränd. De gravlagda i Hemlanden tycks ha stått i ett bestämt förhållande till kungen; det var ett privilegium att begravas nära staden i ett slags kunglig nekropol. Man kan tänka sig att flera stormän i området lät sig och sin familj begravas i nekropolen hellre än att bli gravlagda på den egna gårdens ägor. Relationen till kungen var alltså viktig. Att bli begravd i Birka kan jämföras med vikten av att läggas till vila i Gamla Uppsala, vilket säger en hel del. I Birka finns ett antal barngravar. Gossegravar med en utrustning som socialt visar på en vuxen man i ledande ställning, säger oss för det första att de var födda in i denna ställning och för det andra att det uppenbarligen var mycket viktigt att visa social status hos den döde ynglingen. Det är ätten och inte individen som manifesteras i dessa gravar. Förutom svärd, sköld och häst har gossebarnen fått med sig brickband, vikter, hänglås, lerkärl fyllda med mat och dryck mm. En del av dessa hantverkare bodde troligtvis i Birka året om, men inte alla. Inledningsvis kan man i Birkas fyndmaterial se att de fjärran ifrån kommande varorna främst härstammar från Västeuropa och södra Östersjöområdet. Det rör sig övervägande om glas och keramik. Man kan tänka sig att de köpmän som var allierade med de frankiska härskarna var intresserade av att komma över t ex pälsverk och järn i utbyte mot sina varor. Pälsverken från Birka bestod bl a av ekorre och räv. Det finns så här långt inga belägg för järnhantering på ön, men man kan se en markant ökning av järnföremålsproduktion runt om i utkanterna av Mälardalen, t ex i Gästrikland. Det finns en del föremål i fyndmaterialet som pekar österut i ett tidigt skede av Birkas historia, t ex pärlor tillverkade på arabiskt område, liksom enstaka arabiska silvermynt. Omkring 870 kommer dock ett rejält inflöde av arabiska mynt till Birka, i sällskap med pärlor, dräktbeslag, tyger mm från samma område. Nu har handelsvägarna defenitivt öppnats mot det arabiska kalifatet och vi ser en rad handelsorter växa upp längs de ryska floderna. De arabiska mynten kan tyda på en omfattande handel, men kan även ha förärvats under plundringståg. I Birka började stormännen att bära kläder och bälten från det arabiska området. Glas och keramik visar dock att Västeuropa fortfarande är ett intressant område när det gällde att komma över prestigevaror. I Danmark, Norge och Sverige bar kvinnorna under vikingatiden
en eller flera pärlrader mellan spännbucklorna (de två
broscherna på bröster). De hittas i såväl brand-
som skelettgravar. Genom att jämföra olika pärltyper
stratigrafiskt kan man se under vilken period några var vanligare
än andra och på så vis få en datering av de olika
typerna. Stora mängder pärlor såldes och köptes
i Birka. Ca 80% av de återfunna pärlorna är tillverkade
i östra Medelhavsområdet eller i Kalifatet. Övriga är
av västeuropeisk eller skandinavisk typ. Det finns tydliga tecken
på att man tillverkade glaspärlor även i Birka. En teknik
som användes vid tillverkningen kallas reticellateknik.
