Kommer av det grekiska ordet för krukmakarlera = keramos. Keramik består av bränd, magrad lera. Beroende på sammansättningen har leran olika egenskaper vad gäller vattenupptagningsförmåga, plasticitet, värmetålighet, resistens mot syror m.m. Dessa egenskaper kan påverkas - dämpas eller förstärkas - genom tillsats av olika magringsmedel. De vanligaste magringsmaterialen i förhistorisk keramik är sand, krossad bergart, krossade och brända ben, krossat snäckskal, växtdelar och chamotte (=krossad keramik). Vissa leror kan vara "naturligt magrade", dvs. innehålla grovfraktioner av mineral och bergarter i s¨ådanda proportioner och kornstorlekar att ytterligare magringsmaterial inte behöver tillsättas.

Av keramik framställdes under stenåldern och bronsåldern förutom kärl för olika ändamål också trummor, skedar, tranlampor, värmeplattor, pärlor, gjutformar och deglar, sländtrissor m.m. Kärlen byggdes vanligen upp med rull-/remsteknik. Ringar av lerrullar lägges på varandra och fixeras successivt vid närmast underliggande samtidigt som en utplattning sker.

Se vidare t ex Bandkeramisk kultur/Bandkeramik.

Tillbaka till ordboken