Metallteknik (Av Malin Eriksson 1996)

Gjutning: av olika metaller, tex brons, guld, silver och tenn (dock ej järn under förhistorisk tid) var ett högst utvecklat hantverk och dess utövare framställde en stor del av de föremål som var nödvändiga i det dagliga livet. Till dessa föremål hör bl a spännen, dräktnålar, smycken, remsöljor och knivslidebeslag. Vid själva gjutningen upphettades metallen i en degel som manövrerades med hjälp av en tång. Den smälta metallen hälldes i den likaledes upphettad gjutform. Gjutning kunde ske i en sk förlorad form, eller á cire perdue, vilken endast kunde användas en gång. Den kunde vara öppen eller tvådelad.

Á cire perdue: En modell tillverkas i vax, vilken innesluts i en lermantel utrustad med kanaler för ihällning av metall samt in-och utgång för syre respektive gaser. Vaxet bränns ur lerformen som i sin tur fylls med metallen. Då föremålet skall tas ur formen är man tvungen att slå sönder leran, därav benämningen förlorad form.

Tvådelad gjutform: Formar av brons, sten eller horn för platta, tekniskt enkla föremål. Då föremålet tagits ur gjutformen retucherades det (ojämnheter och formskarvar putsades bort) och ornamentiken efterarbetades. Därefter följde ev. förgyllning.

Niello: Metod att dekorera silver. Graverade fördjupningar, fåror och punkter fylldes med en svart färgmassa som vanligtvis bestod av silver och svavel.

Tauschering: Inläggning av ädlare metaller i enklare material, framförallt järn. Med en sk stickel höggs parallella fåror i underlaget som sedan fylldes i med metalltråd. Förekom under vikingatiden, främst för att pryda svärdsfästen och spjutdolkar.

Pressmodeller: Redskap för formandet av grunddragen i ornamentiken på plåtar och bleck av metall, vilka härefter förses med filigran. I Sverige gjordes redskapet av brons.

Filigran: "pärlad tråd". Dekor av trådar av guld eller silver på motsvarande underlag, fästa med hjälp av lödning. Uppträder i det nordiska materialet redan under förromersk järnålder, men användes oftare under folkvandringstid och vikingatid (nedgång under vendeltid). Tekniken har bl a använts på spännen, hängen och pärlor.

Emaljinläggning: Inläggning av färgad glasmassa. Emalj = pulvriserad blandning av glas och metalloxid som upphettas och får smälta på underlag av metall. Användes från vendeltid och in i vikingatid för bl a dekoration på smycken.

Reticellateknik: På ytan på glaskärl, pärlor, armringar mm smälte man på smala glasstava, spiralformigt omspunna med fina glastrådar i avvikande färger.Tekniken utvecklades framförallt under vendeltid, ca 550-800 e.kr.

Damaskering: Byggs upp av tunna järnstänger med olika hårdhet och färgverkan. Stängerna vrids helt eller delvis för att sedan klyvas. Damaskeringen välls sedan fast mot t ex vapnets kärna och stålegg. Det färdiga vapnet visar efter polering och etsning med syra karaktäristiska skiftande mönster. Damaskering går tillbaka till förromersk tid, men når sin konstnärliga höjdpunkt under vendeltid.

Punsning: Kort redskap i järn slås mot metall med hjälp av en hammare och prentar in t ex ringar och trianglar i underlaget. Underlaget är främst av brons, silver eller järn.

Tillbaka till Stenröse och Teg