Detta innebar att pärlans yta omspanns av en tunn glastråd
i avvikande färg. Man importerade glasstavar till Skandinavien
och tillverkade glasföremål utifrån dessa. Vid utgrävningar
i Birka har man hittat hundratals fragment av glaskärl och i gravar
har hela kärl återfunnits. Anmärkningsvärt är
att glasbägare är dubbelt så vanliga i kvinnogravar
som i mansgravar. Trattformade bägare utan fot är den vanligaste
typen. Ben och horn, bl a nålar, spelpjäser och kammar,
har bevarats ovanligt bra i Birkas sk "svarta jord" (kulturlagret
är upp till 2 m tjockt!). De flesta föremålen har tillverkats
i Birka; det kan vi se utifrån alla de avfallshögar som påträffas,
vilka innehåller rester efter tillverkning och halvfärdiga
kasserade föremål. De som jobbade professionellt med ben
och horn kallas vanligtvis kammakare. Att kammakarens produkter
spreds ut över ett stort område kan vi se genom fynd av exakt
likadana kammar i Birka och andra vikingatida städer, t ex Staraja
Ladoga i öster. Den typ av kam som tillverkades i Birka kallas
sammansatt enkelkam, vilken har tandrad bara åt ena hållet
och består av flera dela sammanhållna av nitar. Vi vet idag
att vissa typer av kammar var knutna till kvinnor, medan andra typer
tillverkades för män. Kamman är för övrigt
ett mycket vanligt föremål i de vikingatida gravarna. Sommaren 829 kom svenska sändebud till kejsar Ludvig i Frankrike och bad att en missionär skulle sändas till Sverige. Ansgar, även kallad Nordens förste apostel, fick detta uppdrag och gav sig av 830 tillsammans med munken Vitmar. Under färden till Birka överraskades de av sjörövare och blev bl a av med gåvorna som var ämnade för kung Björn. De förlorade dessutom ett stort antal böcker. De mottogs vänligt av kungen och fick hålla sin mässa i Birka. Många lät sig omvändas, däribland hövitsman Hergeir som lät bygga ett kapell på ön. Ansgar och Vitmar återvände till Tyskland, men Ansgar besökte åter Birka år 852. Denna gång fanns en präst med på resan. I Ansgarskrönikan står att läsa om alla turer kring kristningsprocessen i Birka, bl a att man skulle ha kastat tärning på tingen om vilken gud som skulle gälla. Troligen var övergången från hedendom till kristendom svår eftersom det innebar att man bröt met gamla invanda mönster och traditioner. Det förekom "hedniska reaktioner" i Birka, liksom på andra håll i Norden, men den "sista striden" kom att stå i Gamla Uppsala. Under sent 700-tal var landhöjningsprocessen snabb i området där Birka låg. Staden grundlades vid en naturlig hamn, men på bara 100 år sjönk vattnet i Mälardalen omkring en meter. Den nya stranden gav plats för nya rader hus i den växande staden. Efter de senaste grävningarna i Birka har man fått en helt ny bild av områdets topografi. Man har funnit en tidig stadsvall som går i en båge runt staden. Den ser ut att vara en fortsättning på den pålkrans av ekstockar som man tidigare funnit ute i vattnet. Den tidiga stadsvallen låg tätt inpå bebyggelsen och kröntes troligen av en träpalissad. Vallen tros vara från omkring 800 och den senare halvkretsvallen från 900-talet. Sydväst om staden finns en tillflyktsborg. I slutet av 970-talet försvinner Birka. Makten var inte längre knuten till gåvoekonomi i första hand. Nu inleds en tid då makt i stället grundas på jordinnehav. Förvärv av jord blir viktigare än att kontrollera handeln med prestigevaror. Hedeby/Slesvig: Låg invid det nuvarande Slesvig, längst in i fjorden Slien, där landpassagen från Östersjön till Atlantkusten är som smalast. Det var den största och mest betydelsefulla staden i vikingatidens Skandinavien. Bebyggelsen går tillbaka till 700-talet, då den var gles och spridd. Ett 30-tal grophus från denna tid har undersökts. Omkring år 900 koncentrerades de spridda boplatserna vid Slien. Då omgavs också området med en väldig halvkretsvall med vallgrav. Vallen ingår i den stora försvarsanläggningen kallad Danevirke. Före stadens befästande kanske man vid fientliga anfall tog sin tillflykt till Hochburg, den omedelbart intilliggande borgen. Innanför vallen låg husen orienterade efter den bäck som genomflyter området. De trälagda gatorna löper vinkelrätt eller parallelt med bäcken. Husen var i regel små och låg på inhägnade tomter. Ofta fanns en brunn och i bland ett uthus på tomten. Det är möjligt att Hedeby tillkom på kung Godfreds initiativ. Hedeby var en hamnstad och i vattnet utanför stranden har man funnit rester av träanläggningar för bryggor och hamnbassängens avgränsning. Stadens invånare har idkat flera hantverk; bronsgjutning, kammakeri, skomakeri, lerkärlstillverkning mm. Av främmande varor som kom in till Hedeby kan nämnas orientaliska textilier, glas, kvarnstenar, salt, kryddor och vin. Staden omnämns ofta i samtida skildringar, bl a i de frankiska annalerna samt i Vita Ansgarii. 848 fick Ansgar tillåtelse att bygga Danmarks första kyrka i staden. Hedebys blomstringstid tycks vara förbi vid mitten av 1000-talet då staden brändes ned. Gränsstridigheter mellan danska och härskare och frankiska, senare tyska kejsare och kungar, handlar om herraväldet över Hedeby. De äldsta nordiska eller skandinaviska mynten ser ut att ha präglats i Hedeby. De saknar oftast inskrifter och visar en betydande fyndkoncentration till Birkagravarna. Många forskare antog tidigare att mynten präglats i just Birka, men under senare år har myntet även dykt upp i Kaupang, Ribe och på Helgö. De första Hedebymynten var bildrika och präglades på 800-talet. Under 900-talet försvinner de bildrika mynten och myntvikten sjunker. Vid mitten av århundradet är de så tunna att ena sidans prägel tydligt syns på den andra sidan, sk halvbrakteater. Kaupang/Vestfold/Norge: Detta var Norges största handelsstad under vikingatiden. Platser var bebyggd redan under vendeltid, men var som mest betydande under 800-talet. Staden försvann i början av 1000-talet. Platsen hade ett fördelaktigt läge ur kommunikationssynpunkt = Oslofjorden. Nere vid stranden har rester av båtbryggor och handelsbodar påträffats. Mellan bergen och vattnete har handelsbodarna och lagerlokalerna legat. I anslutning till bebyggelsen ligger en mängd båtgravar i vilka präktiga vapen och smycken har hittats. Jorden som omger staden är bördig, varför farbönderna med stor sannolikhet bedrev jordbruk vid sidan om handeln, eller kanske tvärt om. Man har återfunnit främmande glas och keramik samt hantversavfall efter bl a järnhantering i Kaupang. Titta på: http://www.kaupang.uio.no/ Ribe/Jylland: Tillsammans med Hedeby och Birka nämns Ribe av Rimbert, Ansgars elev, bland de städer som Ansgar besökte och där han fick tillåtelse att predika samt uppföra en kyrka. Ribe och Birka var samtida och hade mycket gemensamt. Man har bl a funnit spår efter pärlmakarens verkstad, från bronsgjutarens verksamhet, från kammakarens hantverk mm. Paviken/Gotland: Paviken var en betydande vikingatida hamn- ocj marknadsplats på den gotländska västkusten. Hamnen, som legat vid en skyddande lagun, hade kontakt med inlandet via Idån och anslutande sjösystem. Undersökningar har avslöjat en rad aktiviteter på platsen som bl a omfattar skeppsbyggeri och hantverk i form av smide, bronshantverk och pärltillverkning. Fynden av arabiska och västerländska mynt, vågar och vikter samt importerade fastlandssvenska, baltiska och ryska smycken visar på en omfattande internationell handelsverksamhet. De flesta fynden är från 900-talet och platsen torde ha övergivits omkring år 1000. Verksamheten började redan under tidig vendeltid. Välbevarade bryggor och spärranordningar har dendrokronologiskt daterats till 1008. Husrester och kulturlagrens matavfall har gett goda inblickar i vikingatidens byggnadsskick och mathållning. Man höll tamdjur samt jagade fågel och fiskade. Gravgrupper har påträffats. Strax söder om Paviken ligger Västergarn, omgärdat av en halvkretsvall av samma typ som finns i Birka och Hedeby. Den kan ha tillkommit på initiativ från sveaväldet för att skapa ett handelscentrum och befäst replipunkt mitt i Östersjön.
|